Gastkramande kammarspel med sunkig eftersmak

Är ni bekanta med begreppet ”donkey punch”? Själv måste jag erkänna att jag fram tills nu svävat i ovisshet. En liten kunskaplucka där.Att ge någon en ”donkey punch” innebär – barn under 18, viktorianskt sinnade och mamma, jag hoppas att ni slutat läsa nu – att en kille tar en tjej bakifrån och precis före orgasmögonblicket ger henne en hård smäll i bakhuvudet. Tydligen ska detta orsaka en ofrivillig muskelkramp… ja, ni kan nog gissa var utan att jag behöver bli övertydlig, jag lär få tillräckligt många oönskade sidvisningar som det är. ”Donkey Punch” är också titeln på Oliver Blackburns film som gick upp på svenska biografer under 2010 och nu finns på dvd. Jag kände knappt till något alls om vare sig handling, skådisar eller regissör när vi igår kväll satte oss ner för att titta på filmen, och just detta att jag närmade mig den helt utan förväntningar – därför att jag inte visste vad jag skulle förvänta mig! – tror jag hade en positiv inverkan. Sedan har jag en del invändningar också, men dem sparar jag till sist.

”Donkey Punch” utspelar sig i ett soligt och turistinvaderat Mallorca, dit tre brittiska tjejkompisar åkt för att fira semester tillsammans. På en nattklubb stöter de på tre brittiska killar som bjuder med dem ombord på en lyxyacht de arbetar på (ägarna har redan åkt hem, så de är ensamma kvar på båten). Väl ombord på båten övertalar killarna dem att köra ut båten på öppet hav – här började åtminstone mina varningsklockor ringa.. – och en orgie i sprit, knark och sex kan börja. Men, och det är här titeln kommer in i bilden, saker och ting går snabbt överstyr och snart befinner sig sällskapet i en riktig mardrömssituation.

Jag är en sucker för det slutna rummet som scen för psykologiska dramer. Det kan vara en ödsligt belägen stuga, en insnöad herrgård eller, som här, en lyxbåt på öppet hav. Rummets begränsning hjälper till att skapa en klaustrofobisk stämning, så också här, när en olyckshändelse sätter igång en åtminstone i mina ögon inte alltför otrovärdig händelsekedja av paranoia, våld, skräck och självbevarelsedrift. Tänk ”Flugornas herre” möter ”Tio små negerpojkar” med en air av brittisk semesterfirarhedonism (seriöst, finns det något jobbigare än britter på semesterorter?) och kinkysex. ”Donkey Punch” är genuint obehaglig: jag kommer på mig själv med att bita på naglarna och ropa förmanande ord till huvudrollsinnehavarna. Skådespelarna är genomgående bra, särskilt Tom Burke imponerar stort i rollen som Bluey, en omisskännligt chavvig partykille vars närmast Ali G-artade manér snabbt slopas när saker och ting börjar bli otäcka. Burke är gudson till Alan Rickman, och faktum är att det finns något i hans framtoning som påminner om Rickmans skådespeleri. Eller så är det jag som gör efterkonstruktioner. Oavsett: gudfar kan vara stolt.

Men, och det är här vi kommer in på de förannonserade invändningarna, trots att det finns mycket att gilla med ”Donkey Punch” lämnar filmen en dålig smak i munnen. Här är det omöjligt att över huvud taget nämna de i mitt tycke negativa aspekterna utan att bege sig in i spoilerterritorium. Spoilerkänsliga, sluta läsa nu; övriga, fortsätt läsa på egen risk. Den som kan sin skräckfilmsdramaturgi vet att den sexuellt vidlyftiga och vilda tjejen – ”horan” – alltid dör först medan den skötsamma kompisen som låter bli att sära på benen – vi kan, något hårdraget, kalla henne ”madonnan” – överlever. Tyvärr trampar ”Donkey Punch” vidare i dessa sunkiga vatten, vilket känns trist och drar ner hela filmupplevelsen en smula. Kanske hade jag inte stört mig så mycket på detta om det inte vore för att ”horan” knappt ges någon bakgrundshistoria alls medan publiken får avsevärt större insikt i ”madonnans” bakgrund och motiv till att befinna sig på semester. Här finns också ansatser till klasskildring, och det hade varit intressant om Oliver Blackburn följt upp det spåret lite mer.

Om jag ska sätta betyg – och varför inte, när till och med kulturredaktioner experimenterar med betygsystem? – får ”Donkey Punch” en stabil trea på en femgradig betygskala. Med en fräschare kvinnosyn och vassare psykologisk skärpa hade jag nog höjt betyget ett snäpp.

Visst känns det förresten som om det råder något av en skräck/thrillerrevival i Storbritannien just nu? Åtminstone pekar filmer som ”Eden Lake” och ”Instängd” – den senare utspelar sig förvisso i USA, men har en brittisk regissör och manusförfattare – åt det hållet. ”Donkey Punch” lyckas trots mina invändningar placera sig i samma grupp och det ska bli spännande att se om trenden håller i sig.

About these ads