Efter formtoppen med ”Mörkermannen” såg jag verkligen fram emot att återigen säga hej till Cato Isaksen och Marian Dahle vid Oslopolisen. Därför känns det trist att säga att min uppfattning om ”Sockerdöden”, Unni Lindells åttonde roman i Isakensenserien som utkommer idag, blir ett halvavslaget ”nja” snarare än det rungande ”JA!” jag hade hoppats på. Det är absolut inte dåligt på något sätt, Lindell är en driven och gedigen berättare och har under seriens gång byggt upp en bra persondynamik mellan sina karaktärer. Inte dåligt, bara lite… tråkigt. Jag grips inte tag, och de kalla kårarna, det där nästan fysiska, kliande behovet av att få frågan ”vem gjorde det?” besvarad – som uppstod när jag läste ”Mörkermannen” – uteblir helt. Ändå slår Lindell på stort från första sidan med en händelse som kommer att påverka hela poliskåren och kanske i synnerhet min alltid lika bråksugna favorit Marian. Jag har tidigare noterat att Lindells böcker befinner sig precis på rätt sida av förhörsrummet för att inte min kriminalkommissarieallergi (en påtaglig överkänslighet mot alltför detaljerat och vardagssjaskigt polisarbete) ska blomma ut. Frågan är om det inte är för mycket polisskildringar här. Jag läser hemskt gärna om Marian Dahles förbjudna hemmaarkiv och hennes allmänt labila tillstånd; repressalier på chefens rum och dålig stämning i fikarummet, not so much. Ändå är jag vid det här laget så investerad i personerna att jag fortsätter att läsa – och okej, lite spännande blir det till sist. Likväl: njaet stannar kvar till sista sidan är läst, och fastän jag kommer att läsa nästa bok i serien – jag är hundlikt trogen gamla deckarseriefavoriter, se typexemplet Kay Scarpetta – lär förhandspeppen vara väsentligt mindre. Synd!
Så sväljer jag min besvikelse över en halvdan Isaksen/Dahle-deckare och går över på den förhandshajpade skotska häxdeckaren istället: Tony Strongs ”The Death Pit” från 2000. Här händer det grejer! I första kapitlet upptäcker en försupen jägare med hundraprocentig (!) whisky i fickpluntan att räven han tänkt skjuta gnager på en förruttnad kvinnohand. I kapitel två får vi träffa en ung och skönt syrlig historieforskare som kommer till den lilla skotska byn för att skriva uppsats om en 1600-talskvinna som brändes på bål. I kapitel tre får titeln sin förklaring: en death pit är, åtminstone i den här bemärkelsen, en dumpningsplats för döda grisar, beskriven på följande förtjusande sätt som nästan – men bara nästan – får grisfarmen i Gillian Flynns ”Sharp Objects” att framstå som något ut ”Babe, den modiga lilla grisen”
Dead pigs lay curled up against each other in various states of decay. In some cases their intestines spilt messily onto their neighbours.
I samma kadaverhög återfinns resten av kvinnan vars hand den stackars jagade räven kalasade på. DÅ dyker polisen upp! Perfekt tajming. Jag gillade som ni märker ”The Death Pit” från första sidan, men kan inte låta bli att skänka en tanke till min mentala hälsa. Har min faiblesse för mörker och otäckheter gått så långt att jag inte längre kan uppskatta en gammal hederlig polisroman? Är jag en litterär S&M-narkoman som kräver allt sjukare och mer utstuderade kickar för att hålla mig i schack? Förmultnade kroppsdelar, häxprocesser och death pits för hela slanten, (och då har jag inte ens fått hem min första Mo Hayder-bok än..)? Det bör förstås sägas att min faiblesse för nice cup of tea-betonade mysrysare är minst lika stor som för mer ruggiga berättelser, så vi är, misstänker jag, tillbaka i kriminalkommissarieallergiproblematiken (puh) igen. Min nya devis (i deckarsammanhang, kanske ska tilläggas för säkerhets skull): mörda gärna, för all del, men blanda för guds skull inte in polisen. Och om polisen ändå blandas in: släpp inte in oss i polishuset!
den andra boken lät spännande! Och jag förstår dina funderingar men jag tror att det är genren i sig som måste expandera, och då åt goryhållet. sen tror jag inte att det är någon fara med det, det svänger nog åt andra hållet snart. nästa svensk som skriver en pusseldeckare med en låsta-rummet-gåta blir nog hyllad tror jag!
nu läser jag Lady in black. efter att glatt ha sprungit till bibblan och trotsat sammandragningar och förtidsbörd så visade det sig att det var en läsa-lätt-variant! så uselt! så jag fick köpa på adlibris istället.
gillar dina boktips, men precis som med Glory box är det här ett nytt och oväntat dyrt liv:-)
Låter logiskt och bra att det är genren som måste förnyas och gorifieras och att min mentala hälsa inte kan beskyllas (just här iaf…) Kul att du gillar The Woman in Black, beklagar den ekonomiska belastningen som jag orsakat – men tänk på alla bra böcker du kommer att läsa…
Woman in black, är det ju såklart. Chris de Burgh må ursäkta.
Hehe. Kommer bara att tänka på att Chris de Burgh sjöng ”Lady in Red” till sin dotter, som var Miss Irland i en Miss World-tävling, för några år sedan. Sjukt creepy ju! Och fel, på så många nivåer.
oj! ja, det kan inte bli mer fel. hur tänkte de?
och där fick jag låten på hjärnan. det, om något, är ett varningstecken vad gäller mental hälsa. inte lusten att läsa om mord:-)