"Black Swan Rising" - Lee Carroll

Och nu presenterar Dark Places stolt – trumvirvel, tack! – den allra första recensionen i den (förhoppningsvis) episka serien Fantasysommar! Nu ska jag villigt erkänna att det inte krävdes särskilt mycket ommontering av bekvämlighetszoner för att jag skulle ta mig an ”Black Swan Rising” (Sara har redan påpekat detta – thank you, darling, fint att du tar mitt high fantasy-löfte på allvar!). Det rör sig nämligen om:

1. Urban fantasy, med New York som miljö. Efter alla romaner jag läst om NY, med eller utan fantastikinslag, känns staden som en gång hette New Amsterdam som min egen veritabla bakgård.
2. En roman skriven under pseudonym av en författare som sedan länge abonnerat på min topp 10-lista över hardcovervärdiga författare. Den författaren heter Carol Goodman, vanligen verksam inom den i mitt tycke alldeles för sällsynta subgenren litterär spänningsroman med akaporrinslag. Jag råder er att snarast läsa en Goodmanroman, till exempel debuten ”The Lake of Dead Languages”, om ni är obekanta med henne. Upstate New York, akaporr, genuin spänning och massor av litterära och kulturella referenser, you’ll love it! (Och just det, den är skriven tillsammans med Goodmans make, poeten och börsmäklaren – se där, en yrkeskombo man inte ser varje dag! – Lee Slonimsky. Förlåt, Lee, jag är av förklarliga skäl mer intresserad av Carol. My bad.)

Inga alver, svärdklingor eller underfundiga hovnarrar i sikte, alltså. Gud så skönt! Men hörni, innan ni hoppar på mig med era små liljevita, high fantasy-älskande ilskna nävar och skriker ”ETT LÖFTE ÄR ETT LÖFTE!”: jag lovar, det ska bli high fantasy-inslag i min fantasysommar. Är dock ett stort fan av begreppet och företeelsen mjukstart, så även i läsningssammanhang. Alltså blir det inte mer än logiskt att första recensionen under etiketten ”Fantasysommar” gäller en roman inuti min – med undantag för domedagsförespående alver och spexiga hovnarrar – rätt stora bekvämlighetszon. Okej? Okej. Då kanske det vore på sin plats med något om handlingen?

Vårt berättarjag och vår något ovilliga hjältinna i ”Black Swan Rising” heter Garet James, är tjugosex år och arbetar som smyckesdesigner. Hon bor tillsammans med sin åldrige far i ett stort men ruffigt townhouse i New York. När berättelsen börjar är hon, som så många andra New York-bor i finanskristider, uppslukad av ekonomiska bekymmer. Konstbutiken som hon driver tillsammans med sin far är snubblande nära bankruttstatus och det ska till mer eller mindre övernaturliga krafter för att få den på fötter igen. Och när man talar om trollen…! (Nej, Shakespeareklingande älvor, faktiskt. Men mer om det strax.) Nej, förlåt, jag ska sluta spexa (och kontrollera mitt koffeinintag, som just idag nått nya, alarmerande höjder).

Jo, Garet. Hon är på väg hem från ett minst sagt nedslående möte med banken när hon av en slump hamnar inne i en antikvitetsbutik. Ägaren ger henne en gammal silverlåda, försedd med samma emblem som hon själv burit i form av ett smycke alltsedan hennes mamma gett det till henne. När Garet öppnar lådan öppnar hon också dörren till ett annan dimension. Det är en värld av onda elisabetanska alkemister, Edward Cullen-heta vampyrer/börsmäklare (mmhmm, där kom börsmäklarkompetensen!), älvor med Shakespeareklingande namn, ormkvinnor, eldsprutande drakar/kommunanställda och krafter som är mörkare och farligare än hon någonsin kunnat drömma om. Och den som är utsedd till Watchtower, det vill säga väktare mellan dimensionerna, är hon själv…

”Black Swan Rising” är faktiskt precis lika underhållande som den låter, och eftersom det är Carol Goodman – och okej, hennes diktskrivande, börsnoteringskunnige make också – som sitter i rodret är det också välskrivet med ett driv och flyt som, tillsammans med den uppslukande handlingen och alla referenser till litteratur och konst som strös ut som stjärnglitter, får en att maniskt vända sidor (tills bladen ramlar ut). Jag vill ha mer: mer av Garet och hennes förhållande med vampyren/börsmäklaren Will (som hängde med Shakespeare när det begav sig), mer av finfina New York-skildringar, mer av kampen mellan gott och ont, mer av Garets kamp att hålla någon sorts balans mellan det vardagliga NYC-livet och dimensionsväktandet. Som tur är behöver jag inte vänta så länge; redan i augusti utkommer del två, ”The Watchtower”. Jag har redan förhandsbokat – och hoppas att Watchtower-serien kan bli ett mognare, mer litterärt alternativ för alla överåriga Team Edward-fangirls som inte riktigt vet vad de ska ta sig till när Twilightsagan är slut.

About these ads