Jag blev både imponerad och berörd av Viktoria Myréns debutroman från 2009, ”I en familj finns inga fiender”, en tonsäker och snudd på thrilleraktigt driven uppgörelse med mammarollen och de – såväl explicita som implicita – krav som samhället ställer på föräldrar i allmänhet och mödrar i synnerhet. Myrén lyckades sätta fingret på många ömma punkter samtidigt som hon uppvisade en stor stilistisk mognad som gav mersmak. Så här skrev jag på Bokhora när det begav sig:
Hade jag reagerat lika starkt om jag inte själv vore förälder? Förmodligen inte. Men man behöver inte vara förälder för att ta till sig Viktoria Myréns kristallklara språkbehandling och lyhörda öra för dialog. Det finns en stillsam poesi mellan raderna som tilltalar mig enormt […]
När jag så nåddes av nyheten att Myrén är tillbaka med en ny roman, som till på köpet har en tvillingtematik, var lyckan total. Lyckan är bibehållen även efter utläsning, trots – eller kanske rentav tack vare, om jag känner mig själv rätt – att det är en allt annat än munter historia som Myrén levererar. En vid födseln förlorad tvilling, sorg, saknad, dysfunktionella relationer och ambivalent landsexil är bara några av de ingredienser som ”Iris” bjuder på. I centrum finner vi två kvinnor, Malva som flyttat med sin pojkvän till Nicaragua för att arbeta som volontär och hennes mamma Viola, som är kvar hemma i Sverige med en man som sakta försvinner in i sin egen värld medan hon själv förgäves försöker bearbeta gamla traumatiska minnen som vägrar lämna henne ifred. Det finns flera berättarspår och perspektiven växlar, men alltsammans trevar och vindlar sig tillbaka till samma hjärterot: två flickor, nyfödda, bara ett drygt kilo tunga. En dör och en överlever; det som skiljer dem åt är 150 gram, styrkan i deras lungor och hålet mellan två kamrar. Malva överlever medan hennes syster Iris dör strax efter födseln, och när Malva som vuxen kommer till Nicaragua börjar hon tänka på sin döda tvillingsyster. Minnena, den oarbetade sorgen och alla ofullständigt formulerade frågor börjar skava samtidigt som Malvas kropp börjar klia – möjligen av parasiter – och hennes förhållande prövas i kulturkrocken och hettan. Vem är hon, och vad gör hon här?
”Iris” är en oerhört fysisk läsupplevelse. Så mycket som skaver och kliar, vill under huden, och en sinnligt gestaltad växtlighet som är ömsom prunkande, ömsom ruttnande. Myréns prosa är klaustrofobiskt tät och slingrande, jag kan inte dra mig undan fast jag ibland vill. Det är en berättelse med många lager, där allt känns genomtänkt. Så fint, till exempel, med alla blomnamn som gemensam nämnare, då blom- och trädgårdstemat är så genomgående! Gillar verkligen den detaljrikedomen. (En annan författare med förkärlek till blomnamn är för övrigt Siri Hustvedt. Lily i ”Lily Dahls förvandling”, Iris i ”Ögonbindeln”, Violet i ”Vad jag älskade”. Sämre sällskap kunde man ju ha.) Myréns skildring av Nicaragua, lukterna, den klibbiga hettan, människorna, Malvas inre kaos och långsamt söndervittrande relation, är också oerhört stark och närgången. När jag läser att Myrén själv arbetat med mänskliga rättigheter Nicaragua känns närheten logisk. Ja, jag gillar faktiskt nästan allt här, om man bortser från hur psykiskt jobbigt det är att läsa om tvillingar som dör vid födseln. För jag är ledsen, alla poäng i litteraturvetenskap till trots så är det svårt att distansera sig när ämnet kryper så nära som det gör här. Iris är ju spöket som svävar över hela berättelsen (Iris var dessutom min mormors andranamn och ett av arbetsnamnen på tvillingen som sedan blev E… biografi, biografi, men det påverkar helt klart min läsning), och när jag läser om Iris födelse och död väcks neuroser från min graviditet till liv, mardrömmar om dödfödda barn, parasitbeteende inuti en alienböljande mage och tvillingtransfusionssyndrom. Alltsammans känns plötsligt too close to home. Så nära att jag måste avbryta läsningen och ägna mig åt lite tryggt påhittade vampyrer istället. Vi vet ju alla att det inte är vampyrerna som gör ondast. Egentligen.
Således: en liten allmän reflektion kring tvillingskildringar i svenska samtidsromaner, jag är redan där och tassar och känner att jag inte riktigt kan sluta skriva innan jag adresserat det här. Som litteraturälskare och hopplös vurmare för mörkare teman och tonarter jublar jag naturligtvis åt alla de möjligheter som tvillingskapet öppnar upp för författare: reflektioner kring dubbelhet, förljugenhet, identitet, saknad och sorg. Men! Som mamma till tvillingdöttrar blir jag faktiskt även lite uppgiven över att det råder ett sådant totalt beckmörker kring tvillingskildringar. Nu syftar jag inte enbart på ”Iris” – som, om ni inte redan förstått, är djupt läsvärd – utan även Sofia Nordins kanske ännu mer intensivt läsvärda ”Gå sönder, gå hel” och Marie Hermansons ”Himmelsdalen” som jag än så länge bara bläddrat lite i. Ser man till dessa tre romaner, som utkommit med några veckors mellanrum och alla på olika sätt berör tvillingtematiken, så är död, sorg, galenskap, sjukdom, klibbig symbios och åtta nyanser av mörker oundvikligen förknippat med tvillingskapet. Som sagt, jag förstår verkligen lockelsen – det finns en anledning till att Joyce Carol Oates ägnade en hel thrillerpseudonym åt att om och om igen utforska tvillingskapets mörka sidor… – och som läsare uppskattar jag de komplexa och mörka skildringarna. Som tvillingmamma kan jag dock inte låta bli att oroa mig över vilken självbild mina döttrar ska få när de en dag, vilket ligger i farans riktning, äpplen och päronträd och så vidare, söker sig till litteraturen för att se vad den bjuder i tvillingskildringsväg och finner åtta nyanser av mörker, spykäcka Sweet Valley-tvillingar.. och typ ingenting däremellan. Bara en extremt personlig reflektion och, kanske, ett tecken på att det blivit lite för mycket litteratur som kryper för nära hjärteroten i höst. Snart gräver jag fram mina gamla Lottaböcker, sanna mina ord…
Med detta sagt: läs ”Iris”! Om du just nu är gravid med tvillingar kanske du bör vänta, men annars: läs, läs, läs! Jag fortsätter att imponeras av Viktoria Myréns närmast hypnotiska språkkänsla och hennes förmåga att skapa frågeställningar som berör. Ett författarnamn att räkna med, tror jag bestämt.
funderar på: finns det manliga tvillingar i litteraturen? bortsett från kastor och pollux då:-)? för det är ju väldigt laddat, nästan magiskt, med tvillingar i de flesta kulturer. men jag har en känsla av att om det är kvinnliga tvillingar så är det kanske mer stigmat att vara kvinna som spökar? en kvinna i dubbel bemärkelse, det blir liksom lite FÖÖR.
Och Romulus och Remus! (Gammal latinare…) Jodå, det finns manliga tvillingar i litteraturen också. T ex i Wally Lambs tegelsten/tearjerker ”I Know This Much Is True”, där ena tvillingen är psykiskt sjuk (otippat, va?) och skär av sig handen på det lokala biblioteket. Finns även tvåäggs, kille och tjej, i t ex ”Den hemliga historien” eller John Harts ”The Last Child”, men möjligen är kvinnliga enäggstvillingar lätt överrepresenterade. Tvillingarna i nya Hermanson är förresten också män!
Ja, men en så översvallande recension gör en ju onekligen väldigt nyfiken. Även om Bokbabbel var lite mer distanserad. Det ÄR uppenbarligen trendigt med tvillingtema i höst också. Märkligt det där..
Lite svårt för mig att vara distanserad… Jag tyckte hemskt mycket om den även om den klibbade fast på ett rätt obehagligt sätt. Eller jag menar förstår ”just därför att…”. 😀 Och ja, skumt med alla tvillingar! Som med alla fyrar häromåret. Undrar hur det kommer sig?
[…] recensioner: Dark Places, […]
[…] det yttersta” (tyckte hemskt mycket om både ”I en familj finns inga fiender” och ”Iris”) och Jessica Schiefauers ”När hundarna kommer”. Så många bra svenska romaner nu! Senaste […]