“Barnflickan” – Hanna von Corswant

Åh, jag blir inte klok på den här romanen! På pappret bockar den av så många Helenavänliga faktorer att det torde vara kärlek vid första sidan. Ett ödsligt hus på franska landsbygden med bisarra invånare (och dockor – denna skräckmarkör bland skräckmarkörer!), knarrande trappor, en tom barnkammare och en förvirrad svensk barnflicka utan barn att passa – låter lovande, eller hur? Lägg därtill en allmän aura av instängdhet, psykologisk komplexitet och dunkel, alltsammans stöpt i skräckform… ja, jag borde verkligen falla som en fura för Hanna von Corswants debutroman “Barnflickan”. I teorin.

I praktiken visar jag mig vara väsentligt mer svårflörtad. Fastän alla ingredienser finns här lyfter aldrig riktigt berättelsen. Det blir tungrott och segt, den där elektriska spänningen jag så otåligt väntar på infinner sig aldrig och - helt klart ett problem för en bok som marknadsförs som skräckroman – jag blir aldrig rädd. Efter ett tag uppstår visserligen en sorts lågintensivt krypande stämning, en föraning om något riktigt fint, men frågan är om det inte är jag som i all min välvilja och längtan efter en svensk “The Others” i bokform suggererar fram alltsammans, för när jag till sist lägger ifrån mig “Barnflickan” gör jag det med en rejäl dos av “jaha?”. Något av ett antiklimax, faktiskt. Jag hoppas ändå få läsa mer av Hanna von Corswant i framtiden, för det finns något här även om diskrepansen mellan ambition och utförande just nu är lite väl stor.