Eftertankens kranka gråhet

Börjar misstänka att det var nyhetens behag som fick mig att flyga igenom ”Fifty Shades of Grey” tämligen okritiskt. Läser nu del två i EL James Fifty Shades-trilogi, ”Fifty Shades Darker”, och redan vid första omnämnandet av Anastasias inner goddess åkte skämskudden och de kritiska läsglasögonen fram.

Hennes inre gudinna dyker upp lite då och då, nämligen. Företrädelsevis när det är dags för hanky panky. Lite gulligt första gången, men efter sjuttonde? VEM framkallar sin inre gudinna under intima ögonblick? Räcker det inte – sade hon snusförnuftigt, gud vilken genomsvensk Bullengenerationenkommentar! – att vara sig själv? Och don’t get me started angående det eviga oh my-andet. Guilty, guilty, GUILTY pleasure! Jag återkommer med slutomdöme när jag läst del tre också. För det måste jag ju göra. Ändå. (Tur att jag införskaffade den största tänkbara skämskudden när jag skulle se första delen av ”Breaking Dawn” häromveckan. Alltså, den filmen fick boken att framstå som ett mästerverk! Torde säga en del.)

Blev förresten intervjuad om ”Fifty Shades of Grey” och fenomenet runtomkring till en artikel i tidningen Chic igår eftermiddag. Hojtar till när tidningen finns i butik!

Read Full Post »

Den magiska brevlådan slår till igen

Alltså: jag kan leva med att det är måndag när min brevlåda – som jag börjar tro är magisk, med tanke på att det snart går en bok på varje räkning eller tandläkarkallelse – visade sig innehålla FYRA böcker idag!

Read Full Post »

Nischade förlag ftw!

Under helgen började jag läsa Jojo Moyes ”Me Before You” och tyckte att den kändes väldigt Printz Publishing. Ni vet, varmt (utan att bli smetigt), rörande (se förra parantesen), kul (utan att bli fnissigt), underhållande (fast smart), och så vidare, och så vidare. Smart, brittisk underhållning, helt enkelt. Jag har haft väldigt svårt att lägga ifrån mig boken och känner mig ovanligt engagerad i personerna, så till den milda grad att jag faktiskt tror att jag drömde om Lou och Will i natt. Lite som med ”One Day” när det begav sig. Öppnade dock ”Me Before You” milt skeptisk och tyvärr – TYVÄRR – var det det glitterstjärniga omslaget med den rosa solnedgången som avskräckte. Jag och chicklit har inte direkt varit de såtaste av vänner på sistone, och det smärtar mig lite, för det är trevligt att bryta av med något underhållande och garanterat oblodigt mellan alla neddykningar i de där mörka vrårna jag älskar att läsa (och skriva) om. Hade nästan slutat hoppas på en ny favorit bortom de gamla beprövade korten (Lisa Jewell, Jennifer Weiner, Melissa Bank) – okej, nyheten om en ny Marian Keyes med Helen Walsh som huvudperson höjde chicklitpeppen en aning, det måste jag erkänna. Men på det stora hela har jag och omslag med rosa solnedgångar haft ett minst sagt skakigt förhållande på sistone. Snudd på skilsmässovarning, faktiskt. Men med ”Me Before You”: omedelbar förtjusning, allmän oförmåga att lägga ifrån mig. Aaand we’re back!

Alltså twittrar jag ”Har börjat läsa Jojo Moyes Me Before You och tänker spontant att det kanske är något för @piaprintz”. Har knappt hunnit trycka på ”skicka” förrän jag ser i Pias feed att hon 1) twittrar med författaren och 2) ska ge ut boken.

Vad lär man sig då av detta? Jo:

1. Jag kan min Printz Publishing. (Möjlig alternativ tolkning: när jag inte är på mitt allra mörkaste och gruvligaste humör är min och Pias litterära smak väldigt lika.)
2. Det finns få svenska förlag – faktum är att jag inte kan komma på något annat över huvud taget – som är så tydliga i sin utgivning som Printz Publishing. Fint, tycker jag!

Read Full Post »

Du kan bättre, Harlan

Sara Stridsberg sade en så bra sak när jag intervjuade henne för Bokhoras räkning för ett par år sedan, apropå det här med längtan efter en bok kontra det faktiska läsandet. ”Ibland kan drömmen om en bok vara starkare än mötet med den.” Det är ett mycket klokt uttalande, som jag fått anledning att återvända till många gånger. Senast nu, när jag försöker skriva om Harlan Cobens senaste standalone ”Stay Close”, den som jag var på pepp på att jag till och med tillägnade Coben och det nya boksläppet (nästan) ett helt English Bookshop-inlägg innan jag ens fått hem mitt ex av boken. Det blir ofta så med Coben, faktiskt, att drömmen om en ny Harlan Coben-standalone ibland är starkare än mötet med en ny Harlan Coben-standalone.

Ändå är ”Stay Close” på intet sätt dålig. Intrigen sitter, med undantag för ett lite väl otroligt slut, som en smäck, persongalleriet känns levande och intressanta, miljöerna likaså. (Efter flera säsonger av ”Jersey Shore” trodde jag inte att något kunde få mig att intressera mig för Jerseys kustband igen, men Coben lyckas!) Bladvändaraspekten finns också där, liksom Cobens förmåga att skriva romaner som känns hundraprocentigt förankrade i nuet. Det refereras till sociala medier, dokusåpifieringen av våra liv och – ja – ”Jersey Shore” utan att det någonsin känns som refererande för refererandets skull, bara som självklara och, i utförandet, vitala samtidsmarkörer. Ja, det finns mycket att gilla här; ändå är jag inte helt over the moon. Är det så, handen på hjärtat, att Cobens standalones fortfarande existerar i skuggan av ”Tell No One”? Det är spännande, smart, kompetent och kul, men inte sådär magiskt som i den första fristående romanen. Kanske är bristen på vita staket och bedrägligt lugnt förortsliv en orsak till min svala inställning också. Jag är smått besatt av inledningsscenen i David Lynchs ”Blue Velvet”, där en Technicolorgräll förortsmiljö, komplett med surrande gräsklippande, skällande hundar och perfekt målade vita staket, snart ger vika för en mardrömsscen där kameran kryper allt längre in under ett prydligt hus och visar att där krälar av maskar och sjunger av förruttnelse. Det som vilar under ytan är alltid intressant, inte minst i USA där ytan i många fall är allt. Jag önskar att Harlan Coben hade uppehållit sig mer vid det i ”Stay Close”, för det finns verkligen potential. Nu blir ”Stay Close” en klart godkänd och hantverksmässigt redig thriller, men jag kan som sagt inte låta bli att tänka på Sara Stridsberg-citatet. Är det jag som behöver sänka mina förväntningar? Coben som behöver vässa till sig? Frågorna hopar sig. Jag vet i alla fall att jag kommer att läsa nästa Coben-standalone också, och den efter, och… Mest sugen är jag dock på att se vad Harlan Cobens genrekompis Linwood Barclay, vars produktion faktiskt i mångt och mycket överträffar Cobens senare alster, hittat på den här gången. ”Trust Your Eyes”, som släpps i början av september, låter åtminstone lovande i teorin:

Thomas Kilbride is a map-obsessed schizophrenic so affected that he rarely leaves the self-imposed bastion of his bedroom. But with a computer program called Whirl360.com, he travels the world while never so much as stepping out the door. He pores over and memorizes the streets of the world. He examines every address, as well as the people who are frozen in time on his computer screen. Then he sees something that anyone else might have stumbled upon–but has not–in a street view of downtown New York City: an image in a window. An image that looks like a woman being murdered.

Thomas’s brother, Ray, takes care of him, cooking for him, dealing with the outside world on his behalf, and listening to his intricate and increasingly paranoid theories. When Thomas tells Ray what he has seen, Ray humors him with a half-hearted investigation. But Ray soon realizes he and his brother have stumbled onto a deadly conspiracy. And now they are in the crosshairs.

Coben versus Barclay: fortsättning följer i september, alltså!

PS: Är nyfiken på vad min suburban thriller-frände Bokbabbel tyckte om ”Stay Close”, och om det avundsvärda faktum att hon läste den i New Jersey fick de fina miljöbeskrivningarna att lyfta berättelsen några snäpp.
PS igen: Hur kommer det sig att när amerikanska författare ska måla upp motsatsen till städat förortsliv så är det ALLTID strippklubbar inblandade? Är det den amerikanska dubbelmoralen som spökar? Lite tjatigt blir det onekligen.

Read Full Post »

”Jag skulle aldrig ljuga för dig” – Moa Herngren

Det är märkligt. Jag kan ta det mesta i skräck- och våldsväg, har ätit och skrattat mig igenom öppningskapitlen i Bentley ”A plethora of gore and perversion” Littles kanske allra slemmigaste och skräckligaste bok ”The House” (den som Stephen King läste när han blev påkörd av en av sina egna romangestalter – trogna Dark Places-läsare tar sig nu för pannan och stönar ”jag veeet, du har sagt det typ fem gånger”, men jag tycker att det är en så fascinerande detalj! Gå och läsa i vägrenen, och en sådan bok också. Låter ju nästan som något jag själv skulle kunna göra…). Har sträckläst obönhörligt svarta och skrämmande historier om barnätande clowner, utstuderat onda seriemördare och femtio nyanser av mörker (och grått – mer om det senare!). Jag är, skulle jag vilja påstå, på ett sätt ganska hårdhudad som läsare.

Så läser jag Moa Herngrens nya roman ”Jag skulle aldrig ljuga för dig” och går liksom sönder invärtes – av en söndertrampad Ferraribil. Det finns väldigt mycket som är potentiellt sprängstoff för inälvor (och föräldrahjärtan) i Herngrens berättelse om trebarnsmamman och parterapeuten Cecilia och hennes alltmer destruktiva lekar, men jag undrar om det inte är den söndertrampade Ferraribilen som är allra värst. Det är så utstuderat, så sjukt. Vem trampar med flit sönder sin yngsta sons älsklingsleksak – med bara fötter, förvisso, vilket ger akten en touch av masochism och omedelbar bestraffning – och slänger den i soptunnan, bara för att senare, när barnet gråter efter sin älskade bil, vara första sakletare i rum efter rum, krama, trösta, torka tårar (och någonstans mitt upp i allt förebrå för att han inte håller bättre ordning på sina saker)? Svar: en klart störd människa. Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig av ”Jag skulle aldrig ljuga för dig”, men utifrån de intervjuer jag läst med Herngren i samband med boksläppet har jag tänkt mig något i stil med föregångaren ”Jag ska bara fixa en grej i köket”: något mörkt och skavande men med en huvudperson som väcker sympati fastän – eller kanske just på grund av att – hennes agerande är destruktivt. Jag trodde att det skulle handla om att gå upp i föräldra- och fixarrollen så till den grad att man utplånar sig själv. Det gör det också, men inte på det sätt jag tänkt mig. Såväl intrig som huvudperson går nämligen bortom det greppbara, bortom igenkänning och sympati.

Är Cecilia ändå tänkt att vara en vanlig mamma, vilken som helst? Någon man ska kunna identifiera sig med? Tycka synd om? Till en början läggs berättelsen faktiskt upp så. Första kapitlet: Cecilia efter en vaknatt, skör, trött, kanske lite martyr över att hennes make inte ens rört på sig i sängen när hon varit uppe och vyschat deras barn. Det starka morgonljuset, det sovande barnet, lättnaden, kärleken, en önskan att stanna upp tiden. Vi har alla varit där. När sedan Herngren, sakta men säkert, skruvar upp stämningen stannar åtminstone jag kvar i en känsla av välvilja och sympati för Cecilia. Fram tills Ferrarin. Jag tjatar om Ferrarin, det är ju bara en jäkla bil, plast och metall, något lättersättligt, men det råder inga som helst tvivel hos mig om att det är där som sympatin lämnar mig och berättelsen tar en u-sväng in i något annat, mer hotfullt. Jag ska inte avslöja mer om handlingen, annat än att stämningen trycks till och vrids om flera varv till. För att vara en vardagsnära berättelse om relationer, svek, längtan och lögner, med morgonrockar som dyker upp lite varstans, som markörer för det vardagliga, men också för något instängt, för familjärt och begränsande, är ”Jag skulle aldrig ljuga för dig” märkligt thrillerlik. Jag har precis läst ut den efter två dagars intensivt, om än lätt upphackat, läsande, och klumpen i magen som nästlade sig in redan i de första kapitlen har aldrig lämnat mig. Inte under läsningens gång, knappt ens medan jag lagt ifrån mig boken och låtit jobbet, mannen, barnen, promenaderna, maten, sömnen, livet ta över. När jag nattat mina barn och ser att älsklingsdockan trillat ur sängen plockar jag upp den, oändligt varsamt, rättar till och med den lilla dockblöjan innan jag lägger tillbaka den i sängen, bredvid en rödblommig och sömnvarm liten kind. Låter den krossade Ferrarin mot Cecilias nakna fot snudda vid mig – det ohyggliga, utstuderade däri – och lämnar barnkammaren med en tacksamhet så stor att den tangerar det ordlösa. Tacksamheten över att jag inte är Cecilia, inte ens kan försöka att förstå henne och hennes drivkrafter. Men också: tacksamheten över att det finns författare som Moa Herngren, som med skenbart små medel förmår skapa så tät och obehaglig vardagsklaustrofobi, det otänkbara mitt i det djupt igenkännliga. ”Jag skulle aldrig ljuga för dig” får det Moa Herngren skrivit tidigare att framstå som feelgood, vilket inte säger lite. Särskilt behaglig är den inte som läsupplevelse, men det är en bok som kommer att finnas med mig länge, en bok som skaver, gör ont och väcker mängder av frågor och tankar kring moderskap, ansvar, skuld och moral. (Bra bokklubbsbok!) Therese Eriksson formulerar en högintressant tanke i sin utmärkta recension i Uppsala Nya Tidning:

Ibland far tanken igenom mig; att det inte är samhällets stora krav på mammor som är det allvarligaste problemet, utan tvärtom att det inte ställs större krav på alla föräldrar.

Precis så, fast kanske inte riktigt lika välformulerat, har jag själv tänkt flera gånger. Efter att ha läst ut ”Jag skulle aldrig ljuga för dig” och rättat till små dockblöjor likt en besvärjelse, ett handlingskraftigt löfte om att låta mig själv fortsätta göra misstag som förälder och människa, men inte lämna mina ungar i sticket, vad som helst men inte ungarna, tänker jag ännu mer i de banorna. Inte på ett fördömande von oben-perspektiv, vill jag snabbt tillägga. Det är – måste få vara – okej att känna sig som en dålig förälder, att till och med vara en dålig förälder ibland. Jag vet inte riktigt vad Herngrens bakomliggande syften är med att skriva en roman som ”Jag skulle aldrig ljuga för dig”, men jag tänker mig, trots bristen på sympati eller förståelse gentemot Cecilia, att hon är ett slags worst case scenario, en skildring av hur snett man kan hamna om man aldrig tillåter sig vara dålig, aldrig stannar upp och lyssnar på vad man själv vill och behöver. Möjligen. Sjukt drabbande och lågintensivt krypande är det i vilket fall som helst. Jag har faktiskt inte läst Herngrens debut ”Allt är bara bra, tack” (än), men jag vågar ändå påstå att hon med ”Jag skulle aldrig ljuga för dig” skrivit sin starkaste roman hittills. Jag ser redan – med skräckblandad förtjusning och klump i magen – fram emot vad hon ska hitta på nästa gång.

Read Full Post »

Barndomsälsklingar revisited

Det är lätt att tro att jag bara hänger mig åt fiktiva lustar och BDSM-Twilight nu för tiden, det förstår jag. Om det nu skulle sitta en moralens väktare med hjärtflimmer där ute: lugn, bara lugn. Allt är inte snusk och sadism i mitt bokliga liv just nu. Till exempel har jag ägnat veckan åt att, tillsammans med mina barn, återupptäcka två storfavoriter från mina allra spädaste läsår: Elsa Beskows ”Sagan om den nyfikna abborren” och Astrid Lindgrens ”Draken med den röda ögonen”. Det blev ett kärt återseende, där jag insåg att jag minns i stort sett varje ord – och att mitt intresse för fantastik i allmänhet och skräck i synnerhet kanske grundlades betydligt tidigare än jag trott. Det var, insåg jag, inte alls under förpubertetens nattliga Kingläsande som jag oåterkalleligt klev in i skräckens värld. Min första kontakt med fantastik skedde faktiskt snudd på ett decennium tidigare, när mina föräldrar läste för mig om hur den mossbelupna paddan i Beskows saga uttalade sin häxformel och gav Farbror Braxen, Tant Rödspätta och den stingsliga Farbror Gädda ben och lungor så att de kunde ta sig upp på land och in i pojken Thomas sängkammare, där de sedan kunde skrämma vettet ur honom. Just den biten av sagan satte djupa spår i mig. Minns att jag ibland, då jag låg i min säng och försökte sova, började tänka i de där tankekittlande men mardrömsframkallande ”tänk om…”-banorna som är en gemensam nämnare för mången skräckkonsument och –producent. Tänk om en elak gammalgädda skulle stå bredvid min säng – på ostadiga, oproportionerligt långa människoben…? Erkänn att det är en skrämmande tanke. Jag gillar Beskow, men det finns ett genomgående drag av elakhet i hennes böcker som är svår att smälta för en attachment paranting-förälder år 2012. (Och djurvän för den sakens skull också: tänk bara på den arma katten i sagan om den lilla gumman! Gumman blir så arg på katten för att den spiller ut mjölken att den stackars lilla kissen rymmer till skogs, och kanske aldrig kommer tillbaka igen! Ett solklart fall för djurskyddsföreningen.)

Nja, skräckvibbarna till trots var det nog ändå Astrid Lindgrens vemodsfyllda saga om draken med de röda ögonen som riktigt fick det att sjunga i nostalgihjärtat. Det är en klassisk Astrid Lindgren-saga i miniformat, ömsom småländsk ladugårdsrealism, ömsom fantasy. En morgon när berättarjaget och hennes bror går in i svinhuset upptäcker de att deras sugga under natten fött tio smågrisar – och en liten grön drake med arga, röda ögon. När suggan stöter bort sin vasstandade lilla unge tar syskonparet sig an draken, matar honom med ljusstumpar och rep och kliar honom på ryggen så att han börjar sjunga belåtet för sig själv. Så en dag när grisarna och draken är ute och rastas på ängen flyger den lilla draken iväg för att aldrig mer återvända. Det sista berättarjaget, som återberättar historien långt senare, vilket ytterligare skänker berättelsen ett bitterljuvt stråk, hör är den lilla rödögda drakens lyckliga sång som svävar över nejden. ”Draken med de röda ögonen” genomsyras av ett vemod som jag minns talade direkt till mina (återigen: tydligen redan i späd ålder…) melankoliska hjärterötter. Kanske – förmodligen – helt säkert spelar det faktum att mitt exemplar av boken har dedikationen ”Till Helena på femårsdagen från morfar” in här också; min fina, fina morfar, som gav mig böcker med dedikationer i födelsedag efter födelsedag ända fram till det hastiga slutet för åtta år sedan… Jag känner i alla fall hur mina ögon tåras en smula bara av att skriva om handlingen: så fin och bitterljuv är den här lilla sagan, som jag menar tillhör det bästa Astrid Lindgren och Ilon Wikland åstadkom tillsammans. Titta bara på de här underbara illustrationerna!

Read Full Post »

”Fifty Shades of Grey”: supertidig rapport

Honestly, fancy falling for a man who’s beyond beautiful, richer than Croesus, and has a Red Room of Pain waiting for me.

(E L James, ”Fifty Shades of Grey”)

140 sidor in, och jag har:

1. Läst offentligt (förvisso utan någon sittande på bussätet bredvid, men ändå!)
2. Läst i badkaret – utan sedesamt skuren baddräkt i viktoriansk modell.
3. Bibehållit min liljevita hudton genom hela läsningen. Antingen är det jag som är mer härdad än jag trott, eller så lever inte ”Fifty Shades of Grey” upp till sitt hardcore lady porn-rykte.

Tidigt omdöme: MYCKET Twilight-esque, småtaffligt men charmigt tilltal, liksom sin avsevärt kyskare förlaga MYCKET svår att lägga ifrån sig. Lämplig alternativ titel: Twilight minus vampyrer plus BDSM.

Och just det ja: jag råkade visst beställa del två och tre också…

Fortsättning följer!

PS: Vad ÄR det med blyga violer i samtidslitteraturen och dera vurm för engelsk 1800-talslitteratur?

Read Full Post »

”Fifty Shades of Grey” – bu eller bä?

Hörni, vad ska man tro om vårens jättesnackis ”Fifty Shades of Grey”egentligen? I amerikansk press och bokbloggosfär talas det nonstop om E L James debut, som redan sålt multum och beskrivits som ömsom ”mommy porn”, ömsom ”hardcore lady porn”. Mottagandet har, så som det brukar vara med snackisböcker, varit väldigt splittrat: många av de företrädelsevis kvinnliga läsarna hyllar och låter boken inspirera dem ända in i sängkammaren, medan flera kritiker talat om undermåligt språk, brist på intrig och rena taffligheter. Huffington Post skräder inte orden när de säger att ”As a reading experience, Fifty Shades of Grey is a sad joke puny of plot, padded with conversations that are repeated five or six times and email exchanges that are neither romantic nor witty.” Ouch!

Erotisk litteratur är sååå inte min grej, jag är på tok för viktoriansk och hämmad. Eller, ”hämmad” är nog fel ord; snarare undrar jag om min allmänna fobi gentemot erotisk litteratur har att göra med det ofrånkomliga faktum att det är ohyggligt svårt att skriva om sex utan att kliva in i skämskuddesterritorium. Sexualitet, begär, åtrå, kåthet, vadhelst du vill kalla det, är ju en drivkraft och/eller katalysator i många romaner (och i flera av mina favoriter). Mörka, sexuellt frustrerade undertoner och erotisk ambivalens går hur bra som helst – kolla bara på mitt mångåriga och innerliga förhållande med Christine Falkenland. Det är när man börjar kalla, ahem, verktygen vid deras riktiga namn och hänge sig åt regelrätta sexskildringar som jag bangar. Det blir så lätt pajigt, pinigt eller rätt och slätt dåligt. Ta bara Stephen King – eller nej, för guds skull, gör det inte..! En på många sätt utmärkt författare som efter närmare fyrtio år i branschen, och ett antal hårresande sexskildringar, borde ha lärt sig att lämna sina litterära gestalter vid sovrumsdörren. (Det har han tyvärr inte gjort, ergo Bad Sex Award-nomineringen för ”11/22/63”. Han skulle ha vunnit, om du frågar mig.)

”Fifty Shades of Grey” borde med andra ord inte vara något för mig, men lika lätt som jag undviker oförblommerade sexskildringar (när de inte smyger sig på en i lönndom, i förment icke-erotiska böcker, vill säga), lika svårt har jag att hålla mig borta från snackisböcker. Ni vet, de där böckerna som ALLA i boksvängen läser och diskuterar. Man vill ju veta vad allt snack handlar om, och huruvida hajpen är berättigad! Det faktum att ”Fifty Shades of Grey” började som Twilightfanfiction gör mig ännu mer nyfiken, och de rapporterade BDSM-vibbarna känns, måste jag säga, helt logiska utifrån de premisserna. Hela Twilightsagan formligen ångar ju av sadomasochism och undertryckt sexualitet. Bröllopsnattsscenen i ”Breaking Dawn”, någon..?

Som sagt, jag vet inte riktigt vad jag ska tro eller tycka om ”Fifty Shades of Grey” än . Vad jag däremot vet: i morse, när jag passerade Pocketshop på Centralen och möttes av en hel vägg av ”Fifty Shades of Grey”, kunde jag inte låta bli att slinka in och köpa ett ex. ENORMT bekvämlighetszonsövertramp! Rapporter, med eller utan skämskudde men garanterat med blossande kinder, kommer snarast.

Helen Alfvegren skriver bra och föredömligt spoilerfritt om ”Fifty Shades of Grey” här.

Är ni också nyfikna på ”Fifty Shades of Grey”? Varför/varför inte? Och hur resonerar ni kring erotisk litteratur?

Read Full Post »

”Sarahs andra halva” – Lisa Genova

Idag är det första recensionsdag för Lisa Genovas ”Sarahs andra halva”. Jag läste den på engelska när den utkom i början av förra året, och hade svårt att skriva om boken utan att jämföra den med Genovas hjärteslitande debut ”Still Alice”. Följande slutkläm gäller, tycker jag, fortfarande:

Det är välskrivet, ambitiöst och fascinerande ur medicinsk synvinkel, men jag har svårt att tänka mig att jag kommer att tvinga “Left Neglected” i händerna på var och varannan bokläsare jag möter med uppmaningen “du MÅSTE läsa det här!”. Läs den, för all del, men vänta er inte en ny “Still Alice”. Och ni kan gott vänta tills den finns i pocket.

Min fullständiga recension av ”Left Neglected”, som den heter på originalspråk, hittar du här. Och medan vi är inne på Lisa Genova, visst vore det trevligt med en tredje roman snart? Inget på gång vad jag kan se dessvärre, men jag kommer att fortsätta önsketankesgoogla och rapportera eventuella resultat här. Visserligen var jag inte helt begeistrad i ”Left Neglected”, men åh, ”Still Alice”! Tänker fortfarande ofta på den boken och hur genialiskt uppbyggd den är; hur Alices demenssjukdom sakta men säkert sipprar in i gestaltningen så att vi ser världen med hennes alltmer förvirrade ögon. Så snyggt, så fullkomligt näsdukskrävande! Den här obotliga optimisten kommer inte att sluta hoppas på en ny roman i samma klass från Genova.

Read Full Post »

Pausfågel

Nu blir det blogg- och twitterpaus ett par dagar, så jag tänkte passa på att önska er alla en riktigt glad påsk! Egentligen är det ju smått obegripligt att påsken ska vara just GLAD, med tanke på Jesus på korset och annat muntert som brukar förknippas med högtiden… För mig är det dock en glädjens högtid, inte minst med tanke på att mina döttrar föddes på skärtorsdagen för tre år sedan och i år fyller på annandag påsk. Det är bland annat dem jag ska fira under min internetfrånvaro, men jag hoppas naturligtvis – hope springs eternal – på lite läsning också. Joyce Carol Oates ”Mudwoman” i första hand, och så lite påskekrim i form av Belinda Bauers ”Skuggsida” om andan skulle falla på.

På återseende!

Read Full Post »