Det är lätt att tro att jag bara hänger mig åt fiktiva lustar och BDSM-Twilight nu för tiden, det förstår jag. Om det nu skulle sitta en moralens väktare med hjärtflimmer där ute: lugn, bara lugn. Allt är inte snusk och sadism i mitt bokliga liv just nu. Till exempel har jag ägnat veckan åt att, tillsammans med mina barn, återupptäcka två storfavoriter från mina allra spädaste läsår: Elsa Beskows ”Sagan om den nyfikna abborren” och Astrid Lindgrens ”Draken med den röda ögonen”. Det blev ett kärt återseende, där jag insåg att jag minns i stort sett varje ord – och att mitt intresse för fantastik i allmänhet och skräck i synnerhet kanske grundlades betydligt tidigare än jag trott. Det var, insåg jag, inte alls under förpubertetens nattliga Kingläsande som jag oåterkalleligt klev in i skräckens värld. Min första kontakt med fantastik skedde faktiskt snudd på ett decennium tidigare, när mina föräldrar läste för mig om hur den mossbelupna paddan i Beskows saga uttalade sin häxformel och gav Farbror Braxen, Tant Rödspätta och den stingsliga Farbror Gädda ben och lungor så att de kunde ta sig upp på land och in i pojken Thomas sängkammare, där de sedan kunde skrämma vettet ur honom. Just den biten av sagan satte djupa spår i mig. Minns att jag ibland, då jag låg i min säng och försökte sova, började tänka i de där tankekittlande men mardrömsframkallande ”tänk om…”-banorna som är en gemensam nämnare för mången skräckkonsument och –producent. Tänk om en elak gammalgädda skulle stå bredvid min säng – på ostadiga, oproportionerligt långa människoben…? Erkänn att det är en skrämmande tanke. Jag gillar Beskow, men det finns ett genomgående drag av elakhet i hennes böcker som är svår att smälta för en attachment paranting-förälder år 2012. (Och djurvän för den sakens skull också: tänk bara på den arma katten i sagan om den lilla gumman! Gumman blir så arg på katten för att den spiller ut mjölken att den stackars lilla kissen rymmer till skogs, och kanske aldrig kommer tillbaka igen! Ett solklart fall för djurskyddsföreningen.)
Nja, skräckvibbarna till trots var det nog ändå Astrid Lindgrens vemodsfyllda saga om draken med de röda ögonen som riktigt fick det att sjunga i nostalgihjärtat. Det är en klassisk Astrid Lindgren-saga i miniformat, ömsom småländsk ladugårdsrealism, ömsom fantasy. En morgon när berättarjaget och hennes bror går in i svinhuset upptäcker de att deras sugga under natten fött tio smågrisar – och en liten grön drake med arga, röda ögon. När suggan stöter bort sin vasstandade lilla unge tar syskonparet sig an draken, matar honom med ljusstumpar och rep och kliar honom på ryggen så att han börjar sjunga belåtet för sig själv. Så en dag när grisarna och draken är ute och rastas på ängen flyger den lilla draken iväg för att aldrig mer återvända. Det sista berättarjaget, som återberättar historien långt senare, vilket ytterligare skänker berättelsen ett bitterljuvt stråk, hör är den lilla rödögda drakens lyckliga sång som svävar över nejden. ”Draken med de röda ögonen” genomsyras av ett vemod som jag minns talade direkt till mina (återigen: tydligen redan i späd ålder…) melankoliska hjärterötter. Kanske – förmodligen – helt säkert spelar det faktum att mitt exemplar av boken har dedikationen ”Till Helena på femårsdagen från morfar” in här också; min fina, fina morfar, som gav mig böcker med dedikationer i födelsedag efter födelsedag ända fram till det hastiga slutet för åtta år sedan… Jag känner i alla fall hur mina ögon tåras en smula bara av att skriva om handlingen: så fin och bitterljuv är den här lilla sagan, som jag menar tillhör det bästa Astrid Lindgren och Ilon Wikland åstadkom tillsammans. Titta bara på de här underbara illustrationerna!
Den nyfikna aborren var en av mina barndomsfavoriter också. Så till den milda grad att jag grät Lille Skutt-tårar när vi skulle fiska abborrar vid landstället, eftersom jag trodde att i princip alla fiskar var antropomorfiska (eller åtminstoneatt de kunde få ben och komma och hämnas om de fick en krok i ögat).
Haha, abborrefiske var ett traumatiskt kapitel för mig också när jag var liten.
Åh, draken med de röda ögonen som är så söt! Håller med om att den är bäst!
Läste den för mina pojkar, men min egen favorit var nog ”allra käraste syster”
Åh ja, ”Allra käraste syster”! Hittade hela volymen ”Sagor” i en flyttlåda och fastnade i den. Helt underbar!
Draken! Älska. Jag minns en kväll när jag skulle säga godnatt till min yngste son. Han var rödögd och hade storgråtit (i smyg) och jag blev helt förskräckt och undrade vad som hänt. Då hade han läst Draken med de röda ögonen och blivit alldeles drabbad.
Åh, så fint!
Haha, har de där fortfarande och småttingarna gillar dom.
Minns någon prins hatt under jorden?
Den har jag också, på tal om favoritsagor.
Ja, den gillade jag också!
[...] Lindgrens ”Draken med de röda ögonen”, som jag skrev om häromveckan, var och är en stor favorit. Vemodet! Stämningen! Ilon Wiklands underbara [...]