"The Patchwork Marriage" - Jane Green

Det mesta är större i Jane Greens värld: husen, karaktärernas bankkonton, känslorna, ja, till och med typsnittet. Jag har läst Jane Green i åratal, från de klassiskt 90-talschicklittiga, stilbildande ”Straight Talking” och ”Jemina J” via den lätt exotifierande Connecticutporren i de tidiga 00-alstren till dagens mer mogna underhållningslitteratur (hen lit?), och alltid gjort det med en vag känsla av skam. Både för min egen skull och Janes. Det är lättuggat, sympatiskt och mysigt, med spektakulära miljöer (läs mer om min faiblesse för Connecticuts smaragdgröna gräsmattor i Greenville i en gammal gästrecension för Dagens bok, från den tid jag var ogift och hade annat efternamn) och ett persongalleri man vill väl. Sidorna vänds av sig själva, vilket skvallrar om bladvändarkompetens – de gånger jag läst en Jane Green-roman längre än en helg går inte att räkna, ty de finns inte. Jag kan bara inte, och jag inser hur elakt det här låter, skaka av mig känslan att jag läser en barnbok för vuxna, något strax ovanför pekboksstadiet. Jane Green är den diametrala motsatsen till Hemingways isberg: allt är uttalat, inget underförstått. Samma orsak som drar mig till Jane Greens böcker, och som jag då, småbarnsmorsetrött och sugen på underhållning enligt minsta motståndets lag-modellen, ser som något positivt är det som får mig att plocka fram skämskudden.

På sätt och vis har det blivit värre i Greens senare böcker. Hon har lämnat Londons Josephbärande, chardonnayklunkande, kärlekstörstande singeltjejer och istället riktat in sig på fyrtionåntingkvinnor med familj. Problemen har, liksom typsnittet och känsloanstormningarna, vuxit: från ”är han den rätte?” till ”jag är ofrivilligt barnlös och min sjuttonåriga styvdotter hatar mig”. I Greens näst senaste alster ”The Love Verb”, som jag har liggande på nattduksbordet och förmodligen kommer att smälla i mig i helgen, tycks det handla om cancer. Här, i ”The Patchwork Marriage”, handlar det om en dysfunktionell bonusfamilj som tampas med allt från ofrivillig barnlöshet till alkoholism och tonårsgraviditeter. Rimligen borde Greens stil ha mognat i takt med hennes tendens att ta sig an allvarligare ämnen, men så är det inte. Jag får fortfarande den där marshmallowfluffiga dricka-rosé-och-läsa-med-hjärnan-avkopplad-känslan av Greens böcker, och kan inte låta bli att tycka att den ytliga gestaltningen blir en direkt förolämpning mot de ämnen Green vill ta upp. Och på tal om förolämpningar: mullig, arg, svarthårig gothbrud förvandlas till smal, brunhårig earth mama och Green låter hennes förändrade kroppsform och utseende illustrera och representera hennes nyfunna lycka för det vet ju alla att alla som är överviktiga och/eller fejkat svarthåriga innerst inne är djupt olyckliga och bara LÄNGTAR efter att bli smala och få ljusare hår, dvs bli lyckliga, HALLÅ, någon annan som får den distinkta smaken av död svartråtta i munnen? Dessutom får titeln mig att tänka på Anne Tylers mästerliga roman ”A Patchwork Planet”, vilket gör mig akut medveten om att Jane Green inte är någon Anne Tyler, vilket i sin tur får mig att ifrågasätta varför jag läser sådana här böcker när det finns författare som Anne Tyler, som med mild humor, skarpögdhet och stilistisk perfektion får varje sida att vibrera. (Jag vet. Äpplen och päron, hen lit och Great American Novels. Orättvis jämförelse, men det är så mina vindlande associationsbanor funkar.)

Vi har väl alla våra hatkärleksförhållanden till vissa författare. Jag har två: Patricia Cornwell och Jane Green. Nu har jag avhandlat Green – någon regelrätt recension blir det nog inte av ”The Love Verb”, om hon inte överraskar mig, förstås – och om ett par veckor, när jag utsatt mina stackars veka armmuskler för Patricia Cornwells senaste (INBUNDNA– ni ser hur mycket kärlek det trots allt är i det här hatkärleksförhållandet!) Scarpettadeckare, blir det en liten Cornwelluppdatering. Stay tuned! Jag börjar tugga novalucol redan nu.

About these ads