Alltid lika läsvärda Bokstävlarna läser just nu ”The Dead Hour”, den andra boken om Denise Minas underdogreporter Paddy Meehan, och reagerar på alla dieter, den ena mer vedervärdig än den andra, som wee Paddy provar på. Gör mig beredd på att skriva en kort kommentar – något längre har jag dessvärre inte tid för; inte om jag vill hinna läsa ett par kapitel i ”Artighetsreglerna” innan bussen är framme vid Centralen. Och det vill jag, för det är en sällsynt elegant debutroman Amor Towles skrivit, med miljöer (30-talets New York), karaktärer och litterära anspelningar som får hjärtat att sjunga fastän jag tycks vara den enda människan i världen som fortfarande måste tvinga mig upp strax före halv sex, göra hela ekorrhjulsgrejen när jag helst vill sitta i trädgården med en bok medan mina barn plaskar i poolen. (Att under pendlarmomentet av hela ekorrhjulsgrejen låtsas att jag är Katey i ”Artighetsreglerna” som läser E.M. Forster i New Yorks tunnelbana hjälper lite, men inte tillräckligt.)
There will be time, there will be time…. fast NEJ! Just idag har jag varken tid för att mörda eller skapa (sorry, Alfred!), så jag börjar skriva en kommentar, något i stil med följande:
Ja hu, de där läbbiga (och dödsdömda) dieterna, alltså! Jag vill minnas att det blir bättre i bok tre. Är tyvärr, tyvärr, tyvärr så dietskadad själv att jag inte alltid reagerar, hela världen är ju ätstörd känns det som så varför skulle litteraturen vara en frizon? (Kan jag tänka i mina mest pessimistiska stunder.) Just därför oerhört viktigt att reagera på alla Paddysar och deras ständiga bantande och nojande. En annan sak att reagera på: varför kommer det aldrig en fjärde del om wee Paddy? Jag har väntat i ett halvt decennium! Jag vill ha mer Paddy! Helst en Paddy som trivs med sig själv, men då kanske hon inte vore Paddy?
(Och ja, det där är uppenbarligen min definition av ”en kort kommentar”. Det är ett rent under att jag lärt mig twittra.)
Jag gör mig redo att klicka på ”posta kommentar”-ikonen. ”Artighetsreglerna” med sina löften om bitterljuv nostalgi, kontrollerad dekadens och komplexa vänskapsförhållanden ligger redan på sätet bredvid. Det är då det börjar surra i huvudet på mig. Ett sammelsurium av motstridiga röster, ömsom förtretade, ömsom uppgivna, ömsom hejdlöst optimistiska. Feministen battlar pessimisten som battlar popkulturknarkaren som battlar litteraturvetaren som battlar vindflöjeln som battlar hon bakom maratoninlägget om Katrin Zytomierskas idiotiska bok. Någonstans mitt i den lätt schizofrena smeten dyker även Ruth Galloway upp. Elly Griffiths protagonist, ni vet? Arkeologen som ständigt hamnar i centrum för mordutredningar? Halva bokbloggosfärens mysdeckarhjältinna of choice? Ruth, som liksom Paddy är lite rundare än vad idealet tillåter. Ruth, som liksom sin skotska medsyster är smart, kompetent och sympatisk men likväl kämpar med vikten och självbilden, och då och då hoppar på quick fix-dieter som hon sedan bryter snabbare än du kan säga chokladkaka. Jag har vid flera tillfällen låtit undslippa ett frustrerat ”sluta noja, Ruth, du duger!”. En uppmaning som även går att applicera på Paddy. En uppmaning som även borde gå att applicera på många andra kvinnor med sviktande kropps- och självkänsla. En uppmaning som, tycker man, eventuellt även borde kunna gå att applicera på mig själv. Borde, borde. Mmm. Vi har ju pratat om det här förut – jag vet precis hur Paddy och Ruth känner sig, kan egentligen inte ens förmå frammana den där hejiga indigationen som vore klädsam. Kvinnor som vantrivs med sig själva och fokuserar på grapefrukthalvor och hårdkokta ägg, midjemått, BMI och underhudsfett istället för att inse att de faktiskt har många fina egenskaper som borde väga (!) tyngre än deras kroppsvikt (som sällan är ens i närheten av faktisk fetma), de finns ju överallt. Är det rimligt att hoppas att de fiktiva varianterna ska vara mer klarsynta och onojiga än IRL-varianterna? Bör det finnas en transparens mellan det faktiska samhället och de samhällen som skildras i romaner? Jag vet verkligen inte.
Ungefär så här gick i alla fall snacket i min koffeinstissiga och associationsrika skalle nyss (om ni stöter på en trevlig man eller kvinna i vit rock som letar efter mig, säg att jag blivit ett med mina böcker och mina dvd-boxar och följaktligen inte får plats i någon tvångströja):
Feministen: HUR ska världen någonsin ha en vettig chans att bli mindre ätstörd om vi fortsätter att matas med ”tjocka” hjältinnor som ständigt försöker förminska sig själva, såväl bokstavligt som bildligt? Den där frizonen du pratar om, Helena: Paddy – och Ruth, och du, och alla andra kvinnor innanför och utanför fiktionerna som kämpar med sin kroppsbild och självkänsla – förtjänar den. Författare, läsare, bloggare, vi alla har ett uppdrag att skriva om idealen. Upp på barrikaderna, för tusan!
Litteraturvetaren: Jag vill absolut inte knuffa ner någon från barrikaderna, men är det verkligen litteraturens uppgift att vara utopisk, eller ens emancipatorisk? Bör den inte snarare sträva efter att skildra världen så som den är, med sina strukturella problem?
Pessimisten: Vågar jag säga det, men du har rätt, Litteraturvetaren. Ni tycker att Paddy har det svårt i 80-talets Glasgow med sina ägg- och grapefruktsdieter? Hallå, spola fram till 2010-talet? Jag läste senast igår om en ny diet som går ut på att man sondmatas med 800 kalorier per dag! Man knallar omkring med en SLANG i näsan, som vore man en sjukhuspatient! Det här är tydligen nya innedieten i USA. Hur sjukt får det bli innan vi lägger oss ner och dör i akut svält och hjärndödhet, hela mänskligheten? Och så förundras man över att dinosaurierna dog ut…
Pollyanna: Men hörni, inte deppa ihop nu. Det KOMMER bli bättre! Efter regn kommer solsken och det har ösregnat i över ett decennium nu! Snart, snart kommer det att vända, jag vet det! Tänk på Seventeen som ska införa retuscheringsförbud och sundare modeller!
Popkulturknarkaren: Tänk på Gilmore Girls! Tänk på Melissa McCarthy, och Sally Struthers, och Liz Torres, och hur Amy Sherman-Palladino inte så mycket som nämner deras kroppsform utan under sju säsonger låtit dem vara smarta, roliga, originella fiktiva karaktärer som bara råkar vara väldigt mycket rundare än vad idealet dikterar. DET är väl ändå positivt?
Pessimistfeministen: Mmm. Och så de två pinnsmala huvudpersonerna som äter som två 150-kilos kroppsarbetare. Realistiskt, verkligen. Dessutom: går inte Sherman-Palladino lite i ”glada, galna tjockis”-fällan med de tre karaktärerna du nämner? För det är ju inte alls en tröttsam stereotyp.
Vännen av ordning: Ursäkta, kan vi sluta diskutera Gilmore Girls nu?
Busschauffören: Nästa Norra Sköndal!
Någonstans här börjar min hjärna överhettas. Kanske hade mer självdisciplin (eller rentav –insikt) varit på sin plats, men jag klickar mig vidare till min egen blogg, markerar ”nytt inlägg” och börjar skriva. Vad jag kommit fram till? Att vi bör fortsätta läsa, skriva, reflektera och reagera, kompromisslöst, möjligen även schizofrent, eller i alla händelser splittrat, när motstridiga tankar och idéer väcks av det vi läser. Och att det är gott om det vi läser väcker splittrade tankar, kanske till och med väcker till liv ett helt sammelsurium av polemiserande röster, eftersom all litteratur som är värd att diskutera har flera bottnar. (Dit räknar jag alltså deckare, i synnerhet om de skrivs av Denise Mina. Och Denise, jag menar allvar – du SKA skriva en fjärde bok om Paddy, allt annat är just not on, okay?) Det, och att jag bör eventuellt bör utredas för koffeinöverkänslighet.
äntligen ett långt inlägg! hurra! och ett ämne jag funderat på de sista dagarna. dieter och vikt och kroppar. något världen tycks besatt av. ävenså jag.
eftersom jag har sålt en bok så har jag också kunnat göra av med ett förskott. och det har man ju fantiserat om sedan man/jag började skriva. pengarna som ännu inte dykt upp är redan slut. hela familjen fick något fint. en sparkcykel, en ridtur, en slips. själv fick jag ett medlemsskap i Viktklubb. ungefär där hejdade jag mig och kände mig lite lurad. (möjligt att min man också kände sig lite lurad) jag menar: Viktklubb? men rent rationellt: inga pengar har ännu dykt upp, jag har inga byxor eftersom jag inte kommer i mina jeans, och om jag går ner 4 kilo så KOMMER jag i dem. rationellt, nicht wahr? är det ok att gå ner i vikt om man är rationell?
på sätt och vis kan jag gilla det där rationella. att man kort och gott går ner några kilo, för att spara knäna, minska risken för hjärtinfarkt osv. hälsovinster köper jag. estetiskt då? svårare.
och det är väl det som är problemet i all litteratur/film. den dagen vi faktiskt få en smart, fet och häftig hjältinna i en teveserie (kan liksom bara komma på den där strippmamman i Carnivale, men hon var kanske inte så smart) så har vi kommit långt. en som inte är glad men som heller inte bantar. i böckerna är det betydligt enklare att komma undan med det tror jag. särskilt som folks uppfattning av fet är så fantastiskt skruvad. jag läste en hel tråd på familjeliv en gång, om en av tjejerna i tarantinos film om bilar, vad den nu hette. hon var smal och snygg men många ansåg att hon var knubbig eftersom hon hade ett veck på magen. jag baxnade.
här blev det ingen röd tråd alls. men. viktigt, angeläget ämne som inte borde vara så förbannat infekterat. vikt alltså.
och nu ska jag gå ner helt stillsamt, inte säga ett ord om det men njuta av att kunna ha jeans igen.
Jag har också ”unnat mig” ett medlemskap i Viktklubb (dock ej med några förskottspengar som grund – grattis igen, så himla kul!) och är liksom du otroligt splittrad. Å ena sidan: ja, rent objektivt – vad nu det är – skulle jag kunna gå ner ett par kilo och få en vetenskapligt – vad nu det är – ”bättre” vikt. Jag vet även rent rationellt att jag har en massa snygga klänningar i garderoben som jag skulle kunna komma i igen om jag gjorde det. Jag mår bättre när jag motionerar regelbundet och äter bra, och då kommer viktnedgången som en bonus. Å andra sidan: är jag i riskzonen för att bli sjuk eller rentav dö av min lilla övervikt? Nej. Kommer jag att bli lyckligare när jag når ett hälsosamt BMI – vad nu det är – och kommer i mina pre-preggerskläder? Möjligen. Vad säger det i så fall om mig? Ibland får jag dåligt samvete över att jag är ett sånt OFFER, men sedan tänker jag att jag kanske inte är det ändå, bara ambivalent. Det är svårt att inte vara det.
Strippmamman i Carnivale, ja! Hon var ju skitsnygg (och cool på ett allmänt slampigt och sjavigt sätt). Men på den tiden ansågs det ju sexigt att ha hull också, så det kanske var därför hon fick se ut som hon gör. Just nu irriterar jag mig på till max över att Hannah i ”Girls” anses vara mullig. Enligt galna Hollywoodmått, möjligen. Men jag vägrar gå med på dem. Hon väger liksom 65 kilo! Man får väl nästan lov att vara 140 lång (om ens det) för att det skulle vara ett problem.
himla kul att ”inte säga ett ord” om något och så pubba det på en välbesökt blogg. haha.
Hehe, intressant definition.
Åh,vad skönt att Pollyanna fick vara med i debatten!
Älskar Pollyanna passionerat och tar till hennes visdomar i svåra situationer, men inte har hon mer rätt för det. Men hon inger ändock lite hopp!
Absolut, det gör hon!
Som redan konstaterat: hurra för ett långt och Helena-aktigt inlägg!
Det är nog konstigt det där, hur man reagerar (och irriterar sig på) dieterna och vikttänket i böcker, även om man kanske inte alls är bättre själv. Eller att man har blivit så Hollywood-blind att man reagerar (förvisso positivt, men ändå), på ”mulliga” Hanna i ”Girls”. Nu är det ju bra att man stör sig på Ruths viktnojor, det tyder ju ändå på någonslags sund inställning till det som är relevant, och det ÄR en intressant diskussion om huruvida det är en ”äkta” beskrivning av hur kvinnor(?)/människor tänker. Men ändå. Man blir ju så trött.
Hurra för ditt hurra!
Och ja, man blir trött ändå, men det är en otroligt intressant diskussion. Gillar verkligen hur olika aspekter av mänskligt liv på något sätt blir mer greppbart och diskuterbart genom det fiktiva. (Åtminstone tycker jag att det blir det.)
Det blir det absolut, och det är ju ett bra sätt att ta sig an olika svåra ämnen!
har nu försökt komma på en knubbig hjältinna hela eftermiddagen. det är himla svårt. men BARBARA HAVERS! hon är fet och ful och ber liksom inte om ursäkt för det. henne gillar jag skarpt. fast i senaste boken håller de på att göra om henne. inte alls kul faktiskt.
Nä, hon tänker inte på det, däremot framhävs det rätt mycket hur ful/klumpig/oformlig hon är
Och i TV-serien är hon smal och snygg…!
Gilla!
Tack så mycket!
Jag har faktiskt mycket lättare att acceptera Paddys dieter och viktnojor än Ruth Galloways. Har funderat lite varför. Kanske för att hon är så mycket yngre, fattigare och en så typisk underdog, medan Ruth som medelålders akademiker skulle kunna ha lite mer självförtroende – eller åtminstone lite mer distans till sig själv. Ruth har också mycket fler möjligheter än Paddy har, som tid och råd att börja träna. Paddy har ingenting, inte ens ett eget hem. Ganska ofta får jag känslan av att hennes absurda dieter (bakpotatis? really?) mer är ett sätt att visa omvärlden att hon faktiskt försöker banta än ett sätt att verkligen gå ner i vikt. Att visa att hon inte har gett upp.
Jag är mest trött på stereotyperna. Både ”olycklig ensam bantande tjockis” och ”glad galen matglad tjockis”. Det skulle vara skönt att någonsin få läsa en bok eller se en film där en överviktig kvinnlig karaktär får vara något mer än så.
Annie Wilkes! Fast du tänkte kanske inte på ”komplett psyko”?
L: Haha! Annie Wilkes, detta under av stabilitet och sinnesnärvaro!
Bokstävlarna: Håller med, på något sätt är det lättare att ha förståelse för Paddy, just på grund av aspekterna du nämner. Med Ruth känner man litegrann ”men herregud kvinna, antingen skaffar du gymkort och gör något åt missnöjet eller så bestämmer du dig för att gilla dig själv som du är!”. En grej jag har väldigt svårt för är att man får den distinkta känslan att vissa författare – hit räknas eventuellt Elly Griffiths – gör sina kvinnliga protagonister till småmulliga viktnojare för att de ska upplevas som mer sympatiska. I realiteten blir man ju mest irriterad (även om man – jag – kan relatera till det…).
+ 1 på det sista!
Åh, all kärlek till ett sådant långt och underbart inlägg!!!! Har så mycket som jag skulle vilja tillägga att det för tillfälle inte blev någonting. Förutom: UNDERBART!
Tack, vad glad jag blir!
härligt helena:esque inlägg! blir upprörd och skrattar så magvecken böljar.
några favoritformuleringar/tankar:
”säg att jag blivit ett med mina böcker och mina dvd-boxar och följaktligen inte får plats i någon tvångströja”
”Gillar verkligen hur olika aspekter av mänskligt liv på något sätt blir mer greppbart och diskuterbart genom det fiktiva”
We do aim to amuse!
Grymt (oink!) inlägg!
Ett steg i ‘rätt’ riktning vore om man skrev karaktären som hon är – vad hon nu har för utseende, kroppsform och ätvanor – och sedan ger blanka f*n i att ständigt påpeka/problematisera det. Låt det liksom bara flyta på naturligt. Låt henne slippa noja och oja sig över den hon är. Vare sig hon beskrivs som en Sports Illustrated-modell eller otränad, småpluffsig musig sak med muffin top. Why the hell is that so bloody important? Kvinnor har inte fler hjärnceller och karaktärsutvecklingspotential annat än till utseendehets, allmän kroppsfixering, vad man skall ha på sig och hur man skall äta för att bli/känna sig accepterad?
Men, men… Litteraturen, som alla andra medier, är ju en spegling av den tid vi lever i. Säger en del om vår tid? I en annan hade hjältinnorna annat att oroa sig för än att nypa i eventuella valkar framför spegeln och svälta sig själva; karaktär, en hyggligt snygg man med lika hyggliga egendomar och minst £5-6000/år var huvudproblemen liksom. PERSPEKTIV!
Fast… en annan tanke… Det kanske rätt och slätt går att destillera ned till hur välskriven berättelsen är? Det finns gott om tunga klassiker, litteraturhistoriens grundbultar, giganter och sötnosar, som visst beskrev utseende/självbild som något som påverkade en karaktärs… öh, karaktär. MEN det skrevs snyggt och med mening och tanke bakom. Märker när jag tänker efter att de gånger i.a.f. jag suckar och är irriterad över en nojande karaktär är när anledningen till vederbörandes tjatiga nojighet är ytlig och/eller artificiell. Den är inte förankrad. Är så in i glödheta less på att författare petar in en ‘älskvärd’ mullig musig sak som i skuggorna lever för att brottas med sin självbild – för att det är vad får kvinnliga läsare i vår tid att tänka ”aaaw… I sooo hear ya’ sister… been there ‘n done that too”. = Ca-ching i kassan! Onödigt. Gets my knickers in a twist every time…
koleriker som man är…
Nej, vilken surmus(omskrivnng) man är! Finns det inga typiskt återkommande manliga litterära karaktärsdrag med maniskt upprepade, självömkande och ständigt utpekade nojor/tillkortakommanden som vi kan zooma in på istället?
Alkoholiserade, jazzlyssnande medelålders manliga kriminalkommissarier med relationsfobi? Förvisso rätt 2002, men ändå. Tröttsamt.
Haha, älskar debatten mellan dina olika sidor.
”Och så de två pinnsmala huvudpersonerna som äter som två 150-kilos kroppsarbetare. Realistiskt, verkligen.”
Ja, eller hur…
[...] än Caroline Keene och Francine Pascal, så varför utseendetjatet? Det blir lika tröttsamt som Ruth Galloways vikt i Elly Griffiths böcker. Nå, en parantes, men en viktig en. Världen är utseendefixerad så det [...]