Någon sorts semestersammanfattning (I)

Hej, har ni haft en bra sommar? Själv befinner jag mig fortfarande i stadiet där jag vill undvika alla former av dåtid i sommardiskussioner. Jag är nämligen ledig även denna vecka, och vill gärna tvinga mig kvar i semesterkänslan ett litet, litet slag till. Samtidigt älskar jag hösten – ett gemensamt karaktärsdrag för nästan alla bokbloggare, vill jag påstå – med allt vad det innebär av hög, klar luft, lövbeströdda promenader följda av klyschiga men ack så ljuvliga kvällar i värmeljusens, brasans, plädarnas, katternas och det oförblommerade cocoonandets tecken. Och så läsandet förstås; läsandet som, inser jag sommar efter sommar, alltid kommer på undantag under semestern när man är fullt upptagen med att umgås med alla man inte hinner träffa under ekorrhjulssäsongerna. Men ett obestridligt faktum är att jag trivs i ekorrhjulet, älskar vardag, rutiner och hemmaliv (möjligen lite mer än vad som kan anses vara sunt). Hmm, det här blev ju mer en kärleksförklaring till hösten än ett krampaktigt fastklamrade vid sommaren, märker jag nu..?

Oavsett. Jag har tagit en högst medveten och välbehövlig bloggpaus under semestern, men nu är jag tillbaka, lite tjockare, aningen brunare och med flera läsupplevelser, en del himmelska, en del mer lättglömda, i bagaget. Vi får se hur jag löser rapporteringen kring min semesterläsning – jag tänker ett English Bookshop-inlägg och ett par längre recensioner här varvat med kortare omdömen, men någon sorts återkoppling blir det – men till att börja med tänkte jag försöka sammanfatta min semester i ett par korta (-ish, om jag känner mig själv rätt…) punkter i mer eller mindre kronologisk ordning.

Vecka 30. Första semesterveckan, då jag släpper allt vad måsten och intellektuella utmaningar heter och bulimiläser fyra, fem Maria Lang-böcker på raken. Somliga häller i sig en bag-in-box första semesterdagarna; själv rensar jag systemet med Puck, Einar och Christer. Vid det här laget kan jag i princip varje ord utantill, men det är en del av charmen. Någonstans här nås jag av alarmerande uppgifter kring Maria Lang-filmatiseringen som gör gällande att Christer Wijk – lång, gänglig och påtagligt blåögd – ska spelas av Ola Rapace. Tydligen går det inte att spela in en svensk film utan att använda en Rapace i någon av huvudrollerna. Det är svårt att utklassa Anita Lindbloms  ”jag har bröst, det har inte hon” (angående valet av Noomi Rapace som Lindblom i den kommande filmen om relationen mellan denna och Bosse Högberg – som ska spelas av mannen jag tjurnackat vägrar att se som Christer Wijk) så jag nöjer mig med att konstatera att ingen som läst Maria Langs böcker rimligen kan se Rapace som en lämplig Christer. Dock: när jag en tid senare upptäcker att Einar Bure ska spelas av Linus Wahlgren inser jag att det finns grader i helvetet. Tuva Novotny kan nog dock bli en fin Puck, även om inte heller hon ser ut som jag föreställer mig henne. Och min nördbetonade tjurighet till trots: det SKA bli kul att se filmerna! Kanske i synnerhet ”Mördaren ljuger inte ensam”, Langs i särklass bästa bok som följdriktigt är den enda av de sex filmatiseringarna som kommer att gå upp på bio. De böcker som just nu filmas/ska filmas är, förutom ”Mördaren ljuger inte ensam”, ”Inte flera mord”, ”Kung Liljekonvalje av dungen”, ”Rosor, kyssar och döden”, ”Tragedi på en lantkyrkogård” och ”Farliga drömmar”.

Ser det här ut som…? Nej, jag ska sluta nu. Lovar. Men lovar samtidigt att återkomma i ämnet. Oh yes; än finns det mycket magsyra kvar i den här nörden.

Vi håller oss kvar i Nora/Skoga ett tag till, för det var under vecka 30 som jag besökte Stadra sommarscen, Sommarsveriges kanske vackraste teaterscen, och såg årets föreställning ”Hör musiken, söker efter orden”, skriven av Agneta Pleijel fritt efter Hjalmar Gullbergs liv och diktning. Jag hade en intensiv Gullberg-period under gymnasiet, då jag lärde mig ”Kyssande vind” utantill och till och med skrev en modern replik till Gullbergs kanske kändaste dikt. Under pjäsens gång märkte jag hur de stycken som sinnrikt integrerats i texten flöt upp till ytan och skapade en mäktig aha-upplevelse, livet i konsten och konsten i livet. Pluspoäng för att Karin Boye dök upp, samt Magnus ”Pappa Stadra” Wetterholm som Edvard Persson. Jag trodde väl aldrig att jag skulle sitta och hylla Edvard Persson här på bloggen, men faktum är att hans (strikt taget Magnus’) inhopp i pjäsen, oftast i form av sångframträdanden, nästan uteslutande under dramaturgiskt viktiga ögonblick, gav pjäsen som helhet extra pregnans och, framför allt, en trovärdig tidsram. Slutbetyget blir ”suggestivt, välgestaltat och synnerligen sevärt”. All heder till Pleijel för en tät och oupphörligt fascinerande text och skådespelarna som förvaltade den perfekt. Jag var trollbunden från början till slut, och den drömska stämningen varade hela vägen hem. Alla litteraturintresserade borde göra sig själva en tjänst och besöka Stadra sommarscen – här sätter man varje år upp en originalpjäs, alltid med litterära konnotationer.
Trolskt vackert är det också, som  ni kan se på bilden här nedan. Trolsk bergslagsmiljö, kultur och litterära referenser en masse – kan det bli bättre? Ja: det kan finnas en bokhandel också! Jag köpte Rikard Wolffs självbiografi ”Rikitikitavi”, som jag ska återkomma till senare, på Stadra.

Glad kulturtant modell yngre förevigad under pausen.

Med den här lilla – ahem – rapporteringen tror jag att vi sätter punkt för idag. Stay tuned för rapporter kring Stora Lisa Unger-sommaren, intensivt Elizabeth Hand-dyrkande och – gasp! – en chicklitroman jag faktiskt gillade!

About these ads