I mina händer håller jag två böcker. Jag misstänker – tror – vet att de bägge kommer att ha en framträdande roll i min höstläsning, fast på väldigt olika sätt. Längst till vänster: ”Kärleken”, del ett i Jonas Gardells trilogi ”Torka aldrig tårar utan handskar”, om när aids kom till Sverige. Det gör ont att närma sig, det som hände i vårt land för inte mer än tjugofem, trettio år sedan. Jonas Gardell vågar närma sig, och snart ska jag. De senaste veckorna har jag läst alla intervjuer jag kommit över med Gardell. Han har gråtit under nästan varje intervjutillfälle; jag har gråtit när jag läst, för helt plötsligt rullas alltsammans upp framför en igen. Skräcken. Paniken. Flykten. Alla unga, rädda män som fick dö ensamma för att sedan kastas i plastsäckar, en hel människas existens plötsligt smittsam (fast det inte visade sig vara fallet – i alla händelser inte på långa vägar så smittsam att mänsklig beröring måste blekna bort till en feberdröm), oönskad, en paria. Jag var bara två år när det första konstaterade hivfallet nådde Sverige, men jag minns det senare 80-talets panik och det tidiga 90-talets rädsla och moraliserande. De grymma bögskämten, den allmänna paranoian i tidningssvärtade versaler. Men också – det här var bara några futtiga decennier sedan, kom ihåg det! – hur man i härligt exkluderande heteronormativ anda gjorde sjukdomen till Det Andra; tvärsäkra barnmorskor som skrattade när heterosexuella unga tjejer ville hivtesta sig. Så länge man inte knullat med en utlänning eller bisexuell, gått till sängs med Det Andra, var allt Helt Ofarligt. Jag minns också hur snabbt vi glömde efter att bromsmedicinerna kommit och jag tror och hoppas att Gardells trilogi, som även kommer att sändas i SVT i höst, tvingar oss att minnas. Med tanke på att jag gråtit bara av att läsa intervjuerna torde min inköpslista på Twitter (näsdukar och Resorb) vara en klok investering.
Kanske är det banalt att nämna bok nummer två i det här sammanhanget. Kanske, kanske inte. Jag vet bara att det finns få spänningsförfattare – författare över huvud taget – som får mig att läsa som Linwood Barclay. Hungrigt, snabbt, som en alkis som tar ett glas till trots alla ”men”, bara ett kapitel till, sedan… Och så är klockan helt plötsligt ungefär fem timmar efter min normala sovtid och boken är – oops – utläst. Drivet, tillsammans med den vardagsnära spänningen, känslan av att Barclays karaktärer skulle kunna bo på min gata (åtminstone om vi låtsas att Tyresö är lite mindre, tja, Tyresö och lite mer sovstad i upstate New York) är vad jag gillar bäst med Barclays böcker. Jag har skrivit om ”Trust Your Eyes”, som jag nu alltså har i hett efterlängtat förhandsexemplar, här och här.
Dessa två böcker symboliserar för mig läsningens bredd och välsignelse. Hur den skaver och gör ont, roar och förströr. Jag menar att båda varianterna är viktiga. Kanske, rentav, nödvändiga?
Har redan läst Gradell och konstigt nog grät jag knappast alls. Gardell är här helt annorlunda än som jag minns honom- han fläskar inte på, utan han är nedtonad och beskriver ”bara” ett händelseförlopp. Det känns som om han litar på sin text och att han litar på läsaren. Det gillar jag väldigt mycket. Det ska bli spännande att höra vad du tycker!
Jag läste den i ett svep i natt/ i morse och gillade verkligen det där nedtonade. För mig gjorde det berättelsen ännu starkare. Möjligen var det lite för stor stilistisk diskrepans mellan det fiktiva skeendet och faktabitarna. Utförligare recension kommer!
Ser fram emot den utförligare recensionen! Läste fyra recensioner på litteraturmaganzinets hemsida just. Där var det också någon som störde sig på faktadelarna.
Aha, är det recensionsdag idag, rentav? Får se när jag hinner skriva, är fortfarande ledig med barnen.