"Dead Scared" - S.J. Bolton

Jag har ett nytt lyxproblem, mina vänner: jag har de senaste veckorna haft ett sådant läsflyt att jag inte riktigt hinner blogga. För någonstans måste man ju välja – mycket lästid eller mycket bloggtid, i synnerhet när det ska jobbas, ätas, sovas, familjehängas och dvd- och tv-kollas också. I väntan på kloning, eller det där magiska pillret som gör sömn och mat överflödiga, får ni finna er i en viss eftersläntring när det gäller läsrapporteringen.

Det har nu gått åtminstone tre veckor sedan jag, russinlik och allmänt vettskrämd, läste ut ”Dead Scared” i badkaret. (Badkarstestet är förresten en bra indikator på att du läser något riktigt bra. När vattnet börjar bli kallt och dina fingrar är på väg att blötas upp, vad gör du då? Går du upp, trots att du har x antal sidor kvar i boken? Eller läser du vidare? Har du rentav inte ens noterat temperaturskillnaden och din skrynkliga lekamen? Om du landar i det sistnämnda scenariot: grattis, du har en keeper. Men jag avviker bestämt från ämnet.) Den tid som förflutit sedan jag läste ut S.J. Boltons andra roman i serien om den unga och emotionellt komplexa polisen Lacey Flint har dock endast stärkt min uppfattning om att S.J. Bolton är bland det ruggigaste och mest intensivt läsvärda den brittiska spänningsfloran kan frambringa just nu. I ”Dead Scared” finner sig Lacey återigen alldeles för nära mänsklig – eller snarare omänsklig – ondska när inspektör Mark Joesbury placerar henne som undercoverpolis på ett elevhem i Cambridge. Flera unga kvinnliga studenter har tagit sina liv på mer eller mindre uppseendeväckande sätt, och psykologen Evi Oliver, liksom Joesbury, misstänker att någon uppmuntrar dem till dåden. Men precis som i ”Nu ser du mig” är allt ondskefullare och mer skruvat än någon kunnat ana, och snart befinner sig Lacey i livsfara (igen).

”Dead Scared” är, om möjligt, ännu otäckare, ännu mer nagelbitarspännande än sin föregångare. S.J. Bolton är fantastiskt skicklig på att låta sina läsare sväva i ovisshet, samtidigt som hon låter oss vara steget före huvudpersonerna så att vi inte bara biter av naglarna och får hudproblem av allt långbadande utan sitter och skriker ”NEJ LACEY, INTE DÄR! NEJ, JOESBURY, INTE HAN!”. Tills Bolton vänder upp och ner på allt man trott och tänkt (igen). Det är så obehagligt att det tangerar skräck ibland, och jag vill särskilt varna alla clownfobiker (det vill säga alla som vid alltför späd ålder läst ”Det”, eller sett TV-filmen, eller både och) för ett par riktigt ruggiga scener. En enda sak reagerar jag mindre stjärnögt över, och det är att alla, i synnerhet kvinnorna, är så jävla snygga hela tiden. Lacey är klassiskt vacker, flåsar såväl Joesbury (själv en hunk av rang enligt, tja, alla), som berättaren, Evis drömskt vackra ögon och rådjursliknande väna skönhet utreds ad nauseum, Dana Tulloch (som här håller sig i London – kanske i ett försök att minska den kvinnliga fägringen, vad vet jag?) och samtliga offer är modellsnygga. Ja, det är rena Top Model i ”Dead Scared”, och jag kan inte låta bli att tycka att det är lite tröttsamt. Måste utseendet göras till en så stor grej, och måste alla vara så osannolikt snygga? Jag kommer nästan att tänka på min barndoms Kitty- och Tvillingarnaböcker, där varje händelse, varje replik, föregås av en skildring av hur vackra alla är. S.J. Bolton befinner sig – som om det behöver sägas.. – i en helt annan liga än Caroline Keene och Francine Pascal, så varför utseendetjatet? Det blir lika tröttsamt som Ruth Galloways vikt i Elly Griffiths böcker. Nå, en parantes, men en viktig en. Världen är utseendefixerad så det räcker utan att mina högt älskade spänningsförfattare ska behöva spä på eländet. Kan man tycka.

Oavsett: det här är ypperlig spänningslitteratur, mörk, välskriven och – gestaltad. Top notch. Nattlampor kommer att tändas, de mest gastkramande passagerna hemsöka dina drömmar. När skräckthriller möter akaporr faller bokbloggarmaffian som furor – eller fortsätter att falla, för vi börjar bli många nu som snickrar på våra S.J. Bolton-altare och diskuterar hennes briljans på Twitter. Själv ser jag fram emot att snart, men inte så snart att jag plötsligt finner mig själv i en kall och obehaglig värld där alla Boltons böcker är utlästa, läsa mer av hennes böcker. Jag har förstått att Bolton låter sina karaktärer dyka upp i olika böcker, även de fristående, ett litet metagrepp som uppskattas, för vi gillar ju meta, right? Jag tror att ”Blood Harvest” får bli min nästa utflykt i S.J. Bolton-land; detta obönhörligt mörka och skräckinjagande, men märkligt lockande, landskap där skräcken och döden lurar i varje hörn och alla är undersköna.

About these ads