Den evigt blå mannen och jag: en kärlekshistoria

 

Det är svårt att tänka sig nu, men det fanns en tid då musik hade större plats i mitt liv än litteratur; ett tidevarv då jag hade stenkoll på alla Lugers bokningar och vad personalen på Pet Sounds rekommenderade just den veckan. Minns till exempel november 2001, då jag såg tre konserter (Sparklehorse, Mercury Rev och Ron Sexsmith) inom loppet av en vecka. I skolan var jag tjejen som alltid fick i uppdrag att ordna med musiken inför klassdiscon, och min skoltidning (1990 – 1993) var ett tämligen oblygt montage av alla musiknyheter jag snappat upp i Okej och Smash Hits. Någonstans i mitt av 00-talet skedde en förskjutning, som så här i efterhand ter sig definitiv, där läsandet och boknördandet tog över mitt musikintresse. Jag lyssnar fortfarande mycket på musik, även om jag trampar i samma gamla trygga spår (lite britpop, lite retro, lite americana, lite alt country, lite Neil Young, lite Twin Peaks-aktiga chanteuser, massor av Nick Cave, Smiths och Joy Division). Konserterna har det dock blivit katastrofalt dåligt med de senaste åren. Igår, när jag gjorde mig redo för att se Chris Isaak på Cirkus, funderade jag över vilken min senaste konsert kan ha varit. Kom till sist fram till att det måste ha varit Calexico på Nalen, när mina nu treåriga döttrar låg i magen och min make, lillebror och jag förgäves letade efter en stol åt mig. Saker ändras – och ändå inte. Följaktligen känns det symptomatiskt att min första konsert på nästan fyra år blev med Chris Isaak, mannen jag haft ett osvikligt gott öga sedan ”Wicked Game”. Min vän Anna säger ibland att hon önskar att livet kunde vara mer som i ”Wicked Game”-videon, och jag förstår precis vad hon menar. Den melankolidrivna passionen som får allt annat att blekna. Svärtan. Desperationen. David Lynch-konnotationerna, och en barnslig men fullt förståelig längtan efter att vara en svartvit och underskön Helena Christensen och få hångla loss med en halvnaken Chris Isaak på en strand: naturligtvis, men framför allt att få slukas upp av det där som Chris Isaak gör så bra. Som romantisk melankoliker överträffas han i princip bara av Roy Orbison, vars musikaliska arv vilar tungt på Isaaks glitter- och axelvaddsprydda axlar. Jag menar att ”Forever Blue” är en av de bästa skivorna om förlorad kärlek som någonsin spelats in. Jag menar även att julen inte är värd att firas om jag inte får ha ”Washington Square” på repeat, något djupblått mitt i allt det tomteröda och glittriga. Jag menar, och understå er inte att skratta, att Chris Isaak är ett geni.

Igår kväll korsades så äntligen våra vägar efter alla dessa år, när Chris och hans band intog Cirkus. Spelningen var uppdelad i två delar: en inledande hitkavalkad som inleddes med signaturmelodin till ”The Chris Isaak Show” (bara jag som såg den?) och lite senare formligen exploderade när ”Somebody’s Crying”, ”Wicked Game” och en mästerlig ”Baby Did a Bad Bad Thing” radades upp efter varandra, och så smakprov från senaste skivan ”Beyond the Sun”. Det är en oförblommerad hyllning till Sun Records, musiken Isaak växte upp med och kom att ta till sig i sin egen musik. Johnny Cash, Elvis Presley, Carl Perkins, Jerry Lee Lewis, Roy Orbison.. Egentligen är väl Isaak och hans band för bokstavstrogna i sina tolkningar för att det ska bli riktigt intressant, men åh så skickligt det är! Har jag varit på bättre spelningar? Förmodligen. (Lucinda Williams på Cirkus dyker upp i minnet som en stark motståndare, liksom R.E.M. i ett hav av solrosor på ett katalanskt fält, och  Morrissey i en svettdoftande sporthall under ”Maladjusted”-turnén.) Samtidigt ska man aldrig underskatta värdet av en klassiskt vacker och Roy Orbison-blå röst, ett band som efter 27 år tillsammans är så samspelta att de till och med gör synkroniserade rörelser, eller något så enkelt och genialt som en stilig karl i en sanslöst glittrig kostym. Jag är glad över att jag äntligen, efter nästan tjugo fangirliga år, fick se se Chris Isaak live.

Ni som vill se exakt hur beskyddande jag kan bli gentemot Chris Isaak: kolla in det här jättegamla inlägget på min jättegamla blogspotblog (och kommentarerna). Vill omedelbart lägga till protokollet att jag numera noggrant undviker att kritisera offentliga kvinnor inom media, eller kvinnor över huvud taget, faktiskt – solidarity, sister – men bara för att vara på den säkra sidan, dissa  inte Chris, för guds skull!

About these ads