Lund, sekelskifte. En flicka – Luna – vandrar runt i ett hett och kvalmigt hus där hennes far och en kvinna hon bara förmår kalla hon ligger döda. Mördade? Av vem? Vad har egentligen hänt?
Elisabeth Östnäs ”Feberflickan” är ingen deckargåta, även om den kan läsas så – också. Snarare är det en osedvanligt suggestiv skräckroman i förtätat långnovellformat, med en kvardröjande känsla av äckel, kladd och skuld som får mig att tänka på min älskling über alles, Christine Falkenland, och hennes tidiga kortromaner. Det luktar, klibbar och skaver om Östnäs känsligt gestaltade prosa, och när jag lägger ifrån mig boken är det som om en fet hinna av den svettiga köttigheten dröjt sig kvar på min hud. ”Feberflickan” är föredömligt vag och febrig i intrigen, samtidigt som den på ett plan känns oerhört närvarande och fysisk, full som den är av tidstypiska detaljer och det där vackra men ack så svåröversatta engelska uttrycket sense of place. Det enda som förmår rucka en smula på illusionen av att befinna sig i en annan tid är användandet av styggelsen ”spendera” i samband med tid, som i: ”Kvällarna spenderar familjen tillsammans framför en tänd brasa, de deklamerar och grillar äpplen” – inte säger man så? Inte SADE man så? Nå, en petitessernas petitess i en i övrigt oupphörligt läsvärd och lyckad roman. Det var länge sedan jag läste en så formsäker svensk debutant; länge sedan jag läste en svensk debut som jag både vill läsa och önskar att jag hade skrivit själv. Samt önskar att fler skrev. Tänk om vi kunde börja översvämmas av förtätade små otäcka Språk & Stämning-romaner, vad fint det vore!
å det var ett finfint betyg:). och du har helt rätt: spendera är en anglicism. antagligen tillbringade de kvällarna! en sån styggelse;-)
men kul att du gillade! jag tänkte lite på dig och din falkenland-fäbless när jag var färdig med utkastet eftersom jag själv tyckte att det var lite för kort, haha.
och det där blev märkligt känner jag. det är ju inte som om jag skriver för recensenterna! men jag försökte tänka att ”även en kort bok kan fungera”. för korta böcker är eg inte min egen cup of tea faktiskt. jag gillar långa:)
Hahaha, även solen har sina fläckar.
Är själv en återfallsförbrytare vad gäller anglicismer, så förmodligen därför jag upptäckte det. Och korta romaner är ju bra. Och långa. (Litteraturvetenskap på hög nivå!)
Köttigt, äckel, kladd och skuld – låter som en bok för undertecknad.
Haha, jepp! (Takes one to know one…)
Touché! haha
Tillbringa! Hur svårt kan det vara. Fy skäms, den redaktör som lät ”spendera” slinka förbi. Måste bo en sträng skolfröken i mig som vill ut…
I mig med i så fall.
[...] beskrivning av boken på Dark Places: “Det är en osedvanligt suggestiv skräckroman i förtätat långnovellformat, med en [...]
[...] ”[...] med en kvardröjande känsla av äckel, kladd och skuld” – låter det som en bok för undertecknad. Det kom dock att dröja innan jag fick sätta tänderna i Elisabeth Östnäs debutroman Feberflickan. Som en fantastisk scendekor och för att maximera min inlevelseförmåga läste jag den i feberfrossa. Om detta förhöjde eller sänkte läskvalitet är svårt att säga. [...]