An autumn night and the fens stretch for miles, open and still. It is dark, until the full moon slides from behind a cloud and over the huddle of grey stone which is Iyot Lock. [...] The grasses whisper, the wind moves among the gravestones. And somewhere just about here, by the low wall, another sound, not like the grass but like paper rustling. But there is no paper.[...] The wind prowls around Iyot Lock, shifting the branches, stirring the grasses, swaying faintly, and from somewhere nearby, hidden or buried, the sound of rustling.
Iyot House är ingen lämplig plats för barn. Ändå anländer två barn, lille försynte Jack och hans bortskämda kusin Leonora, hit för att bo hos en äldre släkting över sommaren. När Leonoras febriga önskan efter en docka – en alldeles särskild docka – förbyts i vanvettigt vrede när hon får helt fel sorts docka i nioårspresent uttalas en förbannelse över Iyot House och alla dess invånare. Många år senare återvänder en medelålders Jack till huset för att ordna med alla papper efter hans nu avlidna faster och upptäcker snart att huset fortfarande bär ekon av de händelser som sattes igång den där sommaren för närmare fyrtio år sedan. Varför plågas han av ljudet av prasslande papper om nätterna? Och vem – eller vad – är det som ropar på honom i hans drömmar..?
Susan Hill sätter tonen direkt i sin nya spökhistoria ”Dolly”, som utkommer lagom till det allomslutande höstmörkret, gravljusen, dödskallarna och den där bisarra men egentligen fullt logiska blandningen av kitschskräck och död vi kallar ömsom Halloween, ömsom allhelgonahelgen. (For the record: Halloween var det i onsdags, nu går vi in i allhelgonahelgen.) Det är en ton vi känner igen från skräckpionjären M.R. James klassiska spökhistorier, en genomengelsk ton där gamla kyrkogårdar, förfallna herresäten och vindpinade hedar suggestivt och skickligt hemsöks och mättas med klassiskt gotiska markörer. Det blåser, knarrar, prasslar och gnyr, och eftersom det psykologiska perspektivet ständigt är närvarande går det länge att, om det känns bättre så, avfärda ljuden som produkter av en livlig fantasi. And yet…! Klassiskt mysrys, med andra ord, med lika mycket betoning på bägge stavelserna. Det var M.R. James själv som sade att ”the aim of a good ghost story is to make the blood freeze, pleasurably” och det lyckas verkligen Susan Hill med.
And yet, and yet… Mysryspornografi och M.R. James-vibbar i all ära, det går inte att komma ifrån att jag faktiskt är lite besviken på ”Dolly”. Inte på stämningen, anspråket och tonen – där får Hill som alltid högsta tänkbara betyg – utan på det slutgiltiga utförandet. Kombinationen barn, ensligt hus och – den ultimata skräcken näst efter clowner, eller vad säger alla mina fellow 80-talsbarn? – dockor torde vara en garanti för något riktigt, riktigt blodisande, men ”Dolly” förblir mer mysig än rysig. Ni som läst ”The Woman in Black” minns väl den totalt genomborrande terrorn som griper tag i läsaren i sista kapitlet? Här finns inget sådant. Slutet är, om man ser till det skickliga (och långa, om det nu går att tala i sådana termer när det gäller en roman på sammanlagt 153 sidor) iscensättandet, något av ett antiklimax. Sedan köper jag inte riktigt idén om det onda barnet som växer upp till en lika ond och självisk vuxen och sprider hemskheter omkring sig helt nyanslöst och, tja, ondskefullt. Jag vet att det är en gammal skräckklyscha och allt, och somliga skräckklyschor ska omhuldas tack vare sin klyschighet snarare än trots den, men den här känns mest bara trött. Lite djupare analys, och medmänsklighet, hade varit trevligt. Jag hade hoppats att Hill förvaltat sitt fantastiska material ännu bättre, för det lät ju fullkomligt superlativframkallande i teorin.
Så, för att sammanfatta: fantastiska premisser, godkänt utförande. Här vill jag dock flika in att en halvlyckad spökhistoria från Susan Hill är mer lyckad än de flesta andra, så om du är sugen på kompetent utförd, stämningsfull skräck av den gamla skolan tycker jag absolut att du ska läsa ”Dolly” ändå. Men, som sagt, vänta er ingen ny ”Woman in Black”.
hear hear. kan inte tillägga något alls här. på pricken min åsikt. ingen förspilld lästid men …!
Precis så. Trevlig lässtund, men jag hade väntat mig mer.
Så intressant! Ja, med dockor i bilden förväntar man sig ju något riktigt krypande skräckigt. Tyvärr var jag en av dem som inte tyckte The woman in black var läskig alls så det blir nog inte till att läsa den här boken för mig. Däremot funderar jag på att ge Hill en chans med The man in the picture. Har du läst den?
Oj, The Woman in Black inte läskig? Jag var LIVRÄDD efter att ha läst den! (Är inte jättelättskrämd annars.) Intressant hur mycket läsupplevelser kan variera.
”The Man in the Picture” har jag läst, gillade! Även ”The Small Hand” var läsvärd.
Hmmm…nu loggade jag in mig med fel blogg igen! Jädra wordpress och automatinlogg!
jaja… njaaa…Woman in black var ju mest en svart dam som stod och tittade. Lite bjällerskrammel i dimmorna. Men den var inte dålig för det. Jag blev bara inte rädd som många andra! The small hand har jag läst och tyckte den också var fin men inte särskilt otäck den heller! Så jag är lite besviken på Hill men tänkte ge henne en chans till att skrämma mig! 
Det är superintressant hur olika man kan uppfatta en bok!
Jag tänker på knorren på slutet. Blodisande, IMHO. Håller med om att The Small Hand inte var jätteläskig, men jag gillade verkligen atmosfären. Hon är grym på mysrys, Susan Hill – även om det som sagt kanske är lite för lite rys ibland.
Jag kan hålla med om att slutet var läskig i The woman in black, om än inte särskilt oväntat. Det är väl mysryset som gör att jag fortsätter att läsa Hill. Jag kanske får tänka bort att jag ska bli skrämd helt enkelt?
Mmm, fast även om det inte var helt oväntat så var det fruktansvärt att läsa med två små bebisar i sängen.. Hu. Tydligen har de ändrat slutet i filmen! FÅR man göra så?