Att benämna nya litterära och popkulturella fenomen som ”det nya x” har blivit standard inom såväl svensk som internationell media de senaste åren. Twilight var nya Harry Potter – därför att båda vände sig till en tonårig publik men skördade minst lika stora framgångar i vuxnare målgrupper. The Hunger Games var nya Twilight – därför att, tja, se ovan och lägg till ett triangeldrama. Fifty Shades of Grey var nya Twilight – se där en jämförelse som faktiskt håller (lägg bara till lite BDSM och förstärk en redan 1800-talsmässig kvinnosyn)! Att säga att något är ”det nya” är ett slagkraftigt säljargument, ett sätt att relatera det hitintills okända till det välkända. Jag fattar det. Vad jag däremot INTE fattar är hur en tidning som Independent kan skriva en recension av Gillian Flynns ”Gone Girl” med rubriken ”the thinking woman’s Fifty Shades”. Ursäkta?! Jag har läst allt bägge författare gett ut – den ena mer uppmärksamt och cirka femtio nyanser mer entusiastiskt än den andra… – och kan komma på exakt två saker som förenar dem:
1. De är båda kvinnor.
2. De är båda bästsäljare.
3. Nej, alltså, jag sade ”exakt två saker”. Det FINNS inget mer! Nada, zero, zilch. Inte ens hårfärgen, för att ta in ett annat relevant jämförelseargument.
Femtio nyanser av lat journalistik, någon? Inte blir det bättre av att Independents recensent avslöjar det spektakulära slutet till ”Gone Girl” (tala om noll respekt för bokens presumtiva läsare!) eller för den delen att SvD idag har en Independentderiverad blänkare där man återigen kallar ”Gone Girl” den tänkande kvinnans ”Femtio nyanser av honom” utifrån samma sömngångarlata säljargument. Alltså, jag unnar Gillian Flynn varje ny läsare hon kan få, men på rent missvisande premisser? Att kalla Gillian Flynn för en modern Patricia Highsmith, som jag sett i flera andra texter om ”Gone Girl”, känns absolut rimligt. En kvinnlig Dennis Lehane? Visst! (Ett faktum är att Flynn började skriva ”Sharp Objects” efter att ha läst och älskat ”Mystic River”. Jag tycker nog att det märks i den färdiga romanen också, på ett bra sätt.) Men snälla, bunta inte ihop två vitt skilda författare bara för att båda råkar ha fitta och går att köpa på flygplatser. Gör det för guds skull inte för en snabb och klickvänlig rubrik. Författarna, och deras läsare – såväl etablerade som presumtiva – förtjänar mer än så. Framför allt – och detta är den springande punkten, inte sant, fellow Gillian Flynn-altarbyggande vänner? – förtjänar Gillian Flynn mer än så.
Så, nu måste jag gå och ta min blodtrycksmedicin. Bara ett litet PS angående en passus i Indenpendentartikeln (”I think it’s unlikely to win the Women’s Prize for Fiction on the basis of its prose style but you can see why the book has become a word-of-mouth sensation.”) Jag läste precis en av årets nominerade till Women’s Prize for Fiction och fastän jag gillade romanen ifråga så är det inget tvivel om att Flynn är en skarpare och mer originell prosaist. Fast det är klart, hon skriver ju spänningslitteratur och köps en masse på flygplatser världen över, så det kan ju inte stämma. Dumma mig, och dumma Gillian Flynn-altarbyggare i bokbloggosfären som inte fattat att Flynn naturligtvis har mer gemensamt med en lökigt skriven Twilightfanfic med BDSM-inslag än God Litteratur™.
