Är det så här vi ska ha det nu, S.J. Bolton? För alltid?

Alltsammans började så bra. Jag fick en avisering om att jag hade ett paket från English Bookshop att hämta på mitt lokala postombud. Minns lyckofjärilarna i magen, ”åh, det måste vara nya S.J. Bolton!”. Och det var det också. Jag klappade, fotade, klappade lite till – och började läsa.

Också romanen börjar lovande, i den där mörka, atmosfäriska och ruggiga stilen man kommit att vänta från S.J. ”Keep telling yourself it’s only fiction” Bolton. En seriemördare är lös i södra London och riktar in sig på unga pojkar som förs bort utan att omgivningen märker något. Ett par dagar senare hittas pojkarna längs Themsens strand, fullkomligt tömda på blod men i övrigt utan en skråma. Polisen med Dana Tulloch och Mark Joesbury i spetsen kallas in, men snart är ytterligare en pojke bortförd och när det börjar ryktas om att en mänsklig vampyr är på fri fot tvingas polisen arbeta mot klockan med en allt mer upprörd allmänhet som tittar på. Samtidigt är Lacey Flint, allas vår favorit bland uppfuckade antihjältar, fortfarande sjukskriven efter händelserna i ”Dead Scared”. (Disclaimer: det här är en serie som MÅSTE läsas i rätt ordning!) Lyckas hon hålla sig borta från utredningen och Joesburys turkosblå ögon? Ja, gissa…

Och där har vi, tror jag, den bidragande orsaken till att ”Like This, For Ever” trots en fängslande intrig, suggestiva miljöer och den sedvanliga skräckbetonade ruggigheten visade sig vara något av en besvikelse. Jag nämligen är inte säker på att jag gillar huvudpersonerna längre och jag gillar definitivt inte hur de är mot varandra. Lacey må alltid ha varit skör, svår och allmänt uppfuckad, men i tidigare böcker gav hon ändå ett sympatiskt intryck, mycket just tack vare det imperfekta, damaged goods-betonade. Här hamnar jag på kollisionskurs med henne på en gång. Hon tränar maniskt dygnet runt, glömmer att äta – okej, Bridget Jones-metoden må vara klyschig, men den är åtminstone relaterbar! – och angstar över Joesburys turkosblå, när hon inte söker utredningstips hos en fängslad seriemördare (hallå, interna utredningar!) och gör sitt bästa att på nytt bli misstänkliggjord av Tulloch, vars Laceyskeptiska hållning jag alltmer börjar sympatisera med. Detta må vara fiktion, och inom ramarna för det fiktiva är åtminstone jag beredd att göra avkall på en hel del vad logik och verklighetsförankring anbelangar. Likväl: när jag nu läser om Lacey i ”Like This, For Ever”, med händelserna och agerandet i de två tidiga böckerna hyfsat färskt i minnet, känns tanken på en Lacey inom poliskåren orealistisk, ja, möjligen direkt olämplig. Till och med med de förlåtande fiktionsdimmorna svävande omkring min läsning finner jag hennes karaktär och agerande alltför otrolig. När hon sedan börjar interagera med Joesbury och båda beter sig som fåniga tonåringar blir det ännu mer plågsamt. De förtjänar nästan varandra, de där två.

Det var det ena. Det andra, än mer irriterande, är de där ständiga turkosblå ögonen. Utseendetjatet, som jag redan i min ”Dead Scared”-recension ondgjorde mig över. Lacey är mager och sliten – men skitsnygg. Dana utsätts för rasistiska påhopp på grund av sin hudfärg – men är såklart skitsnygg (hennes långa och blonda flickvän likaså). Joesbury och hans turkosblå ögon, som sonen Huck till råga på allt ärvt – samma sak. (En chock, jag vet.) Till och med personer man inte ser framför sig är skitsnygga, eller åtminstone utgår Lacey från att de är det. När hon ser Joesburys son för första gången inser hon genast att hans mor måste vara liten, späd och vacker, precis som sonen. Ja, alla är så stereotypt vackra att Tyra Banks aspirerande modeller plötsligt känns riktigt mänskliga. Och gång på gång ifrågasätter jag vad karaktärernas fagra yttre har med romanen i stort att göra. Vilket större syfte, må det så vara intrig- eller gestaltningsmässigt, fyller Joesburys söndertjatade turkosfärgade ögon – annat än att släktskapet med sonen, som förvisso får en direkt konsekvens för utredningen och deckarintrigen, etableras? Måste – och S.J. Bolton, tro mig när jag säger att jag frågar detta som en vän – alla vara så jävla snygga hela tiden? Jag är själv estetiskt lagd och uppskattar att omges av vackra ting, kläder och personer (vad nu skönhet är – jag hävdar att det är något djupt subjektivt som inte nödvändigtvis manifesteras genom en smal kropp och ett par djupt turkosblå ögon, men det kanske bara är jag?), men finner något uppfriskande i det operfekta och/eller normkritiska, såväl inom som utanför fiktionerna. Genom att gång på gång betona sina karaktärers (stereotypa) skönhet befäster S.J. Bolton tröttsamma normer och krav som genomsyrar vårt samhälle i stort och, vet ni, jag tycker inte att det är okej. Visserligen är det mest i romanens första del som det utseendetjatas, men när ordet ”turquoise” börjar bli aningen mindre frekvent är skadan redan skedd. Det tog mig över en vecka att läsa ut ”Like This For, Ever”, vilket i S.J. Bolton-sammanhang är en smärre evighet. Ett tag trodde jag att titeln var en profetia, att jag skulle vara fast i en ”Måndag hela veckan”-artad evighetsloop där Lacey och Joesbury dansar sin eviga ”ska de eller ska de inte?”-dans och Tulluch står bredvid och är sur. Sedan sög intrigen till igen, och fastän jag inte var helt förvånad över upplösningen finns där tillräckligt mycket överraskningsmoment och snygga vändningar att jag nästan – nästan – är beredd att förlåta Bolton för de där ständiga turkosblå ögonen och hennes enerverande huvudpersoner.

Så, för att sammanfatta. S.J. Bolton har skrivit ytterligare en stämningsfull och otäck skräckthriller, och miljöerna, stämningarna och intrigen har jag inget att anmärka på. Jag har själv rört mig en hel del kring Themsens södra stränder och uppskattar de mörka, ruffiga miljöerna som är perfekta i spänningssammanhang. Likaså gillar jag att Bram Stokers ”Dracula” och Renfield’s syndrome, en sorts blodmani vars namn är hämtat från mentalpatienten Renfield som Tom Waits spelade med bravur i Francis Ford Coppolas filmatisering, spelar en viss roll för intrigbygget. Jag gillar också att ytterligare ett litterärt verk, som ska få förbli anonymt, förekommer i berättelsen. Bolton är mycket bra på att med metafiktiva förskjutningar och en, inbillar jag mig, stor kärlek till den gotiska historiska London piska upp den redan hotfulla stämningen till något närmast skräckbetonat. (Detta visade hon för övrigt prov på redan i ”Nu ser du mig”.) Det hon behöver göra är att styra upp sina karaktärer från det gnällande, velande träsk hon just nu förpassat dem till. I valet mellan polisarbete och personliga relationer brukar jag i deckare nästan alltid rösta för det sistnämnda, men här kommer jag på mig själv med att tänka ”men åhh, kan ni inte bara sluta vara jobbiga och fokusera på jobbet istället? Folk DÖR här!”.

Nu hoppas jag att Bolton tar en paus från sina huvudpersoner, skriver något fristående och härligt skräckthrilleraktigt där personernas utseende kanske inte behöver noteras fullt så flitigt. Kanske är Lacey, Joesbury och kompani en smula enerverande att ha i huvudet även för upphovskvinnan? Tre böcker – fyra, om man räknar e-boken ”If Snow Hadn’t Fallen” – på knappt tre år är väldigt mycket. För mycket, rentav? Om jag känner den anglosaxiska spänningsutgivningen rätt sitter Bolton förmodligen redan och redigerar nästa Laceybok, men jag håller tummarna för att hon vågar sig på något annat, där turkosblå ögon lyser med sin frånvaro och hon vågar lita på sin enastående förmåga att bygga ruggiga stämningar utan att föra in Harlequinelement. Jag tror på dig, S.J. Bolton!

(Naturligtvis – NATURLIGTVIS! – kommer jag att läsa nästa Laceybok medan den är rykande varm från tryckeriet, och jag känner redan nu hur jag redan innan jag hunnit trycka på ”publicera”-knappen börjar vackla lite i mitt ogillande. ”Sååå irriterande är hon väl ändå inte, Lacey? Tänk på allt fruktansvärt hon har varit med om och turkost ÄR ju en vacker färg…” Ni talar med kvinnan som läst i princip alla Patricia Cornwells Scarpettadeckare, remember? Litterärt medberoende har blivit en livsstil för mig. Men hey, jag har åtminstone sjukdomsinsikt.)

Ni som föredrar att läsa om Lacey och gänget på svenska behöver inte vänta särskilt länge: i september utkommer ”Odödlig” på Modernista.

Read Full Post »

”The Woman Upstairs” – Claire Messud

2006 utkom ”The Emperor’s Children”, Claire Messuds hyllade och Man Booker Prize-nominerade roman om tre unga och desillusionerade manhattaniter tiden strax före 9/11. Jag hade aldrig läst något av Messud tidigare men föll som en fura för hennes kristallklara, lätt kyliga prosa och skarpa, oförlåtande blick. När jag ser tillbaka på mitt läsande 00-tal är ”The Emperor’s Children” en av mina topp 10-läsningar. Allt det där som brukar tillskrivas Jonathan Franzen: så känner jag för ”The Emperor’s Children”. Jag vet inte om det är en stor roman, men det är i alla händelser en stor amerikansk roman, en Great American Novel, så perfekt välorkestrerad och bärande att man blir både imponerad och lite förskräckt.

”The Woman Upstairs” är Messuds första roman sedan ”The Emperor’s Children”. Det är berättelsen om lågstadieläraren Nora, varken gammal eller ung, lång eller kort, blond eller mörk, söt eller ful. Allt detta enligt egen utsago. Hon är the woman upstairs, och hon håller på att gå sönder av ilska, samtidigt som hon för länge sedan resignerat inför sakernas tillstånd:

How angry am I? You don’t want to know. Nobody wants to know about that…

Nora lever ett stillsamt, nästintill fromt liv. Hon har sina elever, sin åldrige far, sin konst som hon skuffat långt bak i medvetandet tills familjen Shahid kommer in i hennes liv. Sonen Reza börjar i hennes klass, och hon blir omedelbart förtjust i honom. Snart träffar hon föräldrarna, ett vackert, exotiskt par som till hennes stora förvåning verkar se något vackert även i henne, Nora. Hon börjar tro på sig själv igen, på sitt konstnärskap, och snart delar hon ateljé med Sirena, skapar miniatyrer av kända kvinnliga konstnärers rum: Emily Dickinsons spartanska sovrum, Virginia Woolfs mångomtalade egna rum, stenarna redan i hennes fickor där hon sitter och skriver, Edie Sedgewick efter en partynatt… Skildringen av Noras konstnärliga uppvaknande, hennes upptining från det bottenfrusna till det livsbejakande är fantastisk – inte minst därför att mörkret hela tiden håller läsaren i handen. Något – något – har väckt Noras enorma raseri, och läser gör man med en klump i magen, en lätt yr undergångskänsla. Detta är egentligen allt annat än en thriller, möjligen en litterär, existentiell sådan, men ändå läser jag den med bladvändarpiskan i handen och hjärtat i halsgropen. Något i detta får mig att tänka på Zoë Hellers utmärkta ”Notes on a Scandal”. Nora är en oförglömlig karaktär, fullkomligt osympatisk men ändå hundraprocentigt relaterbar, Dostojevskijs källarman med bättre utsikt men lika stor ovilja att förstå och passa in i samhället. Eller snarare kanske en alltför djup förståelse av samhället, hur hopplöst och otacksamt allt är. Det otäcka är att Nora har rätt i så mycket av det hon tänker: hur klarar jag – vi – av att hålla kvinnan en trappa upp under schack när det finns så mycket att vara arg över?

Under läsningens gång funderar jag på hur många Noror det finns i världen: alla dessa duktiga flickor som aldrig blivit tackade, som tragglar på i invanda banor, ett liv av tyst desperation; en ilska som äter upp dem inifrån men aldrig nuddar ytan av det blida, nickande, småleende allt är bara bra, tack. Alltför många, skulle jag tro. Jag är själv en Nora ibland: äter i indoktrinerad duktighet upp livets proverbiala grönsaker först bara för att för sent märka att glassen redan är slut (en av många analogier från romanen – jag märker att det låter lite för uppenbart när det återberättas, men tro mig, i Messuds täta språkdräkt funkar det). Den psykologiska skärpan i Messuds klaustrofobiska, rasande uppgörelse med en orättvis värld är så vass att jag känner doften av blod. Åh, detta är så skarpt, så svartsynt, så otäckt i sin inträngande vardaglighet, så bra! Helt annorlunda mot ”The Emperor’s Children”, även om de två romanerna delar den redan nämnda psykologiska skärpan och hudlösa gestaltningen. Jag vill att Claire Messud ska fortsätta skriva; skriva massor, skriva snabbare, skriva hur hon vill bara hon fortsätter så här, bara hon fortsätter att grotta ner sig i det lägsta och fulaste i den mänskliga existensen. Och jag hoppas verkligen att ”The Woman Upstairs” får det mottagande och erkännande den förtjänar. Detta är så mycket mer angeläget än alla självgoda skildringar av lika självgoda müslilagande Brooklynbor som New York Times gått i spinn över de senaste åren. En bra start vore att vi fick en svensk översättning – ”The Emperor’s Children” utgavs märkligt nog aldrig på svenska.

PS: På tal om ”The Woman Upstairs” så läser jag att den håller på att filmatiseras med Keira Knightley i en av huvudrollerna. Arrgh, när ska den människan sluta dyka upp i mina favoritromaner?!

Read Full Post »

”Onda flickor” – Alex Marwood

Alex Marwood är ett författarnamn jag haft på min ständigt expanderande bevakningslista sedan jag sett hennes debut ”The Wicked Girls” dyka upp i sällskap av böcker jag läst och uppskattat inom den anglosaxiska spänningsgenren. Läste om premisserna och de brittiska recensionerna, fick vibbar av något mörkt, skitigt, välskrivet, BRA. Minns även att jag stod och bläddrade i den på Pocketshop för något halvår sedan, tänkte ”efter löning, så…” . Sedan kom något annat – bok, barn, liv, vem vet? – emellan och jag tänkte inte så mycket på ”The Wicked Girls” förrän jag fick Modernistas vårutskick och det stod klart att de ger ut Marwoods roman på svenska under titeln ”Onda flickor”. Jag läser ju nästan uteslutande direkt på originalspråk, av lika delar otålighet och kärlek till det engelska språket, men ibland händer det att en engelskspråkig spänningsförfattare undgår mig fram till den svenska översättningen – och då är påfallande ofta Modernista inblandade (hej, S.J. Bolton!).

Nå, nu har jag till sist läst ”Onda flickor” i ett enda svep, och här är de goda nyheterna: det är mycket riktigt mörkt, skitigt, rått, välskrivet, BRA, med en sorgkantad råhet som torde tilltala fans av ovan nämnda S.J. Bolton, Gillian Flynn och de där andra eminenta mörkerdamerna som utgör själva grunden till Dark Places litterära kostcirkel. Berättelsen om de två ”onda” flickorna – en gång hette de Jade och Bel, men efter att ha avtjänat sina straff för mordet på fyraåriga Chloe började de om i världen med nya identiteter, nya liv, tills en våg mord i en liten gudsförgäten kuststad många år senare öppnar upp gamla sår och får dem att mötas igen – har en psykologisk nerv och ett känslomässigt driv som gör det nästan omöjligt att sluta läsa. Marwood skriver skarpt och inkännande om klass, utanförskap och livets orättvisa lotteri, och skildringen av den pommes- och lagerdoftande kuststaden där det förflutna rusar ikapp huvudpersonerna (”the coastal town that they forgot to bomb”, tänker jag så klart) får mig att tänka på Cathi Unsworths ”Weirdo”, en annan mörk och välskriven brittisk spänningsroman som utkommer på svenska nu i vår.

De dåliga nyheterna? Vi börjar med småsakerna. Ett par översättningsmissar skaver en smula: jag tvivlar till exempel på att någon vill ha ättika på sina pommes frites, hur full man än är efter en helkväll på stan, hur sunkig kuststaden än är. Vinäger, däremot? Möjligen malt vinegar, men definitivt vinäger. Petitesser, möjligen, men likväl petitesser som en anglofilhjärna registrerar och irriterar sig över.

Större, och avsevärt allvarligare än huruvida en bifigur hällt vinäger eller ättika över sin fyllemat: jag klarar inte av att läsa om barn som far illa. Det går  inte, hjärtat slits ur kroppen på mig, och när den lilla flickan dessutom är exakt lika gammal som mina döttrar och vägen till det redan skedda är så utspridd, så obarmhärtig i sin långsamhet och (berömvärda) brist på demonisering… nej, jag säger ju att det inte går, varför ursätter Alex Marwood mig för det här?! De kursiva kapitlen där läsaren sakta men säkert får kännedom om exakt vad som hände den där kvalmigt heta sommardagen för många år sedan, då två unga flickor blev för evigt brännmärkta som onda och en tredje, betydligt mindre flicka miste livet, är alltså fruktansvärda. FRUKTANSVÄRDA! Tragedin är dubbel – tredubbel – och helt vidrig i sin slumpmässiga men i efterhand oåterkalleliga brutalitet, för det är tre liv som tar slut den där dagen. Jag snabbläser dessa kursiva modershjärtekrossande partier, för jag klarar inte av att läsa ordentligt. Akilleshälsläsning, tror jag att det kallas. Och nu när vi ändå talar om mina akilleshälar: en annan är djur som plågas, så när två små knähundar får återkommande omnämnanden under resans gång blir jag orolig. Det brukar sällan sluta bra i deckare (fråga Elly Griffiths med flera). Och det gör det – ursäkta spoilern, men detta tror jag att mina fellow djurvänner vill veta – naturligtvis inte heller. Två stora akilleshälar i en och samma bok; tacka fan för att jag snabbläser (men jo: naturligtvis är det ruggigt, mörkt och bladvändarspännande också, det hoppas jag framgår?). Samtidigt skrev jag härom veckan att jag håller Elsie Johanssons fullkomligt vedervärdigt akilleshäliga ”Kvinnan som mötte en hund” som en av de bästa, mest drabbande svenskspråkiga romaner från 1900-talets senare halva, så jag måste bära på ett rejält drag av litterär masochism. Hur ska hon ha det egentligen?

Svar: det vet hon inte riktigt, men nu har ni åtminstone blivit varnade. Delar man ovan specificerade litterära akilleshälar så är ”Onda flickor” bitvis väldigt jobbig läsning, men det är en så pass bra bok att det eventuellt är värt det. Jag har inte riktigt bestämt mig än (velig, moi?).  EN sak har jag i alla fall bestämt mig för, och det är att jag ska läsa Alex Marwoods nästa roman, omedelbart, på engelska. Blixten slår inte ner två gånger… eller? I december utkommer i vilket fall som helst ”The Killer Next Door”. Ingen mer tillgänglig info just nu, men jag kommer att bevaka, och hålla tummarna för att Marwood är skonsammare med mina akilleshälar denna gång.

Read Full Post »

”Potboiler” – Jesse Kellerman

Bör man uppskatta - eller åtminstone ha ett vagt intresse för - genren som parodieras för att kunna ta till sig parodier, hur elaka de än är? Efter att ha läst Jesse Kellermans (mystiskt nog…) Edgarnominerade”Potboiler” är jag benägen att svara ja på den frågan. Kellerman har skrivit en fullkomligt kompetent, insatt och bitvis väldigt rolig drift med den moderna blockbusterthrillern. Ni vet vad jag menar: reliefbokstäver på omslaget där författarnamnet alltid är åtskilliga typsnitt större än boktiteln. Actionpackat. Testosteronstint. Filmvänligt så till den grad att man hör den ikoniska speakerrösten raspa ”from the man who brought you…” innan man ens hunnit läsa. Böcker vars främsta målgrupp är män som inte ser sig själva som läsare men likväl läser dessa böcker på stranden varje semester. Författarna kan heta, alternativt hette, saker som Dan Brown, Tom Clancy och Michael Crichton; en som åtminstone hade lite intresse för genren skulle säkerligen kunna utöka, och uppdatera, namnlistan med dussintals namn. Jag är övertygad om att dessa böcker fyller en funktion – förmodligen mer än en, rentav – men det är, milt uttryckt, inget för mig. Jag inledde min recension av Dan Browns ”The Lost Symbol” med att lista saker jag gjort för att undvika att läsa boken och fick en hel del skit för det, förmodligen därför att listan innehöll skojigheter som ”rensat kattlådan” och ”tömt tarmen”. Mata mig gärna intravenöst med mörka litterära thrillers med sorgkanter och komplexa huvudpersoner dygnet runt, men om ni försöker tvinga på mig något som över huvud taget andas BLOCKBUSTER THRILLER, silvriga reliefbokstäver och välpumpade dubbelagenter kommer jag att slita av mig slangarna och rymma till en avlägset belägen stuga i Jennifer McMahons mörka, mörka skogar tills de snälla männen i vita rockar hittar mig och för mig tillbaka. Jag. Pallar. Inte. Frågan är om inte den här allergin är allvarligare än min redan dokumenterade alv- och svärdfobi?

Message received, loud and clear. Helena gillar inte BLOCKBUSTER THRILLERS och här har Jesse Kellerman alltså skrivit en parodi på denna genre. I ”Potboiler” heter mannen vars namn skyltas med grälla reliefbokstäver på flygplatsbokhandlar världen runt Willaim de Vallée, författare till 33 illa skrivna men omåttligt populära thrillers om specialagent Dick Stapp. Collegevännen Arthur Pfefferkorn, som  drömt om att bli författare sedan han och Bill pluggade tillsammans, gav ut ett navelskådande försök till The Great American Novel och föll sedan – obegripligt nog – i glömska. Medan vännen Bill – som egentligen har ett betydligt mer judisktklingande efternamn – lever lyxliv i Los Angeles och sprutar ur sig bästsäljare efter bästsäljare för Arthur en grundmurat bitter tillvaro som skrivarlärare på ett litet universitet fjärran från Kaliforniens stjärnglans. Sedan debutromanen har han påbörjat ett otal romaner, till och med i ett desperat försök klistrat ihop samtliga inledningar till en enda lång roman, men aldrig lyckats sälja in något till den alltmer avståndstagande agenten. När Bill dödförklaras efter en båtolycka återupptar Arthur kontakten med dennes änka, som han alltid haft ett gott öga till. När hon bjuder in Arthur till den imponerande villan i LA ser Arthur en chans att rida på sin döde väns framgång. Han hittar ett opublicerat manus – skrivet på skrivmaskin i ett enda exemplar, okänt för omvärlden – och bestämmer sig för att ta bort de värsta grodorna, ändra namnen och ge ut det själv. Snart är Arthur själv ett bästsäljarfenomen, men i sann ”var försiktig med vad du önskar dig”-anda finner han sig snart inkastad i ett händelseförlopp som taget ur en av Bills megabästsäljare. Och det är ungefär här jag tappar intresset. Inledningsvis har jag riktigt trevligt i den bittre och självbedragande Pfefferkorns sällskap. De inledande fejkmetablurbarna från Stephen King och Lee Child är fantastiska (se bild nedan – nog måste Kingen ha skrivit sin egen? Det finns något omisskännligt kingskt i sättet att uttrycka sig, eller hur?). ”Finförfattarens” förakt för bästsäljargiganterna, bokindustrins ständigt växande pengakåthet och blockbusterthrillerns stereotypa drag… allt detta är träffande och kul. Men när tempot piskas upp och dubbelagenterna börjar rada upp sig tappar åtminstone jag intresset totalt. Nej, inget för mig. Tillbaka till de mörkhjärtade litterära spänningsromanerna, tack!

”Of all the books I have read this year, this is one of them” – LOL.

Read Full Post »

”Plats” – Pija Lindenbaum

En av de obehagligaste, och bästa, romaner jag vet är Elsie Johanssons ”Kvinnan som mötte en hund”. Det var mer än ett decennium sedan jag läste berättelsen om medelålders Vera, verkets trotjänare som efter åratal av tyst och vitknogad duktighet och hjärtskärande ensamhet går sönder – och gör det inlåst i sin lägenhet med en hund som enda sällskap – men det är en av de där böckerna som aldrig lämnar en. Veras ensamhet, desperation och gradvisa psykiska förfall är mästerligt skildrad, så tät och påtaglig att läsaren inte kan värja sig (fast hon vill/måste för sin egen psykiska hälsas skull).

När jag läste om premisserna för Pija Lindenbaums vuxendebut ”Plats” – medelålders, helt vanlig kvinna hamnar i akut kris, kopplar bort sig från omvärlden med en hund som enda sällskap – utbrast jag ”det här låter ju som kvinnan som mötte en hund revisited!”. När jag sedan, några månader senare, läser den lilla boken med det klappvänliga omslaget, sträckläser under en av mina badkarssessioner, har jag hela tiden Johanssons roman i bakhuvudet. Det tror jag är en otjänst för ”Plats” och framför allt för Lindenbaum som romanförfattare. Att hon skrivit en klaustrofobisk och otäck roman om ett akut psykotiskt tillstånd står nämligen klart redan innan jag, omtöcknad och lite darrig, lagt ifrån mig boken. Likaså att det typiskt lindenbaumska, den där detaljrika vardagsabsurdismen som gör att jag alltid säger ”JA, VAD KUL!” när barnen kommer springande med Gittan eller ”När Åkes mamma glömde bort” för femtioelfte gången, följer med in i romandebuten. Här ackompanjeras det vardagsabsurda av en snabbt stegrande skräckkänsla, men visst känner man igen sig från barnböckerna! Ja, här finns till och med en hund med namnet Kårak, vilket jag och flera andra recensenter med mig läser som ett slags bekräftande av det tematiska släktskapet mellan ”Plats” och ”När Åkes mamma glömde bort”. Jag tänker också en del på Sofia Nordins ”Gå sönder, gå hel”, en annan berättelse där berättarjaget vänt ryggen till en vardag som kväljer och förgör.

Det blir en sällsam och lite schizofren upplevelse att läsa en roman med så många andra berättelser i huvudet samtidigt, ett metalitterärt och associativt lapptäcke som till sist blir större än romanen i sig. Det finns så mycket att gilla här – den genuint obehagliga stämningen, den lakoniska, träffsäkra dialogen, detaljskärpan, äcklet, vanmakten… Ändå kan jag inte låta bli att tycka att Pija Lindenbaum blir än mer angelägen och flerdimensionell i sina bilderböcker, att boken fungerar mer i vissa drabbande scener än som en helhet. Framför allt lägger sig Elsie, Vera och Macken som ett tungt, blött och hundhårsdoftande täcke under den här åtminstone till sidantal sett blygsamma lilla boken. Och den ronden vinner hon inte, Pija, hur mycket det än vänder sig i magen under vissa partier.

Åh, läs ”Plats” ändå, hörni! Det är en bok som inte kan lämna någon oberörd. Och se för guds skull till att läsa ”Kvinnan som mötte en hund” om ni inte gjort det!

Read Full Post »

”Six Years” – Harlan Coben

Nu till våren firar Harlan Coben och jag tioårsjubileum, inser jag! Tio år av hungrigt sträckläsande, hisnande berg-och-dalbanetwistar och tysta, starka män i förrädiskt idyllisk sovstadsmiljö. Tio väldigt roliga år; tio imponerande jämna och trygga år, på det hela taget. Okej, liksom de berömda cobenska intriglooparna har vi haft våra upp- och nedgångar, Coben och jag. Till exempel var jag inte överförtjust i fjolårets standalone ”Stay Close”, vars mest minnesvärda ingrediens, tycks det mig nu så här ganska precis ett år efteråt, var en byggnad på Jerseykusten formad som en gigantisk elefant. Kanske inte ett överdrivet gott tecken, va? Det var inget direkt fel på boken annat än att de Cobeningredienser jag brukar ha svårast att ha överseende med – de stora, starka, tysta männen, strippklubbar och silikonbröst som en kittlande motpol till den förljugna amerikanska white picket fence-drömmen – var mer tongivande än vanligt. Och som sagt, endast Elephant Lucy har stannat kvar i minnet. Så är det i och för sig ofta med Coben, tycker jag: de förvisso rasande skickligt hoptråcklade intrigerna sväljer man bulimiskt för att snabbt glömma, medan miljöskildringarna stannar kvar.

Strax före påsk läste jag Cobens alldeles nya standalone (kanske ska tillägga att det är hans fristående thrillers jag har ett tioårigt troget förhållande till – Myron Bolitar-böckerna har jag inte vågat mig på än) ”Six Years” och kunde lättat konstatera att formsvackan från ”Stay Close” är ett minne blott. Det här är en klassisk Coben: man sitter formligen klistrad från första meningen och kommer på sig själv att tänka ”bara nååågra sidor till”, och så ooops har man visst läst ut hela boken trots sadistiskt tidiga väckningstider och en allmänt kvällstrött hållning. Han gör sådana saker med en, Coben. Framför allt är han en jäkel på att få en att sitta med rynkad panna och bultande hjärta och undra hur i hela friden han ska lösa allt. Men löser det gör han alltid, företrädelsevis med hjälp av generösa mängder hårdkokt pangpang, djupgående konspirationer i undre världen och åtminstone två ”åh fan!”-ögonblick. Det skulle kunna bli parodiskt, för att inte tala om otrovärdigt, men tack vare att Coben, inte helt olikt Stephen King, låter det otroliga ske i en alltigenom vardaglig och igenkännbar miljö ror han det i land, i bok efter bok.

”Six Years” har den största ”åh fan!”-faktorn på ett bra tag (vi talar alltså Cobenår här). Sex år har gått sedan collegeprofessorn Jake Fisher sett sitt livs kärlek Natalie gifta sig med en annan man. Sex år av ett illa lagat brustet hjärta och misslyckade försök att projicera sorgen på sitt arbete får en abrupt vändning när Jake läser att Natalies make avlidit. Trots att han lovat Natalie att hålla sig borta kan han inte låta bli att gå på begravningen, och det är där vi kastas in i Cobenland: kvinnan som sitter i främre raden, den döde mannens hustru, är inte Natalie. HUR hänger detta ihop?

Jag tänker naturligtvis inte avslöja något om det – hederskodex, ni vet – men kan i alla fall drista mig till att säga att han får ihop det, den gode Coben, och att det inte är en död sekund, inte en överflödig sida på vägen dit. Harlan Coben är helt enkelt välkonstruerad spänning med extra allt. Jag fascineras av hur han lyckas å ena sidan hålla fast vid ett väl inkört koncept och å andra sidan fortsätta att överraska sina läsare med den ena galnare twisten efter den andra. I ärlighetens namn är det mest runt det där adrenalinspäckade årliga sträckläsningsdygnet som han upptar mitt medvetande, men åh så kul vi har tillsammans det dygnet! Jag längtar redan efter nästa berg-och-dalbanetur, men fram tills dess kan jag ju som tur är se fram emot nytt material från Cobens genrekompis Linwood Barclay, som de senaste åren hållit synnerligen jämna steg med sin konkurrent, ibland rent av sprungit om honom. Förra året var det inget tal om att Linwood Barclay och ”Trust Your Eyes” gick vinnande ur thrillermatchen. Hur det blir i år återstår att se, men det går inte att komma ifrån att Coben skrivit sin vassaste, mest sträckläsningsframkallande bok på flera år. Som alltid är jag nyfiken på att höra vad min fellow Cobenjunkie Bokbabbel tycker. Visst vill man ta en drink på The Library Bar, visst fungerar Vermonts konstnärskolonier som en alldeles utmärkt och suggestiv intrigkatalysator, och visst är Jake den mest sympatiske Cobenmannen på ett bra tag?

Read Full Post »

”Sunset” – Al Lamanda

Vi har läst om det förut, sett det i otaliga filmer och TV-serier med Clint Eastwood framför respektive bakom kameran, fysiskt såväl som andligen: mannen med ett förflutet så plågat att han inte längre har något att förlora. Outsidern. Rättshaveristen. Människospillran. Påfallande ofta bor han i en husvagn, men varianten husbåt förekommer också; alkoholismen är självskriven, a given, ibland i kombination med en fysiskt/psykiskt nedbrytande åkomma. Så i sista sekunden, när alla räknat ut honom, reser han sig ur askan och tar tag i The One That Got Away (som kan vara en kvinna, alternativt ett fall, men oftast både och).

Alltså, jag VET att det är en klyscha så segsliten att den spruckit i alla tänkbara sömmar, men jag tänker inte sticka under stol med att det är en klyscha jag aldrig tröttnar på. Om det utförs rätt brukar nämligen Klyschan Om Den Trasiga Mannen Som Reser Sig Ur Askan resultera i en blandning av det hårdkokta och det hjärtekrossande som åtminstone jag har väldigt svårt att motstå. Dock krävs det en hel del av författaren för att parera de värsta klyschfesterna. Saker som stil, konsekvens, genrekännedom och empati. Handen på hjärtat nu, jag hade mina dubier när jag såg omslaget till ”Sunset”, Al Lamandas Edgar-nominerade roman om exsnuten John Bekker och hans väg tillbaka från en lång social och känslomässig exil. Mer specifikt: texten ”when you’ve already lost everything, you have nothing left to lose” i kombination med framåtböjd/bruten man i solnedgång med pistol bakom ryggen. Hello, klyschfest, my old friend! (Tänkte jag. Hur det var på riktigt? Läs vidare!)

För tolv år sedan hände det otänkbara när blev Bekkers hustru brutalt mördad och våldtagen i hemmet. Dottern Regan, då fem år, blev ensamt vittne till händelsen och har sedan dess varit institutionaliserad, okontaktbar, snudd på katatonisk. Bekker själv har flytt in i alkoholdimmorna och vinnlagt sig om att aldrig känna efter, aldrig se tillbaka. Han bor i en husvagn på stranden, pratar bara med sin granne – även han gravt alkoholiserad – och är på god väg att supa ihjäl sig när en av hans sedvanliga fyllor slutar med att han vaknar upp naken och handfängslad i ett främmande rum. Vid hans sida står en läkare, som ger honom ett ultimatum: sluta dricka omedelbart, eller dö. Nu är det inte någon extrem bootcampversion av Anonyma Alkoholister det handlar om här, utan läkarens uppdragsgivare heter Eddie Crist, maffiaboss och huvudmisstänkt i mordet på Bekkers hustru. Crist, nu döende i cancer, säger sig vara helt oskyldig. Däremot vill han innan han dör vara säker på att hans son och arvtagare inte hade något med dådet att göra, och vem är mer motiverad att ta reda på sanningen än Bekker själv? Efter några dagars kväljande blixtrehab, där ungefär varenda tänkbar kroppsvätska får fritt spelrum, tvingas Bekker blicka tillbaka till stunden då hans liv gick sönder. Vem mördade hans hustru – och vem kan han lita på?

Som sagt, det är upplagt för klyschfest, och jag håller andan, lika förtjust som förskräckt, i början av läsningen. Snart kan jag dock andas ut: ”Sunset” visar sig vara en lika hårdkokt som ömsint berättelse där det förvisso kryllar av hårda grabbar, men också – åh, vad jag önskar att vi kommit så långt att jag inte behövt peta in ett ”uppfriskande nog” här! – stenhårda brudar. Faktum är att en av de allra mest respektingivande gestalterna i ”Sunset” är en irländsk nunna. John visar sig också vara en riktig djurvän när han tar sig an en hemlös katt, och denna katt är inte som jag först fruktade, traumatiserad som jag är av a lltför många deckare där stackars oskyldiga djur mött ett hemskt öde (Elly Griffiths, jag tittar på dig!), enbart en bricka i en tragisk intrigvändning. Nej, katten överlever (bara en sådan sak!) och är en bidragande orsak till att jag var rejält fuktig i ögonen när jag läste slutkapitlet. Det är, med undantag för en mördare eller tre, ett sympatiskt gäng, detta, skildrat av en tydligt sympatisk författare. Jag läser ”Sunset” lika mycket för intrigen som för de små detaljerna – hamburgarna som grillas på stranden, de lätt hjärtattacksframkallande dinerfrukostarna, småpratet och (såklart) katten. Gestaltningen av hur John efter ett drygt decennium i alkoholiserad flykt återupptar kontakten med sin institutionaliserade dotter är också jättefin på ett klädsamt osentimentalt sätt. Språket är fåordigt men koncist, skenbart enkelt, sig själv tillräckligt. Det är en konst att hålla det enkelt, och än svårare är det att ta sig an klyschan om den brutna mannen och hans upprättelse och fylla den med liv och mening. Al Lamanda lyckas: detta är alldeles ypperlig spänningslitteratur som lyckas förströ och beröra på samma gång. Lamanda saknar dock, för att redan nu anlägga ett lätt jämförande perspektiv gentemot de andra Edgarnominerade, Gillian Flynns knivskarpa språk och intrikata, nästintill Patricia Highsmith-betonade intriglager, och någon Dennis Lehane är han väl inte heller, även om jag tror att fans av Lehanes Kenzie och Gennaro-serie skulle känna sig hemma här. Om Edgarjuryn i maj avslöjar att 2013 års bästa kriminalroman heter ”Sunset” skulle jag 1) bli förvånad och 2) inte hålla med. Däremot kan jag förstå nomineringen, och jag blir nyfiken på att läsa Lamandas tidigare produktion.

Read Full Post »

”Mördaren ljuger inte ensam”: the movie

Hej alla fellow Maria Lang-nördar som läst, och läst om, Puck Bure-böckerna och kan handling och personporträtt utantill (vi är ett litet gäng, faktiskt). Jag har goda och dåliga nyheter för er angående ”Mördaren ljuger inte ensam”-filmatiseringen, som har biopremiär idag och som jag såg i måndags. Vi börjar med de dåliga, med stornäsan (”there’s always someone, somewhere, with a big nose who knows”) djupt nere i förstautgåvan:

Man har ändrat på mycket; mycket som i: VÄLDIGT MYCKET. Ett par (?) exempel, och jag har markerat eventuellt spoilerkänslig information med vit text som den nyfikna/redan intriginsatta kan markera och läsa på eget bevåg:

1. Pucks segslitna doktorsavhandling handlar inte om Fredrika Bremer och männen, utan om mördaren som karaktär i den moderna romanen (förvisso ett intressant område).

Nördens dom: Okejrå. Fiktiva mördare gillar vi ju (så länge de inte är kursiva).

2. Eje, långsmale, lakoniske och piprökande Eje som man väl älskar mer för hans skarpa hjärna än tvålfagra yttre, är muskulös, händig och hunkig, påfallande ofta skjortlös. Dock fortfarande historiker! Man nämner dock inte att han under pseudonymen Ejnar Ejnarskog skrivit ”Mordet på Observatoriekullen” – som vi riktiga överprästinnor bland Langrelaterade nörderier vet är titeln på Langs allra första, ofullbordade och opublicerade Christer Wijk-deckare – utan Carl-Herman får vara ensam författare i gänget (diverse avhandlingar icke inräknade). Lite synd att man strukit den detaljen. Inte för att den tillför intrigen något särskilt, men det hade varit en skojig liten nördblinkning.

Nördens dom: Nej. Ledsen, men jag KAN inte se Linus Wahlgren som Eje. Jag tänker bara ”HUNDTRICKET! Wahlgrenslillebrorsa! Min barndoms privatteateruppsättningar av random Astrid Lindgren-böcker!”, och om det finns större antiteser till romankaraktären Einar Bure så kan åtminstone inte jag komma på dem.

3. Sällskapet har åkt till Rutgers sommarställe för att – håll i er nu – FIRA MIDSOMMAR. En ny inramning för skådespelet, med andra ord: i romanen är det sista veckorna i juli och lättjefullt semesterfirande som gäller. Men jo, det snapsas, det hoppas säck och midsommarstången zoomas redan i inledningsscenen in som en olycksbådande fertilitetssymbol. Eros-Thanatos, kärleken och döden (jo, Mariannes staty är med, och det är George som stått modell!). När man betänker att persongalleriet är, för att uttrycka det diplomatiskt, lagda åt det kärleksfulla hållet så känns det faktiskt helt rätt.

Nördens dom: Ja, funkar.

4. Christer Wijk har förvandlats till en kvinnojagande festprisse – drag som finns antydda i romanerna men som åtminstone för mig är förankrade i ett rejält dos av svårmod och självvald ensamhet som inte direkt märks här. Första gången vi får se Maria Langs egna Sherlock Holmes är han svårt bakfull och bär solglasögon.

Nördens dom: Nja, känns sådär, faktiskt. To thyself be true, Christer!

5. Möjligen som en logisk fortsättning av denna karaktärsutveckling – eller för att spä på publikintresset genom att antyda om Tuva Novotnys och Ola Rapaces påstådda flirt bortom kamerorna, vad vet jag? – är kemin mellan Christer och Puck förstärkt. I böckerna är deras ömsesidiga attraktion lätt underförstådd, men oerhört nedtonad. Den romantiska höjdpunkten för Puck- och Christer-shippers är väl scenen i ”Mörkögda augustinatt” där Christer reciterar Karlfeldt på bryggan och ser Puck djupt in i ögonen (så fin scen, för övrigt!). Här är det så icke-subtilt att man knappt behöver ögon för att kunna lägga pusslet rätt. Ja, vi fattar: Christer är tänd på Puck, Eje förbannad på Christer (han ber till och med honom vid ett tillfälle att lämna Puck ifred). Show, don’t tell, folket!

Nördens dom: Återigen mja. Kan vi inte förpassa triangeldramer till Twilightfilmerna?

6. Några direkta tidsangivelser finns inte, men jag får känslan av att vi här befinner oss ett par år in på 1950-talet, medan boken gavs ut 1949 och utspelar sig 1947. Det är till exempel väldigt mycket Marilyn Monroe över Lils rollfigur, frisyr- och modemässigt. (Vad hände med det färgsprakande röda håret, förresten?) Jag tycker nog inte heller att man helt lyckas med att få dialogen att låta epokmässigt trovärdig (undantag: Ann, vars frasering och manér känns avsevärt mer tidstypisk än de övrigas), oavsett om det rör sig om 40- eller 50-tal. Saknar de snärtiga och lätt utrotningshotade replikerna, som förvisso kanske hade låtit malplacerade och rent fel om de inte uttalas rätt.

Nördens dom: Pass (otillräckliga bevis).

7. Man har ändrat en hel del av det dramatiska händelseförloppet mot berättelsens upplösning – markera den vita texten för att läsa, och betänk innan ni gör det att jag avslöjar slutet här (spoilerrädda, håll er undan!). Ann skär upp handlederna inne i köket istället för att dränka sig i sjön – och till skillnad från i boken lyckas hon. RIP, Ann. Däremot överlever Viveka, vilket jag är glad över. Det finns tillräckligt många skildringar av lesbiska kvinnor som ser döden som enda utvägen (lesbianism som en synonym till tragedi) och jag har aldrig gillat den höga frekvensen av mördare som tar livet av sig i Langs tidiga romaner – var hon möjligen en försvarare av dödsstraffet, kan man ju undra? När nu Viveka överlever den poliseskorterade båtfärden från Ön blir Langs ord (”min kärlek var stark och normal”) snudd på politiska, och vi slipper den dåliga smaken i munnen som romanslutet alltid ger mig – SERIÖST, Pyttans replik ”det var i alla fall skönt att hon fick dö”, jag vrider mig varje gång!

Nördens dom blir även den spoilermarkerad eftersom den hänger ihop med intrigändringarna, och domen blir ”ett bra drag av manusförfattarna”.

De utlovade goda nyheterna, då? Jo: man har ändrat på så pass mycket att till och med den här hopplöst bokstavstrogna nördöverprästinnan kan inse att det handlar om två olika saker. En filmatisering där man förvisso varit den övergripande intrigen trogen, men valt att göra något nytt. Förmodligen hade alla ”fel” skavt mer om de varit färre, mer godtyckliga. Det är, om man kan ha överseende med vissa inslag av felcasting, överlag väldigt välspelat. Tuva Novotny är, trots att hon har fel hårfärg, perfekt som Puck och lyckas kännas nästan lika genomsympatisk och relaterbar som sin litterära förlaga. Projektet, så som jag ser det, står och faller med att publiken finner Puck, vår biljett in i intrigen och odisputabel huvudperson, sympatisk. Mission: accomplished. Att hon här får en ännu mer avgörande utredningsroll – tänk Miss Marple – i Christers Hercule Poirot-inspirerade slutpläderingar är ytterligare ett avsteg från grundmaterialet, men det gör mig ingenting. Nu när de Pucklösa ”Kung Liljekonvalje i dungen” och ”Farliga drömmar” ska filmas för TV4 kommer de verkligt stora avstegen att vara ett faktum, så varför inte markera redan här att det rör sig om två olika ting?

Tillbaka till rollprestationer. Gustav Hammarsten gör en nervig och övertygande Rutger, Sanna Krepper är utmärkt som Viveka Stensson och Suzanna Dilber lyckas skapa en Ann som faktiskt känns både mer trovärdig, komplex och sympatisk än romanfiguren (trots att hon är brunett). (Ni märker att jag inte nämner de två manliga huvudpersonerna här, va? Se punkterna 2 och 4 ovan är min enda kommentar på detta.)

Så, för att sammanfatta: om man kan köpa de många manusändringarna – ett stort om, kanske i synnerhet om man läst boken en sisådär tjugo gånger – så är detta en produktion som andas mys, nostalgi och trivsamt oblodiga mord. Det är långt ifrån perfekt, och jag kommer fortsätta att sura över rollbesättningen av Christer och Eje, men det är snyggt, kul och välspelat, och jag tror – hoppas – att filmatiseringarna kan finna en stor publik när de visas på TV (exakt när är inte bestämt än). Och, som om det ens behövde påtalas, det är tio gånger bättre (minst!) än Fjällbackamorden. Jag ser fram emot TV4-satsningen, där ”Mördaren ljuger inte ensam” ingår tillsammans med ”Inte flera mord”, ”Rosor, kyssar och döden”, ”Tragedi på en lantkyrkogård”, ”Kung Liljekonvalje av dungen” och ”Farliga drömmar”. En nyskriven franchise à la Beck och Wallander hoppas jag dock innerligt att vi slipper. Snälla?

Läs även min recension av boken .

Read Full Post »

”Tell the Wolves I’m Home” – Carol Rifka Brunt

Jag är så inte först på bollen här, men ”Tell the Wolves I’m Home”: vilken bok! Ni vet det där badkarstestet jag nämnt vid ett tidigare tillfälle? Den sista halvan av Carol Rifka Brunts debut sträckläste jag i badet, med kallnande vatten, russinfingrar och tårarna rinnande längs kinderna. Var tvungen att hinka vatten när jag sent omsider klivit upp på grund av vätskebrist. Det var länge sedan jag öppnade en bok och kände ”WOW!” från första sidan, men här har vi den. I höst ger X-Publishing ut den på svenska, så ni som föredrar att läsa på svenska behöver inte vänta särskilt länge.

”Tell the Wolves I’m Home” utspelar sig i New York – stad och förort – 1987 och är berättelsen om fjortonåriga June, som brukar gå ut i skogen och låtsas att hon befinner sig i medeltiden. Den enda som någonsin förstått henne är hennes morbror Finn, och när han dör i aids går Junes värld sönder. Systern Greta, som hon en gång var så nära, är bara elak och hennes mamma vill knappt tala om Finn, och i synnerhet inte om sjukdomen som tog hans liv (eller mannen som enligt henne gav honom den). En tid efter begravningen får June en hälsning från Toby, mannen som ingen vill tala om, och plötsligt har hon hittat någon som saknar Finn lika mycket som hon. Med i berättelsen finns också tavlan som Finn målade av June och Greta innan han dog, ett verk som liksom familjens många outtalade hemligheter göms undan men snart får ett eget liv på ett finurligt och mycket fint gestaltat sätt. Det är en berättelse om sorg, saknad och kärlek, om aids, tonårsalienation och syskonkonflikter, och inte en enda sekund känns det övermäktigt eller mästrande. Bara så oändligt fint, ömt och hjärteknipande. Trots det sorgliga temat är det ingen fulgråtarbok, utan snarare präglas ”Tell the Wolves I’m Home” av en allomfattande bitterljuvhet. Det är sorgligt, absolut, men i skildringen av Junes obesvarade kärlek – som samtidigt är hundraprocentigt besvarad, om än inte på det klassiskt romantiska/normativa sättet – och hur hennes möte med Toby spänner en båge över tiden, tillbaka in i Finns livstid och deras gemensamma minnen som de gräver fram tillsammans, finns också en oerhörd skönhet. Sedan är alla 80-talsmarkörer så oerhört välfångade, från Reagans TV-tal till Dungeons and Dragons-spel och Echo and the Bunnymens ”The Killing Moon” på en knastrig radiokanal. Lite extra kär i romanens upphovskvinna blir jag när jag läser extramaterialet och hennes musiklista visar prov på ypperlig smak. En av låtarna som inspirerat henne under skrivandet är till exempel R.E.M.s ”Nightswimming”, en gammal älskling som alltid fyller mig med en känsla av bitterljuvhet och prematur nostalgi, och som jag bland annat – indirekt – skrivit om här. Lite samma känsla, faktiskt, som uppstod när jag läste ”Tell the Wolves I’m Coming Home”. Jag älskar när allt hänger ihop på det här sättet! Carol Rifka Brunt, må du skriva en ny roman snarast.

Och ja, det är en aidsskildring också. Johanna L, som var först med att hylla, kallade i sin recension ”Tell the Wolves I’m Home” för en amerikansk parallell till ”Torka aldrig tårar utan handskar”, och visst är det intressant att se hur även amerikanska nutidsförfattare börjar utforska aidsepidemin utifrån den egna horisonten. Hur vi nu förmår oss att minnas, ta med oss berättelserna in i en tid då hiv inte längre är synonymt med en dödsdom men där behovet av att reflektera kring fördomar, förljugenhet och rädsla kvarstår. Nu är ”Tell the Wolves I’m Home” lika mycket coming of age-berättelse som aidsskildring, men tematiken finns där, genomgående, och det är intressant att jämföra med Gardells skildring, den amerikanska Reaganstyrda moralpaniken kontra vårt politiska klimat, Palmemordet, folkhemmets sista döende andetag och hur reaktionerna trots de skilda förutsättningarna mellan 80-talets USA och 80-talets Sverige ändå tycks ha varit ganska likartade. Även John Irvings senaste roman berör ju aids och amerikansk östkust i slutet av 1980-talet; jag lånade den på biblioteket men fick tyvärr lämna tillbaka den oläst när lånetiden och omlåningstiden gått ut. Mer en återspegling av min hejdlösa läsoptimism än något annat. Jag lånar om och återkommer.

Och, som sagt: LÄS! Detta är tveklöst min bästa läsupplevelse hittills i år. En bok att bära nära hjärtat länge, länge efter att den är utläst. Så många lager, så mycket att tänka på, känna.

Read Full Post »

”The Child’s Child” – Barbara Vine

I decennier har Barbara Vine – pseudonym för Ruth Rendell – briljerat med sina skarpsynta, mångfacetterade litterära spänningsromaner. Hennes senaste, ”The Child’s Child”, är ingen spänningsroman i ordets mest konventionella betydelse, även om ett – flera – dödsfall inträffar. Snarare är det en roman – strikt taget två romaner, varav en fiktiv/metalitterär inuti huvudromanen – där förljugenhet, lögner och fördomar väver samman de två parallella spåren till en större helhet. Berättarjaget, den unga litteraturstudenten Grace, arbetar med en uppsats om skildringar av oäkta barn och ensamstående mödrar i viktoriansk litteratur. Hon och hennes bror Andrew har nyligen ärvt sin mormors stora hus i Hampstead och lever ett lugnt liv tills Andrews pojkvän James flyttar in. När Grace blir ombedd att läsa ett hitintills outgivet manus visar det sig inte bara ha stora beröringspunkter med hennes uppsatsämne, utan hennes liv i stort. Dåtid och nutid, fiktion och verklighet blöder in i varandra och bildar en litterär thriller som ställer frågor kring fördomar och skuld, och exakt hur tolerant nutidens Storbritannien är.

Redan efter några sidor äter jag ur Barbara Vines hand. Jag menar, vilken del av ”litteraturstuderande ung kvinna ärver stort, bokbelamrat hus i Hampstead och flyttar in med sin homosexuelle bror” kan man som gravt bokmissbrukande anglofil faghag låta bli att älska? Svar: ingen! Ändå måste jag, så här flera veckor efter att ha läst ut ”The Child’s Child”, erkänna att den inte riktigt når upp till ”A Fatal Inversion”- eller ”Asta’s Book”-höjder (mer om den sistnämnda, och flera andra Vinetitlar, senare!). Medan vissa böcker växer i efterhand sjunker andra ihop, inte helt olikt en sufflé. Nu är det ingen kapsejad maträtt det handlar om här, och en kompetent, om än inte helt genomfantastisk Barbara Vine är fortfarande ljusår bättre än det mesta som ges ut idag. Men ändå: Elisabeth, NU kan jag förstå vad du menade när jag i mitt nyförälskade, lätt penicillinanfrätta tillstånd tyckte du var en glädjedödare som inte alls gillade ”The Child’s Child” lika mycket som jag. Missförstå mig rätt, det är välskrivet och nyanserat och förbaskat stiligt utfört, jag älskar det litteraturvetenskapliga spåret med de viktorianska fallna kvinnorna och Vines ifrågasättande av vår på ytan liberala och accepterande nutid som så lätt solkas ner av hat och fördomar. (Ständigt aktuellt, tyvärr.) Ändå är det något som hindrar mig från att stanna kvar i det hänförda, och jag tror att det åtminstone delvis kan handla om att Vine valt ett ämne och ett upplägg som lämpar sig bättre för ett större romanbygge, avsevärt större än det hon defacto går i land med. 277 sidor är måhända för många det ideala sidantalet – jag vill minnas att jag läst någonstans att 300 sidor anses vara den ultimata längden på en roman, fast då gissar jag att man inte rådfrågat tegelstensmaffian – men för mig blir det för flyktigt… inte ytligt, för sådant sysslar inte den alltid lika psykologiskt vassa Barbara Vine med, men outforskat, kanske? Ja: jag lägger ifrån mig ”The Child’s Child” och vill ha mer av berättelsen, mer av metaspåret, mer av nutidet, mer av allt. Det är en lätt missnöjd sorts hunger snarare än det där måttlösa suget som brukar infinna sig även i slutet av böcker man älskat mer eller mindre reservationslöst. Men okej, kanske har åldern börjat ta ut sin rätt även på den snudd på övernaturligt vitala och produktiva Vine/Rendell (hon fyller 83 i morgon – grattis i förskott!), och i valet mellan en kortare, lätt oförlöst roman av Vine och ingen alls väljer jag naturligtvis det förstnämnda. (Son tur är har jag halvdussinet olästa gamla Vine kvar att festa på.)

Det som Vine verkligen, verkligen lyckas med på de i mitt tycke för få sidorna är att, med den sedvanliga tonen av stundande undergång, förmedla hur en avgörande händelse kan förgifta och förbittra ett sinne för resten av livet. Hennes skildring av Maud, barnet som blir med barn, aldrig slutar tänka på sig själv som ett offer och så småningom börjar förakta sin egen dotter är lysande i sin långsamt eskalerande bitterhet och själviskhet. Djupt tragisk, också, inte minst med tanke på de trångsynta samhällsstrukturer som orsakat det. Ja, usch, det finns så mycket tragik, så mycket oförlöst längtan och mänsklig uselhet här att man blir alldeles beklämd. Låter jag fullkomligt förryckt om jag säger att jag hade velat ha mer?

Read Full Post »