”Dolly” – Susan Hill

An autumn night and the fens stretch for miles, open and still. It is dark, until the full moon slides from behind a cloud and over the huddle of grey stone which is Iyot Lock. [...] The grasses whisper, the wind moves among the gravestones. And somewhere just about here, by the low wall, another sound, not like the grass but like paper rustling. But there is no paper.[...] The wind prowls around Iyot Lock, shifting the branches, stirring the grasses, swaying faintly, and from somewhere nearby, hidden or buried, the sound of rustling.

Iyot House är ingen lämplig plats för barn. Ändå anländer två barn, lille försynte Jack och hans bortskämda kusin Leonora, hit för att bo hos en äldre släkting över sommaren. När Leonoras febriga önskan efter en docka – en alldeles särskild docka – förbyts i vanvettigt vrede när hon får helt fel sorts docka i nioårspresent uttalas en förbannelse över Iyot House och alla dess invånare. Många år senare återvänder en medelålders Jack till huset för att ordna med alla papper efter hans nu avlidna faster och upptäcker snart att huset fortfarande bär ekon av de händelser som sattes igång den där sommaren för närmare fyrtio år sedan. Varför plågas han av ljudet av prasslande papper om nätterna? Och vem – eller vad – är det som ropar på honom i hans drömmar..?

Susan Hill sätter tonen direkt i sin nya spökhistoria ”Dolly”, som utkommer lagom till det allomslutande höstmörkret, gravljusen, dödskallarna och den där bisarra men egentligen fullt logiska blandningen av kitschskräck och död vi kallar ömsom Halloween, ömsom allhelgonahelgen. (For the record: Halloween var det i onsdags, nu går vi in i allhelgonahelgen.) Det är en ton vi känner igen från skräckpionjären M.R. James klassiska spökhistorier, en genomengelsk ton där gamla kyrkogårdar, förfallna herresäten och vindpinade hedar suggestivt och skickligt hemsöks och mättas med klassiskt gotiska markörer. Det blåser, knarrar, prasslar och gnyr, och eftersom det psykologiska perspektivet ständigt är närvarande går det länge att, om det känns bättre så, avfärda ljuden som produkter av en livlig fantasi. And yet…! Klassiskt mysrys, med andra ord, med lika mycket betoning på bägge stavelserna. Det var M.R. James själv som sade att ”the aim of a good ghost story is to make the blood freeze, pleasurably” och det lyckas verkligen Susan Hill med.

And yet, and yet…  Mysryspornografi och M.R. James-vibbar i all ära, det går inte att komma ifrån att jag faktiskt är lite besviken på ”Dolly”. Inte på stämningen, anspråket och tonen – där får Hill som alltid högsta tänkbara betyg – utan på det slutgiltiga utförandet. Kombinationen barn, ensligt hus och – den ultimata skräcken näst efter clowner, eller vad säger alla mina fellow 80-talsbarn? – dockor torde vara en garanti för något riktigt, riktigt blodisande, men ”Dolly” förblir mer mysig än rysig. Ni som läst ”The Woman in Black” minns väl den totalt genomborrande terrorn som griper tag i läsaren i sista kapitlet? Här finns inget sådant. Slutet är, om man ser till det skickliga (och långa, om det nu går att tala i sådana termer när det gäller en roman på sammanlagt 153 sidor) iscensättandet, något av ett antiklimax. Sedan köper jag inte riktigt idén om det onda barnet som växer upp till en lika ond och självisk vuxen och sprider hemskheter omkring sig helt nyanslöst och, tja, ondskefullt. Jag vet att det är en gammal skräckklyscha och allt, och somliga skräckklyschor ska omhuldas tack vare sin klyschighet snarare än trots den, men den här känns mest bara trött. Lite djupare analys, och medmänsklighet, hade varit trevligt. Jag hade hoppats att Hill förvaltat sitt fantastiska material ännu bättre, för det lät ju fullkomligt superlativframkallande i teorin.

Så, för att sammanfatta: fantastiska premisser, godkänt utförande. Här vill jag dock flika in att en halvlyckad spökhistoria från Susan Hill är mer lyckad än de flesta andra, så om du är sugen på kompetent utförd, stämningsfull skräck av den gamla skolan tycker jag absolut att du ska läsa ”Dolly” ändå. Men, som sagt, vänta er ingen ny ”Woman in Black”.

Read Full Post »

Stämningsfull och välgjord rysare

Min man och jag har en liten fin tradition som vi värnar om. Varje lördag, om vi inte har planer (och det har vi i princip aldrig), brukar vi titta på skräckfilm. Bloddrypande, post-ironisk slasherskräck, inälvsrik hillbillyskräck à la Wrong Turn-filmerna, kvalitetsteve med snyggbrorsorna/oknyttsjägarna i ”Supernatural”, demonskräck eller krypande spökskräck spelar ingen större roll, bara man får vin och snacks och det är tillräckligt läskigt för att min katt – och i viss mån hennes matte – ska få tuppjuck och ramla ur soffan under hoppahögt-scenerna. I lördags såg vi brittiska ”The Awakening”, och jag gillade den mycket. Det är en finstämd, krypande spökhistoria i en av de mest tacksamma spökmiljöerna – en gammal ödsligt belägen internatskola för pojkar i 1920-talets Storbritannien. En allmän känsla av melankoli, till viss del präglad av alla liv som influensan och första världskriget nyligen skördat, genomsyrar varje scen, och Rebecca Hall är lysande i huvudrollen. Sådär överdrivet rädd blev jag faktiskt inte, vilket möjligen beror på att alla skräcklördagar härdat mig, men det är en mycket sevärd film, såväl visuellt som stämningsmässigt.. Gillar du ”The Others” eller ”Barnhemmet”, två filmer som stämningsmässigt påminner mycket om ”The Awakening”, så är det här ett hett tips.

Och skräcklördag fortgår, naturligtvis! Just nu är jag – återigen, naturligtvis! – nyfiken på filmatiseringen av ”The Woman in Black”, men jag ser även fram exorcistskräckisen ”The Devil Inside”, som visserligen har fått blandade recensioner men lyckades få mig att trilla ur soffan redan på trailernivå. Det är något med mig och exorcistskräck som är så djupgående att jag inte kan låta bli att undra om mitt undermedvetna är en djupt religiös och vidskeplig liten tant med krucifix om halsen och ett krampaktigt tag om radbandet. Blod, inälvor och gastar skakar jag av mig tämligen enkelt, men exorcistskräck…. Uuuuäää! Jag. Blir. Livrädd. Inte på det där flyktiga, rent adrenalinbetonade hoppahögt-sättet; nej, demonskräck och i synnerhet demonutdrivningar ger mig mardrömmar och men i flera dagar efteråt, alternativt tills jag hittat något nytt att drömma mardrömmar om. Kanske är det ett modersarv? Min mamma såg nämligen ”Exorcisten” på bio tidigt 70-tal, blev fullkomligt livrädd och har sedan dess inte vågat se en enda skräckfilm. Samma reaktion, helt olika sätt att bemöta våra rädslor.

Filmtiteln påminner mig förresten om att jag borde kolla upp ett gammalt boktips från Glory Box-Sara: ”The Awakening” av Kate Chopin. Sydstatslitteratur från förra sekelskiftet - ja, tack!

Read Full Post »

”The Greatcoat” – Helen Dunmore

Året är 1952. Den unga läkarhustrun Isabel har svårt att anpassa sig till den nya tillvaron som hemmafru i lantliga East Riding, Yorkshire. Rummen de hyrt är iskalla och dragiga, och hyresvärdinnan vankar av och an på övervåningen under dygnets alla timmar. Eftersom Isabels make bara gör sporadiska nedslag i hemmet, om det går att kalla det märgkalla kyffet så, tillbringar hon väldigt mycket tid ensam, på en främmande plats, i en främmande roll. Kylan blir alltmer påtaglig tills Isabel en natt rotar fram en gammal rock med brittiska flygvapnets emblem på. Rocken håller henne varm om nätterna och ger henne märkligt levande drömmar. Så en morgon väcks hon av att det knackar på fönstret. Utanför står en ung soldat iförd en precis likadan rock. Han viskar hennes namn och vill bli insläppt….

Helen Dunmore är en kritikerrosad och prisad brittisk författare som nu efter många verksamma år skrivit sin första spökhistoria. ”The Greatcoat” är en utomordentligt välskriven och atmosfärisk roman med en fin kvardröjande känsla av melankoli, men den som väntar sig något riktigt ruggigt och nervkittlande kan eventuellt komma att bli besvikna. De övernaturliga elementen känns mest som en vemodig liknelse för andra världskriget, alla unga människor som förlorade sina liv och de levande som ett knappt decennium efter krigets slut tvingas leva med krigets konsekvenser – rationeringarna, sorgen, det sisyfosartade projektet att bygga upp och återbefolka en nation och värld som sargats svårt. Det kanske allra intressantaste spåret rör Isabels hemmafruindoktrinering och allmänna frustration över sin nya, väldigt 50-talstypiska livssituation, hur hon fått ge upp sina intellektuella intressen för att baka pajer om dagarna. Jag vill ta tag i henne, hojta något om förspilld kvinnokraft och lägga till att allt kommer att bli bättre så småningom, men så tänker jag på alla Hollywoodfruar vi matas med och hur hemmafruidealet år 2012 fortfarande lever och frodas, om än inte lika villkorslöst som på Isabels tid. Deppigt. Hur som helst: jag trollbinds av Dunmores utsökta språk och den bitterljuva stämning av förlorade drömmar, erotik, längtan och sorg som hon förmedlar, och när jag väl svalt den initiala besvikelsen över uteblivna kalla kårar vill jag läsa mer av Dunmore omedelbart. Kanske blir Orange Prize-belönade ”A Spell of Winter”, som jag råkar ha hemma i bokhyllan, nästa utflykt i Helen Dunmore-land. Mer blir det i vilket fall som helst.

PS: Känner rent spontant att jag vill läsa alla böcker som ges ut på nystartade Hammer Books, som tidigare mest gett ut skräckfilmer men nu även satsar på böcker inom skräck- och spökgenren. Till exempel har en nyutgåva av Susan Hills smått mästerliga spökklassiker ”The Woman in Black” släppts i samband med biopremiären. Läs den, om ni inte redan gjort det!

PS igen: Tydligen satte jag mig upp i sängen i natt och skrek att någon stod i sovrumsdörren, så lite avtryck gjorde visst ”The Greatcoat” även som skräckroman…

Read Full Post »

Dagens vill ha: ”The Greatcoat” av Helen Dunmore

En sorts roman som jag aldrig kan få nog av: den sofistikerade mysrysaren. Den får med fördel vara förlagd till svunna tider, säg under 1900-talets början, och allra helst ska den utspela sig i Storbritannien; det är ju trots allt mysrysets högborg. Jag vill ha kalla kårar, men även fint språk, smygande obehag och hemskt gärna lite M.R. James-vibbar. De senaste åren har det litterära Storbritannien begåvats med flera böcker i den stilen, till exempel Susan Hills ”The Small Hand” och Michelle Pavers ”Dark Matter”. När jag läser om Helen Dunmores ”The Greatcoat” kan jag inte låta bli att undra/hoppas om vi inte har en ny sofistikerad brittisk mysrysare att se fram emot. Eller vad säger ni?

In the summer of 1954, newlywed Isabel Carey arrives in a Yorkshire town with her husband Philip. As a GP he spends much of his time working, while Isabel tries hard to adjust to the realities of married life. Isabel feels out-of-place and constantly judged by the people around her, including her landlady, so she spends much of her time alone.

One cold winter night when her husband is out on call, Isabel finds an old RAF greatcoat in the back of a cupboard that she uses to help keep warm. Once wrapped in the coat she sleeps and is beset by dreams. She wakes to hear a knock at her window, and to meet for the first time the intense gaze of a young Air Force pilot, handsome and blue-eyed, staring in at her from outside.

His name is Alec, and his powerfully haunting presence both disturbs and excites Isabel. Her initial alarm soon fades, and they begin a delicious affair. Isabel gets lost in Alec and starts to question what is real and what is not.

Eloquent and beautifully chilling, The Greatcoat is a haunting story which will get under your skin and make your heart pound.

Helen Dunmore har tidigare bland annat skrivit ”A Spell of Winter”, som vann Orangepriset 1996 och har stått oläst i min bokhylla i ett par år (en så kallad hyllvärmare). Kanske dags att plocka ner den från hyllan snart? ”The Greatcoat” kommer i vilket fall som helst att läsas snarast! Bara omslaget, med den stilige soldaten och hans bedjande ögon, får mig att rysa en aning. Suggestiva brittiska mysrysare ftw, som jag skulle ha skrivit om detta vore en tweet!

Read Full Post »

Tio anledningar att läsa Amanda Hellbergs ”Tistelblomman”

1. Amanda Hellberg levererar återigen den där beroendeframkallande och ovanligt lyckade hybriden av spänning, skräck och hudlös relationsskildring.

2. Maja Grå! Jag känner mig lite som en mamma för henne (hon kan behöva en). Hon är ju så skör och ömtålig, Maja, på många sätt yngre än sin fysiska ålder. Samtidigt är hon stark som fan när det verkligen gäller. Jag gillar det, att hon får vara full av tvivel och neuroser fast ändå järnstark. Hon känns trovärdig, även om jag ibland förvandlas till en tigermamma och skriker åt henne att skärpa sig, att tro på sig själv för i helsike.

3. ”Döden på en blek häst” utspelade sig i Oxford. I ”Tistelblomman” flyttar Maja och hennes Jack till det skotska höglandet. Min inre anglofil spinner.

4. När de kommer till sitt lilla hus på det skotska höglandet dröjer det inte länge förrän otäcka saker händer i huset. Entré: haunted house-roman, en av mina absoluta älsklingsgenrer!

5. Det är bitvis så ruggigt att jag frestas att sova med tänd lampa. Samtidigt finns det alltid en lätt anstrykning av mysrys, som får mig att tänka på M.R. James ord ”the aim of a good ghost story is to make the blood freeze, pleasurably”.

6. Byborna, ja, hela byn skildras på ett alldeles lagom dubbelt sätt. Å ena sidan anglofilt myspys, friterade chokladkakor i fish and chips-butiken, välvilja och värme. Å andra sidan en monumental ovilja att ens komma i närheten av huset som Maja och Jack hyr. Tycker att vidskepligheten och allt det hyschat underförstådda är alldeles rätt gestaltat.

7. Maja och Jack. Man vill ju unna dem varandra, inte minst efter allt som hände i ”Döden i en blek häst”, men damn, varför måste de göra det så svårt för sig? Min frustration: total. (Frustration är en underskattad drivkraft.)

8. Jag har sagt att det är ruggigt, men har jag sagt att det är spännande också? Fråga mina tår, som förvandlades till russin efter att ha sträckläst de sista hundra sidorna i badet. De har knappt hunnit återhämta sig, tårna.

9. Scenen på teatern! Jag ryser.

10. Behövs det verkligen en tionde anledning?

Finns det då någon anledning att INTE läsa? Tja, det skulle väl vara om du inte gillade de tidigare böckerna om Maja Grå. Men det gjorde ju jag, som bekant. Faktum är att jag känner mig helt bekväm med den rådande utgivningstakten, en ny Maja Grå om året. Ingen press eller så, Amanda..

Read Full Post »

Are you mad? I AM your daughter!

Har ikväll haft en liten skräckfilmskväll på jobbet där huvudattraktionen, förutom glögg och pepparkakor, hette ”The Others”. En film som jag länge placerat högt upp på min lista över favoritfilmer, och frågan är om den inte stigit ytterligare efter ikväll. Älskar allt med den filmen: den kyligt återhållsamma skräcken, den förtätade, närmast elektriska stämningen, den nerviga Hitchcockmusiken, fotot, stilistiken, de helt och hållet uthärdliga barnskådisarna… Och, naturligvis, den intill Grace Kelly-mått tjusiga Nicole Kidman – säg, inte kan det vara en slump att hennes rollfigur heter Grace? – och hennes fantastiska mimik pre-botox. Det är en styggelse vad Kidman gjort mot sig själv i ungdomens och ”skönhetens” namn. En styggelse, I tell you! Tänkte även en hel del på likheterna mellan ”The Others” och Henry James ”The Turn of the Screw”. Så mycket, faktiskt, att en omläsning ligger i farans riktning..

Varför, åh varför, görs inte fler filmer som ”The Others”?

Read Full Post »

Halloweenläsning enligt Helena (och några film- och TV-tips också)

When I was little I, like, worshipped Halloween. And truthfully, part of me still does. ‘Cause it’s your one chance all year to be someone else.

(Angela Chase i ”Mitt så kallade liv”)

Det har väl knappast undgått någon att Halloween är i antågande. Själva Halloween infaller den 31 oktober, men då det är en måndag i år – och då förvirringen angående Halloween kontra Allhelgona och Alla helgons dag tycks vara total – passar många på att fira redan idag. Jag drar mitt strå till stacken genom att tipsa på English Bookshop-bloggen om ett helt gäng ljuvligt rysliga berättelser, perfekta att avnjuta en mörk och ruggig höstkväll. In och läs med er, vetja!

Vad läser ni så här i Halloweentider? Själv har jag ju redan läst allt jag tipsat om och siktar istället in mig på Joan Didions ”Blue Nights”. Inga gengångare i den traditionella meningen, men de perfekt disponerade sidorna är så fulla av sorg, ensamhet, ånger och dödsskräck att det blir tio gånger läskigare än vilken gast som helst.

Slutligen några Halloweentips för er som är mer sugna att krypa ner i TV-soffan.

- Millennium-avsnittet ”The Curse of Frank Black” (säsong 2, avsnitt 6) där en sedvanligt fårad och dyster Frank Black tar ut sin dotter Jordan på Seattles gator för att fira Halloween, och möter ett par egna spöken under kvällens gång.
- Halloweenavsnittet i ”Mitt så kallade liv” (avsnitt 9 i den – snyft – enda säsongen) där Angela och hennes vänner blir inlåsta i skolan och får stifta bekantskap med Liberty Highs mörka förflutna. Oerhört snyggt, suggestivt och drabbande – och de övernaturliga inslagen känns fullt rimliga och helt i linje med den övergripande intrigen och tematiken i 90-talets bästa ungdomsserie serie.
- Naturligtvis filmen ”Halloween”, och naturligtvis ska det vara originalet med Jamie Lee Curtis (även om Rob Zombies remake rent visuellt är väldigt snygg)

Happy Halloween, monsterdiggare!

Read Full Post »

”Dark Matter” – Michelle Paver

Det var M.R. James som sade att ”the aim of a good ghost story is to make the blood freeze, pleasurably” och han om någon borde ju veta. Jag kommer att tänka på James motto, och på James ljuvligt gastkramande men samtidigt mysiga spökhistorier från ett forna tiders England, när jag läser Michelle Pavers ”Dark Matter”. Michelle Paver, som tidigare erövrat mången liten bokslukares hjärta med sina omåttligt populära böcker i Vargbröderserien och nu använt sin kärlek till Arktis såväl som just M.R. James för att skriva sin första – men förhoppningsvis inte sista – roman riktad till en vuxen publik.

I 1930-talets London lever berättarjaget Jack ett plågsamt torftigt och ensamt liv, ett slags skuggtillvaro där det verkliga livet alltid sker någon annanstans, för andra, mer lyckligt lottade människor. När han får chansen att följa med på en expedition till den norska delen av Arktis ser han resan som en omstart, en chans till ett nytt, bättre liv. Väl på plats på Gruhuken, en även med arktiska mått karg och isolerad plats, fortsätter dock Jack att hemsökas av inverterat klassförakt och utanförskap. Åtminstone inledningsvis. Snart upptäcker nämligen Jack att själva Gruhuken är hemsökt av en mörk kraft som vill honom ont, och när han genom olyckssaliga omständigheter plötsligt finner sig ensam på forskningsstationen kryper det onda allt närmare i takt med att vintermörkret lägger sig över Arktis…

Det är en effektiv, underbart gammaldags spökhistoria som Michelle Paver skrivit, med en avundsvärt genomtänkt dramaturgi och små, små olycksbådande markörer längs vägen som tillsammans bildar något riktigt gastkramande. Egentligen bör en sådan här roman sträckläsas, men på grund av, tja, livet fann jag mig själv tvungen att portionera ut läsningen under en knapp vecka. Funkade det med. Förutom den elegant strukturerade spökhistorien, som orsakar behagliga kårar längs hela kroppen, finns det mycket annat att gilla här: ambivalensen mellan lappsjuka versus faktisk hemsökelse, klasskampen mellan de tre vetenskapsmännen, där enbart arbetarklassonen Jack över huvud taget tänker i termer av klass, uttryck som ”cheerio, old chap!” och ”jolly good”, de homoerotiska undertonerna… En riktigt fin berättelse, helt enkelt, och ett rent måste för alla som föredrar sina spökhistorier klassiskt anglosaxiska, milt krypande och oblodiga. Jolly good stuff!

Titeln får mig förresten att tänka på att jag måste ta mig an Peter Straubs senaste, tillika Bram Stoker-prisade roman med samma namn. Köpte den helt stjärnögt längtande när den utkom, började läsa och gillade men lade ändå ifrån mig den, knappt till hälften läst. Oklart varför. Jag älskar ju Peter Straubs intelligenta och litterära skräckromaner, ibland lika mycket som kompisen Stephen Edwins. Något att ta itu med, som sagt.

Litet PS: ”Dark Matter” utkommer i svensk översättning på Semic förlag i början av november och kommer då att heta ”Evig natt”, med det oemotståndliga lilla suffixet ”en arktisk spökroman”. Hett – eller jag menar naturligtvis iskallt… – tips för er som föredrar att läsa på svenska!

Och medan jag fortsätter att uppdatera inlägget så kan jag passa på att rekommendera följande premisser för ”Dark Matter”-läsning: ett hett bad och ett glas svalt vin. Kontrasterna mellan den arme Jacks strapatser i den arktiska kylan och läsaren – åtminstone den här läsarens – extrema komfort… ja, jag tyckte det fanns något djupt tillfredsställande i det. Prova!

Read Full Post »

Dubbelvabb och vintervålnader

Det här med att vara förälder, alltså. Vissa dagar: kärleksklump i magen och total eufori. Andra dagar: total jävla uppgivenhet. Idag kan jag nog mest identifiera mig med scenario ”andra dagar” efter att ha varit uppe sedan 05.15 med två barn som tidigt i morse verkade sjuka men nu klättrar på väggarna, hoppar i soffan, vägrar sova och slåss i en allmänt själsdödande blandning. Det är vid sådana tillfällen man inte kan låta bli att kyssa brevbäraren då brevlådan visar sig innehålla en jubileumsbox med sexton (!) av Gunilla Bergströms tidlösa Alfonsberättelser på dvd. (Okej, brevbäraren hade hunnit åka vidare men the offer still stands… Du vet var jag bor.) Kanske, kanske kan det nu bli tillräckligt fridfullt för att jag ska kunna ta mig en kopp kaffe, pusta ut och läsa lite i dagens bok, Kate Mosses ”The Winter Ghosts”, en spökhistoria i franska Pyrenéerna under 1930-talet. Köpte den i våras någon gång och gjorde sedan misstaget att ställa in den i bokhyllan, förvisso alldeles korrekt insorterad under skräck och spökhistorier, men om det är en sak jag lärt mig av mitt liv som bokhamster så är det följande: en bok du ställer in i bokhyllan oläst kommer i 90% av fallen förbli oläst. (Min kursivering.) Ställ. Inte. In. Den! Gör det inte! Separat hylla för olästa böcker är okej, men om du sorterar in den där den hör hemma är den garanterat borta, möjligen för alltid.

Nu kom trots allt ”The Winter Ghosts” att hamna i 10-procentsklubben, för jag hade precis läst ut ”Dark Matter”, spånade på ett English Bookshop-inlägg om klassiskt betonade, mer mysinriktade spökhistorier och kom att tänka på hur jag köpt Mosses senaste roman efter att ha läst och gillat den spännande men hyfsat omständliga ”Kryptan”. Kanske kan det vara något? Och jovars, det är både stämningsfullt och spännande. Kanhända inte världsomvälvande, och definitivt inte lika otäckt och hårt åtskruvat som, säg, Susan Hills spökhistorier, men trevligt och läsvärt. Mysigt, om än lite flyktigt och enkelt. Dessutom känns ”The Winter Ghosts” föredömligt kort efter två romaner som borde ha varit åtminstone hundra sidor kortare. Det lutar åt utläsning redan ikväll, om jag får en smula lugn och ro.

Read Full Post »

Justin Evans och akaporr hos English Bookshop

Nu finns ett nytt inlägg signerat yours truly på min English Bookshop-blogg! Den här gången recenserar jag Justin Evans finfina internatskolespökhistoria ”The White Devil” (som jag förhandspeppat lite om här) samt tipsar om en av mina absoluta favvosubgenrer, nämligen romaner i skolmiljö, det som Bokhoras Johanna L döpte till akaporr för några år sedan. Faktum är att det finns så många bra böcker i skolmiljö att jag inte fick plats med alla tips. Carol Goodmans ”The Lake of Dead Languages” och ”Arcadia Falls”, Tana Frenchs ”The Likeness” och Patrick Redmonds ”The Wishing Game” är bara ytterligare några av många läsvärda böcker i genren. Vill minnas att jag tyckte Ian Caldwells och Dustin Thomasons ”The Rule of the Four” var helt okej också, åtminstone som bättre alternativ till ”Da Vinci-koden”. Dagens länk- och lästips, alltså! Om ni kommer på andra böcker på samma tema – hojta till!

Read Full Post »