Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Film’ Category

Igår kväll släpptes första trailern för ”Gone Girl”. What’s the verdict? Är ni pepp?

PS: Pulitzerpriset till Donna Tartt, wee!

Read Full Post »

postr_lHej alla fellow Maria Lang-nördar som läst, och läst om, Puck Bure-böckerna och kan handling och personporträtt utantill (vi är ett litet gäng, faktiskt). Jag har goda och dåliga nyheter för er angående ”Mördaren ljuger inte ensam”-filmatiseringen, som har biopremiär idag och som jag såg i måndags. Vi börjar med de dåliga, med stornäsan (”there’s always someone, somewhere, with a big nose who knows”) djupt nere i förstautgåvan:

Man har ändrat på mycket; mycket som i: VÄLDIGT MYCKET. Ett par (?) exempel, och jag har markerat eventuellt spoilerkänslig information med vit text som den nyfikna/redan intriginsatta kan markera och läsa på eget bevåg:

1. Pucks segslitna doktorsavhandling handlar inte om Fredrika Bremer och männen, utan om mördaren som karaktär i den moderna romanen (förvisso ett intressant område).

Nördens dom: Okejrå. Fiktiva mördare gillar vi ju (så länge de inte är kursiva).

2. Eje, långsmale, lakoniske och piprökande Eje som man väl älskar mer för hans skarpa hjärna än tvålfagra yttre, är muskulös, händig och hunkig, påfallande ofta skjortlös. Dock fortfarande historiker! Man nämner dock inte att han under pseudonymen Ejnar Ejnarskog skrivit ”Mordet på Observatoriekullen” – som vi riktiga överprästinnor bland Langrelaterade nörderier vet är titeln på Langs allra första, ofullbordade och opublicerade Christer Wijk-deckare – utan Carl-Herman får vara ensam författare i gänget (diverse avhandlingar icke inräknade). Lite synd att man strukit den detaljen. Inte för att den tillför intrigen något särskilt, men det hade varit en skojig liten nördblinkning.

Nördens dom: Nej. Ledsen, men jag KAN inte se Linus Wahlgren som Eje. Jag tänker bara ”HUNDTRICKET! Wahlgrenslillebrorsa! Min barndoms privatteateruppsättningar av random Astrid Lindgren-böcker!”, och om det finns större antiteser till romankaraktären Einar Bure så kan åtminstone inte jag komma på dem.

3. Sällskapet har åkt till Rutgers sommarställe för att – håll i er nu – FIRA MIDSOMMAR. En ny inramning för skådespelet, med andra ord: i romanen är det sista veckorna i juli och lättjefullt semesterfirande som gäller. Men jo, det snapsas, det hoppas säck och midsommarstången zoomas redan i inledningsscenen in som en olycksbådande fertilitetssymbol. Eros-Thanatos, kärleken och döden (jo, Mariannes staty är med, och det är George som stått modell!). När man betänker att persongalleriet är, för att uttrycka det diplomatiskt, lagda åt det kärleksfulla hållet så känns det faktiskt helt rätt.

Nördens dom: Ja, funkar.

4. Christer Wijk har förvandlats till en kvinnojagande festprisse – drag som finns antydda i romanerna men som åtminstone för mig är förankrade i ett rejält dos av svårmod och självvald ensamhet som inte direkt märks här. Första gången vi får se Maria Langs egna Sherlock Holmes är han svårt bakfull och bär solglasögon.

Nördens dom: Nja, känns sådär, faktiskt. To thyself be true, Christer!

5. Möjligen som en logisk fortsättning av denna karaktärsutveckling – eller för att spä på publikintresset genom att antyda om Tuva Novotnys och Ola Rapaces påstådda flirt bortom kamerorna, vad vet jag? – är kemin mellan Christer och Puck förstärkt. I böckerna är deras ömsesidiga attraktion lätt underförstådd, men oerhört nedtonad. Den romantiska höjdpunkten för Puck- och Christer-shippers är väl scenen i ”Mörkögda augustinatt” där Christer reciterar Karlfeldt på bryggan och ser Puck djupt in i ögonen (så fin scen, för övrigt!). Här är det så icke-subtilt att man knappt behöver ögon för att kunna lägga pusslet rätt. Ja, vi fattar: Christer är tänd på Puck, Eje förbannad på Christer (han ber till och med honom vid ett tillfälle att lämna Puck ifred). Show, don’t tell, folket!

Nördens dom: Återigen mja. Kan vi inte förpassa triangeldramer till Twilightfilmerna?

6. Några direkta tidsangivelser finns inte, men jag får känslan av att vi här befinner oss ett par år in på 1950-talet, medan boken gavs ut 1949 och utspelar sig 1947. Det är till exempel väldigt mycket Marilyn Monroe över Lils rollfigur, frisyr- och modemässigt. (Vad hände med det färgsprakande röda håret, förresten?) Jag tycker nog inte heller att man helt lyckas med att få dialogen att låta epokmässigt trovärdig (undantag: Ann, vars frasering och manér känns avsevärt mer tidstypisk än de övrigas), oavsett om det rör sig om 40- eller 50-tal. Saknar de snärtiga och lätt utrotningshotade replikerna, som förvisso kanske hade låtit malplacerade och rent fel om de inte uttalas rätt.

Nördens dom: Pass (otillräckliga bevis).

7. Man har ändrat en hel del av det dramatiska händelseförloppet mot berättelsens upplösning – markera den vita texten för att läsa, och betänk innan ni gör det att jag avslöjar slutet här (spoilerrädda, håll er undan!). Ann skär upp handlederna inne i köket istället för att dränka sig i sjön – och till skillnad från i boken lyckas hon. RIP, Ann. Däremot överlever Viveka, vilket jag är glad över. Det finns tillräckligt många skildringar av lesbiska kvinnor som ser döden som enda utvägen (lesbianism som en synonym till tragedi) och jag har aldrig gillat den höga frekvensen av mördare som tar livet av sig i Langs tidiga romaner – var hon möjligen en försvarare av dödsstraffet, kan man ju undra? När nu Viveka överlever den poliseskorterade båtfärden från Ön blir Langs ord (”min kärlek var stark och normal”) snudd på politiska, och vi slipper den dåliga smaken i munnen som romanslutet alltid ger mig – SERIÖST, Pyttans replik ”det var i alla fall skönt att hon fick dö”, jag vrider mig varje gång!

Nördens dom blir även den spoilermarkerad eftersom den hänger ihop med intrigändringarna, och domen blir ”ett bra drag av manusförfattarna”.

De utlovade goda nyheterna, då? Jo: man har ändrat på så pass mycket att till och med den här hopplöst bokstavstrogna nördöverprästinnan kan inse att det handlar om två olika saker. En filmatisering där man förvisso varit den övergripande intrigen trogen, men valt att göra något nytt. Förmodligen hade alla ”fel” skavt mer om de varit färre, mer godtyckliga. Det är, om man kan ha överseende med vissa inslag av felcasting, överlag väldigt välspelat. Tuva Novotny är, trots att hon har fel hårfärg, perfekt som Puck och lyckas kännas nästan lika genomsympatisk och relaterbar som sin litterära förlaga. Projektet, så som jag ser det, står och faller med att publiken finner Puck, vår biljett in i intrigen och odisputabel huvudperson, sympatisk. Mission: accomplished. Att hon här får en ännu mer avgörande utredningsroll – tänk Miss Marple – i Christers Hercule Poirot-inspirerade slutpläderingar är ytterligare ett avsteg från grundmaterialet, men det gör mig ingenting. Nu när de Pucklösa ”Kung Liljekonvalje i dungen” och ”Farliga drömmar” ska filmas för TV4 kommer de verkligt stora avstegen att vara ett faktum, så varför inte markera redan här att det rör sig om två olika ting?

Tillbaka till rollprestationer. Gustav Hammarsten gör en nervig och övertygande Rutger, Sanna Krepper är utmärkt som Viveka Stensson och Suzanna Dilber lyckas skapa en Ann som faktiskt känns både mer trovärdig, komplex och sympatisk än romanfiguren (trots att hon är brunett). (Ni märker att jag inte nämner de två manliga huvudpersonerna här, va? Se punkterna 2 och 4 ovan är min enda kommentar på detta.)

mördarenSå, för att sammanfatta: om man kan köpa de många manusändringarna – ett stort om, kanske i synnerhet om man läst boken en sisådär tjugo gånger – så är detta en produktion som andas mys, nostalgi och trivsamt oblodiga mord. Det är långt ifrån perfekt, och jag kommer fortsätta att sura över rollbesättningen av Christer och Eje, men det är snyggt, kul och välspelat, och jag tror – hoppas – att filmatiseringarna kan finna en stor publik när de visas på TV (exakt när är inte bestämt än). Och, som om det ens behövde påtalas, det är tio gånger bättre (minst!) än Fjällbackamorden. Jag ser fram emot TV4-satsningen, där ”Mördaren ljuger inte ensam” ingår tillsammans med ”Inte flera mord”, ”Rosor, kyssar och döden”, ”Tragedi på en lantkyrkogård”, ”Kung Liljekonvalje av dungen” och ”Farliga drömmar”. En nyskriven franchise à la Beck och Wallander hoppas jag dock innerligt att vi slipper. Snälla?

Läs även min recension av boken .

Read Full Post »

Nu finns trailern till ”Mördaren ljuger inte ensam”-filmen för beskådning (tack för länken, Vixx!) och precis som väntat kommer min läsning – eller rättare sagt, mina läsningar, för detta är en bok jag läst minst en gång om året sedan sommaren då jag precis fyllt tretton – i vägen. Trilskas, besserwissrar, insisterar. Båten som Puck hämtas med: nä, så såg den väl inte ut? Dessutom, om vi ska gegga ner oss totalt i nördbetonade petitesser (och varför inte?): VARFÖR står Eje och möter Rutger och Puck på land? I boken var han ju, som alla som kan sin Lang vet, med hela vägen till stationen och mötte Puck; det var Carl-Herman, ung, lovande poet, som stod och väntade på Ön. Tuva Novotny: ja, jättebra i ungefär allt och säkerligen även här, men var är det lilla söta mörkögda barnet, som Lil talar om på sidan 20 i min pocketutgåva? Fel färger, fel typ, sorry Tuva. En Wahlgrenare som Einar Bure: den chocken tar tid att komma över, så jag får be att återkomma. Gustav Hammarsten som Rutger?! Återigen: bra skådis, synnerligen generös tolkning av råmaterialet. Och, hur trevligt det än är att AB Lyxfilms coming-man får visa upp sina grekiska gud-tendenser även här, var man verkligen välpumpad på 40-talet? När vi ändå är inne på det pikanta ämnet välbyggda unga män, med näsan djupt nere i ursprungstexten: Eje är lång och mager, inte deffad. Och så vidare, och så vidare. Hur många fel kan man finna på en minut? Avsevärt fler än fem i alla fall.

M-rdaren_ljuger_inte_ensamInser ganska snabbt att om jag ska ha någon som helst chans att överleva detta så MÅSTE jag försöka sluta vara så bokstavstrogen. För jag tycker det är kul att man satsar stort och brett på Langs tidiga (det vill säga mest läsvärda) deckare i form av film- och tv-serie och nyutgåvor på Norstedts – det är verkligen på tiden. Det är bara så förbannat svårt att släppa min personliga tolkning av hur saker ska vara; släppa den pinsamma men högljudda, ja, snudd på rättfärdiga tanken att min tolkning är den rätta tolkningen. Ja, man får väl ändå utgå ifrån att de som ligger bakom filmen läst boken? Bara inte tjugofem gånger, som den här stackars nörden.

En lika oväntad som positiv sak med trailern, då? Ola Rapace som Christer Wijk känns inte fullt så blasfemisk som jag kallt räknat med. Det finns hopp..!

Jag låter som en kallhjärtad übernörd, och det är jag väl också, men faktum är att jag ser fram emot att se helheten. Den 8 mars har ”Mördaren ljuger inte ensam” premiär, och jag kommer att vara där, iförd lämpligt vippig klänning, möjligen med lagda lockar, anteckningsblocket och besserwissertendenserna i högsta hugg.

Kommer ni att se filmen?

UPPDATERAT! Här kan ni se några längre klipp ur filmen. Snyggt är det, det måste man i alla fall säga.

Read Full Post »

1. Ledsen över att jag missade detta (VARFÖR kunde inte castingen vara nästa vecka, då jag kommer att befinna mig i Nora med omnejd?!):

2. Episkt, över-den-proverbiala-månen-och-tillbaka-lycklig över att det verkligen blir en Maria Lang-filmatisering! Jag visste väl att jag kunde lita på Ove Hoffner! Nu måste jag bara förbereda mig på den oundvikliga besvikelsen när ingen av skådisarna ser ut som jag föreställer mig Puck/Eje/Christer… Bra drag att stanna kvar i femtiotalet i alla fall.

(Jag som nyligen klippt page och allt! EN veckas felmarginal! Ni hade inte kunnat vänta med statistcastingen en vecka så att Maria Langs alldeles egna Annie Wilkes kunde få chansen att skymta förbi? Okej, jag ska släppa det här. Snart.)

Read Full Post »

Min man och jag har en liten fin tradition som vi värnar om. Varje lördag, om vi inte har planer (och det har vi i princip aldrig), brukar vi titta på skräckfilm. Bloddrypande, post-ironisk slasherskräck, inälvsrik hillbillyskräck à la Wrong Turn-filmerna, kvalitetsteve med snyggbrorsorna/oknyttsjägarna i ”Supernatural”, demonskräck eller krypande spökskräck spelar ingen större roll, bara man får vin och snacks och det är tillräckligt läskigt för att min katt – och i viss mån hennes matte – ska få tuppjuck och ramla ur soffan under hoppahögt-scenerna. I lördags såg vi brittiska ”The Awakening”, och jag gillade den mycket. Det är en finstämd, krypande spökhistoria i en av de mest tacksamma spökmiljöerna – en gammal ödsligt belägen internatskola för pojkar i 1920-talets Storbritannien. En allmän känsla av melankoli, till viss del präglad av alla liv som influensan och första världskriget nyligen skördat, genomsyrar varje scen, och Rebecca Hall är lysande i huvudrollen. Sådär överdrivet rädd blev jag faktiskt inte, vilket möjligen beror på att alla skräcklördagar härdat mig, men det är en mycket sevärd film, såväl visuellt som stämningsmässigt.. Gillar du ”The Others” eller ”Barnhemmet”, två filmer som stämningsmässigt påminner mycket om ”The Awakening”, så är det här ett hett tips.

Och skräcklördag fortgår, naturligtvis! Just nu är jag – återigen, naturligtvis! – nyfiken på filmatiseringen av ”The Woman in Black”, men jag ser även fram exorcistskräckisen ”The Devil Inside”, som visserligen har fått blandade recensioner men lyckades få mig att trilla ur soffan redan på trailernivå. Det är något med mig och exorcistskräck som är så djupgående att jag inte kan låta bli att undra om mitt undermedvetna är en djupt religiös och vidskeplig liten tant med krucifix om halsen och ett krampaktigt tag om radbandet. Blod, inälvor och gastar skakar jag av mig tämligen enkelt, men exorcistskräck…. Uuuuäää! Jag. Blir. Livrädd. Inte på det där flyktiga, rent adrenalinbetonade hoppahögt-sättet; nej, demonskräck och i synnerhet demonutdrivningar ger mig mardrömmar och men i flera dagar efteråt, alternativt tills jag hittat något nytt att drömma mardrömmar om. Kanske är det ett modersarv? Min mamma såg nämligen ”Exorcisten” på bio tidigt 70-tal, blev fullkomligt livrädd och har sedan dess inte vågat se en enda skräckfilm. Samma reaktion, helt olika sätt att bemöta våra rädslor.

Filmtiteln påminner mig förresten om att jag borde kolla upp ett gammalt boktips från Glory Box-Sara: ”The Awakening” av Kate Chopin. Sydstatslitteratur från förra sekelskiftet - ja, tack!

Read Full Post »

Just! Jag har ju helt glömt att nämna att jag var och såg ”Vi måste prata om Kevin” förra helgen. Det var min man och jag som ordnat barnvakt för att kunna se den tillsammans – en tvivelaktig dejtfilm, antar jag, men vi tänkte att vi åtminstone skulle känna oss stärkta i vår föräldraroll efteråt. Jag läste Lionel Shrivers roman när den kom ut och berördes oerhört starkt. En bok jag ofta återkommer till i tanken, eftersom den är stört omöjlig att tänka bort när man väl läst den. Att man ibland vill tänka bort den är en annan sak.

Nå, jag är väl medveten om hur vansklig bok-blir-film-processen är, i synnerhet när boken blivit så läst, rosad och omtalad som ”Vi måste tala om Kevin”. Jag har ändå varit försiktigt optimistisk ända sedan det stod klart att Lynne Ramsay (”Morvern Callar, ”Råttfångaren” med mera) skulle regissera och Tilda Swinton spela Eva. Ramsays magiska diskbänksrealism och kompromisslösa mörker kändes som en bra matching för Shrivers ibland snudd på outhärdliga berättelse, och Tilda Swinton är alltid fantastisk. Möjligen har hon ett alltför alienartat utseende för att riktigt passa i rollen, åtminstone minns jag att jag tänkte det i öppningsscenerna när min inre bild av Eva fortfarande brottades med filmens faktiska Eva. Särdeles armenisk ser hon väl inte heller ut, och Evas armeniska arv är också i filmen reducerat till en armenisk folksång på bilstereon som Kevin snabbt ber henne stänga av. Sådana saker fastnade jag lite på eftersom jag fortfarande, fast det gått fem år sedan jag läste boken, minns den in i minsta detalj. Jag måste även erkänna att jag saknade brevformen, den direkta smärtan och ångern i Evas brev till Franklin (och den vantrogna chocken mot slutet, ni som läst vet vad jag menar…).

Som sagt, i början bråkade vi lite, bokminnet och filmintrycket och jag. När man läst en bok som betytt mycket för er, skapat sig egna, djupt personliga bilder av dess karaktärer och händelser blir det nog oundvikligen så. När vi slutit fred sögs jag dock in i filmen, i Ramsays oerhört visuella och symboliska tolkning där den röda färgen ständigt återkommer, i rollprestationerna (Swinton är allmänt superlativkrävande, men det är även Ezra Miller som den tonårige Kevin och min gamle favorit John C. Reilly som den provocerande tillbakalutade pappan) och den nerviga, genuint obehagliga stämningen. Hur mycket stämningen som satt i mitt eget huvud eftersom jag ju gick mig i biosalongen med facit i hand, eftersom jag VISSTE, vill jag inte spekulera i. Säkert en hel del. Jag vet i alla fall att jag ramlade ut från biosalongen med hjärtklappning och ångest, och sedan satt tyst i princip hela vägen hem till vårt hus, så märkligt stilla och statiskt utan barnen hemma. (Jag hade behövt fyra knubbiga barnarmar omkring mig då.) I synnerhet det sistnämnda är rätt talande för hur tagen jag var (jag brukar sällan vara tyst). Slutsatsen? Vi måste fortfarande prata om Kevin, och jag kan tycka att det är beklagligt att filmen blev så förbisedd vid årets Oscarsnomineringar. Antagligen är det för mörkt, för otäckt att nudda vid och bekräfta, men det är ju just därför vi måste prata om Kevin: om det ambivalenta moderskapets fortsatta tabu i vårt västerländska samhälle, om vikten av att bli rätt bemött av förlossningsvården och BVC-personal, om vikten av att prata med varandra, se varandra. Och for the record: Jag säger inte att Kevin är ett resultat av förlossningsdepression, även om det finns tecken som åtminstone delvis pekar åt det hållet. Jag säger heller inte att Kevin lider av autism, även om det finns tecken som åtminstone delvis pekar åt det hållet. Jag säger att det finns många förklaringsmodeller om kan appliceras på Kevins beteende och Evas skuld och att det är en del av storheten med Shrivers bok och den film som nu gjorts. Att Kevin av Shriver utmålats som född ond, en sorts mer litterär variant på Damien, som Ann Heberlein är inne på i ”En liten bok om ondska”, det vill jag inte heller skriva under på. Det är oändligt mer komplext än så, även om vissa av nyanserna och de många bottnarna går förlorade i filmen. Och så är det ju, i nästan nio fall av tio när det gäller något så vanskligt som att förvandla en bok till film. Jag tycker ändå att Lynne Ramsay lyckats riktigt, riktigt bra. Är du sugen på en fluffig feelgoodfilm bör du nog överväga att se något annat, men vill du bli omskakad av så ofattbara sidor av livet att det är mänskligt att blunda – se ”Vi måste prata om Kevin”! Ångesten och hjärtklappningen efteråt – som i mitt fall delvis berodde på att jag råkade äta godis efter en sockerfri månad… – kan man faktiskt ta när det är en så stark och bra filmupplevelse som orsakat det.

Jag, Lionel Shriver och Johanna K på La Famiglia 2008. En kväll att minnas! Bland annat berättade Shriver att hon skrev ”Vi måste prata om Kevin” när hon började bli för gammal för att skaffa biologiska barn, som en sorts personlig undersökning över ett potentiellt moderskap. Hon skrev boken, och sedan blev det inga barn för henne. Man kan förstå varför…

Read Full Post »

Julfilmer

Helena på Fiktiviteter har en närmast spöklik tajming då hon efterfrågar våra bästa (eller värsta) julfilmer just som jag höll på och funderade på ett inlägg om just julfilmer. Så istället för att skriva en maratonlång kommentar hos Helena listar jag mina älsk- och hatobjekt (och hatkärleksobjekt) bland julfilmer här. Enjoy, och fyll gärna på med era egna favoriter hos mig och Fiktiviteter-Helena! Ett hem utan böcker listar också sina favoritjulfilmer i dag.

”It’s a Wonderful Life” (regi Frank Capra, 1946)

Ni känner igen den även om ni inte sett den, om inte annat som den svartvita filmen som alltid går i bakgrunden i nutida amerikanska julfilmer. Själv hade jag inte sett den i sin helhet förrän julen 2006, då SVT (tror jag) visade den dagen före julafton och om man kan stå ut med ett visst mått av amerikansk sentimentalitet – i sig något av ett måste i julfilmer – är det en riktigt fin upplevelse. Handlingen i korthet: George Bailey, spelad av James Stewart i vad som kom att bli hans paradroll, är på randen till självmord på julaftonsnatten men får besök av en skyddsängel som visar honom allt han, och hans omgivning, skulle förlora om han inte längre skulle finnas. Slutscenen med de ringande klockorna, ”Auld Lang Syne” och all överdådig kärlek och julstämning får faktiskt mina ögon att tåras bara jag tänker på den. Ett måste för julälskare. Här nedan kan ni se filmens nio sista minuter – ni, eller åtminstone ert undermedvetna, har garanterat redan sett dem i någon senare Hollywoodfilm och dessutom anser jag att spoilerbegreppet inte bör appliceras på filmer så gamla och klassiska att de nästan tillhör allmänbildningen (åtminstone om man på ett eller annat sätt tillhör den amerikanska populärkulturen). Ni avgör själva om ni vill klicka eller inte.

En annan film jag gärna ser om var och varannan jul är den första ”Gremlins”-filmen, som ju utspelar sig i juletid och har en fullkomligt fantastisk inledning där en av mina älsklingsjullåtar någonsin, den Phil Spector-producerade ”Christmas (Baby Please Come Home)”, lysande framförd av Darlene Love, spelas. ”Gremlins” är mer komedi än skräck men likväl en kultklassiker som jag ser fram emot att visa för mina barn när de blir tillräckligt stora. Den här musikvideon som ett Gremlinfan klippt ihop och lagt på Youtube var lite cheesy och kul, tycker jag.

”Love Actually”: man gillar ju den. Både andra, tredje och fjärde gången. Bra skådisar, fint tonfall, massor av vintriga Londonbilder. Dessutom är Egg från ”This Life” med (förvisso som kärleksintresse för den förhatliga Keira Knightley, men man kan inte få allt här i livet). What’s not to love? Här är musikvideon till Bill Nighys julpärla (ahem…) ”Christmas Is All Around”.

Ingen jul utan familjen Griswald, eller hur? Faktum är att Chevy Chaves lätt dysfunktionella och klantiga familj är bland det första jag tänker på varje jul. Så fort någon granne gått all in och hängt upp en blinkande, renformad fyrfärgsmojäng i björken tänker jag ”gud så Ett päron till farsa firar jul”! Den brukar gå på TV runt jul varje år och är alltid kul att slökolla på. Ingen jul utan lite Chevy Chase-slapstick!

Nu börjar vi närma oss skämsterritorium men hey, julfilmer är per definition småskämsiga och då jag inledde inlägget med ”It’s a Wonderful Life” måste jag ju nämna en av den uppsjö av epigoner som gjorts senare. En av mina favoriter är Nicolas Cage-filmen ”En andra chans” (originaltitel ”Family Man”), där en stressad Wall Street-miljonär genom lite julmagi får uppleva hur hans liv kunde ha sett ut om han valt ungdomskärleken (spelad av Téa Leoni, som jag tyvärr aldrig kan sluta tänka på som ”David Duchovnys fru”, med ett visst uns av avund i tonfallet) istället för karriären. Sockersliskigt till tusen, men oj vad jag grinar! Varje gång.

En annan julfilm som jag tyckte var helt okej är ensemblefilmen ”Family Stone”, där en ovanligt tillknäppt Sarah Jessica Parker besöker sin fästmans familj för första gången och hamnar mitt i familjebråk. Rachel McAdams är riktigt bra här, och så är underbara, underbara Claire Danes med också.

Och slutligen, nu när jag totalt outat min brist på smak när det gäller julfilmer: alltså, jag är rätt svag för Ensam hemma-filmerna. Bara de två första, ska tilläggas, herregud, lite principer har jag ändå!

PS: Alla julfilmer med Tim Allen i huvudrollen? Sky dem som pesten. Trust me on that one.

PS igen: Men ååååhh! Blev så insnöad på storvulen Hollywood-ostighet att jag helt glömde bort ”A Nightmare Before Christmas”. Skämmes, famejfan!

Read Full Post »

Har ikväll haft en liten skräckfilmskväll på jobbet där huvudattraktionen, förutom glögg och pepparkakor, hette ”The Others”. En film som jag länge placerat högt upp på min lista över favoritfilmer, och frågan är om den inte stigit ytterligare efter ikväll. Älskar allt med den filmen: den kyligt återhållsamma skräcken, den förtätade, närmast elektriska stämningen, den nerviga Hitchcockmusiken, fotot, stilistiken, de helt och hållet uthärdliga barnskådisarna… Och, naturligvis, den intill Grace Kelly-mått tjusiga Nicole Kidman – säg, inte kan det vara en slump att hennes rollfigur heter Grace? – och hennes fantastiska mimik pre-botox. Det är en styggelse vad Kidman gjort mot sig själv i ungdomens och ”skönhetens” namn. En styggelse, I tell you! Tänkte även en hel del på likheterna mellan ”The Others” och Henry James ”The Turn of the Screw”. Så mycket, faktiskt, att en omläsning ligger i farans riktning..

Varför, åh varför, görs inte fler filmer som ”The Others”?

Read Full Post »

Är ni bekanta med begreppet ”donkey punch”? Själv måste jag erkänna att jag fram tills nu svävat i ovisshet. En liten kunskaplucka där.Att ge någon en ”donkey punch” innebär – barn under 18, viktorianskt sinnade och mamma, jag hoppas att ni slutat läsa nu – att en kille tar en tjej bakifrån och precis före orgasmögonblicket ger henne en hård smäll i bakhuvudet. Tydligen ska detta orsaka en ofrivillig muskelkramp… ja, ni kan nog gissa var utan att jag behöver bli övertydlig, jag lär få tillräckligt många oönskade sidvisningar som det är. ”Donkey Punch” är också titeln på Oliver Blackburns film som gick upp på svenska biografer under 2010 och nu finns på dvd. Jag kände knappt till något alls om vare sig handling, skådisar eller regissör när vi igår kväll satte oss ner för att titta på filmen, och just detta att jag närmade mig den helt utan förväntningar – därför att jag inte visste vad jag skulle förvänta mig! – tror jag hade en positiv inverkan. Sedan har jag en del invändningar också, men dem sparar jag till sist.

”Donkey Punch” utspelar sig i ett soligt och turistinvaderat Mallorca, dit tre brittiska tjejkompisar åkt för att fira semester tillsammans. På en nattklubb stöter de på tre brittiska killar som bjuder med dem ombord på en lyxyacht de arbetar på (ägarna har redan åkt hem, så de är ensamma kvar på båten). Väl ombord på båten övertalar killarna dem att köra ut båten på öppet hav – här började åtminstone mina varningsklockor ringa.. – och en orgie i sprit, knark och sex kan börja. Men, och det är här titeln kommer in i bilden, saker och ting går snabbt överstyr och snart befinner sig sällskapet i en riktig mardrömssituation.

Jag är en sucker för det slutna rummet som scen för psykologiska dramer. Det kan vara en ödsligt belägen stuga, en insnöad herrgård eller, som här, en lyxbåt på öppet hav. Rummets begränsning hjälper till att skapa en klaustrofobisk stämning, så också här, när en olyckshändelse sätter igång en åtminstone i mina ögon inte alltför otrovärdig händelsekedja av paranoia, våld, skräck och självbevarelsedrift. Tänk ”Flugornas herre” möter ”Tio små negerpojkar” med en air av brittisk semesterfirarhedonism (seriöst, finns det något jobbigare än britter på semesterorter?) och kinkysex. ”Donkey Punch” är genuint obehaglig: jag kommer på mig själv med att bita på naglarna och ropa förmanande ord till huvudrollsinnehavarna. Skådespelarna är genomgående bra, särskilt Tom Burke imponerar stort i rollen som Bluey, en omisskännligt chavvig partykille vars närmast Ali G-artade manér snabbt slopas när saker och ting börjar bli otäcka. Burke är gudson till Alan Rickman, och faktum är att det finns något i hans framtoning som påminner om Rickmans skådespeleri. Eller så är det jag som gör efterkonstruktioner. Oavsett: gudfar kan vara stolt.

Men, och det är här vi kommer in på de förannonserade invändningarna, trots att det finns mycket att gilla med ”Donkey Punch” lämnar filmen en dålig smak i munnen. Här är det omöjligt att över huvud taget nämna de i mitt tycke negativa aspekterna utan att bege sig in i spoilerterritorium. Spoilerkänsliga, sluta läsa nu; övriga, fortsätt läsa på egen risk. Den som kan sin skräckfilmsdramaturgi vet att den sexuellt vidlyftiga och vilda tjejen – ”horan” – alltid dör först medan den skötsamma kompisen som låter bli att sära på benen – vi kan, något hårdraget, kalla henne ”madonnan” – överlever. Tyvärr trampar ”Donkey Punch” vidare i dessa sunkiga vatten, vilket känns trist och drar ner hela filmupplevelsen en smula. Kanske hade jag inte stört mig så mycket på detta om det inte vore för att ”horan” knappt ges någon bakgrundshistoria alls medan publiken får avsevärt större insikt i ”madonnans” bakgrund och motiv till att befinna sig på semester. Här finns också ansatser till klasskildring, och det hade varit intressant om Oliver Blackburn följt upp det spåret lite mer.

Om jag ska sätta betyg – och varför inte, när till och med kulturredaktioner experimenterar med betygsystem? – får ”Donkey Punch” en stabil trea på en femgradig betygskala. Med en fräschare kvinnosyn och vassare psykologisk skärpa hade jag nog höjt betyget ett snäpp.

Visst känns det förresten som om det råder något av en skräck/thrillerrevival i Storbritannien just nu? Åtminstone pekar filmer som ”Eden Lake” och ”Instängd” – den senare utspelar sig förvisso i USA, men har en brittisk regissör och manusförfattare – åt det hållet. ”Donkey Punch” lyckas trots mina invändningar placera sig i samma grupp och det ska bli spännande att se om trenden håller i sig.

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 113 andra följare