Idag är det exakt tolv år sedan en svarthårig liten Red House Painters-pojke med ring i örat och en väldigt Helenakompatibel skivsamling vaknade upp bredvid mig för första gången. Jag minns den där morgonen så väl: det skarpa vårljuset som trängde sig in i den lilla ostädade lägenheten med persienner vi inte orkat dra ner. Tre tomma rödvinsflaskor på vardagsrumsbordet (det finns en anledning till att jag numera föredrar vitt…), hjärtat fladdrande i halsen, huden så tunn, så tunn nu i det obarmhärtiga morgonljuset. The girl least likely to möter the boy least likely to – eller ja, hans Skunknick var faktiskt The Bad Seed om vi ska gå in på teknikaliteter. Så små vi var, slår det mig nu! Barn, nästan. Jag läste nyligen en artikel där man talar om att hjärnan inte blir vuxen förrän efter 23-årsåldern, och ska man gå på den definitionen står det klart att vi var barn. Det talas ju mer frekvent om att åldras tillsammans, och det ser jag också fram emot, men jag finner något fint och lite rörande i att vi också vuxit upp tillsammans.
Väldigt många faktorer spelar in i att skapa en färdig människa, i den mån man någonsin blir färdig (hoppas inte): arv, miljö, utbildning, böcker man läst, filmerna man sett, musiken man lyssnat på… Jag brukar ibland lite halvt skämtsamt citera Nick Hornby i High Fidelity, ”it’s not what you’re like, it’s what you like” och visst har den världsåskådningen sina poänger. Till exempel tror jag inte att mina döttrar, som fyller fyra nästa vecka, skulle finnas om det inte vore för att deras pappa för tolv år sedan imponerade på mig med sin objektivt utmärkta musiksmak. Jag vet inte om jag tror på objektivt utmärkta saker över huvud taget längre. Världen är, på gott och ont, mindre svartvit än vad den var den där aprilmorgonen. Han har sedan länge slutat färga håret, ringen i örat är borta. Musikintresset kvarstår dock – så även mitt, fast jag mest avhandlar det i små bisatser i blogginlägg och tweets nu för tiden.
Så mycket har förändrats, VÄRLDEN har förändrats, men vi består. Lite äldre, lite gråare (fast sådant finns det ju hårfärg för…) och mer sansade. Sådär trist men mänskligt slentriansura är vi på varandra ibland, av sömnbrist, en hånfullt skramlande tom kaffeburk och det där vardagsgegget jag helst inte läser om i skönlitteraturen. Likväl: vi består. Viet består, och vi både älskar och gillar varandra, trots, eller möjligen tack vare, vardagsgegget. Det är rätt stort, ändå, och jag kan inte låta bli att undra om inte Nick Hornby borde ha reviderat sin text. Det handlar inte bara om vem du är utan också, som vi vet, om vad du gillar. Men kanske också – allra mest? – om vem du gillar och låter dig bli gillad av, och om hur det i bästa fall kan leda till något så utrotningshotat som sann kärlek.
Tillbaka till den 5 april 2001. Vi hade klätt på oss och promenerat till tunnelbanan, blyga och tafatta igen. Alla tankar och önskningar som brann inuti mig då. Hur han sedan när vi kommit ner på perrongen tog min hand och sade något, inget i stil med Mr Darcys tal till Lizzie Bennett , inte Rasmus och Benjamins ”vi kanske kan gå dit tillsammans?” eller ens Dexters ”you’re gorgeous, you old hag” till Emma i One Day utan något oändligt mer romantiskt. ”Ska vi inte gå på Tinderstickskonserten tillsammans?” Tinderstickskonserten, som var i OKTOBER, sex månader bort. Den totala längden på mina tidigare förhållanden inslängd sådär apropå ingenting, fast handen som kramade min sade något annat.
Vi gick på Tinderstickskonserten, och många andra konserter, tillsammans. Vi har flyttat fyra gånger tillsammans, skaffat två små barn och två katter. Och reader, I married him.
Read Full Post »
