”Ett förlagskontrakt i födelsedagspresent, tack!”

Nu är det klart att en omarbetad och utökad version av min skräcknovell ”Kallelsen” utkommer på MIX Förlag den 14 juni! Fick hem kontraktet idag, vilket gör att jag nu känner att det är så officiellt att jag vågar prata om det. Är annars regerande Sverigemästare i jinxskräck (”tänk om de ångrar sig?”). Mer info kommer, men jag lovar att inte tjata för är det något jag är lika rädd för som att råka jinxa roliga saker genom att prata för mycket om dem så är det att tjata om egna bedrifter. Jag bär Luther på min axel, etc.

Men ändå. Av alla sätt att säga ”grattis på födelsedagen, Helena” är detta rätt oöverträffat.

Okej, skrytinlägg over and out.

Read Full Post »

Läsningsenkät

Var det inte väldigt länge sedan jag körde en enkät på bloggen? Denna hittade jag hos Julia Skott.

1. Ljudbok eller bok i handen?

Bok i handen, för den fysiska förnimmelsen och för att jag är hopplöst oldschool. Sedan har jag lite issues med ljudböcker då de ofta påverkar min läsning på ett oönskat sätt. Inläsaren kanske betonar en mening på ett annat sätt än vad jag skulle göra, och så tycker jag om att se texten på sidan. Radbrytningarna. Kommateringen. Om författaren använder citattecken eller tankstreck. VÄSENTLIGHETER, ni vet. Så ja, bättre en bok i handen än tio ljudböcker i skogen.

2. Pocket eller inbunden?

Eftersom jag lider av kroniskt otålighetssyndrom och vill läsa allt nuuu (och inte när pocketen kommer) blir det mycket inbundet, alternativt trade paperback. Pocket är dock himla behändigt, det är jag den första att intyga.

3. Påhittat eller verklighetsbaserat? (Fiction/non fiction)

Fiktion hela vägen, baby!

4. Harry Potter eller Twilight?

*Rantvarning!*

Nu kommer ni säkert att slå mig, men jag säger Twilight, utan att blinka. JA, Harry Potter är eoner bättre rent kvalitativt (såklart), och härligt anglofil- och internatskolemysiga på ett hjärtnupet sätt, men jag läste inte böckerna när de kom, annat än någon enstaka högläsningssession med min bror, och har därför ingen riktig relation till dem. Har sett och gillat filmerna (scenen i ”Order of the Phoenix”, tror jag att det är, där Jarvis Cocker uppträder som sjungande trollkarl är FAB!), och alltid tänkt att jag skulle avguda om jag tillhörde målgruppen, men någon Potterhead har jag aldrig blivit. Twilight, däremot: där var jag med från början, även om jag inte direkt skulle kalla mig själv Twihard. Jag vet inte om jag berättat om det här i officiella sammanhang, men för ganska många år sedan var jag aktiv på ett amerikanskt forum för reality-TV, där vi dissekerade senaste ANTM-avsnittet såväl som pågående läsprojekt, favoritflingor och kändisskvaller. Så dök en tråd om eget skrivande upp, där en forumstammis berättade att hon höll på att skriva en roman och behövde feedback. Hon räknade upp ett antal arbetstitlar (tyvärr minns jag dem inte), vi svarade och efter ett tag återkom hon och berättade 1) att boken skulle bli utgiven och 2) att agenten gillade titeln Twilight (som inte var på listan). När jag några år senare stod på Science Fiction-bokhandeln med den nu ikoniska svarta boken med den liljevita handen och det röda äpplet insåg jag att det var DEN boken! Min gamla forumkompis, utgiven på Little, Brown, wow! Det här var väldigt tidigt i Twilightcirkusen, så masspsykosen hade inte riktigt infinnit sig än, men jag läste hungrigt, om än skämsekuddeutrustad och tyckte – tycker – att det är hur coolt som helst att en hemmafru i Arizona blev 00-talets största utgivningsfenomen på denna sida Harry Potter. Visst, kvinnosynen är DJUPT problematisk, och jag är den första att erkänna att det inte är God Litteratur, men det lässug som serien skapar är svåröverträffat. Dessutom blir jag alltid lite oroad när tjejtillvänd populärkultur idiotförklaras av decennier äldre förståsigpåare, som om unga tjejer skulle behöva skyddas från all smörja i världen på grund av någon sorts allomfattande bräcklighet och oförmåga att fatta egna beslut. Suck! Nå, allt detta har jag ju redogjort för in absurdum på Bokhora back in the day, t om skrivit en debattartikel på DN Kultur tillsammans med Johanna L, så det torde inte komma som någon överraskning att jag i valet mellan trollkarlar och blodfattiga skämskuddevampyrer, trots allt, väljer det sistnämnda. Och mina och Stephenies samtal på reality TV-forumet – möjligen i kombination med Bokhorarenommén – resulterade faktiskt i att jag fick den enda svenska intervjun med Stephenie Meyer 2008! (Hon kom till och med ihåg mitt screen name.) Det har nu gått drygt sex år sedan jag läste den första boken i serien, fem år sedan jag stod på barrikaderna och förespråkade allas okränkbara rätt att frossa i lama mormonvampyrer om andan faller på (men glöm inte skämskudden och genusglasögonen!), fem år sedan ”Breaking Dawn” – som i ärlighetens namn pajade väldigt mycket även för oss som var pro-Meyer – utkom. Jag tror inte att jag kommer att läsa om böckerna, men har sedan länge accepterat att Twilightböckerna är som en skämmig men älskvärd lillasyrra för mig. Ibland rodnar man och vill sjunka under jorden för att hon är så PINSAM, och man kan inte sluta störa sig på hennes mindre smickrande sidor och halvstörda verklighetsuppfattning (VÄX UPP!). Ändå gillar man ju henne renhjärtat och passionerat, trots allt.

5. Fantasyvärld eller vår värld?

Både och, eller varför inte i kombination? (Urban fantasy = älsk!)

6. Kindle, iPad eller annat?

Annat, som i: pappersböcker. Jag HAR funderat på att testa läsplatta, men alltså: se punkt 1.

7. Låna eller köpa böcker?

Jag köper hiskligt mycket böcker – betydligt fler än vad jag hinner läsa, vilket innebär att mitt hem har blivit lite av ett bibliotek, fast med obegränsad lånetid (och så får man bada med böckerna, alternativt spilla ketchup i dem). Fast visst lånar jag mycket böcker också! Tycker att bibliotek är fantastiska, inte minst då de ger en möjlighet att läsa böcker som man annars, av ekonomiska/bekvämlighetszonmässiga skäl, kanske inte skulle ha närmat sig. Bibliotek låser upp en från bekvämlighetsbojorna.

8. Bokhandlar eller online?

*rantvarning igen*

Bokhandlar! Visst är det smidigt, och ofta billigt, att handla online – och det gör jag ofta, men då i webbshopparna till mina IRL-bokhandlar – men personligt bemötande, mysig miljö och bläddermöjligheter, fysiska bokförnimmelser, serendipitetsfaktorn, etc, slår högre. Jag köper, som ni förmodligen förstått, VÄLDIGT mycket från Uppsala English Bookshops webbshop, men frekventerar även Stockholmsbutiken, och smiter ofta in på Science Fiction-bokhandeln när jag ändå går i Gamla stan. Pocketshops butik på Centralen är också himla lätt att slinka in på, och det händer sällan att jag går ut tomhänt. Sedan vill jag gärna uppmuntra min lilla lokala bokhandel också, inte minst då de har en fin liten engelskspråkig avdelning med mycket urban fantasy och chicklit som jag gärna hamstrar inför lagom hjärndöda semesterdagar. Vurmar, kort sagt, mycket för den fysiska bokhandeln och betalar gärna lite extra för de fördelar jag nämner ovan, men också för att försäkra mig om att de blir kvar. Gud så trist om man aldrig kunde provläsa eller småprata med expediterna om presumtiva bokälsklingar! Tråkiga kedjebokhandlar med standardutbud och större pappersavdelning än skönlitterär avdelning sätter jag aldrig min fot i, och som tur är behöver jag inte det. Kan tänka mig att läget blir ett annat om man bor i en småstad där inga roliga bokhandlar – eller ens bokhandlar över huvud taget – finns, då är ju internetbokhandlar guld. Men för mig blir det i nio fall av tio fysiska bokhandlar, av personlig preferens såklart, men lika mycket som ett genomtänkt statement. Helena Dahlgren: supporting local bookstores since 1995 (typ).

9. Ensamstående bok eller trilogi?

Beror ju helt på vilken bok det är. Jag har inget emot uppföljare, men vissa böcker kräver ingen fortsättning och då kan den enskilda romanen vara nog så stark. När det gäller deckare har jag en tendens att föredra standalones framför återkommande serieböcker (lex Harlan Coben, Linwood Barclay och Dennis Lehane), så jag säger ensamstående bok.

10. Tjock bok eller kort bok?

Storleken har ingen betydelse…

11. Romans eller action?

Eh, varken eller?

12. Mysa under en filt eller steka i solen?

Mysa under en filt. Mvh Goth.

13. Varm choklad eller latte?

Varken eller, men hemskt gärna starkt bryggkaffe med lite mjölk i.

14. Läsa recensioner eller bilda egen uppfattning?

Gärna både och, för jag tycker inte att recensioner brukar påverka min egen uppfattning så värst mycket. Snarare fungerar de som inspiration och tips, alternativt diskussionsforum om jag redan läst boken ifråga. Känner mig inte så styrd av recensioner utan går på några pålitliga tipsare såväl inom som utanför bokbloggarmaffian.

Read Full Post »

Eulogi över en bloggkatt

Livet förändras snabbt, livet förändras på ett ögonblick. Du kommer hem från jobbet och möts bara av en uppsättning springande tassar. Du fattar omedelbart att något är fel, men inte exakt hur, den fruktansvärda omfattningen av det. Du kommer hem från jobbet, och livet, så som du känner till det, förändras.

Får man travestera Joan Didion när man skriver om en död katt? Klart att man får! Få andra har nämligen haft så mycket med mig att göra de senaste tio åren som Saga – det är nog bara min man och, de senaste åren, våra barn som kan tävla där. Det vackra, det fula, det euforiska, det bakfulla, det ledsna, det tristessartade: allt det där har jag upplevt med Saga i hälarna, tjock och lite blyg och nästan alltid spinnande. Alla böcker jag läst med Sagas vibrerande, mjuka tyngd mot benet, alla filmer vi sett ihop, alla nattamningar vi upplevt tillsammans, alla tidiga morgnar med kaffe och DN Kultur (som hon alltid, på katters självklara vis, använde som liggunderlag). När jag skaffade Saga hade jag påbörjat mitt tjugotredje levnadsår; nu är jag inne på mitt trettiotredje. Examen, jobb, giftermål, bloggande, graviditet, mina döttrars födelse, den första tiden som mamma… Det är så mycket som hänt under Sagas tid med oss, och hennes godmodiga, spinnande närvaro är  helt och hållet sammanflätad med alla de där livshändelserna. Jag har gått från ölhinkande, svarthårig indiebrud till vindrickande, blond småbarnsmorsa, på gott och ont blivit vuxen tillsammans med henne. Allt har hon bevittnat. Och att tänka sig att det egentligen inte skulle ha varit hon!

Augusti 2003, Stockholms katthem. Vi har kommit för att titta på den lilla förskrämda kisse som vi redan på hemsidan bestämt ska bli våran, en svart, närmast kattungslik liten sak med en vit stjärna på bröstet och vad som ser ut att vara (och är) världens mjukaste päls. Stella, ska vi kalla henne. Men i Stellas bur finns en till, inte fullt lika liten kisse, lika svart som sin syster och med de största och grönaste ögon jag sett. När vi, oändligt försiktigt, närmar oss katterna är det den större, ofattbart grönögda som sakta smyger fram och nosar på våra utsträckta händer. Vi tittar på varandra, och när föreståndaren på katthemmet frågar oss ”ni ska inte ta båda två, då?” säger vi ja samtidigt.

När vi sex år senare, oändligt försiktigt, jag dubbelvikt av kejsarsnittssåret, han allmänt tagen av stundens allvar, bär våra nyfödda barn till hissen på SÖS på väg ut till parkeringen och – det ofattbara – hem kommer jag att tänka på den där gången vi fick hem våra första barn. För så har det känts, så ÄR det: jag har mina människobarn, och så har jag mina kattbarn. Sedan barnen kom har kärleken i viss mån riktats om, schemalagts till efter nattningar och badstunder, men mitt upp i sömnbristen och legobitarna och den enorma kärleken har de alltid, alltid funnits där. Ikväll ska jag dricka te och se ”Bletchley Circle” på SVT Play med en spinnande katt i knäet. Ingen ovanlig kväll i mitt liv, förutom att det är en katt. Singularis, så ensamt, så gränslöst ledsamt! Jag har gråtit så mycket det senaste dygnet att jag fått huvudvärk. Till och med när jag tror att jag inte gråter så gör jag det; ögonen rinner som av sig själva, reflexmässigt. Hur länge – hur mycket – får man sörja en katt, egentligen? Alla är så snälla nu, men hur länge innan någon säger ”MEN RYCK UPP DIG FÖR I HELVETE, KVINNA, DET VAR BARA EN KATT!”? Fast det finns ju, som alla vi kattägare vet, inget ”bara” där. Kärleken till ett husdjur är renare, mer okomplicerad, än kärleken mellan människor. När Saga krampade till och dog i famnen på sin husse fanns det inga ouppklarade konflikter mellan oss, inga ambivalenta känslor, ingen skuld annat än att jag önskat att vi förstått hur sjuk hon var lite tidigare. Bara ren och skär kärlek. Det är ju därför vi sörjer våra husdjur så förtvivlat: det där rena, oförställda, kravlösa. Det, och den där ständiga närvaron jag nämnt här ovan.

Så många anledningar till att jag vill slänga upp ytterdörren, slå mig på bröstet och skrika ”HON FATTAS MIG!” som vore jag Mattis i Ronja Rövardotter. Istället tar jag en kopp kaffe till, borstar Stella tills hon nästan ramlar ur fåtöljen av hänryckning. Undrar om jag inte ska ta och låna ”Mandarinstunder”, som aldrig blev läst när jag tidigare lånade den, från biblioteket? Det är ju så jag kommit att förstå världen i alla tänkbara stunder: genom fiktionerna, det skrivna ordet.

Tröst finns inte inom räckhåll riktigt än, men jag tänker ändå på det min bror sade till mig, att katthimlen är ett gigantiskt element som Saga kan slappa på i all oändlighet. Och nu slipper du det där äckliga dietfodret vi tvingade på dig med jämna mellanrum – förlåt, älskade kisse! – och får äta Sheba och räkor varje dag. Jag är inte särskilt troende, men katthimlen vill jag tro på, annars vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till.

Ni som följt mitt skrivande länge, kanske till och med från den numera i cyberhimlen svävande gamla skunkdagboken, vet att Saga och hennes syster varit en naturlig del även av mitt bloggande liv i många, många år nu. Därför ville jag ge Saga det här sista inlägget, ett hedersinlägg från en sörjande matte till alla andra kattälskande bibliofiler där ute. Vila i frid, lilla älskade fina Saga, drottningen av Sheba, källarspindlarnas dödsfiende, goskatt deluxe. Vi saknar dig, vi saknar dig!

Read Full Post »

Decemberlycka

Mer krävs inte för att mitt hjärta ska bli så där fullt som i Morrisseysången. Nu har jag dessutom, för att göra lyckan all, bestämt mig för att Cornelia Read får bli först ut i drömhögen. Så här några kapitel in i ”The Crazy School” känns det som ett alldeles ypperligt beslut. Jag har saknat Madeline Dare, märker jag. Kul också att Tana French blurbar!

Read Full Post »

Den evigt blå mannen och jag: en kärlekshistoria

 

Det är svårt att tänka sig nu, men det fanns en tid då musik hade större plats i mitt liv än litteratur; ett tidevarv då jag hade stenkoll på alla Lugers bokningar och vad personalen på Pet Sounds rekommenderade just den veckan. Minns till exempel november 2001, då jag såg tre konserter (Sparklehorse, Mercury Rev och Ron Sexsmith) inom loppet av en vecka. I skolan var jag tjejen som alltid fick i uppdrag att ordna med musiken inför klassdiscon, och min skoltidning (1990 – 1993) var ett tämligen oblygt montage av alla musiknyheter jag snappat upp i Okej och Smash Hits. Någonstans i mitt av 00-talet skedde en förskjutning, som så här i efterhand ter sig definitiv, där läsandet och boknördandet tog över mitt musikintresse. Jag lyssnar fortfarande mycket på musik, även om jag trampar i samma gamla trygga spår (lite britpop, lite retro, lite americana, lite alt country, lite Neil Young, lite Twin Peaks-aktiga chanteuser, massor av Nick Cave, Smiths och Joy Division). Konserterna har det dock blivit katastrofalt dåligt med de senaste åren. Igår, när jag gjorde mig redo för att se Chris Isaak på Cirkus, funderade jag över vilken min senaste konsert kan ha varit. Kom till sist fram till att det måste ha varit Calexico på Nalen, när mina nu treåriga döttrar låg i magen och min make, lillebror och jag förgäves letade efter en stol åt mig. Saker ändras – och ändå inte. Följaktligen känns det symptomatiskt att min första konsert på nästan fyra år blev med Chris Isaak, mannen jag haft ett osvikligt gott öga sedan ”Wicked Game”. Min vän Anna säger ibland att hon önskar att livet kunde vara mer som i ”Wicked Game”-videon, och jag förstår precis vad hon menar. Den melankolidrivna passionen som får allt annat att blekna. Svärtan. Desperationen. David Lynch-konnotationerna, och en barnslig men fullt förståelig längtan efter att vara en svartvit och underskön Helena Christensen och få hångla loss med en halvnaken Chris Isaak på en strand: naturligtvis, men framför allt att få slukas upp av det där som Chris Isaak gör så bra. Som romantisk melankoliker överträffas han i princip bara av Roy Orbison, vars musikaliska arv vilar tungt på Isaaks glitter- och axelvaddsprydda axlar. Jag menar att ”Forever Blue” är en av de bästa skivorna om förlorad kärlek som någonsin spelats in. Jag menar även att julen inte är värd att firas om jag inte får ha ”Washington Square” på repeat, något djupblått mitt i allt det tomteröda och glittriga. Jag menar, och understå er inte att skratta, att Chris Isaak är ett geni.

Igår kväll korsades så äntligen våra vägar efter alla dessa år, när Chris och hans band intog Cirkus. Spelningen var uppdelad i två delar: en inledande hitkavalkad som inleddes med signaturmelodin till ”The Chris Isaak Show” (bara jag som såg den?) och lite senare formligen exploderade när ”Somebody’s Crying”, ”Wicked Game” och en mästerlig ”Baby Did a Bad Bad Thing” radades upp efter varandra, och så smakprov från senaste skivan ”Beyond the Sun”. Det är en oförblommerad hyllning till Sun Records, musiken Isaak växte upp med och kom att ta till sig i sin egen musik. Johnny Cash, Elvis Presley, Carl Perkins, Jerry Lee Lewis, Roy Orbison.. Egentligen är väl Isaak och hans band för bokstavstrogna i sina tolkningar för att det ska bli riktigt intressant, men åh så skickligt det är! Har jag varit på bättre spelningar? Förmodligen. (Lucinda Williams på Cirkus dyker upp i minnet som en stark motståndare, liksom R.E.M. i ett hav av solrosor på ett katalanskt fält, och  Morrissey i en svettdoftande sporthall under ”Maladjusted”-turnén.) Samtidigt ska man aldrig underskatta värdet av en klassiskt vacker och Roy Orbison-blå röst, ett band som efter 27 år tillsammans är så samspelta att de till och med gör synkroniserade rörelser, eller något så enkelt och genialt som en stilig karl i en sanslöst glittrig kostym. Jag är glad över att jag äntligen, efter nästan tjugo fangirliga år, fick se se Chris Isaak live.

Ni som vill se exakt hur beskyddande jag kan bli gentemot Chris Isaak: kolla in det här jättegamla inlägget på min jättegamla blogspotblog (och kommentarerna). Vill omedelbart lägga till protokollet att jag numera noggrant undviker att kritisera offentliga kvinnor inom media, eller kvinnor över huvud taget, faktiskt – solidarity, sister – men bara för att vara på den säkra sidan, dissa  inte Chris, för guds skull!

Read Full Post »

Kulturtantsmåndag

Visst är det någon – skribent, bloggare, vän, all of the above?- som jämfört ”Alltings början” med ”Maken”? Om inte så gör jag det nu. Något i tonen, och tematiken, platsen, det återkommande dilemmat; ja, nästan allt, nu när jag tänker på det, fast ett slags fortsättning – eller är det en tillbakagång? Ramqvists Stockholm och 90-tal är speciellt att läsa om, så nära och så långt bort på samma gång. En nördstämplad förortstjejs utopi och läsmaterial, en (åtminstone utåt sett) cool och självsäker Söderbruttas verklighet. Jag kommer att återkomma till det här, och Gun-Britt Sundström, och en hel del annat jag tänkt på under läsningens gång. Senare. Nu ska jag läsa de sista sidorna i ”Alltings början” och se Jonas Gardell i gårdagens Babel i väntan på att del ett av ”Torka aldrig tårar utan handskar” ska börja. Jag blev ju, milt sagt, tagen av ”Kärleken”, så mina förväntningar är hopplöst upptrissade. För att markera denna måndags särart har jag dessutom busat till det genom att bryta mot en av mina husregler: inget kaffe efter klockan fyra. Det här kan ju sluta exakt hur som helst!

Om detta vore en tweet skulle hashtaggen vara given: #kulturtantpride.

Read Full Post »

The state that I am in

Jag befinner mig i ett märkligt men ganska behagligt mellanläge just nu – på bloggen, såväl som i verkliga livet. Efter den stora, surrealistiskt fina Elizabeth Handhelgen med all tillhörande inläsning, analys och fangirlighet, före en hel del böcker som jag på grund av recensionsdatum och utgivningsdagar inte riktigt får yttra mig om än. Och så har vi de där sommarböckerna som jag inte riktigt redovisat klart… Jag kommer att dröja mig kvar vid Hand ett tag till, om ni inte har några problem med det. Vissa saker förtjänar helt enkelt att upprepas; vissa författarskap är så mångfacetterade och givande att det är svårt att överdosera. Dessutom fick jag en grym present av Liz som jag tror kan väcka såväl glädje som avund hos alla Cass Neary-fans… ni hör ju, detta KRÄVER rigorös dokumentering! Sommarböckerna, och den annalkande Stora Thrillerhösten 2012, kommer också att få sitt. There will be time, there will be time…

Fortsättning följer, med andra ord – i mer än en bemärkelse. Pseudoinlägg, klart slut.

Read Full Post »

Radiant days

Okej, jag är medveten om att det bara är söndag morgon. Jag är till och med medveten om att begreppet ”morgon” är relativt – i skrivande stund är klockan halv sju på morgonen och inte ens Bolibompa har hunnit börja än. Ändå vågar jag på mig att sammanfatta helgen i vecka 36 år 2012 så här (mina versaler, min interpunktion, min Homer Simpson-hjärna):

BÄSTA. HELGEN. NÅGONSIN.

Helgen som hädanefter kommer att få alla andra helger att framstå i ett blygsamt skimmer, helgen som hädanefter i mitt minne kommer att benämnas som Helgen, startade vid femtiden i fredags, då Sara Bergmark-Elfgren, Mats Strandberg, Levan Akin och jag tog tåget till Uppsala för att vara med på en middag hemma hos English Bookshop-Jan med familj. Jag har tidigare fått anledning – kommer att få anledning igen, och igen, och igen, om mitt liv fortsätter att bjuda på så många roliga överraskningar som det hittills gjort – att konstatera att de där riktigt fulländade ögonblicken inte riktigt går att återberätta på ett sätt som gör dem rättvisa, så jag tänker inte ens försöka. Jag nöjer mig med att konstatera att det var en fullkomligt magisk kväll, en hyllning till litteraturen och livet (möjligen i omvänd ordning, men det är ju så det ska vara – there’s more to life than books, you know, but not much more, eller hur?), att en av de andra gästerna hette Elizabeth Hand och att hon var precis allt jag vågat hoppas på (och mer). Sara har också skrivit om den magiska kvällen här. Fangirlig bildkavalkad nedan.

Mats och jag peppar på tåget – från Saras Instagram.

Liz Hand omgiven av fangirls och -boys.

Igår var det åter dags att, lätt grusögd men glad, ta tåget till Uppsala för att intervjua Liz på English Bookshop under årets Kulturnatt. Hela intervjun filmades och kommer att läggas ut på UEBs hemsida, och jag kommer naturligtvis att hojta till när den finns där, men jag kan redan nu utlova ett roligt samtal där större delen av Hands författarskap omnämns. Jag önskar nästan att vi haft den dubbla tiden på oss, det var så mycket mer jag velat fråga om. Jan fick heller aldrig svar på sin fråga om varför Cass Neary åkte till Belize men hey, that’s life… Här kommer några bilder från evenemanget som ni får hålla till godo med så länge.

Liz läser ur ”Available Dark” – på Cassmanér (hes, lätt nasal New York-röst, väldigt annorlunda från hennes vanliga röst men distinkt Cass-esque och oerhört passande – ja, ni får höra själva).

Liz och jag under intervjun – och som sagt, ni som missade får chansen att se alltsammans i efterhand.

Och nu har Bolibompa börjat, mina barn ropar efter frukost och jag kommer att behöva fylla min ”Everything tastes better with cat hair in it”-mugg hela vägen upp till kanten för att driva bort tröttheten. Livet går vidare.

Read Full Post »

Den där grå trilogin (igen…)

Här sitter jag och läser mammaporr (usch vad jag avskyr den benämningen, förresten!) i rusningstrafiken. Sådär som man gör. Artikeln i sin helhet kan ni läsa här, och jag ber att få citera mig själv: ”Detta med att jag enbart blir intervjuad om Twilight alt snuskig Twilight-fanfiction? Känner mig missförstådd. Jag är the queen of fucking darkness ju!”. Nästa gång jag uttalar mig om litteratur i tidningen ser jag gärna att det blir om en bok eller författare jag – gasp – gillar. Det finns ju några sådana också…

Hur som: kul bild, och jag skriver mer än gärna under på att man ska få läsa precis vad man vill – även offentligt. Mindre kul: att jag några timmar efter det att artikeln publicerats i Expressen fick sms med sexuella inviter från en för mig fullkomligt okänd individ. Hade först tänkt ignorera enligt den gamla ”mata inte trollen”-principen (borde vara applicerbar även på smsande snuskhumrar, ne c’est pas?) men när inviterna fortsatte skickade jag iväg ett svar där det tydligt framgick att jag inte var intresserad, och kan du vara snäll att sluta störa mig. Några minuter efteråt plingade det till i mobilen. ”JÄVLA LEBB” (hans versaler). Moget. Jag skulle kunna skriva långt och på-gränsen-till-hjärnblödning-ilsket om det här, men tror faktiskt att jag avstår. Känner mig mest trött över samhället vi lever i och den fullkomligt barocka kvinno- och människosyn som ibland – just när man börjar tro att det kanske finns hopp, trots allt – lyfter sitt fula, mossiga tryne. Tröttheten. Uppgivenheten. Den knutna näven som nästan inte förmår lämna fickan. ”Men orka!”-faktorn, helt enkelt. Samtidigt berör det ett så mycket större problem än en enstaka snuskhummer med skev verklighetsbild; man borde orka. Man borde inte ta skit. Man borde tänka på sina medsystrar, på sina egna döttrar, och den i mina ögon okuvliga rätten att själv få diktera villkoren för sin sexualitet.

Käre anonyme snuskhummer, jag svarade aldrig på din ursprungliga fråga – så ofint av mig! På fråga ett säger jag ”nej” och på fråga två säger jag ”det ska du skita i”. Meddelas endast på detta sätt. Jag hoppas innerligt att våra vägar aldrig korsas igen, och att du så småningom inser att det finns bättre sätt att ragga på än att skicka oombedda inviter till tjejer du sett i tidningen. Har du testat speeddejting, till exempel? Jag tänker spontant i damage control-termer när det gäller dig, så håll mötet så kort som möjligt. Tips från coachen, dock: se för guds skull till att åtminstone presentera dig innan du ställer den uppenbarligen  obligatoriska ”ligga?”-frågan. Och du, ”lebb” är inget skällsord 2012. Läs en bok, så kanske du får nya uppslag, ett större ordförråd, kanske rentav en schysstare människosyn? TTYN.

Read Full Post »

Jag är utmanad! 8 fakta om mig själv

Jag har blivit utmanad av Marcusbiblioteket att lista åtta fakta om mig själv och sedan skicka vidare utmaningen till fyra andra bloggare. Ett kul sätt att lära känna andra bloggare bortom böckerna, tycker jag. Här kommer alltså åtta kul (?) fakta om kvinnan bakom devisen ”skräck, thrillers och fiktivt mörker. Och lite annat”. Håll till godo – och håll utkik i slutet av inlägget för att se vilka jag skickar vidare till! Jag tycker dock att det här är så roligt att läsa om att ni alla mer än gärna får lista era egna åtta roliga/intressanta/otippade fakta och länka tillbaka till min blogg (eller svara i kommentarerna) så att jag ser svaren.

Let’s go!

1. Jag föddes två månader för tidigt, knappt ett kilo tung och 36 centimeter lång. På den tiden fanns det inte särskilt mycket prematurkläder (om alls), så jag fick hålla till godo med dockkläder i början. Det dröjde inte länge förrän jag växte i kapp, och det enda ”menet” jag har från min tidiga start i livet är att jag har osedvanligt kass finmotorik, vilket bland annat gjorde syslöjdslektionerna i skolan till en plåga.

2. Choklad är det i särklass äckligaste jag vet i matväg. Äter inga former av choklad och dricker heller inte O’Boy eller liknande. Det enda jag vet som delar min chokladfobi är Tyra Banks (inga jämförelser i övrigt…).

3. Jag älskar TV-serier nästan lika mycket som jag älskar böcker. Twin Peaks, Buffy, Six Feet Under, This Life och Gilmore Girls är av de några serier jag kan se om hur mycket som helst, men frågan är om inte mitt nördrekord I TV-seriesammanhang slogs i samband med mitt Arkiv X-tittande. 2006 lärde jag nämligen känna några andra X-philes, som vi kallar oss själva, i en Skunkgrupp. Vi träffades IRL efter ett tag, och på vår första dejt åt vi gröna cupcakes formade som aliens, drack apelsinslush blandat med vodka som en hommage till avsnittet ”Syzygy” (avsnitt 13 på säsong 3 – men det visste ni väl…?) där Mulder dricker just det på sitt hotellrum och turades om att visa varandras favoritavsnitt. Idag är jag nära vän med alla som var med den kvällen – och ja, vi pratar om annat än Arkiv X.

Som sagt… (Bonusfakta: jag har haft väldigt många olika hårfärger genom åren.)

4. Ser minst en skräckfilm i veckan. Suggestiva spökhistorier, demonskräck, splatter, hillbillyskräck… jag älskar allt. Är otroligt lättköpt när det gäller skräck och släpper gardet nästan helt.

5. Jag är klänningsmänniska och bär i princip aldrig jeans. De få gånger jag gör det ångrar jag mig i samma sekund jag lämnar hemmet och känner mig ful, fet och fel ända tills jag sliter av mig jeansen och drar på mig en klänning igen. Klänning = instant snyggfaktor.

6. I mitt badrum står inte mindre än sex olika Cleanparfymer.

7. Jag har aldrig ägt ett gymkort men älskar att promenera, särskilt i skogen. Många av mina recensioner och texter har blivit till under en av mina många långpromenader; jag tycker att jag tänker bättre när jag går.

8. Om jag vore tvungen att avstå från kaffe en hel dag är jag rätt övertygad om att jag skulle dö. Snälla, be mig inte att testa min tes i praktiken…

Som sagt, jag vill gärna läsa allas svar på frågorna – men Glory Box, Calliope Books, Bokbabbel och Inky Fingers kan, om de vill, känna sig extra utmanade. Enligt den gamla hederliga antikedjebrevsprincipen (jag är förmodligen ärrad av alla jag mottog i min barndom) är det fritt fram att stå över om man inte vill/hinner/orkar svara.

Read Full Post »