Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2011

Saker jag inte förstår, del 860:

Den dragkraft som sviniga, självupptagna män har på kvinnor – i synnerhet, tycks det mig, intelligenta, begåvade, vackra, i andra avseenden självständiga kvinnor. Hur man kastar av sig hela sin identitet, ambitioner, egna initiativ och preferenser, allt, som vore det ett par gamla solkiga trosor så fort han så mycket som andas. Sådant slöseri! Efter att ha läst Ann Beatties utsökta lilla kortroman ”Walks with Men”, som behandlar ämnet, är jag inte mycket klokare. Däremot har jag gjort en ny, angenäm bekantskap inom den samtida amerikanska litteraturfloran.

Ny för mig, ska tilläggas, för det rör sig verkligen inte om någon debutant. Ann Beattie har skrivit sju romaner och åtta novellsamlingar, majoriteten av dem prisade, och känns som en riktig author’s author. En författare som andra författare läser med blandad förtjusning – därför att det är så bra – och förskräckelse – därför att de själva är rädda för att de inte ens är i närheten av hennes språkliga spänst och självklarhet. Lorrie Moore hör till fansen bland kollegorna, och faktum är att det finns ett visst släktskap mellan dem (och nej, jag tänker inte på det uppenbara: att de båda är amerikanska kvinnor). Båda skriver rakbladsvasst och skenbart enkelt om livet i stort och smått; båda bemästrar den kortare prosan med en avundsvärd självklarhet. Jag kommer också att tänka på Paul Austers kyligt ödsliga New York-skildringar, de slags berättelser han skrev under 80-talet. Gillar ni Lorrie Moore och Paul Auster – och vilken ivrig läsare av amerikansk nutidsprosa gör inte det? – tycker jag att ni ska göra er en tjänst och kolla upp Ann Beattie. Själv blev jag lite blixtförälskad i den här drygt 100 sidor långa lilla pärlan.

Intelligenta, vackra kvinnor och sviniga män var det ja. Kvinnan heter Jane, är några och tjugo och befinner sig tillfälligt i New York för att genomgå en gynekologisk operation när hon träffar Neil (aka den svinige mannen) som intervjuat henne till en artikel i New York Times om varför hennes generation är så desillusionerad och allmänt blasé. De äter lunch tillsammans, och Jane sugs obönhörligt in i hans värld – en elegant och sofistikerad kulturvärld styrd av Neils bestämda åsikter om allt från varför man ska läsa Turgenev istället för Dostojevskij och enbart bära regnrockar från England. Jane, besinningslöst förälskad, bryter hastigt med sin pojkvän i Vermont och flyttar in hos Neil. Snart går det upp för Jane att Neil är allt annat än perfekt, men hon kan bara inte lämna honom. Som läsare suckar man och rullar med ögonen och fattar rätt omgående att det kommer att gå käpprätt åt helvete. På vilket sätt, och alla detaljer – en del till synes små, andra direkt livsavgörande – runtomkring är dock allt annat än lätt att lista ut. Jag gillar att Ann Beattie lämnar slutet öppet, samtidigt som det frustrerar mig. När inte ett ord är onödigt väcks begär efter mer. Samtidigt: är det inte rätt underbart, egentligen, att lägga ifrån sig en bok fortfarande hungrig? Att slippa den där övermättnaden, alla dessa jäkla ORD som präglar så mycket av det vi läser inom den amerikanska samtidsprosan? Beatties prosa är stram, kontrollerad och fruktansvärt stilig. Samtidigt som det vilar något behärskat över hennes språkbehandling är hon omsorgsfull och exakt i detaljerna. Här dricker karaktärerna inte bara ”ett glas rött”, åh nej, de dricker vin som är ”the red of flourescenttinged puddles at night”. Det vilar en sorts dekadent, inte helt osympatisk tomhet över sidorna i ”Walks with Men”. Särskilt intressant är att den utspelar sig 1980, under mitt födelseår. Kan man sina fiktiva intellektuella New York-figurer kommer man att känna igen sig, och, med undantag för ett par tidsmarkörer (en homosexuell granne talar om ”the gay cancer”, en allmänt hedonistisk syn på pengar och spenderande som känns oerhört främmande i finanskrisens spår) slås över hur tidlöst alltsammans känns. Framför allt vill man läsa mer: av Ann Beattie, om dessa tomma, vackra, överanalyserande skal till människor och hur de rör sig mot varandra, inuti varandra utan att någonsin mötas på riktigt.

Annonser

Read Full Post »

Arbete pågår

Katten är på plats i sitt vanliga gamla hörn precis framför C-E-sektionen av mina engelska pocketböcker. Annars råder alltjämt ett tämligen organiserat kaos i källaren som är tänkt att bli mitt bibliotek. Organiserat därför att jag packat ner alla böcker i alfabetisk och inbördes genreordning; kaos därför att jag upptäckt att jag inte har nog med bokhyllor och således måste låta en del av böckerna ligga kvar i kartongerna ett tag till. Men det är kul! Åh, vad kul det är. När jag alldeles nyss bestämde mig för att luckra upp min tidigare så rigida uppdelning mellan språk och noterade hur snyggt det blev att ha alla inbundna Michael Connelly, precis lika höga och i samma stil längs bokryggarna oavsett om de är på engelska eller svenska, stående bredvid varandra (givetvis i kronologisk ordning med hänsyn till respektive bokserie…) vällde mitt nördhjärta över en smula. Jag läser honom på engelska medan min man läser honom på svenska, därav de dubbla förekomsterna. Annars brukar jag ju själv föredra att läsa anglosaxiska deckare på originalspråk i högsta mån, men helt låst i frågan är jag inte. Just nu läser jag till exempel andra delen av Elly Griffths Ruth Galloway-deckare i Minotaurs utmärkta svenska utgåva! Mest på grund av att Griffiths avslutade ”Flickan under jorden” med en rejäl cliffhanger (samma sort som Denise Mina slängde in i slutet av bok två i Paddy Meehan-serien, för övrigt) som krävde omedelbar uppföljning – och då blev det ett akutbesök på mitt bibliotek, som endast hade översättningen. Del tre, den i dagarna alldeles nyutkomna ”The House at Sea’s End”, kommer jag dock att läsa i original. Men jag börjar mjuka upp mina principer en aning, och just i detta avseende tror jag att det är av godo.

Tillbaka till sorteringen nu (oh, how my mind tends to wander…). Helt klar är jag med all inbunden skönlitteratur, skräck och – ett nytillskott i Boksorteringslagen Enligt Helena – chick lit. Har påbörjat deckare och thrillers men konstaterat att allt förmodligen inte kommer att få plats. Och då har vi inte ens börjat prata om svensk pocket, poesi och biografier… Det får nog bli en tripp till Ikea vad det lider. Hörde ett otäckt rykte om att man inte längre tillverkar de höga, bruna Billybokhyllorna men det hoppas jag bara var ett illvilligt rykte. Vågar inte ens tänka på vad som skulle kunna hända om jag tvingas köpa nya bokhyllor i helt ny stil. (Var modig! Tänk glada tankar!)

Bildbevis utlovas så fort ordningen segrat över kaoset.

… och nu hittade jag precis en hel kartong med inbunden spänningslitteratur på engelska. Att jag ägde så otroligt, snudd på sjukligt, många anglosaxiska deckare! Ingen direkt överraskning förvisso, men att de var många, det anade jag faktiskt inte.

Fortsättning följer.

Read Full Post »

Du går genom parken
Det är inte ens natt än
Och två som går bakom springer ifatt och tar
Allt som är ditt

Du borde ha skrikit
Men det kommer inget ljud
Dom behöver inte ens hålla för din mun
Allt som var ditt

Åh, tänk om du hade gått en annan väg
Eller inte vart så korkad och gått ute själv
Du kanske hade fel kjol eller kanske gick för sakta
Det måste va’ ditt fel
Det måste va’ ditt fel

”Det måste va’ ditt fel.” Annika Norlins ord ekar i bakhuvudet när jag läser Joyce Carol Oates ”Våld: en historia om kärlek”. Tänk om du hade gått en annan väg, Teena Maguire. Tänk om du och din tolvåriga dotter Bethel hade låtit bli att ta genvägen genom parken. Tänk om ni sovit över på grillfesten, tackat ja till att bli hemskjutsade. Om ”om” inte fanns.. Men nu finns det, och för Teena och dottern slutar livet där och då, i ett ruffigt båthus i en folktom park den fjärde juli. De överlever, men livet så som de känt det, ett vanligt, ibland slitigt men eget liv, dör den natten. Teena blir brutalt våldtagen och misshandlad av ett gäng unga män, lämnad att dö på golvet i båthuset. Bakom några uppstaplade båtar ligger dottern. Hon har hört allt. Övergreppen slutar inte den där natten; det Teena ska upptäcka, det många våldtäktsoffer ska upptäcka, är att övergreppen bara börjat. De följer med in på småstadsgatorna, in i tidningsartiklar och rökdimmiga stamhak. Ända in i rättssalen.

Jag blir så fruktansvärt tagen, så heligt förbannad när jag läser ”Våld” att det är svårt att formulera sig på ett tillfredsställande sätt. Samtidigt är det Oates vi talar om, en författare jag är intimt bekant med. Hennes språk, karaktärer, universum så välbekant om jag orkar lyfta på mitt röda skynke. Detta att våldtäkten äger rum den fjärde juli, till exempel, visst känns det som en typiskt oatesk touch? Independence day. Självständighetsdagen. Åh, den fruktansvärda ironin i att det är just denna natt som Teena och Bethie förlorar självständigheten, självförtroendet, essensen av dem själva! Du går hem, lycklig och festrusig en varm sommarkväll, och kommer aldrig hem igen. Inte så som du varit. Din trygghet, din livshunger, din solklara rätt till din egen kropp brutalt mördade. Allt som var ditt. Hotet om våldtäkt är en realitet som alla kvinnor tvingas leva med. Det är så vi fostras: hela tiden med blicken bakom axeln, tidningarnas svarta rubriker på näthinnan. Jag undviker själv att gå på ensliga platser efter mörkrets inbrott. De gånger jag är själv ute nattetid är jag stel, ständigt på min vakt. Och jag blir så rasande. På mig själv för att min rädsla gör mig till ett offer. På det här jävla skitsamhället som lär oss att vara rädda, som gång på gång, i Rissne, Umeå, Bjästa och nu senast i Örebro visat att vi har anledning att vara rädda. Jag blir rasande å mina små döttrars vägnar, för att de, om inget drastiskt händer, kommer att växa upp i det här skitsamhället. Och alla schyssta, smarta, kärleksfulla män (ni är i klar majoritet!), jag blir rasande å era vägnar också. Om jag passerat någon av er på en dåligt upplyst gångväg en mörk natt och blivit stel av skräck när ni gått förbi: förlåt! Det är inte rätt att det är så här. Det är tamejfan inte rätt någonstans – vad ska vi göra åt det? Oates besvarar inga frågor i sin förtätade, knappt 200 sidor långa kortroman men oj vad hon väcker frågor!

Blev ni provocerade av min ”tänk om”-konstruktion i början av recensionen (om man nu kan kalla den här gallstinkande ordspyan för det)? Tänkte ni ”vänta nu. Vad fan är det hon sitter och skriver?” Jag hoppas det; det var min avsikt. För självklart – SJÄLVKLART! – ska man kunna promenera genom en park mitt i natten utan att vara rädd för att bli våldtagen. Och det är så typiskt att det alltid år vi kvinnor som skuldbeläggs, tuktas till underdånighet. Undvik mörka parker, korta kjolar, slamprött läppstift. Kanske bäst att stanna hemma helt och hållet? Hon har ju barn, vad ska hon ränna ute för? Även Oates faller redan på första sidan in i den här sortens resonemang. Inte för att ytterligare skuldbelägga Teena, utan för att synliggöra skitsamhällets strukturer. ”Våld” är ohygglig läsning och känns – tyvärr – lika skrämmande aktuell på andra sidan Atlanten. Det är bitvis snudd på outhärdlig läsning, men viktig läsning och till skillnad från exempelvis Maria Sveland vars ”Att springa” jag läser just nu tummar inte Oates en millimeter på sitt konstnärliga uttryck för att få fram budskapet. Förmodligen för att uttrycket alltid är huvudsaken för Joyce Carol Oates. När ”A Widow’s Story” utkommer om en dryg månad kommer ni att upptäcka att hon till och med i skildringen av makens död utgår från hantverket. Skapandet, stilistiken, språkbygget. Jag vet inte om det är imponerande eller omänskligt. Förmodligen både och.

Slutligen något om underrubriken ”En historia om kärlek”. Detta att foga samman våld(täkt) med kärlek kan verka provocerande, och jag måste erkänna att jag själv kämpade med att få ihop bitarna. Sedan slår det mig. Det är givetvis ingen traditionellt hollywoodsk kärlekshistoria Oates åsyftar med titeln. Bitvis är det, tror jag, en typiskt oatesk markör, apart, tankeväckande. Men det finns kärlek i den här berättelsen. Inte den gängse bilden av en kärlekshistoria, kanske inte ens särskilt lycklig kärlek, men nog finns det kärlek. Mellan mor och dotter i två generationer, obesvarad, idealiserad från den unga Bethie till en äldre konstapel som försökt men inte lyckats rädda modern, och så till sist, något slags lyckligt slut för Teena. Någon att försvinna i solnedgången med. Skadeskjuten, aldrig mer sig lik efter den där natten i båthuset, men Oates väljer att avsluta med en aningen ljusare nyans av svart och det älskar jag henne för. Det var faktiskt mer än jag hoppades på när jag började att läsa ”Våld”. Gudarna ska veta att jag avgudar kvinnan, men ibland blir mörkret lite för kompakt och kvävande till och med för mig. Men det finns alltså någon sorts ljusning här, även om frågorna som Oates väcker fortsätter att snurra i huvudet (och höja mitt blodtryck till farliga nivåer…).

Read Full Post »

Äntligen läsflyt!

Om november och december var riktiga lågvattenmärken för mitt läsande  så ser januari ut att bli en avsevärt bättre läsmånad. Allt tyder på att min månadsrapport blir tvåsiffrig; efter en saktmodig start har lästempot, mycket tack vare ökad restid till och från jobbet, piskats upp och jag är nu inne på min tredje bok på tre dagar. Goddag, läsflyt, long time no see! Detta med att föra statistisk och siffror över sin läsning kan, har jag förstått, vara ett känsligt kapitel. Minns hur flera läsare reagerade starkt på en kvartalsrapport jag skrev på Bokhora för några år sedan. ”Det är faktiskt ingen tävling”, invände man och verkade tycka att det var allmänt förkastligt att sätta sin läsning i något som helst kvantitativt sammanhang. Och det är klart att det inte är någon tävling (även om det är lätt att bli eggad/stressad av alla snabbläsare utan barn i bokbloggosfären och på Twitter…).

Varför då föra statistik över läsandet, förankra läsupplevelser i siffror och läsrapporter? Här kan jag, som alltid, bara tala för mig själv, men jag tänker att om läsande är en stor del av identitet är det väl bara naturligt att man vill läsa så många böcker som möjligt utan att komprimissa med kvaliteten och läsupplevelsen? Särskilt med tanke på att det finns så många bra böcker och att ens dagar här på jorden är begränsade. Därmed inte sagt att det pågår någon inofficiell ”den som läst flest böcker när hon dör vinner-tävling i bokbloggosfären (i så fall är jag inte medveten om den) men det är roligt* att läsa och det är roligt att statistiknörda över sin läsning. Ja, det här var en liten disclaimer för att ni har såväl läsrapporter som en hel drös recensioner att vänta här under den kommande veckan. Nu vet ni det!

(* = Liten – okej, rätt lång – parantes angående detta med att läsa för att det är roligt. Under mina år på Bokhora upptäckte jag, via några sällsynt surmagade kommentarer på ett par av våra inlägg, att det finns människor som anser att detta med att läsa för att det är roligt eller – än värre – mysigt är något absolut förkastligt. Nej, man ska ligga och vrida sig i existentiella plågor under läsningen och absolut inte, under några omständigheter, blanda in något så vulgärt som att ha roligt i det existentiella fosterställningsangstandet. Som Winona Ryder säger i Heathers: ”Oh the humanity!”. Eller, som Strindberg skrev i Ett drömspel (var det väl): ”Det är synd om människorna.” Så om någon vill vrida sig i existentiella plågor medelst läsning, feel free. Själv läser jag en riktigt lovande brittisk deckardebut – berättar mer snart! – och har upptäckt hur gott och, håll i er nu, MYSIGT det är att dricka starkt Earl Grey-te med mycket socker och mjölk när man läser brittiska deckare. Därmed inte sagt att allt är fluff och nöjesläsning; jag vänder mig bara mot det stenhårda allt-eller-inget-dikotomiserandet av å ena sidan glada mysläsare och å andra sidan ångestridna kulturtyper. Det går att läsa Christine Falkenland bland myskuddar och teblandningar, är det jag säger.  Slut på monsterparantesen.)

Hur har januari varit som läsmånad för er än så länge (om vi beaktar att det är några dagar kvar)?

Read Full Post »

Mina fingrar är fortfarande lätt russinlika efter att ha legat i badkaret och läst Alex Schulmans ”Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött” från pärm till pärm. Recension är på gång – då detta var ett utpräglat impulsköp hade jag helt missat att det var recensionsdatum idag – men under tiden MÅSTE jag få göra mig lustig över titeln. Den är ju så iögonenfallande… lång. Och inte särskilt lyckad, om du frågar mig. Blev förvånad över att den är hämtad från en Tomas Tranströmer-dikt, för det (pinsamt lilla) jag läst av Tranströmer känns avsevärt smidigare. Detta är ju nästan lite ranelidskt, eller hur? Därav, misstänker jag, min instinktiva aversion… (Hoppas inte du läser det här nu, Ranelid, och börjar RASA. Det blir så tröttsamt.)

Okej, här kommer mina invändningar mot titeln och så lovar jag att inte nämna något om den i den regelrätta recensionen. Deal?

1. Springer man verkligen UPPFÖR en äng? Är inte ängar per definition rätt plana? Här ska inflikas att jag inte på något sätt ser mig själv som en auktoritet på området ängar, oavsett säsongsbetonat prefix. Likväl: UPPFÖR? På allvar?
2. Varför just en sommaräng? Är det mer ansträngande än att springa uppför/på en vanlig äng under odefinierad årstid? Prefixet ”sommar-” indikerar i min värld något lätt och luftigt, så om han kan springa uppför/på den där sommarängen utan att bli andfådd, tja, det är väl bara ett tecken på god kondition?
3. På pärmryggen står det, jag gissar av utrymmesskäl, endast ”Att vara med henne”. Det tycker jag är en mycket finare titel.

Ja, det var vad jag hade på hjärtat i ämnet just nu. Vill ni läsa recensioner av boken med den hopplöst långa och rätt obegripliga titeln rekommenderar jag att ni tittar in hos Böcker, böcker, böcker eller Bokbabbel. Eller surfar tillbaka hit om en dag eller två. Jag kan skriva seriösa recensioner också. Lovar.

Read Full Post »

För första gången på många år – jag tror vi talar ett decennium – bor jag inom gångavstånd till en bokhandel. Dåliga nyheter för min privatekonomi, synnerligen goda nyheter för bokhandlaren (och för mig förstås – det eventuella pengasvinnet undantaget). Internetbokhandlar må vara snabba, prisvärda och bra men jag kommer alltid att vurma mest för fysiska bokhandlar, särskilt de lite mindre. Min lokala bokhandel har legat i vårt förortscentrum så länge jag kan minnas, men tidigare har jag haft svårt att hitta något där. De senaste åren är det något som hänt. Personalen är helt plötsligt kunnig och initierad, utbudet mycket bättre än vad jag minns från uppväxten, då all personal jag träffade var allmänt Gul Blend-blasé och verkade lägga mer krut på spel- och tobaksavdelningen än böckerna. Tiderna har verkligen förändrats sedan jag praoade där och – det har tagit mig decennier att förlåta dem detta – fick köpa Stephen Kings ”Vinterverk” till fullpris. Idag, till exempel, fick jag vid kassan höra att jag fått ihop en väldigt trevlig blandning. Det är ju sådant man som kund vill höra! Allt som tyder på att personalen är genuint intresserad av böcker är ett stort, stort plus hos mig.

Och jo, nog fick jag till en riktigt trevlig blandning? (Fyra för tre är livsfarligt för bokmissbrukare, förresten!)

”Eskil, riddaren av syrénbersån” – Gunilla Linn Person (har velat läsa ända sedan den kom ut)
”Flickan under jorden” – Elly Griffiths (brittisk deckardebut som fått idel hyllningar, bland annat av DN:s deckaress Lotta Olsson)
”Våld: en historia om kärlek” – Joyce Carol Oates (har helt missat att läsa den i engelsk utgåva. Fråga mig inte varför.)
”Ett land i gryningen” – Dennis Lehane (present till äkta make, själv kastade jag mig över den engelska utgåvan när den kom 2008. Fantastisk; inledningen där Babe Ruth spelar baseboll på ett fält i Ohio är något av det bästa jag läst i skönlitterär väg. Någonsin. Och då är jag passionerat ointresserad av allt i sportväg.)

Och så en riktig högoddsare, nämligen Alex Schulmans nya roman med den hopplöst långa titeln ”Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött” (puh!). Har haft fruktansvärt svårt för Schulmans blogg och offentliga persona, men när nu närmare ett halvdussin människor vars litterära smak jag högaktar hävdar att han är en duktig stilist….ja, då måste jag utmana mina fördomar och se vad allt ståhej handlar om. Till skillnad från titeln är själva berättelsen en kort och nätt liten historia; ämnar läsa den från pärm till pärm efter att barnen nattats ikväll.

Från bokhandeln styrde jag kosan till biblioteket och hittade så många böcker jag ville läsa att jag var tvungen att köpa en påse att frakta hem allt i. Det blev två nysläpp från gamla guilty pleasure-favoriter, Joy Fielding och Nicci French, och så flera oprövade kort som verkar oerhört lovande: Ann Beatties ”Walks with Men” (som jag nog läst om någonstans nu när jag tänker på det. Trefaldigt belönad är den i alla fall), Andrea Badenochs ”Loving Geordie”, Rebecca Connells ”Told in Silence” och så Janet Frames ”Mot ännu en sommar”. Har alltid, well, åtminstone så länge min boksmak varit någorlunda vuxen, velat läsa något av Janet Frame så det är verkligen på tiden. Och: mitt fina bibliotek hade utförsäljning av tidskrifterr för en krona styck! Släpade hem sju nummer av den sorgligt insomnade tidningen Hennes, som jag tycker hade en bra balans av yta och (med månadsmagasinsmått) ambition. Nu har jag lektyr för flera veckor. Månader kanske rentav, med tanke på att min lästid inte är vad den en gång varit. Bokbonanzan kröntes med en bägare Ben & Jerry’s (sorbet, känner det här nyårslöfteshöga präktot sig tvungen att inflika). Om jag fick bestämma hur en perfekt dag skulle se ut, ja, då skulle den se ut ungefär så här.

Read Full Post »

Jag är ett stort fan av John Ajvide Lindqvist. Ändå var det först några ynka veckor före släppdatum som jag hörde talas om ”Låt de gamla drömmarna dö”, som har recensionsdag idag. Jag tror mig ana varför. Detta är nämligen inte en ny roman eller novellsamling av skräckmästaren från Blackeberg, utan ett veritabelt mischmasch av vitt skilda texter: noveller, recensioner, kåserier, sketcher. Redan novellsamlingar tenderar – tyvärr! – att behandlas styvmoderligt av förlags- och mediabranschen; tänk då säljmötena för den litterära motsvarigheterna till pyttipanna… Det krävs nog en författare av John Ajvide Lindqvist-dignitet för att sälja in ett verk som detta. Frågan är om inte mycket av den här pyttipannan skulle ha fått stanna i kylskåpet.

Missförstå mig rätt nu. Jag är överlycklig – rakt upp genom det proverbiala taket och tillbaka ner i läsfåtöljen med ett fangirligt fånleende-överlycklig – över att få läsa hur det gick för Oskar och Eli i den fantastiska titelnovellen och, inte minst, få läsa om DN-följetongen ”Tindalos”, som är Ajvides bidrag till Cthulhumytologin – och ett genomlyckat sådant. Metanovellen ”Ansiktsburk”, om en paranoid och möjligen förföljd John Ajvide Lindqvist – eller man gör nog klokt i att säga ”John Ajvide Lindqvist” – under filmfestivalen i Göteborg, är en annan höjdare. Här gifter sig självironi och humor med en tilltagande isande skräckkänsla där författarens egna skapelser utgör en del av skräcken. Tankarna går omedelbart till Bret Easton Ellis metaskräckroman ”Lunar Park”, så det känns fint att Ajvide bekräftar min teori genom att nämna Ellis en bit in i novellen. (Visst älskar man författare som genom sådana här små blinkningar visar att de fattar att vi fattar? Om ni fattar..) Flera av de kortare novellerna, däribland ”Fulet” där Ajvide återvänder till mobbningstematiken så att det skär i hjärtat och dessutom avslutar med ett citat från den kanske otäckaste Morrisseylåten, ”Sorrow will come to you in the end” från den underskattade ”Maladjusted”-plattan, är effektiv, välskriven och driven skräck med den där ajvidska blandningen av det vardagsgrå, intensivt igenkännbara och det mardrömsframkallande. Kanske därför att det är så mycket i det vardagsgrå, intensivt igenkännbara som i sig är mardrömsframkallande…? Oavsett vilket: det råder ingen tvekan om att John Ajvide Lindqvist är minst lika läsvärd i det kortare formatet som i romanform.

Därmed inte sagt att allt är idel rosor och tentakler. Flera av de kortare novellerna svajar avsevärt, medan andra, som ”Män med ögon som blåbär och mjölk” har fin grundton men knappast känns som mer än skisser. Här kan man ställa sig frågan vilken hållning författare och kanske i ännu högre grad förläggare bör ha när det gäller att gräva upp texter som förpassats till de mörkaste skrymslena av byrålådan. Å ena sidan har nog vissa av dem hamnat där av en bra orsak. Å andra sidan är det intressant att få ta del av skapelseprocessen, ana mönster och modus operandi. En berättelse som ”Känner du Rudi Schmerz?”, det allra första som John Ajvide Lindqvist skrev i skönlitterär väg, har inte så mycket att erbjuda ställd bredvid, säg, ”Gräns”, men det är fascinerande att trots det styltiga, överspända språket, så olikt den självklara ton som präglar Ajvides verk nu för tiden, ana konturerna till vad som komma skall.

Och så har vi det där med extramaterialet. Även här finns det små godbitar, till exempel en kul och läsvärd recension av Richard Mathesons ”I Am Legend” tagen från Dagens Bok, där Ajvide ondgör sig över Kalla Kårars/Wahlströms (episkt puckade!) beslut att 1) döpa om berättelsen till ”Varulvarnas natt” trots att det inte finns några varulvar i boken och 2) brutalt slakta det avgörande slutet. Som tur är finns nu ”I Am Legend” i en alldeles utmärkt nyöversättning, där man dragit in på såväl varulvar som felaktiga slut. Nog om det; extramaterialet var det ja. Jag är ledsen, men jag måste erkänna att jag började skumma rätt ordentligt efter Mathesontexten. Hur mycket jag än älskat John Ajvide Lindqvist tidigare berättelser så är mitt behov av extramaterial från ”Reuter & Skoog” rätt begränsat. Samma sak hade gällt om Stephen King gett ut en volym bestående av noveller, gamla Entertainment Weekly-outtakes och essäer om baseboll. (Han har förresten själv gett ut en riktig skåpmatssamling – ”Just After Sunset” heter den. Läsvärd endast tack vare ”N”, som i och för sig är något av det bästa King skrivit i novellformat, så jag har aldrig ångrat mitt hardcoverinköp. Jag bara påpekar det.) Mitt behov av bra skräckberättelser, däremot? Oändligt. Alltså kan jag inte låta bli att önska att förlaget väntat lite med utgivningen tills de noveller jag nämnt fått sällskap av berättelser i samma klass. En ny ”Pappersväggar” hade varit fantastiskt, och även om här inte finns någon ”Gräns” – Ajvides finaste stund om du frågar mig – så finns här tillräckligt mycket i den absoluta toppklassen för att det mediokra och halvfärdiga ska skava och dra ner en på sina ställen makalös bok. Det är synd, tycker jag.

Read Full Post »

Older Posts »