När jag skrev mitt avskedsinlägg på Bokhora för – gud, det är bara knappt en månad sedan ju! – anade jag nog att min respit från bloggosfären skulle bli relativt kort. Att den skulle bli fullt så kort anade jag dock inte (men det kanske ni gjorde?) och där får jag väl, som med så mycket annat, skylla på min litterära elefantiasis. Twitter i all ära, men väldigt lite av det jag har att säga om livet i allmänhet och det läsande livet i synnerhet får plats på 140 tecken.
Här är jag alltså. Har ni saknat mig? Nej, förresten. Svara inte på det där. Somliga frågor är bäst obesvarade, och jag vill ju inte att det ska verka som om jag startade en ny blogg enkom för att fiska komplimanger. I så fall hade jag döpt bloggen till ”Helena går med håven” istället för ”Dark Places”.
Vad kommer då den här bloggen att handla om? Tja, ”böcker” är väl något av en lågoddsare. Ändå vill jag inte kalla detta för en renodlad bokblogg för, som poeten sade FINNS det mer här i livet än böcker – fast inte särskilt mycket. Dessutom vill jag ogärna sätta mig i samma situation igen och drabbas av akut läsrelaterad prestationsångest. Jag må vara en bokhora av födsel och ohejdad vana, så exbokhora jag är, men med två småbarn hemma, heltidsjobb och ett nyköpt hus att göra sig hemmastadd i är den tid jag hinner lägga på läsning försumbar. Pinsam, skulle man kanske kunna säga men då är vi tillbaka i det prestationsinriktade igen, och jag vill verkligen inte att läsandet, detta min raison d’être (meningen med livet för er som inte läste franska i skolan), ska bli något ångestladdat. Läsandet är ju mitt andningshål, en fredad plats där jag får vara mig själv. Inte mamma eller kollega eller hustru eller pseudokulturkändis utan jag, Ann Åsa Helena Dahlgren (née Kilander). Tack vare internet och alla eminenta bokbloggare därute (jag ska länka till er så fort jag packat upp några fler lådor!) kan jag numera dela min passion med andra hopplösa boknördar, men läsandet är och kommer fortsätta att vara något jag gör endast för min egen skull. Ergo: inga måsten. Inga recensionsdatum att hålla, inget dåligt samvete över att jag läser så lite sengalesisk poesi. Bara mitt envist bultande nördhjärta och jag. Det nördhjärtat tas till största delen upp av litteratur och allt som kan kopplas till böcker och läsning, men där finns också film, TV-serier, musik, populärkultur och skönhet. ”It’s not what you’re like, it’s what you like” skrev Nick Hornby i High Fidelity. För ett decennium sedan, kanske så nära inpå som tre år sedan, höll jag med honom till 100%. Idag inser jag att en person är mer än summan av ens popkulturella referenser. Det är, har jag upptäckt, fullt möjligt att gilla The Smiths och David Lynch och vara ett praktarsel av sällan skådade proportioner – men oddsen för att vi träder in i praktarselterritorium höjs drastiskt så fort en ”The Queen Is Dead”-cd eller en ”Lost Highway”-dvd upptäcks i samlingen. Om det dessutom finns en ”Twin Peaks: The Definitive Gold Edition” eller en vinylutgåva av en tidig Smithssingel skulle jag vilja påstå att risken att träda in i praktarselterritorium (förkortas PAT) är nästintill obefintlig. Och jag har fortfarande inte träffat ett Buffyfan som inte varit fullkomligt genomsympatisk.
Nörderier, alltså, med en dragning åt det mörka, suggestiva, skrämmande, aparta. Jag dras till mörkret som en nattfjäril till ljuset: obönhörligt, instinktivt, med någon sorts ryggmärksreflex. Orsaken till detta kan säkert en kompetent psykiater reda ut efter ett par år och åtskilliga tusenlappar… eller så kan vi prata om det här. För jag vet att mitt liv är långt ifrån det enda som präglas av den här för utomstående märkliga juxtapositioneringen mellan vardagslycka och (fiktivt, alltid fiktivt) kolmörker. Det tycks mig som att ju lyckligare jag är i mitt privatliv, desto mer intensivt dras jag till mörkret. Under perioder i mitt liv då jag mått dåligt – och det har funnits sådana perioder, annars hade jag nog inte kunnat uppskatta Gillian Flynn och Elizabeth Hand och Nick Cave et al – har jag skytt mörkret som pesten. Istället vill jag minnas att jag läste väldigt mycket chick lit och glossiga månadsmagasin på engelska. My point exactly. Det krävs en ljus klangton för att orka sig igenom det avgrundsdjupa, det är min fasta övertygelse.
Och nu har jag ju skrivit en halv Christine Falkenland-roman! Litterär elefantiasis, som sagt; det är jag och Stephen King. Jag hoppas att ni fortfarande är kvar och att ni kommer att fortsätta hålla mig sällskap under resans gång. Exakt vart vi ska har jag ingen aning om, men för att citera Agent Cooper (älsklingen!) så har jag en känsla av att det kommer att bli en plats ”both wonderful and strange”. Och då syftar jag på de mörka platser jag kommer att besöka, alltid, om Sankt Morrissey vill, med tomtebolyckan en läsfåtölj bort. Jag har som sagt inga som helst krav på mig det här året, och just därför tror jag att 2011 blir ett bra läsår. Vi stryker halva det sista ordet och höjer upp det ett snäpp: jag tror att 2011 blir ett bra år, punkt.
”I’ve said too much, I haven’t said enough.. Nu lägger jag mig och läser Justin Cronins The Passage, som är precis så bra som jag hoppats. Kanske till och med lite bättre eftersom jag alltid blir lite skeptisk när en bok sönderkramats (om det inte är jag själv som stått för det initiala kramandet, förstås).
Vi hörs! Medan jag hänger med Justin Cronin (och funderar på bloggutseende, layouter, teman och annat science fiction-artat) tycker jag att ni ska kolla in det här klippet på den gravt underskattade New Jersey-chanteusen Nicole Atkins, här hos David Letterman. Låten hon sjunger här, ”The Way It Is”, låter nästan mer Twin Peaks än Julee Cruise och Neko Case tillsammans, eller hur? Det var nu tre år sedan jag ramlade över exakt det här klippet men jag är fortfarande smått besatt av låten. Tyvärr lever resten av hennes katalog inte riktigt upp till ”The Way It Is” – än. Sorgsna chanteuser kan man aldrig få nog av, särskilt inte om de doftar barrök och sjunger så blått att Roy Orbison (RIP) framstår som, tja, violett. Dagens låt, alltså!
Tjoho du är tillbaka! Kul.
Tummen upp för blogg och bloggnamn! Välkommen tillbaka!
Jag är väldigt glad att du är tillbaka i bloggvärlden!
så kul att din bloggpaus blev kort men jag förstår verkligen längtan att läsa av lust o inte av tvång. (Det är den som emellanåt får mig att fundera på att byta yrke snarare än den hopplösa arbetsmarknaden för bibliotekarier)
Välkommen tillbaka! Du har saknats. Du lämnade ett stort tomrum efter dig. Men nu, en blogg med bara du, kan det bli bättre?? 😉
Tack alla, vad snälla ni är!
Min favorit bokbloggerska är tillbaka – Jippiiiiii
Lycka till, läsvän! Med allt det vidunderliga.
Vad kul att du är tillbaka! /Therese
Hallelujah! The brighter the sun, the darker the shadow.
Kul att du är tillbaka i bloggträsket. Eftersom du ju faktiskt twittrar rätt aktivt hann man ju inte ens sakna dig 🙂
Tjoflöjt i min lilla låda vad bra det blev nu! Och där kunde jag även med en nöjd min begrava mitt köpstopp i en fraggelhög. För om du tipsar igen, ibland, då måååååååste jag ju läsa. Och då är det inte ett jobbigt eller kravfullt måste ska tilläggas.. Welcome back!
Hurra och hallå! Ja, jag misstänkte nog att du skulle dyka upp precis när som helst. =)
Bra!
Yay! Välkommen tillbaka! Och du får gärna skriva långt, för du gör det bra 🙂
Äntligen!
Hurra du är tillbaka. Bra början på året….
Hälsningar Maud
Blev alldeles tårögd av att läsa ditt inlägg, sweetie! Väkommen tillbaka! (Jag visste väl att 140 tecken inte skulle räcka för Ms. D. särskilt länge)
PS Älskar bloggnamnet förstås.
Kan bara instämma med alla andra: Fint att du är tillbaka!
Hurra! Så flott at du allerede er tilbake:)
Åh, ännu fler hejarop! Vad glad jag blir. 🙂
Igår kväll så klagade jag över hur tråkigt det har blivit sedan du slutade blogga och hur mycket jag önskar att du skulle börja blogga igen. Det första jag ser när jag loggar in på facebook nu på morgonen (förmiddagen, eller har det hunnit slå över till eftermiddag? För mig är det i alla fall morgon än så länge, har legat i sängen i 2 timmar och läst ”A Game of Thrones” och väntat på att min pojkvän ska vakna) är länken till din nya blogg. Kan det vara ett tecken? 🙂
Helt klart ett tecken! 😉
(Och du, det är definitivt eftermiddag nu. Säger hon som blev väckt klockan sex.)
Jaa, vad glad jag blir 😀
Åh vad detta gjorde min dag! Välkommen tillbaka! Ingen press, men jag kommer läsa allt du skriver. 🙂
Heja heja! Du gick rakt in på favoritlistan på min blogg såklart.
Vad kul att du är tillbaka! Jag instämmer i hejjaropen 🙂
Åh du är tillbaka! Har vandrat runt i ett mörker och famlat lite vilset på måfå efter nya boktips, men nu ser jag ljuset igen 🙂
Hurra!
Välkommen in i ljuset igen! 🙂
Åh, du är tillbaka! Välkommen! (ja, jag vet att jag är sen).
JIPPIEEEEEEEE! Du är tillbaka! den månaden du varit borta från bokhora har jag saknat dig. Det är ju alltid de böcker du tipsar om som jag oxå brukar gilla. Så varmt välkommen tillbaka! 🙂
Tack så mycket, det värmer verkligen att höra! 🙂
Hur kan jag ha missat det har?! *sen som alltid*
Valkommen tillbaka!
Bättre sent än aldrig. 🙂
Jag har just upptäckt ditt blogg, you have made my day! Blev så ledsen när du försvann från Bokhora, vad bra att du bloggar igen!
Jättekul att du hittat hit, du har en hel del läsning att ta igen om du vill och orkar! 🙂
[…] Jag börjar blogga igen efter en hel månads blogglöshet, under vilken tid jag upptäckt att det man kan säga på 140 […]
[…] och dan, snubblade ner för trappan rakt mot kaffebryggaren: idag är det ju exakt två år sedan jag skrev mitt allra första inlägg på Dark Places! Bloggen går in i trotsåldern, således, och ja – det kanske är så man ska förklara den […]
[…] tal om förändringar: idag är det fyra år sedan jag startade den här bloggen, inser jag. Det är också mina föräldrars […]