”Låt de gamla drömmarna dö” – John Ajvide Lindqvist

Jag är ett stort fan av John Ajvide Lindqvist. Ändå var det först några ynka veckor före släppdatum som jag hörde talas om ”Låt de gamla drömmarna dö”, som har recensionsdag idag. Jag tror mig ana varför. Detta är nämligen inte en ny roman eller novellsamling av skräckmästaren från Blackeberg, utan ett veritabelt mischmasch av vitt skilda texter: noveller, recensioner, kåserier, sketcher. Redan novellsamlingar tenderar – tyvärr! – att behandlas styvmoderligt av förlags- och mediabranschen; tänk då säljmötena för den litterära motsvarigheterna till pyttipanna… Det krävs nog en författare av John Ajvide Lindqvist-dignitet för att sälja in ett verk som detta. Frågan är om inte mycket av den här pyttipannan skulle ha fått stanna i kylskåpet.

Missförstå mig rätt nu. Jag är överlycklig – rakt upp genom det proverbiala taket och tillbaka ner i läsfåtöljen med ett fangirligt fånleende-överlycklig – över att få läsa hur det gick för Oskar och Eli i den fantastiska titelnovellen och, inte minst, få läsa om DN-följetongen ”Tindalos”, som är Ajvides bidrag till Cthulhumytologin – och ett genomlyckat sådant. Metanovellen ”Ansiktsburk”, om en paranoid och möjligen förföljd John Ajvide Lindqvist – eller man gör nog klokt i att säga ”John Ajvide Lindqvist” – under filmfestivalen i Göteborg, är en annan höjdare. Här gifter sig självironi och humor med en tilltagande isande skräckkänsla där författarens egna skapelser utgör en del av skräcken. Tankarna går omedelbart till Bret Easton Ellis metaskräckroman ”Lunar Park”, så det känns fint att Ajvide bekräftar min teori genom att nämna Ellis en bit in i novellen. (Visst älskar man författare som genom sådana här små blinkningar visar att de fattar att vi fattar? Om ni fattar..) Flera av de kortare novellerna, däribland ”Fulet” där Ajvide återvänder till mobbningstematiken så att det skär i hjärtat och dessutom avslutar med ett citat från den kanske otäckaste Morrisseylåten, ”Sorrow will come to you in the end” från den underskattade ”Maladjusted”-plattan, är effektiv, välskriven och driven skräck med den där ajvidska blandningen av det vardagsgrå, intensivt igenkännbara och det mardrömsframkallande. Kanske därför att det är så mycket i det vardagsgrå, intensivt igenkännbara som i sig är mardrömsframkallande…? Oavsett vilket: det råder ingen tvekan om att John Ajvide Lindqvist är minst lika läsvärd i det kortare formatet som i romanform.

Därmed inte sagt att allt är idel rosor och tentakler. Flera av de kortare novellerna svajar avsevärt, medan andra, som ”Män med ögon som blåbär och mjölk” har fin grundton men knappast känns som mer än skisser. Här kan man ställa sig frågan vilken hållning författare och kanske i ännu högre grad förläggare bör ha när det gäller att gräva upp texter som förpassats till de mörkaste skrymslena av byrålådan. Å ena sidan har nog vissa av dem hamnat där av en bra orsak. Å andra sidan är det intressant att få ta del av skapelseprocessen, ana mönster och modus operandi. En berättelse som ”Känner du Rudi Schmerz?”, det allra första som John Ajvide Lindqvist skrev i skönlitterär väg, har inte så mycket att erbjuda ställd bredvid, säg, ”Gräns”, men det är fascinerande att trots det styltiga, överspända språket, så olikt den självklara ton som präglar Ajvides verk nu för tiden, ana konturerna till vad som komma skall.

Och så har vi det där med extramaterialet. Även här finns det små godbitar, till exempel en kul och läsvärd recension av Richard Mathesons ”I Am Legend” tagen från Dagens Bok, där Ajvide ondgör sig över Kalla Kårars/Wahlströms (episkt puckade!) beslut att 1) döpa om berättelsen till ”Varulvarnas natt” trots att det inte finns några varulvar i boken och 2) brutalt slakta det avgörande slutet. Som tur är finns nu ”I Am Legend” i en alldeles utmärkt nyöversättning, där man dragit in på såväl varulvar som felaktiga slut. Nog om det; extramaterialet var det ja. Jag är ledsen, men jag måste erkänna att jag började skumma rätt ordentligt efter Mathesontexten. Hur mycket jag än älskat John Ajvide Lindqvist tidigare berättelser så är mitt behov av extramaterial från ”Reuter & Skoog” rätt begränsat. Samma sak hade gällt om Stephen King gett ut en volym bestående av noveller, gamla Entertainment Weekly-outtakes och essäer om baseboll. (Han har förresten själv gett ut en riktig skåpmatssamling – ”Just After Sunset” heter den. Läsvärd endast tack vare ”N”, som i och för sig är något av det bästa King skrivit i novellformat, så jag har aldrig ångrat mitt hardcoverinköp. Jag bara påpekar det.) Mitt behov av bra skräckberättelser, däremot? Oändligt. Alltså kan jag inte låta bli att önska att förlaget väntat lite med utgivningen tills de noveller jag nämnt fått sällskap av berättelser i samma klass. En ny ”Pappersväggar” hade varit fantastiskt, och även om här inte finns någon ”Gräns” – Ajvides finaste stund om du frågar mig – så finns här tillräckligt mycket i den absoluta toppklassen för att det mediokra och halvfärdiga ska skava och dra ner en på sina ställen makalös bok. Det är synd, tycker jag.