Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2011

MAYDAY!

HJÄLP! Undantagstillstånd! MAJOR abiblophobia alert! Hade tänkt börja läsa Stephen Kings novellsamling ”Full Dark No Stars” (skräckvintern ni vet!) som jag vet att jag sett någonstans i flyttkaoset den senaste veckan. Nu när jag står i begrepp att börja läsa hittar jag den inte! Har nästan vänt upp och ner på hela huset på jakt efter boken. Låt detta bli en läxa för er alla: håll för bövelen koll på era böcker under uppackningsstadiet!

Fortsättning lär alldeles definitivt följa. Håll tummarna för ett lyckligt slut!

Jag hoppas att vi ses snart, kompis.

Read Full Post »

Enkätpremiär på Dark Places!

Vad är det som saknas på en i övrigt – om jag får säga det själv, jag är ju så blygsam i vanliga fall – eminent blogg? Jo, en enkät! Jag är ju fullkomligt enkätgalen. Således hoppar jag, sådär en knapp vecka för sent, på Fiktiviteters enkät.

I dag:

… läser jag:  Linwood Barclays ”Stone Rain”, en av hans fyra serieböcker om journalisten/SF-författaren Zack Walker. Köpte den i tron att det var nummer ett i serien. Det var det inte; det var nummer fyra. D’oh! Tycker ändå det är småputtrigt och underhållande so far: intrigen rör en dominatrix i förorten, MC-gäng och annat skoj. Och så tänker jag läsa Hanna Hellquists kåseri på Namn och Nytt-sidan i DN som jag inte hann läsa under frukosten.

… gör jag: Hela vardagslunken med allt vad det innebär av dagmammehämtning, pendlande, jobb och middagsförberedelser. Kanske lägger jag mig i badet med Linwood när barnen har somnat, men mest troligt är att jag ägnat mig åt nästa punkt.

… ser jag: Säsong fyra av Dexter som en kollega till herr D varit vänlig nog att låna ut. Peppen, kan jag meddela, är stor. (Och ja, jag vet att alla häftiga kids redan sett säsong fem. Jag är 1) tvillingmamma och 2) bosatt i skogen, okej?)

…längtar jag efter:  Vår!

Read Full Post »

There’s something empowering about the notion of a middle-aged woman who can knock back a fifth of Jack Daniels and an ounce of crank and kick ass in a pair of vintage Tony Lama steel-tipped cowboy boots.

Hörni mina fellow Elizabeth Hand-junkies som sitter och trånar efter en ny bok av vår spretigaste mörkerdam! Nu verkar det tyvärr som om ”Wonderwall” ligger i träda (källa: den alltid pålitlige Jan på English Bookshop) vilket förstås är en smärre tragedi. Men! Kanske kan abstinensen stillas något genom den här finfina intervjun med Hand? Dagens länktips!

Förresten! Någon som läst ”Dhalgren” som Hand nämner som en av sina största inspirationskällor? Det är tydligen en science fiction-roman av Samuel R. Delany och med tanke på mitt namn känns det som om jag borde läsa den…

Read Full Post »

Har precis lagt Siri Hustvedts kommande roman ”The Summer Without Men” på bevakning hos Adlibris. Sparsamhet i all ära, men somliga böcker MÅSTE man äga. Samt bevaka frenetiskt och förhandshajpa bortom vett och sans. Än så länge är informationen kring Hustvedts nya roman minst sagt sparsam, men mina förväntningar är – förstås – löjligt höga. Ytterligare ett skäl att längta till våren!

När jag ordnade med mina bevaknings- och önskelistor upptäckte jag att Joyce Carol Oates novellsamling ”Give Me Your Heart” finns att köpa nu. Tog ett djupt andetag och navigerade mig bort från sidan. Var jag fick den viljestyrkan från? Ingen aning, men jag gissar på tillfällig sinnesförvirring. Jag avgudar ju novell-Oates, särskilt när det som här rör sig om ”tales of mystery and suspense”. Om ni senare idag hittar ett inlägg om impulsshopping av JCO ovanför detta tror jag inte att någon kommer att vara särskilt förvånad. Minst av allt jag själv…

Read Full Post »

Sedan vi flyttade har jag fått en aningen längre resväg till jobbet. Det gör mig faktiskt inget alls eftersom det – ta da! – innebär att jag också får mer lästid. Jag har alltid sett min morgonläsning på bussen som min bästa lästid, är nämligen så ruskigt kvällstrött att jag allt som oftast somnar i sängen hur spännande än boken är. Sedan jag fick barn har dock den arla pendlingsläsningen blivit nästintill helig. Inget – varken dålig belysning, tjattrande medpassagerare eller försenade bussar – får stå mellan mig och min bussläsning. Som tur är har såväl belysningen som mina medpassagerare skött sig exemplariskt: rena operationssalsbelysningen och moltystnad, precis som jag vill ha det. Den här morgonen var det extra trevligt på bussen eftersom jag läser en av mig väldigt efterlängtad bok, Andrew Pypers ”The Guardians”. Jag ska inte orda alltför mycket om den eftersom 1) den inte kommit ut än och 2) jag kommer att skriva om den någon annanstans (sade hon mystiskt…) men det rör sig om en sällsamt lyckad hybrid mellan haunted house-skräckis och uppväxtsskildring. Nästan lite ”Det”-vibbar även om huvudpersonerna är ett par år äldre än Kings karaktärer. Blir väldigt sugen på att läsa en annan skräckis med coming of age-undertoner, nämligen Dan Simmons ”The Summer of Night” som, tillsammans med uppföljaren ”A Winter Haunting”, stått oläst i min bokhylla i nästan ett år. Och så vill jag ta mig an Peter Straubs senaste roman ”A Dark Matter”, som jag av okänd anledning lade åt sidan efter att ha tokbevakat boksläppet för exakt ett år sedan. Straub är en av mina skräckfavoriter, så jag vill ge honom en chans till. Sedan har vi ju ”The Passage” också. Fantastiska ”The Passage” som tyvärr inte riktigt lämpar sig som bussläsning på grund av det otympliga formatet… Och så några titlar till som jag kommer att skriva om här snart. Mitt nattduksbord är fullt av skräckromaner just nu. Mitt huvud också. Härmed utser jag denna totalt jävla tröstlösa, halkiga vinter i nådens år 2011 till Den Stora Skräckläsarvintern! Någon som vill haka på?

Read Full Post »

Så. Nu kan jag andas ut. Biljetter till Paul Auster-kvällen på Internationell Författarscen införskaffade! Blir alltid så paranoid i sådana här sammanhang – ja, när det gäller boksläpp också, den där oresonliga rädslan för att hundratals personer ska få samma idé som en själv och köpa slut på alla böcker. Det där fotbollslaget som Johanna L på Bokhora brukar skriva om. Men! Nu är alltså biljetterna köpta, och peppen kan börja. Det verkar som om vi blir ett gäng bokbloggare som ska gå. Calliope och jag har pratat om att fika/ta en öl innan, stilla våra fangirliga nerver. Om några till vill hänga på vore det jättekul! Jag kan anta rollen som evenemangsfixare genom att skriva ett inlägg aningen mindre parodiskt tidigt. Säg i mars, april någon gång. 10 maj… då kan det nästan vara uteserveringsväder, va? Smått surrealistiskt att tänka sig just nu, när det knappt går att gå ut på tomten utan att drunkna i snö, men there you go.

10 maj alltså! Låt peppen börja!

Read Full Post »

Helt i linje med det spartänk* som kyrkeråttsfattiga, eländiga janu-fucking-ari plägar har jag, istället för att kasta mig in på Adlibris, reserverat/inköpsföreslagit följande titlar på biblioteket:

”Spådom” – Magnus Dahlström (hans första roman på evigheter!)
”Salome” – Mara Lee (utkommer i februari)
”Left Neglected” – Lisa Genova (finns i engelsk hardcover nu, och som jag längtat! ”Still Alice” knockade ju mig totalt i somras)
”Sing You Home” – Jodi Picoult (utkommer i mars)

Är jag inte ordentlig och sparsam, så säg? Visserligen tar biblioteken en liten avgift för reservationerna, men den är så liten att man måste reservera närmare 20 böcker för att komma upp till priset av en ny inbunden roman. Dessutom kan jag tillgodose mitt ständiga dåliga samvete över att jag inte besöker mitt fina lokala bibliotek så ofta som jag borde. Och utrymmet i bokhyllorna förblir intakt! Win-win, alltså. Mycket nöjd med mig själv! Charlie och Tomas i ”Lyxfällan”, ta gärna in mig som expert om ni någon gång får åka hem till en utspårad och skuldsatt bokoholist…

* Gud, jag kan inte fatta att jag skrev ”tänk” som substantiv. Fyrtio piskrapp och Coelhohögläsning för mig!

Uppdatering!

… och efter att ha läst Fiktiviteter-Helenas utmärkta recension av Delphine De Vigans ”Underjordiska timmar” lade jag till den också. Var på väg att klicka hem den – hade den i varukorgen, bara ”bekräfta beställning” återstod – när jag mindes mitt självgoda inlägg och styrde kosan mot bibliotekets webbplats istället. Ser fram emot att läsa, om det nu är rätt ord om en roman om vuxenmobbning. Som jag skriver bland kommentarerna hos Helena påminner handlingen om danske Christan Jungensens roman ”Undantaget”, som min kära vän Glory Box-Sara tipsat sig blå om till mig – så framgångsrikt att jag köpt boken. Kanske läge för en munter liten temaläsning…?

Read Full Post »

Bokrea? Nu? På allvar?

Ur led är tiden. Inte nog med att det började säljas semlor så fort nyårsraketerna städats bort, nu har jag via mitt blogg- och twitterflöde förstått att bokrean startat. I JANUARI. Kalla mig gärna reaktionär, bakåtsträvande, tradionsuppbunden, old fart, välj själva bland ett, flera eller samtliga av alternativen, men är det inte lite… fel? I min värld börjar bokrean i slutet av februari. När jag var tillräckligt ung för att ha sportlov sammanföll alltid sportlovet med bokrean. Då brukade min moster och jag gå in för bokrean med liv och lust: kryssa för intressanta titlar i katalogen och sedan stå och vänta utanför Akademibokhandeln i Örebro, där min moster bor, strax före midnatt. Det var något magiskt, snudd på sagoartat, över våra nattliga bokshoppingutflykter och jag saknar dem ofta. Nu för tiden, när jag måste upp och ta hand om mina barn i ottan, blir det inte längre några nattliga bokreaexkursioner – men jag är fortfarande av den fasta övertygelsen att bokreashoppar, det gör man i fysiska bokhandlar. Själv missar jag ogärna Hedengrens, SF-bokhandelns och English Bookshops bokreor, och det brukar bli en titt hos de stora drakarna också.

Således väntar jag, som vore jag en åttioårig gubbe i tweed, på att Den Riktiga Bokrean ska börja. Det finns dessutom andra, mindre traditionstänkande orsaker till att jag väntar: i slutet av februari har vi sålt vår lägenhet och kommer att ha betydligt mer pengar än vad vi har i kyrkråttefattiga, eländiga janu-fucking-ari. Mer böcker till Helena, alltså. Mmm, man är väl smart…

Hur tänker ni kring bokrean? Har ni redan tjuvstartat eller håller ni på traditionerna som den här gamla tjuriga tanten? Och har ni några bokreatips?

Read Full Post »

My name is Mary Katherine Blackwood. I am eighteen years old, and I live with my sister Constance. I have often thought that with any luck at all, I could have been born a werewolf, because the two middle fingers on both my hands are the same length, but I have had to be content with what I had. I dislike washing myself, and dogs, and noise. I like my sister Constance, and Richard Plantagenet, and Amanita phalloides, the death-cup mushroom. Everyone else in our family is dead.

Så inleder Shirley Jackson ”We Have Always Lived in the Castle” och klättrar omedelbart upp högt – jag tror vi talar bronsplats åtminstone – på min lista över minnesvärda och intresseväckande inledningar.

Mary Katherine, som oftast kallas för Merriat och verkar betydligt yngre än sina arton år, bor tillsammans med systern Constance och deras åldrige och förvirrade farbror Julian i ett stort hus i utkanten av en liten stad i New England. En gång i tiden hölls storslagna bjudningar i huset, men numera vilar det något bedagat och instängt över rummen och få vågar sig in på ägorna. Ända sedan resten av familjen dog av arsenikförgiftning är Merricat, Constance och farbror Julian helt ensamma och lever ett från omvärldens horisont sett rätt bisarrt liv med många små ritualer och rutiner. När systrarnas kusin Charles plötsligt dyker upp bryts deras noggrant iscensatta rutiner och balansen i huset sätts helt ur spel. I bakgrunden i berättelsen anas hela tiden bybornas förakt och regelrätta mobbning av familjen, och det är förstås också den lilla omständigheten att deras familj hastigt och lustigt dog. Nu är inte ”We Have Always Lived in the Castle” någon whodunnit – uppmärksamma läsare torde ha knäckt nöten redan vid Merricats förkärlek för giftsvampar – utan snarare en sällsam, ofta morbid/gotisk skildring av utanförskap och oortodox syskonkärlek. Det är en roman där helt egna spelregler råder: som läsare tvingas man lägga alla sina egna, inser man, socialt pådyvlade idéer om familjeliv och lycka åt sidan. Just så: ”tvingas”, för så stark och oresonlig är Merricats berättarröst som drar in ömsom fascinerande, ömsom skräckinjagande och som framkallade lika mycket skratt som sorg och ilska. Okej, jag tillåter mig själv att bli en smula övertydlig här: ”We Have Always Lived in the Castle” är en förbannat bra bok, och en läsupplevelse som kommer att stanna hos mig länge, länge. Vår eminenta elitistmörkerbokklubb, där bland andra Bokstävlarna, Audrey Fenn, Illusionernas blogg, Glory box och Feuerzeug är med, hade knappast kunna välja en bättre första bok. Nu tror jag att vi alla känner pressen på att fortsätta hålla elitistmörkerklubbfanan högt…

Det finns så många lager i ”We Have Always Lived on the Castle”, vilket öppnar upp för många tänkbara läsningar. Humorn – mörk, drastisk, morbid – är en viktig del. Här är det just det aparta och märkliga som tilltalar mig: ta till exempel Merricats önskan om att ha fötts som varulv på grund av längden på hennes mellanfingrar. Det är inte bara roligt på ett bisarrt och skruvat sätt, det säger också en hel del om Merricats världsbild som ju, då hon är berättarjag, kommer att diktera berättelsen från början till slut. Att hon dessutom är själva textboksdefinitionen av ”opålitlig berättare” skapar mängder av frågetecken och mer eller mindre skruvade teorier. Vi hade jättekul på bokcirkelträffen igår då vi lanserade våra hemmasnickrade teorier, den ena mer vild än den andra. Vi var flera som reagerade på en replik som Uncle Julian yttrade och hur den påverkar inte bara läsningen av romanen utan vår uppfattning om vem – och vad – Merricat är. Vill inte säga mer, men det är mycket, mycket intressant (sade hon mystiskt).

Mörk, skruvad humor och skojiga teorier  i all ära –  det finns också ett allvarligare spår i romanen, och frågan är om det inte är kontrasterna mellan drastisk humor och bråddjupt allvar – och, om man skrapar på ytan och tar sig in i systrarnas värld, tragik – som är en stor del av behållningen med ”We Have Always Lived in the Castle”. Vad är egentligen normalt – och hur beter vi oss mot de personer som av olika skäl befinner sig bortom våra socialt nedärvda normer för hur man bör leva sitt liv? Jag har tänkt mycket på bybornas systematiska utfrysning av Blackwoods, som mot slutet av romanen mynnar ut i en regelrät attack mot allt vad de står för och håller fast vid (huset). Redan i början av berättelsen, när Merricat promenerar in till stan för att uträtta ärenden, förstår man att hon blir ömsom utfryst, ömsom trackasserad av stadens invånare. Men när, exakt, började detta – och varför? Sedan är ju knappast familjen Blackwood helt oskyldiga offer: deras förakt för byborna och noggrant iscensatta självvalda utanförskap lyser igenom berättelsen och komplicerar saker och ting ytterligare. Det är en förrädisk liten bok, ”We Have Always Lived in the Castle”, långtifrån så lättläst som det nätta omfånget skulle kunna indikera. Jag kommer att gå omkring länge och fundera på hur allt egentligen hänger ihop, och Merricats röst har ännu inte slutat eka i mitt medvetande. En bok man sent glömmer.

Och som om det inte fanns tillräckligt många anledningar till att läsa och älska: Penguin Modern Classics utgåva är nästan olagligt snygg!

Read Full Post »

Paul Auster och jag jag go waaay back. Hela vägen till startgroparna för min identitet som läsande (halv)vuxen människa, faktiskt. Flera av hans böcker – jag tänker till exempel på ”Moon Palace”, ”Leviathan”, ”Oracle Night” och ”The Invention of Solitude” – räknar jag till mina största läsupplevelser någonsin. Men de senaste åren har något knarrat och skavt i vår relation. Personligen skyller jag helt och hållet på Auster: hans romaner han helt enkelt inte varit tillräckligt bra. Inte dåliga på något sätt, men repetetiva, kopior på en kopia på en kopia. Ibland har det nästan känts som om man läst en Austerparodi. Ja, faktum är att jag varit så allmänt opepp på Austers författarskap att jag inte ens brytt mig om att införskaffa hans senaste, ”Sunset Park”, som funnit i engelsk inbunden utgåva i flera månader. Eoner av tid när man tillhör hardcoverligan.

Så läser jag hos Samtidigt hos Helena att Paul Auster kommer till Internationell Författarscen den 10 maj, och på bara några sekunder noterar jag en drastisk attitydförändring till Park Slopes näst mest begåvade författarbo. Hejdå slött intresse och ”nja, jag väntar nog till pocketen”! Goddag fjärilar i magen och spänd förväntan! Jag som en gång flydde ut från Hedengrens när jag upptäckte att Auster satt där och signerade ”Illusionernas bok” ska nu förhoppningsvis få träffa – eller åtminstone lyssna till – en av mina största litterära idoler. För, handen på hjärtat, fastän det varit lite knaggligt på sistone är han ju ändå pålåster. Paul! Auster! Mannen jag skrev min c-uppsats om, vars böcker, upptäckte jag nu under flytten, upptar en stor del av min fiction-bokhylla. Mannen, myten, legenden.

Den där allmänna opeppen som präglat mitt förhållande till Auster senaste åren? Bortblåst. Måste ringa pappa och se om han vill följa med. Kanske införskaffa ”Sunset Park” också, så att jag är väl förberedd och kan starta den officiella Paul Auster Kommer Till Stockholm-hypen.

Någon annan som tänkt gå?

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »