I somras – så avlägset/utopiskt det känns att skriva det nu, ”i somras”! – läste jag Lisa Genovas uppmärksammade och hyllade debutroman ”Still Alice” och grät mig halvt fördärvad på kuppen. Så drabbande var hennes skildring av Harvardforskaren Alices obarmhärtigt snabba insjuknande i tidig Alzheimers att det inte bara var tårkanalerna som aktiverades; precis som Fiktiviteter-Helena skriver i sin recension av den svenska pocketutgåvan börjar man tänka på sin egen dödlighet. Allt det där man tar för givet: pensionsplaner, att få se sina barn och barnbarn växa upp, en kropp och hjärna som står pall för trycket. Det där med sjukdom och död är så lätt att förpassa längst in i de mörkaste, mest oönskade skrymslena av hjärnan. Gömma sig bakom siffror över medellivslängd och distansering, ”det där är så långt bort” – det är ju så vi funkar, vi människor, till och med vi som aktivt söker upp litteratur med syfte att få oss att må så dåligt som möjligt. Med ”Still Alice” tvingade Lisa Genova mig att tänka det otänkbara. Som soffläkare – en hopplös humanist som ställer diagnoser medelst ”Grey’s Anatomy”- och ”House”-tittande och är halvt besatt av sjukhusdokumentärer, ju blodigare och mer närgångna, desto bättre – var det dessutom fantastiskt spännande att få ta del av så mycket medicinsk kunskap. Lisa Genova är doktor i neurovetenskap och lyckas, åtminstone från min strikt soffmedicinska horisont, alldeles utmärkt med att förmedla vetenskap på ett litterärt, ofta till och med vackert, sätt.
Lisa Genovas andra roman, den alldeles nyutkomna ”Left Neglected”, är inte riktigt lika näsduksframkallande men minst lika fascinerande ur medicinsk synpunkt. Den handlar om trettiosjuåriga Sarah, som mitt upp i det som livsstilstidningarna brukar kalla livspusslet (hatord!) råkar ut för en allvarlig bilolycka. När hon åtta dagar och flera operationer senare vaknar upp på sjukhuset är det mesta av förklarliga skäl suddigt, men snart kompliceras läget ytterligare. Saker placerade på Sarahs vänstra sida – en brownie på vänstra sidan av tallriken, en besökare som satt sig till vänster om sjukhussängen – är inte längre en del av hennes världsbild. Det är – jag fattar om det här konceptet låter märkligt – som om vänster inte längre finns. Sarah har drabbats av den ovanliga men existerande neurologiska sjukdomen Left Neglect, också kallad Hemispatial Neglect. Så börjar Sarahs väg tillbaka – inte till det högpresterande, adrenalin- och koffeinstinna liv hon haft innan olyckan, utan till ett liv, punkt. Istället för ”kommer jag att klara av telefonkonferensen på väg till min sons fotbollsmatch?” och ”har kunderna i Hongkong vaknat än?” lyder de aktuella frågeställningarna ”kommer jag klara av att klä på mig idag?” eller ”kommer jag någonsin kunna gå själv igen?”. I takt med att Sarah gör framsteg växer en sjukdomsinsikt fram, och hon tvingas, på gott och ont, omdefiniera vem hon är och har varit.
När jag läste premisserna för boken minns jag att jag tänkte ”hur intressant kan det vara att läsa en hel bok om en neurologisk åtkomma som gör att man förlorar kontakten med sin vänstra sida?”. Men det är intressant, och jag hade gärna läst ännu mer om de rent medicinska aspekterna av Sarahs åkomma. Den relativt sparsamma infon kan bero på att man i skrivande stund inte vet särskilt mycket om vad som orsakar Left Neglect. Genova har dock konsulterat läkare, forskare, rehabiliteringspersonal och patienter som diagnosticerats med Left Neglect och precis som i ”Still Alice” fungerar övergångarna mellan fakta och fiktion så gott som sömlöst.
Ändå förhåller jag mig relativt sval till Sarah och hennes kamp, och till en början trodde jag att det trots allt berodde på den obskyra sjukdomen. Vi är många som lever med skräcken att förlora minnet; att förlora kontakten med sin vänstra sida är, inbillar jag mig, en mindre utbredd rädsla. (Nu är det dock en reell rädsla för den här hypokondrikern…) Måste det vankas dödliga sjukdomar och mänskliga tragedier i worst case scenario-skrud för att jag ska gripas? Hemska tanke. Nej, jag tror faktiskt inte att det är de två vitt skilda sjukdomarna som gör att ”Left Neglected” aldrig riktigt lyfter till måsteläsningsnivå. Så vitt skilda är de nog förresten inte, Alzheimers och Left Neglect. Båda tillstånden kräver en drastisk omvärdering av livet så som man tidigare känt till det och där, i skildringen av nya, skrämmande insikter som följer med diagnosen, förenas Genovas två romaner. Jag tror att problemet ligger någon annanstans. Kanske i de förenklade slutsatserna och ”insikterna” som präglar romanens sista del? Missförstå mig rätt: jag tycker det är helt rätt att prioritera familjen före ständigt överarbete och hjärtattack, det känns bara lite trist att det ska krävas en bilolycka och en allvarlig neurologisk åkomma för att Sarah på allvar ska börja ifrågasätta sin livsstil. Det blir lite för mycket kovändning av hennes omvandling från Duktig (Snart Sönderstressad) Flicka till Avslappnad och Insiktsfull Livsnjutare. Det kanske är min ökända litterära elefantiasis som spökar här, men jag tyckte att romanen med sina drygt 300 sidor kändes lite kort. Oavslutad, till och med. Lite mer utrymme hade, tror jag, gett Sarahs metamorfos mer kött på benen – och gjort den mer trovärdig. Och på tal om spöken så går det inte att läsa och recensera ”Left Neglected” utan att ställa den bredvid föregångaren – och där bleknar den, inget snack om saken. Det är välskrivet, ambitiöst och fascinerande ur medicinsk synvinkel, men jag har svårt att tänka mig att jag kommer att tvinga ”Left Neglected” i händerna på var och varannan bokläsare jag möter med uppmaningen ”du MÅSTE läsa det här!”. Läs den, för all del, men vänta er inte en ny ”Still Alice”. Och ni kan gott vänta tills den finns i pocket.
Dark Places 