Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2011

I somras – så avlägset/utopiskt det känns att skriva det nu, ”i somras”! – läste jag Lisa Genovas uppmärksammade och hyllade debutroman ”Still Alice” och grät mig halvt fördärvad på kuppen. Så drabbande var hennes skildring av Harvardforskaren Alices obarmhärtigt snabba insjuknande i tidig Alzheimers att det inte bara var tårkanalerna som aktiverades; precis som Fiktiviteter-Helena skriver i sin recension av den svenska pocketutgåvan börjar man tänka på sin egen dödlighet. Allt det där man tar för givet: pensionsplaner, att få se sina barn och barnbarn växa upp, en kropp och hjärna som står pall för trycket. Det där med sjukdom och död är så lätt att förpassa längst in i de mörkaste, mest oönskade skrymslena av hjärnan. Gömma sig bakom siffror över medellivslängd och distansering, ”det där är så långt bort” – det är ju så vi funkar, vi människor, till och med vi som aktivt söker upp litteratur med syfte att få oss att må så dåligt som möjligt. Med ”Still Alice” tvingade Lisa Genova mig att tänka det otänkbara. Som soffläkare – en hopplös humanist som ställer diagnoser medelst ”Grey’s Anatomy”- och ”House”-tittande och är halvt besatt av sjukhusdokumentärer, ju blodigare och mer närgångna, desto bättre – var det dessutom fantastiskt spännande att få ta del av så mycket medicinsk kunskap. Lisa Genova är doktor i neurovetenskap och lyckas, åtminstone från min strikt soffmedicinska horisont, alldeles utmärkt med att förmedla vetenskap på ett litterärt, ofta till och med vackert, sätt.

Lisa Genovas andra roman, den alldeles nyutkomna ”Left Neglected”, är inte riktigt lika näsduksframkallande men minst lika fascinerande ur medicinsk synpunkt. Den handlar om trettiosjuåriga Sarah, som mitt upp i det som livsstilstidningarna brukar kalla livspusslet (hatord!) råkar ut för en allvarlig bilolycka. När hon åtta dagar och flera operationer senare vaknar upp på sjukhuset är det mesta av förklarliga skäl suddigt, men snart kompliceras läget ytterligare. Saker placerade på Sarahs vänstra sida – en brownie på vänstra sidan av tallriken, en besökare som satt sig till vänster om sjukhussängen – är inte längre en del av hennes världsbild. Det är – jag fattar om det här konceptet låter märkligt – som om vänster inte längre finns. Sarah har drabbats av den ovanliga men existerande neurologiska sjukdomen Left Neglect, också kallad Hemispatial Neglect. Så börjar Sarahs väg tillbaka – inte till det högpresterande, adrenalin- och koffeinstinna liv hon haft innan olyckan, utan till ett liv, punkt. Istället för ”kommer jag att klara av telefonkonferensen på väg till min sons fotbollsmatch?” och ”har kunderna i Hongkong vaknat än?” lyder de aktuella frågeställningarna ”kommer jag klara av att klä på mig idag?” eller ”kommer jag någonsin kunna gå själv igen?”. I takt med att Sarah gör framsteg växer en sjukdomsinsikt fram, och hon tvingas, på gott och ont, omdefiniera vem hon är och har varit.

När jag läste premisserna för boken minns jag att jag tänkte ”hur intressant kan det vara att läsa en hel bok om en neurologisk åtkomma som gör att man förlorar kontakten  med sin vänstra sida?”. Men det är intressant, och jag hade gärna läst ännu mer om de rent medicinska aspekterna av Sarahs åkomma. Den relativt sparsamma infon kan bero på att man i skrivande stund inte vet särskilt mycket om vad som orsakar Left Neglect. Genova har dock konsulterat läkare, forskare, rehabiliteringspersonal och patienter som diagnosticerats med Left Neglect och precis som i ”Still Alice” fungerar övergångarna mellan fakta och fiktion så gott som sömlöst.

Ändå förhåller jag mig relativt sval till Sarah och hennes kamp, och till en början trodde jag att det trots allt berodde på den obskyra sjukdomen. Vi är många som lever med skräcken att förlora minnet; att förlora kontakten med sin vänstra sida är, inbillar jag mig, en mindre utbredd rädsla. (Nu är det dock en reell rädsla för den här hypokondrikern…) Måste det vankas dödliga sjukdomar och mänskliga tragedier i worst case scenario-skrud för att jag ska gripas? Hemska tanke. Nej, jag tror faktiskt inte att det är de två vitt skilda sjukdomarna som gör att ”Left Neglected” aldrig riktigt lyfter till måsteläsningsnivå. Så vitt skilda är de nog förresten inte, Alzheimers och Left Neglect. Båda tillstånden kräver en drastisk omvärdering av livet så som man tidigare känt till det och där, i skildringen av nya, skrämmande insikter som följer med diagnosen, förenas Genovas två romaner. Jag tror att problemet ligger någon annanstans. Kanske i de förenklade slutsatserna och ”insikterna” som präglar romanens sista del? Missförstå mig rätt: jag tycker det är helt rätt att prioritera familjen före ständigt överarbete och hjärtattack, det känns bara lite trist att det ska krävas en bilolycka och en allvarlig neurologisk åkomma för att Sarah på allvar ska börja ifrågasätta sin livsstil. Det blir lite för mycket kovändning av hennes omvandling från Duktig (Snart Sönderstressad) Flicka till Avslappnad och Insiktsfull Livsnjutare. Det kanske är min ökända litterära elefantiasis som spökar här, men jag tyckte att romanen med sina drygt 300 sidor kändes lite kort. Oavslutad, till och med. Lite mer utrymme hade, tror jag, gett Sarahs metamorfos mer kött på benen – och gjort den mer trovärdig. Och på tal om spöken så går det inte att läsa och recensera ”Left Neglected” utan att ställa den bredvid föregångaren – och där bleknar den, inget snack om saken. Det är välskrivet, ambitiöst och fascinerande ur medicinsk synvinkel, men jag har svårt att tänka mig att jag kommer att tvinga ”Left Neglected” i händerna på var och varannan bokläsare jag möter med uppmaningen ”du MÅSTE läsa det här!”. Läs den, för all del, men vänta er inte en ny ”Still Alice”. Och ni kan gott vänta tills den finns i pocket.

Annonser

Read Full Post »

Så här gick det till när jag hämtade mitt smått monstruösa bokreapaket:

”Mamma, mamma, vad är det för läskigt som flåsar oss i nacken?”

Inspektion (den ömma modern ligger kollapsad i ett hörn efter den minst sagt ansträngande promenaden hem).

Innehållet!

Det tog på krafterna och ett tag var det osäkert om barnaskaran, paketet och jag skulle komma hem tillsammans – men det var det värt. Ikväll blir det vinsippande och uppväxtklassikerläsande. ”Agnes Cecilia” ligger bra till som förstabok: som barn och tonåring läste jag om den titt som tätt, jag var ett helt Maria Gripe-skadat barn, men i vuxen ålder har min kontakt med min barndoms älsklingsbok varit rätt sporadisk – om man bortser från den lilla omständigheten att jag döpte min ena dotter efter boken…  Längtar efter att åter befinna mig i de underbara stämningar som Gripe förmedlar.

Read Full Post »

Efter en månad präglad av febertoppar, ögon- OCH lunginflammation och ett så gott som konstant vabbande har nu Sjukdomen Vars Namn Ej Får Nämnas belägrat vårt hem. Börjar misstänka att någon däruppe inte gillar mig särskilt mycket (är det alla skräckromaner jag läser?)… Dags för en till pausfågel, alltså. För att reta eventuella högre makter – seriöst, vad kan ni göra härnäst, ge oss böldpest? – tänkte jag tipsa om den här jätteroliga seriestrippen signerad skräckförfattaren Joe Hill, där Anton LaVey möter Cthulhu. Jag skrattade i säkert en halv minut tills det var dags att slänga in en ny tvätt…

Enjoy, och hoppas vi ses snart igen!

Read Full Post »

Litterärt bokstavsbarn?

Jag har ett problem som jag undrar om andra bokoholister kan relatera till. (”Hej Bullen, jag är en tjej på trettio jordsnurr…”) Är ni med?

Okej. Jag har massor av olästa böcker hemma. Massor. Som i: kommer upp i nästintill tresiffrigt. Eller okej, inget ”nästintill” där. Tresiffrigt. Köpeböcker, biblioteksböcker och låneböcker från vänner i ett enda bokoholistiskt mishmash. Med andra ord torde risken för att drabbas av denna abibliofobernas värsta mardröm – att inte ha något att läsa – vara minimal.

Ändå händer det gång efter gång att jag, utan att ägna de stackars försummade (bra!) böckerna så mycket som en blick, totalt hakar upp mig på en bok jag inte har i närheten. Skit i allt jag kan läsa – jag vill ha det jag inte kan läsa. Helst för fem minuter sedan. Som Morrissey sjunger i en gammal Smithslåt, ”I want the one I can’t have and it’s driving me mad”. Just nu, med abibliofobin lurande tjugo ”Left Neglected”-sidor bort, vill jag ha ”Death Pit” – man måste älska titeln, inte sant? – av Tony Strong, en brittisk deckare om häxriter och mord i en skotsk by som för 24 timmar sedan inte ens existerade i min begreppsvärld. Men sedan en kollega nämnt boken är skotska häxriter och Inverness allt jag kan tänka på. Jag MÅSTE ha den här boken nuuuu! Givetvis visar den sig vara svår att få tag på, och kollegan har lånat ut den till en kompis. Sedan yttrar hon de där orden som ingen bokoholist någonsin vill höra. ”Jag sade till henne att hon fick slänga den om hon ville.” Slänga? Böcker?! Borde ju vara belagt med livstids fängelse. Minst. Så nu håller jag alla tummar jag har för att boken kommer att vara i min ägo så fort det bara går, för fram till dess att nyfikenheten blivit stillad kommer jag inte kunna ägna mig helhjärtat åt alla de andra stackars böckerna (de jag faktiskt har, och som på grund av detta faktum inte känns lika angelägna).

Jag blir tokig på mig själv! Hur irrationell och omständlig kan man vara egentligen? Vad ÄR detta? Ett klassiskt fall av ”gräset är grönare på andra sidan” – eller något mer bekymmersamt? Något som kräver diagnos, medicinering och behandling? Och – framför allt – finns det någon som känner igen sig? (Det är ju alltid skönt att inte vara ensam.)

Svar skickas till ”Orolig abibliofob -80”.

Read Full Post »

Bokreatips

På tal om bokrea så hoppas jag att ni inte missat att fantastiska, ja, faktiskt alldeles brist-på-superlativ-fantastiska, ”Sharp Objects” finns med på Bokus rea? 27 kronor är ett nästan provocerande lågt pris, så kom igen, vad väntar ni på? Förutsatt att ni kan läsa på engelska och inte ligger i koma finns det faktiskt inga ursäkter för att inte slå till. Om ni inte redan drabbats av den i bokbloggosfären så smittsamma Gillian Flynn-febern, förstås. När jag läste ”Sharp Objects” i höstas skrev jag stjärnögda saker som ”en sällsynt suggestiv och sinnrik thriller” och ”Jag vet inte var jag ska börja. Med Flynns lätt gotiskt färgade detaljrikedom, kanske? Hur hon beskriver hur Camille tycker sig höra fiskbenens krasande när hennes styvfar äter? Eller skildringen av Camilles mor, en psykotisk Southern belle (fastän de tekniskt sett bor i Mellanvästern präglas hela berättelsen av idel sydstatsmanér, vilket ytterligare befäster de gotiska vibbarna) med bortslitna ögonfransar? Jag vill nog trots allt börja med Camille själv, så djupt störd och allmänt destruktiv och så fruktansvärt trovärdig”. Paralleller drogs till en annan Helena-favorit, nämligen Elizabeth Hands ”Generation Loss” och sedan irrade jag alldeles bort mig i stjärnögd fangirlighet. Ja, sedan läste jag ”Dark Places” och döpte den här bloggen efter den boken. Resten är historia. Har ni klickat hem ”Sharp Objects” än? Bra!

När ni ändå är igång tycker jag att ni kan köpa Janet Fitchs ”Paint It Black” – 34 kronor hos Bokus, några kronor ”dyrare” hos Adlibris – och se fram emot en mörk och vacker Los Angeles-skildring utöver det vanliga. Ingen skriver om sorgsna vodkablondiner, Santa Ana-vindar och änglarnas stads förrädiska dragningskraft som Janet Fitch, och om hon finge skriva en ny roman skulle jag bli en väldigt lycklig kvinna.

Ni som följt mina skriverier sedan The Girl Least Likely To-tiden minns kanhända Den Stora Tom Perrotta-hösten 2007, då jag läste allt jag kom över av den amerikanske författaren som är mest känd för att vara mannen bakom ”Little Children”, som senare filmatiserades med Kate Winslet i huvudrollen? Jag är ofantligt förtjust i Perrottas skarpa och träffande porträtt av USAs förortsliv, och ”The Abstinence Teacher” – 39 kronor på Adlibris bokrea – är en utmärkt introduktion till ett i mitt tycke gravt underskattat författarskap. Romanen handlar, som titeln antyder, om en amerikansk skola där sexualkunskapsläraren i sann nymoralistisk anda byts ut mot en avhållsamhetslärare – och vad som händer när olika viljor och politiska agendor möts. Mycket läsvärt och roligt.

Och så måste jag ju tipsa om en bok jag köpte men helt glömde bort att skriva om igår: ”The Master” av Colm Tóibín, om Henry James. Lär vara något alldeles spektakulärt om man ska tro alla lyriska recensenter. Jag är ett stort Henry James-fan och tror mig veta att han var minst lika intressant privat som inom sfären av sina komplexskapande romaner, så det ska bli spännande att läsa.

Seså, marsch iväg med er och köp nu! Ni kommer inte att ångra er.

Read Full Post »

Bokreashopping

Hade egentligen inte tänkt bokreashoppa på internet i år utan min vana trogen enbart fynda i fysiska bokhandlar. För även om jag gladeligen klickar hem böcker resten av året – det passar en latmask som undertecknad alldeles ypperligt att kunna handla böcker utan att ens resa sig ur soffan – är bokrean för mig lika med frostnupna kinder och kånkande av böcker (jag har ju skrivit om det här förut). Så läste jag Lotta Olssons boksida om reafynd i dagens DN Söndag och upptäckte den här vackra boxen bestående av ”Pappa Långben”, ”Den hemliga trädgården”, ”Agnes Cecilia: En sällsam historia”, ”Alice i underlandet” och ”Unga kvinnor”. Romaner som åtminstone för mig – och, gissar jag, många andra som varit bokslukare sedan barnsben – har som gemensam nämnare att de alla lästes och älskades sönder av våra yngre bokslukarjag. Eller vänta nu! Jag har faktiskt aldrig läst ”Pappa Långben”, bara läst om den i olika litterära verk och hört den refererats till så många gånger att det känns som om jag läst den. Det blir med andra ord fyra kära återseenden och en premiärläsning… men tror ni verkligen att jag nöjde mig med ett bokreaklick?

Klart jag inte gjorde. Här är resten av mina fynd:

”The Blood-Dimmed Tide” av Rennie Airth. Har bara läst första boken i serien om John Madden, men den gav mersmak. Konstigt, det där, hur författare kan försvinna från ens radar när det lilla man läst av dem ändå gjort ett stort intryck. Hur som helst: när jag läst ”The Blood-Dimmed Tide” tänker jag gå direkt på trean, ”Dead of Winter”, som utkom förra året. Förutsatt att jag gillar Airth lika mycket som jag vill minnas, men det tror jag nog. Jag menar: 1930-tal, brittisk landsbygd, mord… vad kan gå fel?

”Northern Clemency” av Philip Hensher. Riktigt fynd, detta! Har varit sugen på den här tegelstenen ända sedan den nominerades till Bookerpriset 2008, men har av olika skäl avstått från att köpa. Blev sådär fånigt fjärilsvingefladdrande glad i hjärtat när jag såg den på Adlibris bokrea. 39 kronor utslaget på över 700 sidor, det blir… well, billigt. Men nu är det inte längden på ”Northern Clemency” som lockar, utan löftet om storslagen familjekrönika av det slag man oftast brukar hitta på andra sidan Atlanten. Att namn som Ian McEwan, Jonathan Franzen, John Updike och – i synnerhet, åh vad jag älskar den här kvinnan! – Anne Tyler nämnts i samma andetag som Hensher gör inte direkt mina förväntningar mindre. Som det känns just nu kommer ”Northern Clemency” bli den första boken i bokreashoppinghögen som jag läser. Very excite, som Borat skulle ha sagt.

”Sea Change” av Robert Goddard. När Stephen King läst sin första roman av Goddard utbrast han ”vem mer har jag missat som är så här bra?”. Sedan beställde han Goddards samtliga romaner (någonstans mellan 15 och 20 stycken, har jag för mig) direkt från Storbritannien. Efter att, lätt andfådd, ha läst ”Found Wanting” och ”Caught in the Light” sensommaren 2009 kände jag för att göra detsamma. Det är faktiskt nästan fysiskt omöjligt att sluta läsa en Robert Goddard-roman när man väl börjat. Den där febriga bladvändarivern gör att man kan ha överseende med att hans intriger är rätt osannolika. ”Sea Change” utspelar sig på 1700-talet och involverar bland annat ett mystiskt paket. Jag lovar härmed att se till att inte ha några distraktioner när jag börjar läsa den, för jag minns hur sur jag blev när jag var tvungen att lägga ifrån mig ”Found Wanting”.

”Becoming Strangers” av Louise Dean. I flera år nu har hon dykt upp bland mina ”Customers who bought this item also bought…”-rekommendationer på Amazon, Louise Dean. 20 kronor känns som ett rätt överkomligt pris, så nu är det upp till bevis för Louise. (Gud, ordvits, FÖRLÅT! Jag är ju inte ens från Göteborg.)

”Wish I May” av Justine Picardie. Fick rejäla déja vu-känslor när jag upptäckte namnet på Adlibris lista över engelska reatitlar. Till sist kom jag på det: Justine Picardie har skrivit ”Daphne”, om författaren Daphne du Maurier, en roman som legat på min ”att läsa”-lista i snart tre år. Än har inte ”Daphne” tagit klivet från ”att läsa”- till ”lästa”-listan, men under tiden kan jag ju passa på att undersöka hur hennes tidigare romanproduktion verkar.

När jag klickade mig runt upptäckte jag även flera gamla Helenafavoriter bland de engelska reatitlarna. Kommer att ägna ett separat inlägg åt det i veckan som kommer.

Har ni förhandsbeställt något än?

Read Full Post »

Läshelg

Mmm, helg. Nog för att veckoslutet alltid, alltid är välkommet, men just idag är det nästan läge att rulla ut röda mattan och plocka fram pompombollar. Känner mig som en gammal urvriden disktrasa (om det nu finns disktrasor som består av 90% koffein). Ämnar sova, ta långa, stärkande promenader, klappa getter och åka pulka med barnen, äta obscena mängder god mat, dricka vin… och läsa, förstås. Eftersom det är stört omöjligt att hålla ut på Elly Griffths-läsningen gissar jag att ”The House at Sea’s End” – som är mer av samma trygga, underhållande och Ruth Galloway-centriska koncept – kommer att vara utläst innan jag somnar ikväll. Resten av helgen ägnas, åtminstone så som det känns nu, åt Lucy Caldwells ”The Meeting Point” som skuffats åt sidan till förmån för överviktiga arkeologer och bisarra neurologiska åkommor men som, inser jag under de dagar jag inte läst om Euan och Ruth (!), växer i mina tankar. En litterär variant av absence makes the heart grow fonder. Detta brukar vara en indikator på att man trillat över något riktigt bra, så jag går redan och funderar på att köpa Caldwells lika lovordade debut. Och så längtar jag efter en riktigt bra chicklit men har noll idéer om var jag ska leta. Inte i min chicklithylla i alla fall; där är allt redan utläst och överspelat. Om jag inte läser om Jennifer Weiners ”Good in Bed” för femte gången…

Vad läser ni i helgen?

Read Full Post »

Older Posts »