Min namne i bokbloggosfären, Helena på Fiktiviteter, har börjat upptäcka Stephen Kings författarskap. På tiden, tycker förstås jag, och då jag inte kan låta bli att se mig själv som lite av en Kingambassadör – hey, jag sprang faktiskt runt en sjö i Essex (i högklackat!) för att få en glimt av mannen, myten, seriemördarglasögonen under en signering hösten 2006! – tar jag givetvis hennes fråga om hur hon bör fortsätta sin utflykt i Kingland på största allvar. Så, Helena, här kommer en liten (?) lista över Kingens stoltaste och svagaste ögonblick enligt den andra Helenan! 🙂
De omistliga
”It” – som kom att definiera skräck för mig när jag först läste den som femtonåring. Det är också en stark skildring av utanförskap, vänskap och att växa upp för snabbt. Tyvärr spårar saker och ting, som de har en tendens att göra i Kingland, ur fram emot slutet. Fram tills dess är det dock hisnande bra och otäckt. Och du, låt inte sidantalet (1140 sidor i min sönderlästa engelska pocketutgåva med Tim Currys clownsminkande terrornuna på omslaget) avskräcka dig! Tro mig, du kommer inte kunna lägga ifrån dig den.
”The Stand”. King har vid flera tillfällen kommenterat hur deppigt det är att hans läsarkrets är rörande överens om att han skrev sin bästa roman redan på 1970-talet. Det må så vara, men faktum är att den här på alla sätt stora skildringen av apokalys och överlevnad är svår att överträffa. Se till att skaffa den oavkortade versionen!
”Different Seasons” – som du redan läst och älskat, men samlingens lågintensiva briljans måste betonas. Sann historia: Stephen King var och handlade i sin lokala matbutik nere i Florida, där han numera tillbringar sina vintrar. En äldre kvinna kliver fram till honom, säger med något närmast anklagande i tonen ”You’re that Stephen King”. King erkänner att så är fallet, varpå kvinnan upplyser honom om att hon inte gillar det han skriver. ”Jaha”, säger King, ”det var ju tråkigt. Vad gillar du då?”. Kvinnan: ”Jag gillade den där Shawshank Redemption-boken”. King berättar då att det faktiskt var han som skrev det. Kvinnans svar, blixtsnabbt, tvärsäkert: ”Nej, det gjorde du inte”. Och många – jag vill kalla dem för De Vilseförda, eller De Ännu Ej Frälsta – tror verkligen inte att Stephen King är kapabel att skriva något så, well, oskräckigt som ”Rita Hayworth and the Shawshank Redemption” (filmad som ”Nyckeln till frihet”). Vi som kallar oss De Frälsta vet förstås att vi i den superba långnovellen – och de tre andra, däribland underbara ”The Body”, som återfinns i ”Different Seasons” – finner mycket av det som man även hittar i Kings mer skräckbetonade epos. Omistlig läsning, helt enkelt.
”On Writing: A Memoir of the Craft” – ska du bara läsa en bok om skrivande, läs den här. Mitt under arbetet blev King påkörd av, som han säger, en karaktär från en av sina egna böcker. Undkom med en totalsargad kropp och blotta förskräckelsen. Vägen tillbaka blev lång, och tolv år senare lider King fortfarande av kronisk smärta, men kanske just därför blir den sista halvan av ”On Writing” den mest rörande skildringen av skrivandets makt och – ursäkta Oprahvibbarna, men det är ju SANT! – skapandets helande kraft jag någonsin läst.
Uh-oh. Litterär elefantiasis var det ja. Ska försöka tighta till mig lite.
De mycket, mycket bra
”Bag of Bones” – en författare med skrivkramp, en avlägset belägen sommarstuga vid en sjö i Maine, en död och innerligt saknad hustru, spökande kylskåpsmagneter, Rebeccavibbar. Kingens bästa stund sedan det tidiga 90-talet, om du frågar mig.
”Misery” – ingår i den romansvit som berör skapandet och författarens våndor. (Andra böcker som faller in där är förutom ”Bag of Bones” ”Lisey’s Story”, ”The Dark Half” och långnovellen ”Secret Window, Secret Garden”. Bland annat.) Lika bra som roman som film.
”Carrie” – Kings debutroman från 1974 håller än idag. Och – här har vi en roman som inte ens är i närheten av tegelstensterritorium!
Novellsamlingarna ”Night Shift” och ”Skeleton Crew”. Den förstnämnda därför att man, om man har överseende med en viss spretighet, här anar konturerna av en skräckmästare i vardande. Det är mer opolerat, mer ogenererat skräckigt än de senare novellsamlingarna: i en av berättelserna förvandlas en alkoholiserad pappa till grått slem, i en annan, som senare blev en legendariskt kass film, löper en besatt manglarmaskin amok. Samtidigt är det just det som är charmen med dessa berättelser. ”Skeleton Crew”, en betydligt tjockare och mer gedigen samling från 80-talets mitt, är värd pengarna enkom för den inledande novellen ”The Mist”. Blir jag för göteborgsk om jag säger att även den är oMISTlig?
”The Talisman” – när man ser bilder av mig från sommaren 1995 ser man aldrig mitt ansikte; det är hela tiden gömt bakom Kings fantasydoftande samarbete med Peter Strab (vars ”Ghost Story” nästan rivaliserar med ”It” i kategorin ”läskigast någonsin”). Uppslukande var ordet. Uppföljaren ”Black House” är också den läsvärd och nu väntar vi spänt på del tre, som sägs vara på g.
”Salem’s Lot” – Kings ”Dracula”, och, om man inte räknar ett par vettskrämda kapitel i ”Cujo” som nioåring (!), den första King jag läste. Här finns många roliga och medvetna blinkningar till Bram Stokers tongivande vampyrroman.
De som bör undvikas
”The Tommyknockers” – skrevs under Kings tyngsta kokainberoende fas i livet. Ryktet säger att han knappt minns att han skrivit boken. Vi är många läsare som önskar att vi aldrig läst den.
”Needful Things” – not so needful after all, as it turns out.
Är du fortfarande vaken, Helena? I så fall vill jag bara säga detta: jag har alldeles säkert missat flera titlar i samtliga kategorier, men här har du en riktigt bra start. Ha det fint i Kingland… och du, det kan vara en bra idé att sova med tänd lampa i ett halvår eller så (under sommarhalvåret är det barmhärtigt nog ljust så det kanske räcker med ett par månader).
PS: Hans äldsta son är inte så dum, han heller.
Read Full Post »
Dark Places 