Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2011

Springer runt som en yr höna och packar. Prognosen säger 13 till 17 grader, innebär det kappa, trench eller både och för att gardera sig? Och HUR kan mina stövlar ha fått ett stort hål helt plötsligt? Bokpackningen är i alla fall sedan tidigare bestämd: lite Susan Hill, lite Ruth Rendell och lite Mo Hayder. Känner jag min otrogna själ rätt så kommer alla tre bli brädade av första bästa airport edition-boken jag hittar på Heathrow…

Englandsresan kommer främst att handla om att ladda småbarnsföräldratrötta batterier, sova länge om morgnarna, ta långa promenader på den brittiska landsbygden, stanna till på pittoreska pubar och säga hej till London, staden jag ser som mitt själsliga hem fastän jag inte varit där på fyra ofattbara år. Men visst kommer det att bli en hel del bokshopping om jag känner mig själv rätt. Min preliminära inköpslista ser ut ungefär så här:

De redan nu namngivna

”The Report” av Jessica Francis Kane (tusen tack, Inkling, för tipset!)
”A Dark-Adapted Eye” av Barbara Vine (tack, Elisabeth!)

De hitintills okända

En riktigt smart och rolig underhållningsroman (tänk ”One Day” eller en riktigt outstanding chick lit-roman)
En Riktigt Schysst Thriller™ (tänk Linwood Barclay eller Harlan Coben fast gärna lite mörkare)
Min nya litterära BFF (tänk en ny Gillian Flynn)

Dags att packa vidare nu, men jag återkommer med Englandsrapport nästa vecka!

Annonser

Read Full Post »

Yyyynk! Hade ju planerat att vara med och prata om fina ”The Postmistress” hos English Bookshop ikväll; planerat med en småbarnsförälders rigiditet och smått parodiska framförhållning. Istället har jag varit hemma med huvudvärk. ”Oh the best-laid plans of mice and men…” Riktigt surt, särskilt som jag starkt misstänker att ”The Postmistress” är en bok som blir ännu bättre när man talar om den. Skulle till exempel hemskt gärna prata om vad och vem – eller vilka – titeln handlar om, om mänskligt avskärmande versus ondska och huruvida det verkligen är en slump att läkarhustrun – den läsande läkarhustrun! – heter Emma. Bland annat. Det får bli en grundlig recension – finns det några andra sorter…? – med efterföljande kommentartrådsdiskussion istället. Inte så dumt det heller!

Var det någon som läser detta som var där? I så fall: fill me in! Vad pratade ni om? Var ni eniga? Vilket/vilka moment i boken skapade mest diskussion? Och hur smakade kakan?

Read Full Post »

Varsågod, Helena!

Min namne i bokbloggosfären, Helena på Fiktiviteter, har börjat upptäcka Stephen Kings författarskap. På tiden, tycker förstås jag, och då jag inte kan låta bli att se mig själv som lite av en Kingambassadör – hey, jag sprang faktiskt runt en sjö i Essex (i högklackat!) för att få en glimt av mannen, myten, seriemördarglasögonen under en signering hösten 2006! – tar jag givetvis hennes fråga om hur hon bör fortsätta sin utflykt i Kingland på största allvar. Så, Helena, här kommer en liten (?) lista över Kingens stoltaste och svagaste ögonblick enligt den andra Helenan! 🙂

De omistliga

”It” – som kom att definiera skräck för mig när jag först läste den som femtonåring. Det är också en stark skildring av utanförskap, vänskap och att växa upp för snabbt. Tyvärr spårar saker och ting, som de har en tendens att göra i Kingland, ur fram emot slutet. Fram tills dess är det dock hisnande bra och otäckt. Och du, låt inte sidantalet (1140 sidor i min sönderlästa engelska pocketutgåva med Tim Currys clownsminkande terrornuna på omslaget) avskräcka dig! Tro mig, du kommer inte kunna lägga ifrån dig den.

”The Stand”. King har vid flera tillfällen kommenterat hur deppigt det är att hans läsarkrets är rörande överens om att han skrev sin bästa roman redan på 1970-talet. Det må så vara, men faktum är att den här på alla sätt stora skildringen av apokalys och överlevnad är svår att överträffa. Se till att skaffa den oavkortade versionen!

”Different Seasons” – som du redan läst och älskat, men samlingens lågintensiva briljans måste betonas. Sann historia: Stephen King var och handlade i sin lokala matbutik nere i Florida, där han numera tillbringar sina vintrar. En äldre kvinna kliver fram till honom, säger med något närmast anklagande i tonen ”You’re that Stephen King”. King erkänner att så är fallet, varpå kvinnan upplyser honom om att hon inte gillar det han skriver. ”Jaha”, säger King, ”det var ju tråkigt. Vad gillar du då?”. Kvinnan: ”Jag gillade den där Shawshank Redemption-boken”. King berättar då att det faktiskt var han som skrev det. Kvinnans svar, blixtsnabbt, tvärsäkert: ”Nej, det gjorde du inte”. Och många – jag vill kalla dem för De Vilseförda, eller De Ännu Ej Frälsta – tror verkligen inte att Stephen King är kapabel att skriva något så, well, oskräckigt som ”Rita Hayworth and the Shawshank Redemption” (filmad som ”Nyckeln till frihet”). Vi som kallar oss De Frälsta vet förstås att vi i den superba långnovellen – och de tre andra, däribland underbara ”The Body”, som återfinns i ”Different Seasons” – finner mycket av det som man även hittar i Kings mer skräckbetonade epos.  Omistlig läsning, helt enkelt.

”On Writing: A Memoir of the Craft” – ska du bara läsa en bok om skrivande, läs den här. Mitt under arbetet blev King påkörd av, som han säger, en karaktär från en av sina egna böcker. Undkom med en totalsargad kropp och blotta förskräckelsen. Vägen tillbaka blev lång, och tolv år senare lider King fortfarande av kronisk smärta, men kanske just därför blir den sista halvan av ”On Writing” den mest rörande skildringen av skrivandets makt och – ursäkta Oprahvibbarna, men det är ju SANT! – skapandets helande kraft jag någonsin läst.

Uh-oh. Litterär elefantiasis var det ja. Ska försöka tighta till mig lite.

De mycket, mycket bra

”Bag of Bones” – en författare med skrivkramp, en avlägset belägen sommarstuga vid en sjö i Maine, en död och innerligt saknad hustru, spökande kylskåpsmagneter, Rebeccavibbar. Kingens bästa stund sedan det tidiga 90-talet, om du frågar mig.

”Misery” – ingår i den romansvit som berör skapandet och författarens våndor. (Andra böcker som faller in där är förutom ”Bag of Bones” ”Lisey’s Story”, ”The Dark Half” och långnovellen ”Secret Window, Secret Garden”. Bland annat.) Lika bra som roman som film.

”Carrie” – Kings debutroman från 1974 håller än idag. Och – här har vi en roman som inte ens är i närheten av tegelstensterritorium!

Novellsamlingarna ”Night Shift” och ”Skeleton Crew”. Den förstnämnda därför att man, om man har överseende med en viss spretighet, här anar konturerna av en skräckmästare i vardande. Det är mer opolerat, mer ogenererat skräckigt än de senare novellsamlingarna: i en av berättelserna förvandlas en alkoholiserad pappa till grått slem, i en annan, som senare blev en legendariskt kass film, löper en besatt manglarmaskin amok. Samtidigt är det just det som är charmen med dessa berättelser. ”Skeleton Crew”, en betydligt tjockare och mer gedigen samling från 80-talets mitt, är värd pengarna enkom för den inledande novellen ”The Mist”. Blir jag för göteborgsk om jag säger att även den är oMISTlig?

”The Talisman” – när man ser bilder av mig från sommaren 1995 ser man aldrig mitt ansikte; det är hela tiden gömt bakom Kings fantasydoftande samarbete med Peter Strab (vars ”Ghost Story” nästan rivaliserar med ”It” i kategorin ”läskigast någonsin”). Uppslukande var ordet. Uppföljaren ”Black House” är också den läsvärd och nu väntar vi spänt på del tre, som sägs vara på g.

”Salem’s Lot” – Kings ”Dracula”, och, om man inte räknar ett par vettskrämda kapitel i ”Cujo” som nioåring (!), den första King jag läste. Här finns många roliga och medvetna blinkningar till Bram Stokers tongivande vampyrroman.

De som bör undvikas

”The Tommyknockers” – skrevs under Kings tyngsta kokainberoende fas i livet. Ryktet säger att han knappt minns att han skrivit boken. Vi är många läsare som önskar att vi aldrig läst den.

”Needful Things” – not so needful after all, as it turns out.

Är du fortfarande vaken, Helena? I så fall vill jag bara säga detta: jag har alldeles säkert missat flera titlar i samtliga kategorier, men här har du en riktigt bra start. Ha det fint i Kingland… och du, det kan vara en bra idé att sova med tänd lampa i ett halvår eller så (under sommarhalvåret är det barmhärtigt nog ljust så det kanske räcker med ett par månader).

PS: Hans äldsta son är inte så dum, han heller.

Read Full Post »

Asch, egentligen är det lite småaktigt av mig att gnälla över strejkande väckarklockor och några millimeter pudersnö när jag snart får en välbehövlig paus från allt det där. Och vilken paus sedan. På torsdag åker jag nämligen till England, med make men utan barn! Har förstås tänkt köpa en hel del böcker (så mycket som får plats i resväskan…) och även läsningen kommer att gå i det brittiskas tecken (lustigkurre längst bak i lokalen: ”Till skillnad från när då?!”). Susan Hills ”The Mist in the Mirror” och Mo Hayders ”The Birdman” ligger bra till som reselektyr – viss risk, dock, för att det blir lite för too close to home med Hayder när seriemördarvidrigheterna utspelar sig nästgårds men det är ju inte direkt så att det råder akut brist på brittisk skönlitteratur hemma i mitt bibliotek… Någon Ruth Rendell måste förstås packas ner också, särskilt som jag kommer att bo i en pittoresk liten by i sydöstra England som är ännu mindre än hennes Kingsmarkham.

Dark Places blir alltså ännu mer anglifierat de kommande dagarna! Bliss!

Read Full Post »

Blir väckt, inte av väckarklockans ringande 05.30 utan av yrvaken make 06.30. Sommartid var det ja…! Ingen tid för kaffe hemma idag: borsten genom ett motsträvigt men barmhärtigt kort (pagekort, vive la difference!) hår, på med kläder och glasögon och ut genom dörren… men vänta nu, vad är det jag ser på marken? Vitt, pudrigt, kallt? Det ser ut som… vågar jag säga det… SNÖ, men inte kan det vara rätt? Fan. Det ÄR snö. 28 mars, inget personligt eller så, men jag tror inte jag gillar dig särskilt mycket.

Klart slut varulvstjut,

Dekaffeinerad och desillusionerad

Read Full Post »

Friday, sweet Friday

Ah, välsignade, himmelska fredagskväll! Har precis röjt upp det kaos jag kallar mitt hem och ska sätta mig i soffan med nya numret av Vi Läser tills det är dags för det efterlängtade fredagsvinet (veckans vin: Chapel Hill sparkling Chardonnay, grymt bra budgetskumpa!) och efterföljande middag. Testar GI just nu och jag måste säga att det känns som en diet jag kan leva med; åtminstone de dagar jag får gräddig jordärtskockssoppa med pilgrimsmusslor till middag… Helgen kommer främst att vigas åt släktfester och familjehäng, men jag vill förstås hinna läsa ut ”The Postmistress” innan tisdagens bokcirkel. Och på tal om ”The Postmistress”: hur glad blev inte jag när jag helt plötsligt, tack vare Cinnamons kommentar, erinrade mig att jag har en annan Sarah Blake, ”Grange House”, oläst i bokhyllan? Det blir ännu mer New England-porr för den notoriskt otrogna anglofilen, för romanen utspelar sig på ett hotell vid Maines kust… och det är 1890-tal! Kan det bli bättre? I think not. Sarah Blake för hela slanten i Dark Places enkla tjäll, alltså!

Trevlig helg allihopa, och hoppas att ni också har fin läsning framför er de kommande dagarna!

Read Full Post »

 It began, as it often does, with a woman putting her ducks in a row.

 Sarah Blakes ”The Postmistress” börjar lovande – jag sväljer min initiala besvikelse över att ankorna inte är bokstavliga – och fortsätter ännu bättre. Är lika fångad av de kapitel som utspelar sig i (på?*) Cape Cod – Cape! Cod! Min litterära favoritplats ju, eller åtminstone en av dem – som Londonkapitlen mitt uppe i blitzen. Ofta brukar jag föredra ett romanspår framför ett annat, men här är allt lika bra – och vad fint hon skriver, Sarah Blake, med en avundsvärd elegans och lätthet! Det finns mycket annat att kommentera också, men jag sparar mina tankar till English Bookshops bokcirkel nu på tisdag. Sugen på att vara med? Mejla stockholm@bookshop.se och hör om det finns platser kvar. Jag kommer att kännas igen på mina nya glasögon och en alarmerande stor bokhög.

* Cape Cod är en halvö och som bofast på en annan, betydligt mindre mytologiserad, dito tycker jag personligen bättre om prepositionen ”i” framför det mer pretentiösa ”på”, men det kanske är en smaksak? Och när det gäller the Cape kanske ett drag av anspråksfullhet är att föredra? Juryn överlägger i denna ack så viktiga fråga i detta nu!

Read Full Post »

Older Posts »