Ett kungligt boktips

Ett boktips som kanske kan passa en dag som denna: Sue ”Adrian Moles mamma” Townsends hysteriskt roliga ”The Queen and I”, där kungafamiljen tvingas flytta in i ett vanligt arbetarklasskvarter och tampas med vardagens våndor. Jag asgarvar bara jag tänker på vissa episoder fastän det var minst femton år sedan jag läste den. Älska Sue Townsend! Sedan dess har hon skrivit en roman med titeln ”Camilla and I”. Har dock inte läst den – någon som har och kan lämna omdöme?

Glad bröllopsdag allihopa (och om ni inte är rojalistiskt/anglofilt lagda kan ni ju skåla för min 31-årsdag istället. Himla hyggligt av engelsmännen att tänka på en gammal trogen anglofil…)!

Read Full Post »

R.I.P. Monty

Grinar redan på grund av det annalkande kungliga bröllopet (är inte rojalist, men däremot anglofil så det stänker om det… om ni mot förmodan inte visste det). Så kommer Bokhore-Jessica med ett dödsbud av den riktigt tunga sorten. Monty, den tjocka och alltid gossugna huskatten hos Shakespeare and Company som jag hade det stora privilegiet att träffa när jag var i New York julen 2007, har somnat in efter ett långt liv fullt av böcker, mat (han var av betydligt större rondör när jag träffade honom än på bilden i dödsrunan…) och kärlek från kunder och anställda. Sann historia: när de andra bokhororna åkte till NY i februari 2009 – och jag var för tvillinggravid för att följa med – hittade de inte Monty (men däremot en annan katt) på Shakespeare & Co. Väl medvetna om min kattakilleshäl bestämde de sig för att mörka detta, av rädsla för att Monty skulle ha joinat de sälla råttjaktmakterna och att denna info skulle bli för mycket för mitt redan hormonstinna känsloliv. Fint gjort av dem, tycker jag. Är ändå glad över att ha nåtts av denna sorgliga nyhet så att jag kan hedra Monty med en bild från vårt möte. Sov gott Monty, och må du få äta all mat du vill – kattmat, räkor och bokhandlarmackor, vadhelst din sträva, skära kissemisstunga önskar – i din katthimmel.

/Lägger mig på golvet i fosterställning och fulgråter okontrollerat

Monty, aka Fat Wanker, och jag, aka Casper the Friendly Ghost, i december 2007.

Read Full Post »

Coming soon på Dark Places: faktisk läsning

Det har väl inte undgått någon att april inte varit någon höjdarmånad ur lässynpunkt för mig. Följaktligen har det blivit väldigt mycket vill shopping- och vill läsa-inlägg och väldigt lite faktisk läsning här på bloggen. Jag vill bara säga att det kommer att bli ändring på det. Snart. Det var allt.

Read Full Post »

So long, Aka City

Har ni tänkt på att det inte längre känns mysigt att handla i Akademibokhandelns flaggskeppsbutik på Mäster Samuelsgatan i Stockholm? Inte för att Aka City, som jag och mina gamla bokhorakolleger brukar säga, någonsin varit ett mysets och lustbläddrandets högborg, men förr kunde man åtminstone bläddra och provläsa i lugn och ro utan att ramla rakt in i lattesippande kafégäster. För några år sedan – sade nostalgikern med något längtansfullt i rösten – var den engelska pocketavdelningen föredömligt avskilt placerat två trappor upp till vänster, i en del som numera nyttjas av en annan butik. Jag kunde gå omkring i den lilla oasen i timmar och bläddra, det var som ett andrum bortom de ringlande kassaköerna, kontorsmaterial och grälla gratulationskort. Numera är all pocketutgivning lokaliserad precis brevid kafédelen. Ingenstans att gömma sig för att slippa få ”FREAK!”-blickar när man febrilt försöker balansera en sex böcker hög trave medan man letar efter Laura Lippmans senaste deckare. Sedan tycker jag det är trist – ännu tristare – att kassapersonalen känns så totalt avskärmad från själva boktipsarbiten av jobbet. En stor och viktig del av bokhandlarens uppgift om du frågar mig. När jag betalar i kassan på SF-bokhandeln, English Bookshop eller NK:s bokhandel får jag nästan alltid små kommentarer och hejarop, och diskussioner om författare, böcker och måsteläsning uppstår oundvikligen. När jag handlar böcker vill jag känna att jag är i en bokhandel, omgiven av personal som är lika engagerad som jag. Kontentan av detta inlägg? Fortsättningsvis blir det endast IRL-shopping hos Pocketshop och mina små älskade nördbutiker i Gamla stan (ni vet vilka ni är) samt kompletterande onlineshopping hos Adlibris. Jag trivs inte längre på Aka City, även om utbudet är helt okej och läget är så centralt det kan bli. Vissa force majeure-betonade undantag kan dock komma i fråga (t ex efter en katastrofal invägning hos mina nya kompisar Viktväktarna, som ligger i princip vägg i vägg). Men på det stora hela: so long, Aka City. Vi har haft våra fina stunder – minns till exempel den febriga lyckan när jag som nysvarthårig tonåring hittade en Nick Cave-biografi på musikavdelningen, eller första gången jag höll min nu sönderlästa engelska pocketutgåva av ”It” (den med den überläskiga bilden av Tim Curry som Pennywise the Clown på omslaget) – men jag tror att det är dags att vi går skilda vägar. Force majeure-incidenter undantagna, som sagt…

Read Full Post »

Fantasysommar på Dark Places

Vilket gensvar jag fått på mitt (high) fantasyallergiutrop, hörni! I skrivande stund har inlägget 40 kommentarer och min redan smått episka ”att läsa” fylls på med massor av boktips inom fantasysfären. Eftersom jag är rätt övertygad om att renodlad high fantasy inte är min grej kommer tyngdpunkten snarare att ligga åt dark fantasy-hållet, men en och annan svärdförsedd alv kommer definitivt att dyka upp. Terry Pratchett och David Eddings lämnar jag dock därhän, åtminstone för stunden. Håller just nu på att förvandla eran eminenta long list till en short list, som med de Bookernominerade ni vet. Under sommaren är ambitionen att jag kommer att läsa, och senare blogga, om dessa böcker under kategorin ”Fantasysommar”. I dagsläget ser denna lista ut så här:

Fristående böcker

”Perdido Street Station” – China Miéville (som jag varit sugen på att läsa länge)
”The Magicians” – Lev Grossman (dito, fast här hade jag inte ens tänkt på att det klassas som fantasy…)
”The Steel Remains” – Richard Morgan (man måste älska en roman vars inledande mening lyder ”When a man you know to be of sound mind tells you his recently deceased mother has just tried to climb in his bedroom window and eat him, you only have two basic options”. Vilka de två valen är? Läs boken, vetja!)
”Illyria” – Elizabeth Hand (för att använda dejtingmetaforer så är vi redan till sängs, hon och jag, så det är på tiden att jag utforskar hennes mer fantastikbetonade böcker)
”Little, Big” – John Crowley (verkar ju fullkomligt strålande, tack för tipset, Emelie, där kan man verkligen tala om skräddarsytt boktips!)

Serieböcker

”A Song of Fire and Ice” – George R.R. Martin (helt utplockad på Akademibokhandeln vid lunchtid idag, vilket jag tolkar som att Hanna Fahl lyckades sälja in Martin ordentligt i sitt fantastiska resereportage från inspelningsplatsen för ”A Game of Thrones”)
”The Fionavar Tapestry” – Guy Gavriel Kay

Samt, liksom varje sommar, Stephen Kings Dark Tower-serie. Har, som många av er vet, inte lyckats ta mig bortom bok ett, den erbarmerligt trist och osvängigt skrivna ”The Gunslinger”. Men jag vet ju att belöningen finns där några böcker bort, samt att det refereras och alluderas till flera verk och karaktärer inom Kings mer skräckiga universum. Kanske blir detta sommaren då jag kommer igenom ”The Gunslinger”?

Återigen STORT tack för alla initierade och bra tips! Det är mycket möjligt att flera andra av era tips dyker upp under kategorin ”Fantasysommar” så småningom. Eller ”Fantasyhöst”, vad vet jag…? Kanske, ren tav, att jag när det att dags att summera mitt litterära 2011 kommer att utnämna det till Det Stora Fantasyåret. DET vore kul, tycker jag! Samtidigt har jag ju mina redan givna referensramar som måste få sitt, samt en hel del sjukt efterlängtade boksläpp från gamla favoriter, så förmodligen jämnar fantasy/klassiska Helenaboksration ut sig. Omväxling förnöjer ju, sägs det.

UPPDATERING!

Äsch, jag glömde ju Ursula K Leguin (som jag har för mig att jag läste något av som barn och älskade). Och boken som beskrevs som ”Jane Austen med svärd”. Samt en drös till. Får utöka kortlistan, helt enkelt. Tur att man är optimist.

Read Full Post »

Jag kommer ut som fantasyfobiker (eller: håll för guds skull alvklingan på behörigt avstånd!)

Confession time. Fastän jag inbillar mig att jag är en öppensinnad människa som hyser kärlek och respekt för mina medmänniskor, må de så vara fiktiva eller verkliga, så har jag mina små issues. Rättelse: något rätt specifikt, faktiskt. Jo, förstår ni, så här ligger det till: jag klarar inte av fantasy. Dark och/eller urban fantasy à la Neil Gaiman går alldeles utmärkt, och jag slukade Stephen Kings och Peter Straubs ”Talismanen” utan att knappt titta upp. Mitt lilla problem med fantasy börjar när vi närmar oss det som börjar kallas ”high fantasy”. Ni vet, alver, svärd, drakar och kungadömen, fula särkar och synska enhörningar (märker ni vilket fin och nyanserad bild jag har?). Jag är ledsen, peeps, men jag klarar inte av det. Nässelutslagen bryter ut över hela min kropp, jag börjar skaka okontrollerat och känner inte mig trygg förrän jag sitter med en litterär snuttefilt i form av ett dimmigt London eller en livstrött Brooklynskildring. Så här har det alltid varit, och tänker jag tillbaka är det fullt möjligt att min fantasyaversion började som ett slags överlevnadsverktyg. Mitt utanförskap var tillräckligt stort under högstadietiden som det var; hade jag blandat in fantasy eller – the horror! – lajv i ekvationen så skulle vi nog ha pratat offentlig lynchning. Det faktum att jag ”bara” kånkade omkring på pretentiösa ryssar och tegelstensromaner av Stephen King och klädde mig i 501:or istället för medeltidssärkar var liksom mitt enda skydd från toalettstolen. Men nu är vi ju tack och lov alla vuxna överlevare av det som Angela Chase i ”Mitt så kallade liv” kallade ”a battlefield of the heart”(aka högstadieåren). Ändå börjar det klia så fort jag närmar mig det mer medeltids-, alv- och svärdbetonade i fantasyhyllan. Jag blir, för att uttrycka det lite ofint, jävligt opepp.

Men! Jag vill bli frisk, förstår ni. I bokbloggosfären tycks jag vara helt ensam om min märkliga sjukdom, och jag känner mig ack så utanför, så bortdribblad, så fel när ni ”Game of Thrones”-peppar eller försöker övertala mig om att jag måste läsa Stephen Kings Dark Tower-serie (vilket jag inser att jag måste, annars sitter nördhatten så rejält på sniskan att jag borde lägga ner alla idéer om Kinglig folkbildning). Som min motvilliga (från mitt håll Dr Phil brukar säga så kan man inte ändra det man erkänner. Alltså erkänner jag nu, med er som vittnen. Jag heter Helena och jag är allergisk mot high fantasy. Kan ni nu hjälpa mig att ändra på det? Vilka ingångar tror ni, åh visa fantasyexperter, skulle vara mest gynnsamma för en i andra avseenden beläst mörkerdiggare som älskar parallella universum, övernaturligheter och andra dimensioner men får skrämselhicka så fort det dyker upp svartalver med svärd? Svar skickas till ”Skamsen high fantasy-fobiker –80”.

Legolas, det är inte du – det är jag…

Read Full Post »

Glad påsk!

Snart packar jag in min familj, våra fyra miljoner pryttlar och pinaler och  – icke att förglömma – min påskläsning i bilen och far mot sydligare breddgrader. Vädret lär bli fint i påsk, så jag hoppas på många fina stunder i solen, med eller utan en bok i handen, och en perfekt avvägd balans mellan IRL och verklighetsflykt. Vill passa på att önska er alla en riktigt härlig påsk och tacka för alla fina kommentarer jag får! Jag försöker hinna svara på alla men vill ändå understryka hur glad jag blir av att ni tar er tid att skriva ett par rader. Och herregud vad snälla, peppande och litterärt bevandrade ni är allihopa! Det är verkligen en ynnest att få diskutera litteratur och nörderier med människor som fattar, utan att man behöver förklara referenser och urskulda sin hopplösa nördighet. Ni ger min (småbarnsföräldratrötta, stressiga men oftast underbara) vardag en extra dimension, så TACK – och ta för er av påskägget!

Read Full Post »

Inte så krigisk världskrigslitteratur hos English Bookshop

Månadens inlägg på min English Bookshop-blogg försenades en smula på grund av resande, den berömda lästorkan och, tja, livet – men nu ligger det uppe! Temat är romaner som utspelar sig i Storbritannien under andra världskriget. Lite av en favoritsubgenre, insåg jag när jag satte mig ner och brainstormade titlar. Är brutalt ointresserad av själva krigandet – slagen, soldaterna, D Day – så behållningen för mig blir att undersöka exakt hur stort behovet av att upprätthålla någon form av normaltillstånd, oavsett hur många bomber som faller eller hur många anhöriga som kallas. Det blir ofta oerhört fascinerande läsning. Och så recenserar jag finfina ”The Postmistress” av Sarah Blake också!

Har ni något tema ni skulle vilja att jag tar upp någon gång? Hör av er, we aim to please! (Bara ni inte önskar er azerbadjansk språkmaterialistisk poesi ska det nog gå att ordna…)

Read Full Post »

Om april, självvald olästid och olika världar

Igår kväll släppte jag bomben på Twitter: jag har inte läst ut en enda bok hittills i april. Vi skriver den 19 april idag, och inte. En. Enda. Bok! Ni hör ju själva hur deppigt det låter. Ändå är deppighet, eller för den delen grymhet – sorry, T.S. Eliot, du vet ju redan vad jag tycker – det sista jag associerar med april. April är för mig utomhusvistelse, grillkvällar, soliga kvällspromenader, månaden då livsandarna återvänder och hela jag är ett enda stort vårskrik. Jag fyller år i april, mina döttrar, min pappa och min bror likaså. Därför är april en påtagligt social månad, där mina djupt avgudade fiktiva vänner får stå tillbaka för mina riktiga. I år har födelsedagsfirande, resande, ett visst mått av vårtrötthet (trots de pigga livsandarna) och – okej – en hel del mobilsurfande bidragit till minimal lästid.

Och vet ni vad? En ny bomb på ingång: det känns helt okej. Inga kondoleanser behövs; min lästorka är synnerligen självvald och, inbillar jag mig, nyttig. Jag kan behöva en påminnelse om att det faktiskt finns ett liv bortom litteraturen – och att det, oavsett hur mycket jag älskar att läsa, hur mycket det än pirrar i magen när jag påbörjar en riktigt efterlängtad bok, är det livet som är viktigast. Så många år jag tillbringade inlåst på mitt flickrum med böckerna, filmerna, sångerna som ett substitut för ett liv som alltid tycktes pågå någon annanstans, med någon annan – snyggare, populärare, mer självsäker – i huvudrollen! Mitt liv utanför fiktionerna har börjat nu, och jag älskar (nästan) varje sekund av det. Samtidigt skattar jag mig lycklig som har så många världar att vistas i. Stephen Kings Maine, trolska bergslagslandskap hos Maria Lang, Joyce Carol Oates mytiska, våldsamma upstate New York.. Ett kanske lite märkligt faktum är att jag inte behöver läsa för att förflytta mig till dessa världar. En stor del av min vakna tid tillbringas i litterära landskap utan att jag öppnar en bok. Jag kan sitta i trädgården och njuta av ett glas vin när jag helt plötsligt teleporteras bort till vännerna i Den hemliga historien. Något med hur den sena eftermiddagssolen ormar sig nedför slänten, vinets syra på min tunga. Kära Bullen, är jag normal? Förmodligen inte; ”there is no such thing as normal”, som Morrissey sjunger, och gudarna ska veta att jag aldrig strävat efter något slags normalitet. Ändå inbillar jag mig att jag inte är ensam i detta. Att andas litteratur, fiktiva gestalter och världar utan läsning, är det kanske något som händer väldigt rutinerade läsare, för vilka litteratur och fiktiva världar har en oerhört stor betydelse? Rätt coolt, nu när jag tänker närmare på det.

Det blev en lång och rätt snårig text, det här, men det jag skulle komma till är i alla fall att oavsett hur skönt det är att ha ett lyckligt IRL-liv så ÄR det underbart att kunna fly in i de där alternativa världarna. Och det är just vad jag tänker göra så fort påsklovet börjar! Jag tänker påskekrim i perverterad mörkertappning (Mo Hayder, ”Hanging Hill”), Jesuslitt à  la James Frey, och så Elin Boardys nyutkomna roman ”Mot ljuset”, som legat och gottat till sig i väntan på lata, lediga dagar. En vinnande trio, vill jag påstå.

Hur ser era påskläsningsplaner ut? Och är det någon annan som har en självvald obalans mellan IRL och fiktion just nu?

Read Full Post »

Det sista testamentet har landat!

Förresten! Jag måste ju bara berätta om ytterligare en bokrelaterad grej som hänt sedan jag kom hem: jag har fått hem James Freys alldeles nya roman ”The Final Testament of the Holy Bible”! Till skillnad från Oprah och en miljon läsare har jag svårt att uppröras över Freys fabrikationer i ”Tusen små bitar” och ”Min vän Leonard”. Om du frågar mig är den ökända utskällningen i Oprahs TV-soffa det bästa som kunde ha hänt Frey, för hans nästföljande bok, den storslagna LA-skildringen ”Bright Shiny Morning” (läs min stjärnögda hyllning här), är det bästa han skrivit. Än så länge. ”The Final Testament…” lär fortsätta generera skandalpoäng och upprörda diskussioner i amerikanska TV-soffor då den handlar om Messias återkomst till jorden. Freys Messias inte bara helar de sjuka, han ligger även med män, gör kvinnor gravida och erbjuder dödshjälp till döende personer. Bland annat. Jag kan nästan höra FOX News-kommentatorernas skrin ända hit… Så fort jag skrivit färdigt det här inlägget ämnar jag slå mig ner med en kopp kaffe och det sista testamentet enligt Frey. Peppen, mina damer och herrar, är TOTAL. Så total, faktiskt, att jag inte kan låta bli att undra om jag kan bli annat än besviken… Jag fyller år om några veckor. Kanske borde jag önska mig mer sansade förväntningar i födelsedagspresent?

Read Full Post »