Confession time. Fastän jag inbillar mig att jag är en öppensinnad människa som hyser kärlek och respekt för mina medmänniskor, må de så vara fiktiva eller verkliga, så har jag mina små issues. Rättelse: något rätt specifikt, faktiskt. Jo, förstår ni, så här ligger det till: jag klarar inte av fantasy. Dark och/eller urban fantasy à la Neil Gaiman går alldeles utmärkt, och jag slukade Stephen Kings och Peter Straubs ”Talismanen” utan att knappt titta upp. Mitt lilla problem med fantasy börjar när vi närmar oss det som börjar kallas ”high fantasy”. Ni vet, alver, svärd, drakar och kungadömen, fula särkar och synska enhörningar (märker ni vilket fin och nyanserad bild jag har?). Jag är ledsen, peeps, men jag klarar inte av det. Nässelutslagen bryter ut över hela min kropp, jag börjar skaka okontrollerat och känner inte mig trygg förrän jag sitter med en litterär snuttefilt i form av ett dimmigt London eller en livstrött Brooklynskildring. Så här har det alltid varit, och tänker jag tillbaka är det fullt möjligt att min fantasyaversion började som ett slags överlevnadsverktyg. Mitt utanförskap var tillräckligt stort under högstadietiden som det var; hade jag blandat in fantasy eller – the horror! – lajv i ekvationen så skulle vi nog ha pratat offentlig lynchning. Det faktum att jag ”bara” kånkade omkring på pretentiösa ryssar och tegelstensromaner av Stephen King och klädde mig i 501:or istället för medeltidssärkar var liksom mitt enda skydd från toalettstolen. Men nu är vi ju tack och lov alla vuxna överlevare av det som Angela Chase i ”Mitt så kallade liv” kallade ”a battlefield of the heart”(aka högstadieåren). Ändå börjar det klia så fort jag närmar mig det mer medeltids-, alv- och svärdbetonade i fantasyhyllan. Jag blir, för att uttrycka det lite ofint, jävligt opepp.
Men! Jag vill bli frisk, förstår ni. I bokbloggosfären tycks jag vara helt ensam om min märkliga sjukdom, och jag känner mig ack så utanför, så bortdribblad, så fel när ni ”Game of Thrones”-peppar eller försöker övertala mig om att jag måste läsa Stephen Kings Dark Tower-serie (vilket jag inser att jag måste, annars sitter nördhatten så rejält på sniskan att jag borde lägga ner alla idéer om Kinglig folkbildning). Som min motvilliga (från mitt håll Dr Phil brukar säga så kan man inte ändra det man erkänner. Alltså erkänner jag nu, med er som vittnen. Jag heter Helena och jag är allergisk mot high fantasy. Kan ni nu hjälpa mig att ändra på det? Vilka ingångar tror ni, åh visa fantasyexperter, skulle vara mest gynnsamma för en i andra avseenden beläst mörkerdiggare som älskar parallella universum, övernaturligheter och andra dimensioner men får skrämselhicka så fort det dyker upp svartalver med svärd? Svar skickas till ”Skamsen high fantasy-fobiker –80”.
Legolas, det är inte du – det är jag…
Oh, no you don’t! Om du är allergisk mot high fantasy ska du minsann lida av det i lugn och ro 🙂
Jag delar din aversion, alltså. Jag läste Tolkien och var nöjd, men inget annat har funkat. Neil Gaiman funkar, och har tänkt ta mig an China Miéville nån dag snart, men annars så drabbas även jag av hyperkli i läsnerverna så fort jag ser en high fantasy-bok.
Skönt att höra att jag inte är helt ensam om denna pinsamma åkomma! 🙂 Just Miéville har jag tänkt läsa faktiskt, det känns som min typ av fantasy. Och Gaiman är jag helt hundra på att du skulle gilla!
Jepp, gillar, har läst American Gods och en del av novellerna i Fragile Things.
Mieville är så långt från high fantasy man kan komma – Bas-Lag* är visserligen en sekundärvärld men det finns inga alver så långt ögat kan nå. Inte ens några magiska svärd eller uråldiga profetior.
Pröva gärna hans andra böcker också, han spretar ut i alla möjliga genrer, inte bara urban fantasy. Jag rekommenderar Kraken.
*Världen där Perdido Street Station, The Scar och Iron Council utspelar sig.
Hm. Ta något fristående till att börja med, eller något av någon du redan läst som King eller Elizabeth Hands mer fantasybetonade böcker (Illyria eller Winterlongsviten). Eller ta en med lite mörker, lite annorlunda som Ellen Kushners fantastiskt vackra Swordspoint exempelvis. Eller något riktigt mörkt och modernt som Richard Morgans The Steel Remains. Min high fantasy favorit, all-time, är Jack Vance Lyonesse-trilogi. Den har allt en sån serie ska ha. Läs den. Och lycka till; ju färre gränser du har som läsare ju rikare ditt liv!
Tack! Illyria av Elizabeth Hand ligger bra till som gränsöppnare. Avgudar ju kvinnan. Jag har som sagt ofta varit inne och nosat på territoriet. Och ja, visst bör man sträva mot att vara så gränslös som möjligt i läsandet?
Hm, ja, men är det så att inga läsgränser = ett rikare liv? Jag vet inte, doftar det lite väl mycket av övertolkad pedagogik? Jag läser t.ex. så gott som ingen fantasy över huvudtaget (har försökt), men jag upplever mig inte vara (en) fattigare (läsare). Läser heller ytterst lite deckare (har försökt läsa mera).
Jag håller dessutom inte med om att medvetet läsval automatiskt är = gränser.
Svårt, detta. Å ena sidan tror jag att man även i läsningen bör sträva efter att vara så gränslös som möjligt. Å andra sidan blir man ju med tiden väldigt säker i sin smak och kan på det sättet skräddarsy sin läsning så att resultatet blir så optimalt som möjligt. Jag menar, jag upplever verkligen inte att jag känner mig fattigare som läsare (eller människa för den delen) bara för att jag inte läser BOATS. Å tredje sidan är det ju dumt att låta ens fördomar begränsa läsningen, hur bra koll man än har på vad man gillar respektive inte gillar. Alltså brukar jag försöka bryta mig ur min bekvämlighetszon då och då, för att få en bredare palett.
Jag känner precis likadant – men det finns en jag gillat och det är Marion Zimmer Bradleys The Mists of Avalon. Utöver det får jag eksem.
Nu har jag faktiskt börjat med en fantasy för första gången på minst 15 år – Kristin Cashores De utvalda. Enbart för att jag fick den, och jag ska ge den en ärlig chans. Jag vill inget hellre än att tycka om fantasy, det verkar ju så… roligt.
Eller hur! Man känner sig så utanför när alla verkar helt beigeistrade och, tja, glada. 🙂
Läs Clive Barkers Abarat-serie. Det är ju inte magiska svärd och alver, men det är ju ändå en bra början. Andra tips är The Blue Sword av Robin McKinley, The Steel Remains av Richard Morgan och The Year of Our War av Steph Swainston.
Och att Alvklingen är dålig, det håller till och med denna fantasy-fanatiker med dig om.
Clive Barker gillar jag ju i skräcksammanhang, så det känns som en smart ingång i enlighet med Jans modell. 🙂
*gnuggar händerna*
Jag tror att Miéville som nämndes tidigare skulle passa dig bra. 🙂
Som det säkert har framgått av bloggpeppen är A Song of Ice and Fire av George R. R. Martin ett måste. Mörkt, brutalt, karaktärsdrivet och allmänt asbra. Dessutom är det rätt dämpat på magifronten, åtminstone i början. Inga lallande alver eller liknande.
Joe Abercrombie (The First Law-trilogin m.m.) skriver också sån där vuxen och gritty fantasy utan fluffiga hjältar, dessutom med en hel del humor.
Ondvinter och Eldbärare av Anders Björkelid är på ytan väldigt vanlig fantasy för unga, men jag tycker att han lyckas göra något eget av det (jag älskar folktro-inslag i fantasy) och dessutom är hans språk finfint.
The Privilege of the Sword av Ellen Kushner kan nog inte kallas high fantasy egentligen. Den utspelar sig visserligen i en sekundärvärld, men innehåller ingen magi. Lite Jane Austen med svärd. Underbar hjältinna, underbar witty humor. (Tycker att den är bättre än Swordspoint som nämndes tidigare.)
Tack, jag antecknar och kavlar upp ärmarna! 😀
Jag förstår inte: varför just high fantasy? Jag kan inte kalla mig fobiker, men med undantag för tonårens fascination för Tolkien har jag heller aldrig kännt mig särskilt intresserad av de storslagna krigen, hovintrigerna och Ödena. Det finns så himla mycket bra fantasy som inte är sådan.
Du kanske skulle börja med lite Sword and Sorcery i stället?
Därför att det är där min allergi börjar visa sig. And I do love a challenge. Sedan ska jag villigt erkänna att min fantasyterminologi är pinsamt begränsad. Sword and sorcery låter också som en potentiell eksembärare, faktiskt.
För övrigt: China Miéville borde du läsa, ja. Finns inga alver eller hovintriger där heller, garanterat.
Vad mycket män det blev där, förresten. Hur kunde jag glömma A Wizard of Earthsea av Ursula K LeGuin? Det var en av de första fantasyböcker jag verkligen fastnade för.
Eddings kanske är lätt och bra till en början? Svårt att begripa sig på en sådan märklig fobi 🙂
Mja, just Eddings tror jag skulle vara lite för magstarkt för mig. Iaf till att börja med. 🙂 Har fått för mig att det kryllar av lallande alver och humor där, eller tänker jag på fel författare?
Nej, Eddings bör man nog inte rekommendera till någon som har några litterära krav på sin läsning. 😉
Haha, nostalgi, ÄLSKADE Eddings som liten, men då var jag faktiskt liten på riktigt, tänk nio år uppåt. Men Eddings och Tolkien är också den enda fantasyn jag läst, om man inte räknar Twilight, Sookie Stackhouse och Hunger Games löst in under fantasygenren
Jag skulle också rekommendera dig att undvika Eddings. Det är ganska illa skrivet och intrigen är extremt standardmässig. Dussinfantasy när den är som sämst, skulle jag vilja påstå…
Oj, jag såg inte dig som en eddingsläsare 😀
Vad kul att så många tyckte tvärt om. Jag tänkte nog Eddings i termer av lättläst. Borde nog läsa om en del, de kanske är sämre än jag minns (uppenbarligen)?
Nu har jag läst om, inte så dåligt som en del tycker men inte heller våldsamt bra.
Jag har också svårt för High Fantasy (jag gillade inte ens Tolkien när jag försökte mig på Sagan om ringen-böckerna *viskar jag med mycket små bokstäver*). Anders Björkelids böcker som Maria tipsar om ovan är jag dock väldigt förtjust i. Och jag är rätt så sugen på att ge Game of Throne-serien en chans…
Problemet med fantasy är att man måste vara kräsen och inte låta sig avskräckas av allt skräp. Man måste helt enkelt gräva i många turds för att hitta guldklimparna.
Men, jag har nog vaskat fram boken för dig… eller vad sägs om detta: ”Little, Big is the epic story of the Drinkwater family and their relationship with the mostly obscured world of Faery. It is set in and around their eccentric country house, called Edgewood, in New England somewhere north of ”the City” (clearly a version of New York City). The story is dreamlike, quiet, and meandering, spanning a hundred years of the intertwined family trees of the Drinkwaters and their relations—from the turn of the twentieth century to a sparsely-described dystopian future America ruled by a sinister despot. The magical elements are subtle rather than overt, with only occasional glimpses of the fairies themselves, although their presence is felt throughout.”
Stämningen! Huset! …Läs! Little, Big av John Crawley.
Håller med om att China Miéville är en utmärkt början, bara man klarar av vissa skumma äckelmoment – men det tror jag att du gör.
Ursula K LeGuin!!!! Övärlden är en serie man bör ha läst, punkt. Första boken är underbar, sen blir det bara bättre! Drakar, ja – men de är rätt så coooola drakar (åh, jag vet hur föga övertygande det måste låta men trust me) och detta kommer från en fellow bad-fantasy-fobiker. Om inte annat är det bra för själen att läsa Ursula.
”Eccentric country house”? New England?! Okej, såld. 🙂 Tack för tipset. Och skumma äckelmoment hos Miéville? Nemas problemas! Ursula K LeGuin inser jag att jag måste läsa också. Coola? Drakar? Okej då, jag testar…
Vad fint med alla dessa tips hörni, keep em coming!
Eller också får man lära sig hur man tar hjälp av andra som redan har vaskat fram guldklimparna ur skiten 😉
jag kan hålla med om Mieville, som jag uppfattar som mer SF nästan. Annars är ju George Martin hur bra som helst (och det tackar vi Glorybox för) men själv tror jag att Fionavar kan vara en fin ingång. Lite tunnare, lite mer mänsklig kanske? Där finns en befriande humor som lyser upp.
Trollkarlen från Övärlden är också ett säkert kort, så vackert skriven att man läser om vissa meningar.
Jag tror att hemligheten bakom bra fantasy är att den går bakom de där fula särkarna och alla vapen med töntigt klingande namn. Man får liksom svälja att en del personer går omkring och säger med domedagsröst (helt opåkallat) ”Winter is coooming …”. För bakom det där, om man har tur, finns ett drama om människor och deras relationer, hur man handskas med makt och hur ett samhälle fungerar. Jag tror att allt det där högstämda, som kan bli så fånigt, ibland (återigen om man har tur) på ett symboliskt plan kan berätta om hur världen kan fungera, hur den har fungerat och hur den kanske inte borde fungera.
Sen är ju ofta fantasy stenhårt driven mot att Berätta en Historia. Och det kan vara mycket värt, det också, när man tröttnar på alla böcker som introvert navelskådar inåt.
Tycker iaf jag.
Exakt! Riktigt bra fantasy transcenderar de töntiga namnen och särkarna; finns det ingen litterär stötdämpare – ett fantastiskt språk, ljuvliga stämningar, en Riktigt Bra Historia – där så blir det bara kefft. Och Riktigt Bra Historier har jag absolut ingen konstig allergi mot!
http://en.wikipedia.org/wiki/Fionavar
jag tjatar: men det är klassiskt och hämtar typ allt från mytologin, men lyckas ändå beröra tycker jag. jag gråter varje gång trilogin tar slut faktiskt.
Tjata på du! Du har faktiskt fångat mitt intresse, mkt pga den potentiella akaporrfaktorn (ramberättelsen utspelar sig på universitetet i Toronto).
Jag gillade Toronto-grejen, men jag vill ändå varna lite för de här böckerna. Jag läste om dem rätt nyligen och gillade dem fortfarande inte — det jag har svårt för är att de känns lite platta och omogna. Och det fullständigt orimliga världsbyggandet också, där folk med helt olika typer av kulturer delar en gemensam uppsättning mytologi och metaforer.
Jag har vänner med god smak som älskar Guy Gavriel Kay, men som säger att Fionavar-böckerna är det sämsta han skrivit… Men smaken skiljer sig ju, kanske de där sakerna jag inte gillade är saker andra läsare inte alls bryr sig om.
spännande åka! jag gillar inte alls det andra han skrivit men köper allt i Fionavar faktiskt. men jag älskar det keltiska och nordiska inslaget, och den där Arthurhistorien. gillar när det är hemvant och okänt på samma gång.
man kanske kan se mig om någon med inte fullt så god smak då;-)
Elisabeth: Bra Smak är förstås en högst personlig sak. Och själv sticker jag inte under stol med att många böcker jag gillar egentligen kanske inte är Objektiv Bra — jag gillar dem ändå 😉
nä. det finns bra böcker. och så finns det nödvändiga böcker/filmer som man egentligen inser inte alls är så himla lattjo, men som ändå fyller nån sorts behov.
för mig är Avalons dimmor en sån där bok, inte bra, men ändå underbar. vi har en relation liksom.
det är Toronto som ger historien en bas man kan stå på: det är fem vanliga studenter som råkar ut för hela världens mytologi.
men den där basen är viktig för den som är misstänksam och cynisk från början:-)
det handlar liksom inte om berättarröst utan om en trovärdig plattform.
Jag har en gång varit i fantasyträsket men det var många år sedan och det är fan inte lätt att ta sig tillbaka. Men jag måste ge det ett försök!
Kanske Patrick Rothfuss med The Name of the Wind och fortsättningen The Wise Man´s Fear, eller är det inte tillräckligt hardcore fantasy kanske? ; ) Ingår dock magi, annat Tolkienliknande land osv, lycka till,
Malin
Ett ämne som engagerar uppenbarligen 🙂 Skönt att veta att du (jag) inte är ensam. Jag tog mig förvisso igenom Sagan om ringen och reagerade nog inte värst på alverna tror jag, utan på att de aldrig slutade gå!! Nåväl, mitt tips är att läsa The princess bride av William Goldman. Här finns det prinsar, trollkarlar, jättar och ROUS (Rodents of unusual size) och alver? Nog finns det säkert en alv någonstans. Dessutom är den rolig, tyckte i alla fall jag.
Apropå parallella universum, har du läst Century Rain av Alastair Reynolds? Riktigt bra.
Tack för alla tips – och allt engagemang! Inser mer och mer att renodlad high fantasy förmodligen inte är min tekopp, men det kommer iaf bli mycket fantasy här på bloggen i sommar. Stay tuned!
PS: Jan, har redan köpt The Steel Remains – och Anathem av din husgud Neil Stephenson (mer SF kanske?)! Tyvärr hos den stora onda (?) konkurrenten på Mäster Samuelsgatan, men omständigheterna var så svåra att jag hoppas du förlåter mig. (Vägde in mig hos Viktväktarna som ligger i princip vägg i vägg och blev så bestört att jag var tvungen att tröstshoppa…) 😀 Båda verkar toppen!
🙂
Anathem kan vara lite tungrodd, och definitivt SF, inte fantasy. Men han är briljant, den mannen. En av få jag vet som faktiskt skriver Science Fiction i den bemärkelsen att det är vetenskapsromaner. Trevlig läsning!
(du får kompensations-shoppa hos mig som straff sen…)
Anathem är heeelt fantastisk. Men inte så mycket fantasy direkt.
[…] Kommentarer « Jag kommer ut som fantasyfobiker (eller: håll för guds skull alvklingan på behörigt avstån… […]
Den författare jag måste tipsa om i första hand är Robin Hobb, en pseudonym för Megan Lindholm. På många sätt påminner hon om George R.R. Martin, men jag tycker nog att hennes personporträtt är ett eller ett par strån vassare. Över huvud taget kan jag faktiskt säga att gestalterna i hennes böcker är de mest fulländade människoskildringarna jag någonsin läst – komplexa och så väldigt mänskliga. Hobb är visserligen väldigt mycket av en trilogi-författare, men helt klart värd textmängden! Skulle rekommendera att börja med trilogin The Farseers, som inleds av Assassin’s Apprentice. Bli inte avskräckt av den high-fantasy-aktiga titeln, bara…
Stod faktiskt och höll i en Robin Hobb på Akademibokhandeln idag! Fulländade och mänskliga människoskildringar låter ju strålande. Gud, jag kommer att bli ruinerad, och förlora alla mina vänner (alla fyra…) för att jag bara sitter inne på mitt rum och läser tegelstensfantasy. Kanske får jag finnar för att jag inte ids tvätta mig. Småfet är jag redan, så en hemsydd särk kanske är nästa logiska steg? Herregud, snart blir jag den fantasynörd jag aldrig vågade vara i tonåren! 😀
Hahaha, Assassin’s Apprentice, kan det bli mer high fantasy? 😉
Äntligen någon som tipsar om Robin Hobb! Farseer-trilogin och Fool-trilogin tillhör mina absoluta fantasyfavoriter. 🙂
Böckerna är rätt mörka, men oerhört bra. Fantastiska personporträtt och The Fool är enligt mig en av de mest komplexa och intressanta fantasykaraktärer jag vet.
Fast jag förstår om du redan har fullt upp med läsning för hela sommaren, Helena, så jag ska sluta spamma dig med tips. 😉
Sarah Monettes ”Doctrine of Labyrinths”-serie som börjar m ”Mélusine” är helt ok. Dock mer wizards än sjungande alver…
Mm, vilka roliga tips det fanns här! Den där Toronto-boken och Robin Hobb verkar ju bra, men sen kommer jag ihåg att fantasyböcker alltid är på många sidor och trehundra triljoners delar, och då känns det som: Nä. Man skänker ju bort flera veckor av sitt liv.
varför skriver just fantasyförfattare så långt? Blir de så förälskade i sina världar? men då kan man ju göra som Ursula K LeGuin och skriva separata böcker som lite löst hänger ihop i världarna.
Jag tror nästan att det måste vara så. Att de blir så förälskade i sina egna världar att de helt enkelt inte förmår sig själva att sluta. Å andra sidan ÄR det härligt att slukas upp av parallella universum, men för många tegelstenar i rad drar ju ner lästempot rejält, samtidigt som stressen över alla böcker man aldrig kommer hinna läsa ökar. Minimalistisk dark urban fantasy skulle väl vara något för oss? 😀
Sen kan tilläggas att Robin Hobbs böcker har en intressant queer-touch, som inte är helt vanlig inom fantasygenren. Utan att någonsin bli dogmatisk, och istället bara helt fantastiskt bra! Ibland kan hon påminna mig lite om George Eliot, med den där intensiva sympatin som hon lyckas uppväcka för alla gestalter. Så jag fortsätter helt klart att lobba för att Hobb ska bli en del av fantasysommaren 🙂
Queervinklingen är något av det bästa med böckerna. Jag var inne på att skriva b-uppsats i littvet om den ett tag, men fegade ur när ämnet såg ut att bli för stort och för svårt att få igenom. 🙂
Martina och Anna, jag tror inte ni behöver lobba mer. Robin Hobb låter sjukt spännande, jag kommer def att kolla upp! Dock är risken att fantasysommar blir fantasyår rätt överväldigande.. Gud, jag skulle vilja låsa in mig och bara läsa!
”Vägen till Umbria” kanske får dig på andra tankar? Portioner av fantasy. Men bara portioner.
Läste rätt mycket fantasy i sena tonåren, Eddings, Katherine Kerr och Robert Jordan bla. Jag gillar att de (läs Jordan – han var inte ens klar när jag började!) är så tjocka! Mycket bok för pengarna. Sedan la jag av men vill så gärna komma tillbaka och försöker samla på mig alla Jordan – jag måste ju läsa ut serien, ju – och George Martin. Och så har jag ju fått en massa nya tips av alla här.
Heder åt dig Helena, som vill vidga dina vyer! Jag vill ju slå ett slag för Scott Lynch här och hans böcker om Locke Lamora. Inte high fantasy direkt utan snarare ett slags renässansfantasy. Första boken är rätt snårig men miljön är fantastisk och som bonus rätt jämlik: alla slåss med alla, alla ligger med alla och alla super lika lite/mycket. Andra boken är mer fartfylld men beware: stackars Lynch har fortfarande inte lyckats skriva klart nummer tre och jag håller på att förgås av spänning. Men det ser ut som att boken kommer i höst.
[…] att jag kommit ut som (partiell) fantasyfobiker och genererat en tsunami av tips och åsikter bestämde jag mig för […]
Hej – nu är det ju aplänge sen du skrev det här, fast jag såg det först nu – i jakt på din roliga ”litterär elefantiasis”-benämning på Stephen King… Men menar du att du inte läst Det mörka tornet? Du VET att det inte är några alver där, va?
Du – jag kan bara gratulera. Personligen tycker jag att Det mörka tornet är det bästa han skrivit, så du har trivsamma timmar framför dig. Jag LOVAR att du klarar det! 😉
Ja, jag menar att jag inte läst Det mörka tornet. Sjukt men sant. Jag har börjat på första boken flera gånger men tycker den är så vansinnigt tråkigt skriven (King var ju bara nitton när han började skriva den och hade uppenbarligen en del att lära sig). Jag VET att det blir skitbra senare i serien och jag VET att jag borde läsa. Eller rättare sagt, borde ha läst för länge sedan. Jag ska reparera den här pinsamma kunskapsluckan så småningom, lovar! Och tack för stödet. 🙂
Jag älskar fantasy.
…Fast just high fantasy ser jag nog (i ärlighetens namn) mer som en subgenre för barn. Som man kan hänge sig åt i grundskoleåldern, som inkörsport till den ”riktiga” fantasyn, men som man i vuxen ålder snabbt får kväljningar av eftersom moralen är så svart och vit och allt kan lösas med magiska svärd och trollkonster. Och alver är som sagt hellöjliga. [/fantasybikt]
Annars är jag som sagt rätt förtjust i fantasy. Det finns ju så mycket mer, där de inte fläskar på så evinnerligt med fantasyinslagen. A Song of Ice and Fire är som redan påpekat en brutalt läsvärd serie, där de få fantasyinslagen som finns används på ett smakfullt sätt. Hobb gillar jag också, men kan tycka att hon ibland drar lite för mycket åt high fantasy-hållet… (det varierar mellan böckerna.) En rejält bra bok ingen tipsat om än är The Magicians av Lev Grossman. Ja, boken handlar om magiker – men bara för att den genom förekomsten av magi ska kunna driva med mänskligheten och våra bräckliga små drömmar och vår livsleda, på ett alldeles underbart och utstuderat ironiskt sätt.
(Och hey, jag tar mig inte heller igenom första boken i Det mörka tornet. Men som sagt, de sägs att de blir bättre…)
”The Magicians” har jag stående i bokhyllan. Är nästan hundraprocentigt säker på att det är en bok i min smak. ”Jonathan Norrell & Mr Strange”, då? Är den också bra? Har nämligen klappat lite på den i, gee, fem år?
Och vad glad jag blir över det du säger. Det är alltså okej att skippa high fantasy helt och hållet (bortsett från Bokstävlarnas och min utmaning, förstås)? Mörk fantasy älskar jag ju, det jag läst (Gaiman t ex).
Gah, måste ansluta min mejl till bloggen igen, så att jag blir meddelad när folk svarar på mina kommentarer.
Jonathan Norrell & Mr Strange läste jag första kapitlet eller så i när den kom, men kom aldrig förbi inledningen och in i själva boken. Borde antagligen ge den en ny chans, för jag har hört många jag litar på säga att den är bra. (Intressant nog var den, enligt en undersökning för några år sedan, den bok flest personer hade stående oläst i bokhyllan.)
Intressant! Gissar att storleken spelar in där. 🙂 Jag ser sjukt mycket fram emot att sjunka in i ”Jonathan Strange & Mr Norrell”, men vill/måste få undan lite annat först. Vill inte ha några distraktioner – well, iaf inga litterära sådana – när jag tar mig an den.
[…] Jag kommer ut som fantasyfobiker (high fantasy-fobiker, om man ska vara specifik) och lovar att läsa mer fantasy. Kanske till och […]
[…] Dreams” av George R R Martin. TYVÄRR är ”Games of Thrones” för mycket fantasy för mig ((ni vet…) men detta är hellovely! Vampyrer! På en ångbåt längs Mississippi! 1850-tal! Planerar båtresa […]