Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2011

Om ni Stockholmsbor ser ett gäng Converseprydda, nagellackade, snabbpratande kvinnor (jag tror iaf att det, för ovanlighetens skull, bara blir kvinnliga deltagare eftersom det är vi med äggstockar som bär upp bokbloggarfanan…) med böcker i högsta hugg på stan ikväll – fear not, det är bara bokbloggarträff! Träffen har initierats och organiserats av Ord och inga visor-Jessica med bloggassistans från Bokstävlarna och vår bokvän i öst, Bokbabbel. Vi kommer att äta meze, dricka vin (fast jag funderar på att tänka på min stackars lever, som varit hårt ansatt senaste veckan…) och – förstås – prata böcker, böcker, böcker. Ett improviserat bokbyte är det tänkt att vi ska hinna med också, och jag känner mig storsint som plockade med mig tre roliga/bra böcker. Annars tenderar jag tyvärr att bli, ursäkta den anglosaxiska dominansen här idag, a tad bit possessive när det gäller mina böcker. Till och med dussindeckare hamstras och läggs in i bokhyllan efter läsning – för man vet ju aldrig, en dag kanske jag vaknar upp med en enorm lust att läsa om den där Camilla Läckbergboken jag knappt klarade av att ta mig igenom… Jättekonstigt beteende, för i vanliga fall är jag väldigt frikostig av mig. Någon som kan relatera? Misstänker att detta kommer att avhandlas ikväll…

Och nej, jag hann inte köpa ett par Converse. Nästa gång, kanske.

Read Full Post »

”Vet du att Erin Kellys nya, ”The Sick Rose”, kommit in?” frågade min bokpusher über alles, Jan på English Bookshop. Nej, det visste jag ju faktiskt inte. Det jag däremot visste:

1. Att jag tyckte hemskt mycket om hennes debut från förra året, ”The Poison Tree”, som hade vibbar av såväl ”Den hemliga historien” som Barbara Vines ”A Fatal Inversion”.
2. Att jag i ungefär samma sekund som jag lade ifrån mig ”The Poison Tree” önskade att Erin Kelly skulle skriva en ny roman. Helst asap.
3. Att jag var tvungen att agera, eller jag menar spendera, asap.

Så nu har den kommit hem till mig, ”The Sick Rose”, och efter en första yttre inspektion lever och frodas peppen. Vi har William Blake-allusionen, förstås, samt det faktum att Stephen King – förvisso en opålitlig blurbare ända sedan han för några år sedan kallade Scott Smiths milt sagt medelmåttiga djungelskräckis ”The Ruins” ”årtusendets bästa skräckroman”. Okej, 2000-talet var ungt men det är ingen ursäkt – säger att han önskar att han själv skrivit boken. Handlingen låter också mycket lovande:

You kept my secret. I know yours now. That makes us even.’

Paul has been led into a life of crime by his schoolyard protector, Daniel – but one night what started as petty theft escalates fatally. Now, at nineteen, Paul must bear witness against his friend to avoid imprisonment. Louisa has her own dark secrets. Having fled from them many years ago she now spends her days steeped in history, renovating the grounds of a crumbling Elizabethan mansion. But the her fragile peace is shattered when she meets Paul; he’s the image of the one person she never thought she’d see again.  A relationship develops between them, and Louisa starts to believe she can experience the happiness she had given up on; but it soon becomes apparent that neither of them can outrun their violent past

Hörde jag ”crumbling Elizabethan mansion”? Såld! (Inte alls lättköpt….)

Read Full Post »

Jag är, om man sätter saker och ting i perspektiv i dessa egoretweetande megalomanitider, en någorlunda blygsam person. (Åtminstone brukar mina vänner hävda det…) Därför brukar det vara tämligen sparsmakat med så kallade egoinlägg, alltså inlägg vars enda funktion är att massera mitt eget ego/tipsa om evenemang som involverar mig. En annan förklaring är förstås att jag inte haft några egoevenemang att tipsa om sedan jag 1) fick två barn inom loppet av två minuter 2) hoppade av Bokhora…

Anyhoo, nu lägger jag min, let’s face it, falska blygsamhet åt sidan och basunerar ut följande: nästa vecka ska jag intervjua David Nicholls, mannen som gav oss boken, snackisen, (den berättigade) hajpen och, snart, filmen ”En dag”! Två gånger ska jag intervjua honom: först på Akademibokhandeln City (Mäster Samuelsgatan) den 8 juni klockan 17 och dagen efter på ett PR-event. Eftersom jag älsk-älskade boken är jag löjligt förväntansfull. Kommer givetvis att dokumentera våra möten på bloggen – och kom gärna och lyssna på Akademibokhandeln! Har inte riktigt haft vett att bli nervös än, men nu när jag skriver det här inlägget börjar det suga i magen (och inte på ett hungerrelaterat sätt). Tänkte peppa mig själv genom att läsa om ”One Day” så att jag har den i färskt minne och, eftersom jag är som jag är, tänka på hur lycklig jag kommer att bli över att få prata engelska med en Londonbo vid två separata tillfällen…. Vill redan nu flagga för klar Kristoffer Lundström-varning på mitt tal medelst intervju. Det är som ett tic, det där: träffa en engelsman och skruva upp det brittiska uttalet tvåhundra procent tills det når smått komiska nivåer. I riktigt allvarliga fall börjar jag tappa konsonanter och kasta in intrusive r’s också, som om jag aldrig kommit längre än skolsalens bespottade MVG-hörna (närmast läraren). Ah well, nu har jag varnat er.

Read Full Post »

Sommarläsningsplaner

Veckans tematrio hos Lyrans Noblesser handlar om läsplaner. Ett mycket passande tema för mig då jag i stor utsträckning förknippar sommaren – som ju, fastän man knappt kan tro det när man tittar ut idag, enligt uppgift ska vara på väg – med mer planerad läsning. Så länge jag kan minnas har jag inlett varje sommarlov/semester med att bunkra upp med böcker jag vill läsa under sommaren, gärna utifrån något mer eller mindre nördigt tema. Dagens sommarläsningsplaner är förstås inget undantag. Här är tre bokprojekt jag har mer eller mindre på gång.

1. Fantasysommar

Efter att jag kommit ut som (partiell) fantasyfobiker och genererat en tsunami av tips och åsikter bestämde jag mig för att ta valda delar av de böcker ni initierade fantasykännare tipsade mig om för att bekanta mig bättre med en av mig grovt ignorerad genre. I sommar kommer jag därför att läsa ett par – jag säger ”ett par” eftersom det låter så anspråkslöst, så icke tidskrävande, att det finns utrymme för att uppdatera till ”några” eller kanske rentav ”flera”… – böcker som alla på sitt sätt faller in i fantasygenren. Känner mig både nervös och exalterad över det här projektet!

2. Projekt ”plöja igenom de livshotande bokhögarna”

Alltså, det är ingen hemlighet att jag köper betydligt fler böcker än jag läser. Följaktligen håller mitt hem att svämma över av böcker som jag inte hunnit läsa. Några av dem skrev jag om här, men det finns många fler. Något så vådligt trist som köpstopp skulle jag inte våga mig på, men däremot ska jag försöka att göra något åt den just nu rätt skeva ”köpt/läst”-ration.

3. Mitt och Glory Box-Saras serieprojekt!

I början av året, jag tror kanske till och med att det kan ha varit tidigare, pratade Glory Box-Sara och jag om att vi skulle parallelläsa och -blogga en än så länge hemlig graphic novel som formligen skriker ”SARA! HELENA! Komsi, komsi! We have cookies!”. Sedan har mycket kommit i vägen – jag har haft fullt upp med jobb, familj och vardagsliv, Sara med att skriva och lansera första delen av Cirkeln-trilogin (Engelsforstrilogin? Finns det ett officiellt namn på trilogin? Jag tänker att det blir som med The Twilight Saga, att första boken får ge namn åt hela serien men jag kan ha fel) tillsammans med Mats Strandberg – men jag tror och hoppas att vi kommer hinna med vårt lilla samläsningsprojekt under året. Eller vad säger du, Sara?

Hur ser era läsplaner ut för sommaren?

Read Full Post »

Men skojar ni att mitt nördhjärta höll på att brinna upp när jag upptäckte att Drottningsholm Slottsteater sätter upp Mozarts ”Così fan tutte” i sommar! Precis som i en av Maria Langs vassaste pusseldeckare, ”Se, döden på dig väntar” (1955) ju! För sådär fungerar jag hela tiden: så fort jag läser eller hör något sätter jag det i sammanhang med en bok, film eller TV-serie. En fiktiv upplevelse helt enkelt. Vad är det Meg Ryans rollfigur säger i ”You got mail”? Jo, ”So much of what I see reminds me of something I read in a book, when shouldn’t it be the other way around?”. Tja, möjligen. Men ändå inte. För mig ger det här ständiga bandet till en, två, femhundra fiktiva världar mig en frihet som berikar mitt liv (jag har skrivit om det här tidigare). Och fastän jag verkligen inte är en operaälskare – det närmaste jag kommer operalyssnande är Morrisseys vibrato i ”Come Back to Camden” – blir jag ändå lite sugen på att besöka Drottningholms Slottsteater och se föreställningen. Mest, förstås, för att kunna placera ut Puck, Christer, den rätt beskedlige demonregissören Mattias (som Puck nästan riskerar sitt äktenskap med Eje för – dumt, dumt, dumt! Ska hon strula med någon är det ju med Christer) och operadivorna i lokalen och omgivningarna. Maria Lang var ju en stor operakännare och lät kärleken till opera genomsyra flera av sina deckare. Förutom ”Se, döden på dig väntar” skrev hon även ”Intrigernas hus”, om operahuset i Stockholm, samt den inte alls oävna novellen ”Slutscenen”, där berättarjaget förmodligen är självaste Puck Bure.

Litet aktivitetstips för er som delar min hopplösa, rätt anakronistiska svaghet för Maria Lang, alltså! Och ja, jag inser ju att de ansvariga för produktionen förmodligen – helt korrekt – snarare tänker ”Mozartuppsättning” än ”Maria Lang-hommage”…

Read Full Post »

Följande böcker har jag just nu på bevakning hos bibliotek, internetbokhandlar, i mitt medvetande, etc:

”The Invisible Ones” – Stef Penney

Släpps i september. Blev mycket förtjust i fina debuten ”The Tenderness of Wolves”, som tyvärr inte fick den uppmärksamhet den förtjänade. Penneys nya roman sägs vara helt annorlunda från den historiskt präglade debuten, men jag tror och hoppas att det självlysande språket som präglade ”The Tenderness of Wolves” lever och frodas, oavsett nytt territorium. Pepp!

”The Silent Girl” – Tess Gerritsen

Kommer, lämpligt nog, i juli. Ingen sommar utan lite ljuvligt gory Isles & Rizzoli-thrills! Gerritsen har under Cornwells mörkerår varit ett utmärkt alternativ för alla som vill ha den drivna thrillerintrigen, rättsläkarperspektivet och den otäcka stämningen men gärna slipper bitterhet och trötthet. Ni som delar min faiblesse för all things morbid borde kolla upp 2009 års Gerritsenthriller, ”Keeping the Dead”, om mumifiering och annat göttigt.

”Kapitulera omedelbart eller dö” – Sanna Näsling

Hyllad överallt. Börjar, hyllning för hyllning, förstå att Näsling mer eller mindre skriver om min tonårstid: anglofili, nagellack, popmusik, längtan, brådmogenhet, symbiotisk vänskap… Ett måste, såledeles, och en viktig påminnelse om att jag inte får glömma bort ungdomsböckerna.

”One Moment, One Morning” – Sarah Rayner

Totalt okänt territorium och kan verkligen bli antingen flipp eller flopp, men nu har den dykt upp bland mina rekommendationer så pass ofta att det blir till att undersöka. Upplägget: ett tåg mellan Brighton och London, klockan är strax före åtta på morgonen. Plötsligt förändras allt för medpassagerarna, och man får följa deras liv veckorna efter händelsen på tåget. Låter bra, eller hur?)

”Never Knowing” – Chevy Stevens

Släpps i juli. Jag var egentligen lite kluven till ”Still Missing”, gillade storyn och upplägget men ogillade den slentrianmässiga demoniseringen av mammor, som vi sett så ofantligt mycket av inom i synnerhet thrillergenren de senaste åren. Men hon skriver spännande, så jag kommer ge henne åtminstone en chans till.

Så ser min önskelista ut just nu (och ja, jag väljer medvetet att ignorera alla bokhögar som börjar anta groteska proportioner därhemma). Som ni märker är thrillerdominansen stor: har torskat dit på thrillers ordentligt, så det ligger i farans riktning att detta blir Stora Thrillersommaren. Men tro inte att jag glömt Fantasysommar…!

/Den obotliga läsoptimisten

Read Full Post »

Om ni följt mina skriverier i ett par år känner ni säkerligen till min mångåriga och komplexa relation till Patricia Cornwell. I snart 18 år har vi hållit ihop, i början sådär kladdigt nykära med två, tre, någon gång fyra andlöst utlästa böcker i veckan (litterär nymfomani?). Någonstans i slutet av 90-talet, efter Benton Wesleys ”död” (ingen spoiler för er som har någon som helst relation till serien, tro mig), började det svaja i vår relation. Jag började träffa andra, mer hårdkokta, mer välformulerade… ja, bättre, helt enkelt. När sedan det nya årtusendet kom och med det katastrofala förändringar i Kay Scarpetta-serien ruttnade jag snabbare än ett av Scarpettas lik i sydstadsvärme. Inte nog med att Cornwells stil – aldrig mer än ändamålsduglig – blev sämre än sämst, serien kom att präglas av ett illa dolt förakt för de karaktärer som Cornwell själ skapat. De nödtorftigt ihopsydda intrigerna formligen stank av paranoia och bitterhet och – värst av allt – då Cornwell av okänd anledning övergett första person-perspektivet för ett b-thrilleraktigt tredje person-dito framstod hennes självgoda rättsläkare, tidigare endast uthärdlig på grund av att man som läsare fick direktinträde till hennes hjärna, som fullkomligt outhärdlig. I kort: Kay Scarpetta-serien från ”Blow Fly” till och med ”Predator”, håll er borta!

Så kom då någon form av ljusning i form av de två böckerna med Scarpetta i titeln. Det var fortfarande inte bra, långtifrån nittiotalskvalitet, ljusår ifrån ”The Body Farm” som jag fortfarande håller som ett skolexempel för Scarpettaserien då den var som bäst. Men något höll på att skifta, man anade en nytändning i hur karaktärerna förhöll sig till varandra, och även om det fortfarande osade konspirationsteorier och halvdana lösningar över anrättningen så började det kännas kul att hänga med Scarpetta, Wesley, Marino och Lucy igen.

I den nu pocketaktuella ”Port Mortuary” får vi för första gången på över tio år läsa en historia berättad ur Scarpettas synvinkel (jag har redan bejublat detta). Vi får också en klockren bekräftelse på att Cornwell faktiskt är på väg tillbaka till forna höjder. Från första sidan, då Scarpetta kliver in i duschen på militärbasen där hon extraknäckt de senaste månaderna, till slutet, som bäddar för en direktfortsättning och också får det i form av ”Red Mist”, som utkommer i december, är det full rulle. Scarpetta har rentav så fullt upp att hon inte ens hinner laga en av sina storslagna italienska middagar, och där har vi något jag saknar, något som tycks ha stannat upp efter nittiotalsdeckarna: det vardagliga som motvikt till det speedade tempot, konspirationsteorierna och de sadistiska mördarna. Minns ni till exempel Scarpettas och Bentons whiskypimplande i The Boardroom på FBIs huvudkvarter i Quantico? De kärleksfullt tillagade middagarna i Scarpettas hem i Richmond, som genererade en hel kokbok? Jag saknar sådant, och hoppas att Cornwell vågar dra ner tempot en smula, lita på sina karaktärer tillräckligt mycket för att dra ut på deckarintrigen.

Speaking of which. Jag vill inte avslöja alltför mycket av handlingen eftersom hyfsat litterärt okomplicerade deckare som Cornwells är sin handling – i samma anda: låt för bövelen bli att klicka på länken till ”Red Mist” om du inte hunnit läsa ”Port Mortuary”! – annat än att det vankas coola militära gadgets, extremt märkliga obduktionsresultat och att man får ytterligare en nyckel till Scarpettas förflutna. Jag har ingen aning om hur ”Port Mortuary” står sig som förstabok av Cornwell, är alldeles för präglad av mitt emotionella bagage med den matlagande, perfektionistiska rättsläkaren, men jag tycker att den är riktigt bra för sin genre (lättläst, spännande airport lit) och inte bara för att vara Kay Scarpetta-deckare skriven efter 1998. Möjligen brister berättelsen i sin psykologiska trovärdighet, och den där besvärande paranoian som jag ondgjort mig över finns fortfarande kvar. Numera känns den dock befogad, så vi tar och håller tummarna för att allt ska lösa sig för Scarpetta och gänget. För så är det ju med bokserier man följt år efter år: oavsett hur många besvikelser man råkat ut för vill man ju att det ska gå bra för de (förvisso fiktiva, men sedan när spelade det någon roll?) personer man – i mitt fall – följt sedan tonåren. Finns det amerikanska deckarförfattare som är bättre på dialog, intrig, stilbygge, stämning? GUD ja. Men när det gäller den känslomässiga investeringen i återkommande karaktärer, det där rent personliga som drivkraft i att fortsätta läsa bok efter bok i en serie, där är Cornwell oöverträffad. För några år sedan, när Patricia och jag hade det som jobbigast, skrev jag följande på Bokhora:

”När jag dör kommer jag ha en abnormt stor samling inbundna Cornwell-böcker, och mina efterlevande kommer att skaka på huvudet och fråga varför jag inte gav upp efter The Last Precinct.”

Min enorma Scarpettasamling kommer förmodligen att bli ett problem för mina anhöriga, men nu hoppas jag att de – om sådär sextio år, tack! – kommer att förstå varför jag höll ut till det förhoppningsvis inte alltför bittra slutet. Nu behöver bara Scarpetta en nemesis av Temple Gaults kaliber, så kommer det att bli riktigt, riktigt kul att följa henne med posse in i pensionsåldern!

Read Full Post »

Older Posts »