Jag vore väl knappast jag om det inte blev lite snabbshopping på Pocketshop i väntan på mina bokbloggarkompisar i går. Egentligen hade jag siktet inställt på den alldeles nysläppta pocketutgåvan av ”The Passage”, som bjuder på ett smakprov från Justin Cronins kommande bok ”The Twelve” men ack ve, de hade ”fel” utgåva. Till protokollet bör tilläggas att jag redan har ”The Passage” i min ägo – men i ett synnerligen otympligt storpocketformat som knappt får plats i min handväska. Då pendlingstiden = lästiden för mig (somnar bara när jag försöker läsa i sängen these days) är behovet av något mindre och nättare skriande, för jag älskar det jag läst och vill fortsätta min episka apokalypsresa med Cronin. Dock: två utgåvor med identiskt omslag? Lite för mycket till och med för mig. Alltså spanar jag nu efter den amerikansk utgåvan som ser ut så här, med det eftertraktade extramaterialet.
(För er som nu ifrågasätter mitt resonemang säger jag bara så här: Hey, Bokbabbel var faktiskt först med att köpa två utgåvor av ”The Passage”! Och är vi två så kan vi inte ha fel. Jepp, så är det!)
Vad jag faktiskt köpte då, och vad det här inlägget egentligen skulle handla om? Jo, Patricia Cornwells senaste Scarpettadeckare, ”Port Mortuary”, fick följa med mig hem. Det är ingen hemlighet att vi har haft vad man kan kalla a rocky patch, Cornwell och jag. Ända sedan den monumentalt sugiga ”Blow Fly” som utkom några år in på 00-talet har Scarpettaserien varit ett sorgligt kapitel. Bitterhet och allmänt ointresse från författarens sida har svävat som en ond ande över de illa skrivna berättelserna, och som lök på laxen har Cornwell bytt berättarperspektiv från första person till tredje. Fatta då LYCKAN när jag slog upp den alldeles pinfärska pocketupplagan av ”Port Mortuary”, som jag alltså lyckats hålla mig borta från fram tills nu, och i första meningen ser det gyllene ordet. ”I”. I! Jag, som i: Kay Scarpetta från insidan! That’s right folks, Scarpetta är tillbaka i förarsätet! Det, tillsammans med det faktum att de senaste böckerna varit väsentligt mindre, tja, obra än de riktiga lågvattenmärkena, bådar mycket gott. Jag vill ju så gärna tro, och har jag hängt med i femton år vill jag gärna fortsätta till slutet (när nu det blir).
PS: Jenny Hans ”Sommaren jag blev vacker” slog jag också till på. Hoppas på finfin strandläsning!
Berätta om den håller! Även jag har haft jobbiga stunder med Patricias verk, men de första iskalla böckerna har en egen plats i mitt deckarhjärta. Nu har jag helt tappat bort mig i vilka jag läst men tar gärna tag i det igen. Om, that is, den håller.
Lovar att rapportera så fort det bara är möjligt!
Bokbabbel understöder läsande av The Passage men vill ändå påpeka att mitt första ex var en present av Fiktiviteter och det andra ett gratis läsex. Faktiskt. Men åååh för extramaterial, gimme gimme!
Just det, så var det! Kanske läge att faktiskt köpa ett ex av The Passage då? 🙂
Jamen självklart behöver du ett ex som går ner i väskan! Läsvänligt format är viktigt!
Det är ju en såpass bra bok att den är väl värd att äga i två utgåvor också. Eller så kan du ge bort storpocketen till någon annan skräckälskare som ännu inte har läst.
That’s my plan! (Det sistnämnda alltså.) 🙂
Har precis avslutat Philip Henshers ”The Northern Clemency” som jag köpte efter tips här på bloggen (och för att den bara kostade 39 kr, såklart), och himlars vad glad jag är att jag inte gick miste om den! Det är just det här jag älskar med bokbloggar, att man (ibland) får lyckan att upptäcka pärlor som man inte skulle hittat själv…
Så, tack, tack. Och fortsätt blogga och tipsa, please! 🙂
Åh vad kul att höra! Har själv inte hunnit läsa The Northern Clemecy (ahem…) men ämnar göra det i sommar. Jätteroligt att du blev nöjd – och självklart kommer jag att fortsätta att blogga och tipsa!
delar din selektiva lesbianismvurm for vanessa paradis! i min ingar aven beatrice dalle (verkligen ingen skör fransyska!) och emmanuelle-pre-botox-beart : ))
Oh ja, Beatrice Dalle, oh, la, la! Vachement belle (säger man fortfarande ”vachement” i Frankrike eller är det helt 1998?). Kände inte till Emanuelle Bearts botoxäventyr, how very unfortunate.
[…] för första gången på över tio år läsa en historia berättad ur Scarpettas synvinkel (jag har redan bejublat detta). Vi får också en klockren bekräftelse på att Cornwell faktiskt är på väg […]