”Den enögda kaninen” – Christoffer Carlsson

Jag läser väldigt lite modern svensk spänningslitteratur. Det är, kan man kanske tycka, aningen nonchalant och inskränkt av mig, särskilt om man betänker vilken storkonsument jag är av anglosaxisk spänningslitteratur. Ändå: det går inte att komma förbi det faktum att majoriteten av nyskriven svensk spänningslitteratur, ställd bredvid de anglosaxiska kollegerna eller varför inte guldårens mästerverk av Trenter och Lang, saknar något väsentligt. Ett genomarbetat språk som glimrar till, karaktärer som stiger ur pappersdockestadiet och blir levande människor. Till exempel. (Johan Theorin, du är undantaget som bekräftar regeln! Längtar efter ”Sankta Psyko” trots det tvivelaktiga namnet. Kanske klarnar allt när jag läst boken.)

Därför, mina vänner, är jag glad över att nu kunna rapportera att jag läst en alldeles nyskriven roman som, om man är underförstådd med att ”spänning” är ett vidare begrepp än ”polisroman”, går att placera i spänningsfacket. På svenska, av en ung svensk författare. Och – jag gillar! Mycket.

”Den enögda kaninen”, som  utkommer ett drygt år efter den uppmärksammande debuten ”Fallet Vincent Franke”, utspelar sig i Dalen, en sommarloj liten håla på västkusten. Dit har David, numera bosatt i Stockholm där han studerar filosofi, återvänt för att tillbringa sommaren tillsammans med sina barndomsvänner. Redan första dagen får David reda på att det finns ett övergivet, för omvärlden okänt hus i utkanterna av Dalen. Där kommer David och hans vänner att tillbringa många alkoholindränkta kvällar och nätter under sommaren. När det står klart att hans gamla vänner börjat ägna sig åt inbrott runtom i Dalen uppstår spänningar i gruppen, och samtidigt som sommarhettan blir allt mer tryckande rör sig David och vännerna allt närmare avgrunden.

Redan på tredje sidan imponerar Christoffer Carlsson stort på mitt hopplöst bultande gamla indietanthjärta genom att citera det våldsamt underskattade 90-talsbandet Hefner (ett band som jag dessutom själv refererade flitigt till i allt jag skrev som tjugonånting). Detta gör mig förstås extra välvilligt inställd till romanen i stort, men jag tror inte att det är indietöntblindhet som är den avgörande faktorn här. Snarare ligger min huvudsakliga förtjusning i hur exakt och väl Christoffer Carlsson lyckas förmedla stämningar och platser. ”Den enögda kaninen” har, åtminstone inledningsvis, ett långsamt, snudd på lojt, tempo. Som läsare får man god tid på sig att bekanta sig med karaktärerna och hur de förhåller sig till varandra, samtidigt som små, små skärvor av paranoia och inre slitningar i gruppen placeras ut så att det slutliga händelseförloppet – som, liksom i Donna Tartts ”Den hemliga historien”, avslöjas redan i det inledande kapitlet – blir mer begripligt. Här finns många fina ögonblicksbilder som dröjer sig kvar på näthinnan. Samtidigt som ”Den enögda kaninen” är en mörk och suggestiv spänningsroman som berör grov brottslighet, narkotika och ond, bråd död finns här scener som jag nästan är frestad att kalla mysiga. De soldränkta kvällarna i ödehuset där det grillas, dricks, liggs och pratas ter sig mellan varven som ett slags utopi. En plats bortom den verkliga världen, där den där framtidsångesten som varje tjugoplussare bär inom sig åtminstone tillfälligt kan hållas stången genom gemenskap och mer eller mindre olagliga substanser. Det faktum att man som läsare från första sidan vet att allt kommer att gå åt helvete bidrar också till den kluvna känslan av bitterljuvhet, ett (ur läsarsynpunkt) redan förlorat nu.

Just kopplingarna till ”Den hemliga historien” är givetvis ytterligare en anledning till att jag nu sitter och skriver en regelrätt hyllning av något (i min värld) så apart som en dagsfärsk svensk roman med thrillervibbar. Den uppmärksamme kan nämligen hitta åtskilliga beröringspunkter mellan Carlssons och Tartts romaner. En av dem – greppet att redan i första kapitlet avslöja den kommande katastrofen, som senare kommer att prägla berättandet – har jag redan berört. Men här finns även Justine och Julian (namne, förstås, med grekiskstudenternas lärare), ett lätt incestuöst syskonpar med faiblesse för vita kläder, och något i Davids tonfall och roll – beläst och naiv på samma gång, och i egenskap av hemvändare något av en outsider i händelseförloppet – andas Richard Papen. Även skildringen av förlorad oskuld, trasiga vänskapsband och lockelsen i att förlora kontrollen är väldigt ”Den hemliga historien”. Det skulle kunna bli plagiatvarning, men författaren är tillräckligt trygg i sin egen författarröst – och kan sin Tartt tillräckligt väl – för att det ska landa på rätt sida. Snarare blir kopplingarna till Tartts roman något som ytterligare förhöjer såväl intrig som stämning. Och, ärligt talat, kan man få nog av snygga ”Den hemliga historien”-referenser? Knappast, va?

Ni har säkert redan fattat galoppen, men jag blev oerhört förtjust i ”Den hemliga kaninen” och kommer att rekommendera den hejvilt – till min deckarälskande man, till deckarfobiker med ”Den hemliga historien”-faiblaisse (jag tittar på dig, Bokstävlarna!), till folk som är ute efter spännande och välskriven strandläsning i sommar… Precis så här vill jag att nutida svensk spänningslitteratur ska vara.