Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2011

Om jag vill besvara Bokstävlarnas fina lilla söndagsenkät? Tja, är Cthulhu grön? Gillar Alf pizza? Gick solen upp i morse? Ja, ni fattar.

Helgens…

…roligaste: att A kom hem i fredags kväll och gjorde vår lilla familjeenhet hel igen. Och att helgen verkligen gått i familjens tecken. Det är så vansinnigt roligt att följa våra tjejer dag efter dag, särskilt nu när de börjar bubbla på som Piff och Puff.

...tråkigaste: att ESC och ishockey-VM totaldominerade nyhetsflödet och TV-tablån. Zzzzznark.

…godaste: middagen vi lagade och åt i lördags. Perfekt marinerad och grillad kycklingfilé med sallad på vattenmelon, fetaost och mynta. Och så ett glas vitt till. Mmm.

…läsning: båda morgontidningarna (en tillfällig men oerhört njutbar lyx) samt femtiotalet sidor i ”The Moment”. Och så har vi läst massor med tjejerna. Plupp och Emil är två storfavoriter just nu. Otroligt kul att få återuppleva gamla barndomsälsklingar!

…lyssning: Lucinda Williams senaste. Helt. Jävla. Briljant. Lucinda är tillbaka på allvar, och jag noterar lyckligt att den bredbenta kukrocken som hon ibland tangerar är helt borta medan de fullkomligt hjärtekrossande, släpiga alt country-balladerna jag älskar finns överallt. Hennes bästa skiva sedan ”Essence”. Har även lyssnat mycket på k.d. langs nya skiva, som är somrig och fint alt country-rockig. Lyssnar typ bara på alt country och västkustig 70-talsmusik à la Jackson Browne om försomrarna, det är en gammal fin tradition.

Read Full Post »

När nu Blogger, och följaktligen en försvarbar del av den svenska bokbloggosfären, ligger nere känner jag att det är min plikt som WordPressbloggare att hålla bokbloggosfären levande. (Okej, en liten trevare från Bokbabbel kanske har liiite med saken att göra också…) Följaktligen rapporterar jag nu följande:

1. Har nu, efter en veckas förspel, påbörjat Douglas Kennedys ”The Moment”.
2. Huvudpersonen är författare och bor i en stuga i Maine.
3. Det i Douglas Kennedy-land obligatoriska dåtidsspåret utspelar sig i kalla krigets Berlin.
4. Jag gillar! Hoppas på lagom många intrigspår denna gång.

Klart slut, varulvstjut!

(Kortaste inlägget någonsin, måntro?)

Read Full Post »

Har tillbringat den senaste timmen i badkaret med ett glas väl kylt rosé och senaste numret av Mama. Fällde en tår när jag läste intervjun med Marcus Birros flickvän Jonna Vanhatalo om deras två barn som föddes för tidigt och dog i samband med förlossningen. Rörande redan pre-barn, nu helt outhärdligt att ens föreställa sig. Blev senare lite (platoniskt) småkär i BWO-Martin efter att ha läst om honom i ett pappasammanhang. Hade önskat mig bättre litteraturbevakning (jag är tillgänglig om ni läser det här, Mamaredaktionen!) men i övrigt hade jag en riktigt trevlig stund (rosévinet hjälpte nog också). Det är ju extremt lätt att göra sig lustig över den lattemorsakultur som Mama – till viss del – hjälpt till att etablera i Sverige, jag är själv en närmast reflexmässig lattemorsahäcklare. Tycker ändå att tidningen Mama och begreppet Mama (om ni fattar) är två helt olika saker. Tidningen har välskrivna, drivna artiklar med en precis lagom stor dos av eskapism respektive igenkänning. I så fall kan jag tycka att Vi Föräldrar med sina ständiga barnvagnssäkerhetstest och artiklar om ekologisk barnmat, amning och hur många dagar man egentligen ska låta sitt barn gå i förskola är betydligt jobbigare på ett förnumstigt BVC-tantssätt.

Oavsett: nu ska den här nybadade lilla nyponrosen krypa till sängs med Douglas ”Intrigkidnapparen” Kennedys nya roman ”The Moment”. Helena på Fiktiviteter skriver idag om ett fenomen jag är bara alltför välbekant med: detta att skjuta upp läsningen av hett efterlängtade böcker för att man vill suga på karamellen ett tag till. Douglas Kennedy skriver, om det vill sig väl, en roman vartannat år. Fatta hur många dagar jag kommer att ägna åt att önsketankessurfa hans NÄSTA roman kontra de futtiga dagar jag drar ut på det oundvikliga (Helena klappar på boken, läser baksidestexten och förstameningen, lägger tillbaka på nattduksbordet som en äkta tease för att sedan falla för frestelsen och sträckläsa)! När det gäller litterära älsklingar kan man gott kosta på sig att vara lite svåråtkomlig, tycker jag. För, i Carrie Bradshaws ord, ”isn’t delayed gratification the very definition of maturity?”. Well, det är åtminstone en definition.

Godnatt!

Read Full Post »

Ni som följer mig på bloggen och Twitter kan lätt tro att mitt liv består av, i fallande ordning, familjebestyr, tidiga kvällar, bokshopping och läsande. I själva verket har jag några fler intressen än så (men inte många). Ett intresse, som följt med mig ända sedan åren med tidningsurklippen i slöjdlådan som jag berättade om i samband med ”Pop Tart”-recen, är vackra kvinnor. Kanske, rentav, estetisk upphöjt i specifika exempel? Som någorlunda heterosexuell kvinna man kan ju alltid gömma sig bakom dylika intellektualiserande resonemang, medan män omedelbart blir anklagande för att flukta. Oavsett: i morse såg jag H&Ms reklam för mode och noterade att en av modellerna påminner en hel del om Vanessa Paradis. (Vet inte om det rentav är Vanessa Paradis, förmodligen inte?)  Omedelbart kastades jag tillbaka till tidigt 90-tal, då min slöjdlåda med urklipp på sköna donnor fortfarande var ett pågående projekt. Vanessa Paradis Lenny Krawitz-producerade skiva, den med de oemotståndliga 70-talsvibbarna. Det spikraka, mittbenade håret, det undersköna ansiktet som tack vare gluggen hamnade på rätt sida mellan ”söt” och ”intressant”. Jag var för ung för att kopiera hennes stil, men Vanessa Paradis cirka 1992 har alltid varit en stor stilikon för mig. Bjuder således på en liten bildkavalkad på Johnny Depps multibegåvade hustru. Som jag redan konstaterat via andra kanaler bildgooglar jag aldrig män i rent ”åh, snygg!”-syfte. Endast kvinns. Undrar om det går att tala om selektiv lesbianism? Andra vackra kvinnor jag ofta bildgooglar: Sherilyn Fenn och de andra Twin Peaks-tjejerna, Isabella Rossellini (i synnerhet under ”Blue Velvet”-eran), Patricia Arquette (i synnerhet under ”Lost Highway”-eran… hmm, anar vi ett samband mellan min selektiva lesbianism och David Lynch-filmer?), Kate Winslet (som tyvärr har bantat ner sig onödigt mycket nu), Rachel Weisz samt Alexis Bledel från ”Gilmore Girls”, som jag – ursäkta Mengelevibbarna på detta uttalande! – tror är på väg bort från de tidiga 20-nåntingårens nyponrosfräschör/babyface till något betydligt mer klassiskt och intressant.

Bildkavalkad var det ja! Med risk för att outa mig som totalt Top Model-skadad nu: när jag såg den första bilden ekade det ”OMG, Covergirl-plåtningen i säsong 10!” i min popkulturoverloadade hjärna…

Read Full Post »

Jag vore väl knappast jag om det inte blev lite snabbshopping på Pocketshop i väntan på mina bokbloggarkompisar i går. Egentligen hade jag siktet inställt på den alldeles nysläppta pocketutgåvan av ”The Passage”, som bjuder på ett smakprov från Justin Cronins kommande bok ”The Twelve” men ack ve, de hade ”fel” utgåva. Till protokollet bör tilläggas att jag redan har ”The Passage” i min ägo – men i ett synnerligen otympligt storpocketformat som knappt får plats i min handväska. Då pendlingstiden = lästiden för mig (somnar bara när jag försöker läsa i sängen these days) är behovet av något mindre och nättare skriande, för jag älskar det jag läst och vill fortsätta min episka apokalypsresa med Cronin. Dock: två utgåvor med identiskt omslag? Lite för mycket till och med för mig. Alltså spanar jag nu efter den amerikansk utgåvan som ser ut så här, med det eftertraktade extramaterialet.

(För er som nu ifrågasätter mitt resonemang säger jag bara så här: Hey, Bokbabbel var faktiskt först med att köpa två utgåvor av ”The Passage”! Och är vi två så kan vi inte ha fel. Jepp, så är det!)

Vad jag faktiskt köpte då, och vad det här inlägget egentligen skulle handla om? Jo, Patricia Cornwells senaste Scarpettadeckare, ”Port Mortuary”, fick följa med mig hem. Det är ingen hemlighet att vi har haft vad man kan kalla a rocky patch, Cornwell och jag. Ända sedan den monumentalt sugiga ”Blow Fly” som utkom några år in på 00-talet har Scarpettaserien varit ett sorgligt kapitel. Bitterhet och allmänt ointresse från författarens sida har svävat som en ond ande över de illa skrivna berättelserna, och som lök på laxen har Cornwell bytt berättarperspektiv från första person till tredje. Fatta då LYCKAN när jag slog upp den alldeles pinfärska pocketupplagan av ”Port Mortuary”, som jag alltså lyckats hålla mig borta från fram tills nu, och i första meningen ser det gyllene ordet. ”I”. I! Jag, som i: Kay Scarpetta från insidan! That’s right folks, Scarpetta är tillbaka i förarsätet! Det, tillsammans med det faktum att de senaste böckerna varit väsentligt mindre, tja, obra än de riktiga lågvattenmärkena, bådar mycket gott. Jag vill ju så gärna tro, och har jag hängt med i femton år vill jag gärna fortsätta till slutet (när nu det blir).

PS: Jenny Hans ”Sommaren jag blev vacker” slog jag också till på. Hoppas på finfin strandläsning!

Read Full Post »

Liten Austerrapport

Så kom den då till sist, kvällen då hundratals förväntansfulla själar – plus ytterligare ett gäng som följde evenemanget på storbildsskärm – bänkade sig i Kulturhusets hörsal för att lyssna på mannen, myten, metalegenden Paul Auster. När jag kom över den smärre chocken att Austers röst inte alls lät som jag trott att den skulle göra (mycket raspigare, mer ”Goodfellas” än jag trott) var det en alldeles fantastisk kväll. Möjligen kan jag tycka att Austers samtalspartner, den norske kulturjournalisten Hans Olav Brenner, var lite för fokuserad på Austers senaste romaner. Hade velat höra mer om hans tidigare verk och, inte minst, om läsaren Paul Auster. En liten frågestund hade också varit fint, men det hanns tyvärr inte med. Däremot blev det signering och jag – trumvirvel – vågade! Se bildbevis här ovan. Om ni undrar över den överstrukna författartiteln så var det en del av en trettiosekunders utbildning i konsten att skriva på rätt försättssida. Enligt Auster gjorde man alltid så ”in the olden days”. Och ja, jag gjorde alltså rookiemisstaget att närma mig signeringsbordet utan att ha slagit fram rätt sida! Fy på mig. Annars var lallande fåne-faktorn förvånansvärt låg på mig, faktiskt. Det tog nio år, men nu kan jag med rent samvete säga att jag – typ – träffat Paul Auster. Och vilket förtjusande möte det var! Känner mig nu lite nyförälskad i hans författarskap efter ett par år av sval alienation. Ska läsa ”Sunset Park” asap, och ser otroligt mycket fram emot att läsa Austers pågående projekt som, om jag förstod saken rätt, blir en aningen självbiografiskt färgad historia om åldrande, kroppslighet och den fysiska existensen. Han talade väldigt fint om det dubbla med att för omvärlden vara synonym med sitt ansikte – som man ju oftast själv inte ser. ”We are all alienated from our own bodies, even as we inhabit it ourselves”: så står det bland anteckningarna i min mobiltelefon och jag tror att det är ett någorlunda exakt citat. En av mina absoluta Austerfavorit är och förblir ”The Invention of Solitude”, ett annat verk färgat av Austers personbiografi, så jag är synnerligen förväntansfull!

Bokbiten, Boktoka och Calliope höll mig sällskap under framträdandet. Håll utkik efter rapporter hos dem!

Read Full Post »

Imorgon smäller det. Då gästar Paul Auster, kungen av Brooklyn, en av den amerikanska samtidslitteraturens förgrundsgestalter och idol för mången läsande sjuttio- och åttiotalist, Internationell Författarscen på Kulturhuset. För mig, som egentligen är av uppfattningen att de mest givande författarmötena sker hemma i läsfåtöljen, är det en tveeggad historia, detta. Det ska bli skitkul att träffa ett gäng andra Austerfans och bokbloggare (till exempel fina Calliope, som åkt hela vägen från Skåne för att få bevittna Paul Auster in action) innan, och samtalet kommer alldeles säkert vara hyperintressant förutsatt att man gett Auster en värdig samtalspartner. Men sen, när det är dags för signering, det där momentet som Morrissey beskriver så träffsäkert i ”Reader Meet Author”? Nja, då finns det en viss risk för att jag stannar kvar i bakgrunden. Ni talar liksom med kvinnan som medvetet höll sig hemma kvällen då Joyce Carol Oates gästade samma scen för två somrar sedan av rädsla för att kvinnan jag idealiserat och mytologiserat bortom vett och sans skulle visa sig vara en besvikelse IRL.

Faktum är att jag har träffat Paul Auster, eller i alla fall befunnit mig i samma lokal som honom. Det var vid en författarsignering på Hedengrens för närmare ett decennium sedan. Det lustiga är att Johanna L från Bokhora (som jag inte kände på den tiden) befann sig på samma signering och gjorde samma sak som jag: vände på klacken och sprang därifrån av rädsla för att spräcka illusionerna. (Lite komiskt, ändå, att jag sedan gick hem och läste Austers ”Illusionernas bok”, som nu när jag tänker på det förmodligen var den bok han signerade.) Båda våra upplevelser av signeringen finns återgivna i Bokhoras ”Album” som utkom hos Norstedts häromåret.

Det som ändå talar för att jag denna gång ska ta den proverbiala tjuren vid hornen och faktiskt få en liten kråka i boken jag tagit med mig är:

1. Sedan incidenten på Hedengrens har jag faktiskt träffat, ja, konverserat, till och med intervjuat flera författare vars verk och personae jag respekterar högt. Att jag inte bara lyckades genomföra min intervju med Christine Falkenland vid medvetande, utan hjärt- och lungräddning, utan dessutom gjorde ett helt okej jobb talar väl för att jag borde klara av att stå framför Auster i de få sekunder det tar för honom att skriva sitt namn i min bok. Dessutom: jag åkte ju faktiskt till en avkrok i Essex för att få mitt gamla trasiga ex av ”Mardrömmar” signerat av Stephen King… och återigen, jag överlevde.

2. Austers stjärnglans har falnat avsevärt för mig de senaste åren. I början av 00-talet avgudade jag karln, på det där totalstjärnögda och samtidigt intellektualiserande blasé sättet som bara väldigt unga litteraturstuderande kan. Sedan dess har jag läst och uppskattat det han skrivit, fram till en viss gräns. Hans senaste böcker har helt enkelt inte varit tillräckligt bra. Faktum är att jag i skrivande stund inte ens hunnit ta mig igenom ”Sunset Park”, som ändå utkom på engelska för åtskilliga månader sedan. Lite sund skepsis är nog bra mot den mest akuta fangirligheten och den eventulla handlingsförlamning som kan följa med.

Så, liten cliffhanger här på bloggen alltså. Will she or won’t she? Under tiden lämnar jag er med Morrisseys fantastiska, av mig flitigt citerade ”Reader Meet Author”, där the almighty Mozzer (vars rasistiska uttalanden förresten börjar bli allt svårare att ignorera, tyvärr… på tal om att punktera fangirligheten) så genialiskt beskriver tomheten och besvikelsen som uppstår när författare och läsare möts i verkligheten och blir medvetna om de enorma hierarkiska skillnaderna mellan dem.

You don’t know a thing about their lives
They live where you wouldn’t dare to drive
You shake as you think of how they sleep
But you write as if you all lie side by side
Reader, meet Author
With the hope of hearing sense
But you may be feeling let down
By the words of defence
He says ”No-one ever sees me when I cry”

You don’t know a thing about their lives
Books don’t save them, books aren’t Stanley knives
And if a fight broke out here tonight
You’d be the first away, because you’re that type
And the year 2000 won’t change anyone here
As each fabled promise flies so fast
You’ll swear it was never there
Oh, have you ever escaped from a shipwrecked life ?

So safely with your software, miles from the front line
You hear the way their sad voice sings, and you start to imagine things
Oh, any excuse to write your lies

(Steven Patrick Morrissey)

Read Full Post »

OMG! OMG! OMG! Ny roman av Christine Falkenland i höst! (”Sfinx” heter den.) Löfte om en ”skrämmande roman om avund i dess ondskefullaste och lägsta form”! Innebär detta att hardcore-Falkenland, onådets och beckmörkrets sångerska som jag saknade en smula i den med Falkenlandmått glada ”Vinterträdgården”, är tillbaka? Hoppas! Tusen tack, snälla rara Fiktiviteter för denna fantastiska nyhet. Nu väntar jag bara på bekräftelse angående Gillian Flynns tredje roman, som ska vara på gång under 2011, och så är min lycka all. Tills jag läst de senaste romanerna och otåligt börjar vänta på mer, vill säga.

(Seriöst, jag tycker synd om dagens författare. Knappt har de hunnit skriva en ny roman förrän fansen börjar skrika efter nytt material. Ett talande exempel på den ständigt framåtblickande, patologiskt otåliga nutidsmänniskan som Micael Dalén skrev om i ”Nextopia”, kanske?)

Medan vi Falkenlandpeppar kan ni ju passa på att söka på ”Christine Falkenland” på Bokhora. Ni kommer att hitta massor, bland annat en intervju med Falkenland som jag gjorde på Bokmässan 2008. Och varför inte införskaffa ”4 x prosa” om ni känner att ni behöver en introduktion till Sveriges Dark Lady of Letters? Där får ni Falkenlands fyra första romaner, samtliga alldeles omistliga i sitt kompakta mörker och sin stilistiska lyskraft. Christine Falkenland-peppen har härmed börjat!

Read Full Post »

Jan på English Bookshop tipsade mig om den här roliga listan över tvillingskildringar i litteraturen. In och titta ni med, det finns mycket läsvärt där! Själv har jag ju i egenskap av tvillingmamma en naturlig koppling till tvillingskildringar, men faktum är att jag alltid har fascinerats av tvillingar och mer eller mindre aktivt sökt mig till skildringar av dem i litteratur och film. Från Sweet Valley-tvillingarna Wakefield och Arild och Rosilda hos Maria Gripe till Joyce Carol Oates tvillingmani som Rosamond Smith (i sig en – mörk, ännu mer våldsbenägen – tvilling till ”JCO”, förstås) och, givetvis, David Lynchs besatthet av dubbelgångare, lookalikes och shadow selves i verk som ”Twin Peaks”, ”Mulholland Drive” och ”Lost Highway” har tvillingmotivet alltid fängslat mig. Så mycket utrymme för frågor kring arv och miljö, identitet och relationer, plus att tvillingar – förlåt mig nu, E och A, ni vet att mamma älskar er över allt annat! – är lite småläskiga och allmänt freaky (eller åtminstone har potential att bli i, säg en mörk thrillerinramning med Lynchvibbar). När jag fick reda på att jag väntade enäggstvillingar kallade ultraljudssköterskan det för ”naturens mest perfekta missbildning”. Fint formulerat, tycker jag.

Några böcker från listan som jag läst och särskilt vill rekommendera:

  • ”I Know This Much Is True” av Wally Lamb (underbart episkt och Great American Novel-storvulet. Ståpäls och tårar hela vägen genom de drygt 900 sidorna – glöm inte näsdukarna!)
  • ”Her Fearful Symmetry” av Audrey Niffenegger (enäggstvillingar, spöken och Highgate Cemetery, vad mer kan en flicka begära?)
  • ”The Thirteenth Tale” av Diane Setterfeld (mysrysigt, atmosfäriskt och totalabsorberande – när ska Diane Setterfeld skriva en ny bok?)
  • ”The God of Small Things” av Arundhati Roy (en av mina största läsupplevelser under slutet av 90-talet, fast jag tänkte faktiskt aldrig på tvillingtemat…)
  • ”The Last Child” av John Hart (fullkomligt hjärtekrossande thriller/uppväxtskildring med rejäla sorgkanter)
  • ”The Secret Lives of the Twins” av Rosamond Smith (aka Joyce Carol Oates)
  • ”Juno & Juliet” av Julian Gough (lättläst och välskriven skildring av irländska tvillingsyster. Vill minnas att det finns några partier som andas gubbsjuka, dock)

Kan ni komma på några fler böcker där tvillingar är med som inte nämns i listan? I så fall: shoot! Min devis: man kan aldrig få för många litterära tvillingskildringar.

Två favvotvillingpar.

Read Full Post »

Efter att ha varit omgiven av snoriga och febriga familjemedlemmar hela veckan har nu turen – om man nu kan tala om tur i dessa sammanhang – kommit till mig. Ligger i sängen med tjock, varm katt draperad runt benet och känner mig mycket, mycket ynklig. Kanske, dock att man faktiskt kan tala om tur i samma andetag som sjukdom? Hann nämligen hämta två präktiga bokpaket – ett från Adlibris, ett från English Bookshop – innan jag insjuknade. Innehållet: ”A Game of Thrones” av George R.R. Martin, ”Little, Big” av John Crowley (med blurb från Harold Bloom, vilket kändes aningen oväntat), alldeles, alldeles färska ”The Moment” av min intrigkidnapparfavorit Douglas Kennedy, hyllade ”Ilustrado” av Miguel Syjuco samt Justin Evans nya roman ”The White Devil”. Det har mig veterligen aldrig hänt att jag låtit en ny Douglas Kennedy vara oläst i mer än ett dygn från det att jag köpt boken, men kanske, kanske kommer det att hända nu. Ni förstår, ”The White Devil” utspelar sig på en engelsk internatskola och bjuder på såväl spökerier och gruvligheter som referenser till Lord Byron. Hörde jag någon hojta ”just what the doctor ordered”…?

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »