Min vurm för skräck är vida känd i bokbloggosfären. Oavsett om det handlar om en härligt slashig hillbillyskräckis i filmformat (t ex Rob Zombies ”The Devil’s Rejects”) eller mer sofistikerade spökhistorier i litterär form à la M.R. James eller moderna motsvarigheter som Susan Hill så kan man räkna med att jag sitter på första bänk, blodtörstig och lycklig. Det är klart att jag blir rädd – men rädslan är av den trygga, kontrollerade sorten. Jag vet att det jag läser eller ser är fiktion, och att jag när som helst kan stänga av TV-apparaten eller lägga ifrån mig boken. Jag tycker mig även veta att vampyrer, barnätande clowner med huggtänder och gastar är, för att citera Karlsson på taket, ett rent påhitt. Följaktligen blir min rädsla av det lustbetonade slaget, inte helt olik den där kittlande känslan i magen som infinner sig när man åker berg-och-dalbana. Visst har det hänt att mina övernaturliga, fiktiva vänner besökt mig i drömmar; när jag läste Peter Straubs ”Ghost Story” vaknade jag gallskrikande efter att ha sett Eva Galli vid sängkanten i en ovanligt levande mardrömmar. Men på det stora hela är mitt förhållande till skräck närmast mysbetonad. Jag tror att många andra skräckfanatiker känner igen sig i detta.
Så börjar jag läsa Louise Doughtys roman ”Whatever You Love”. En alltigenom realistisk roman-roman helt avsaknad monster och övernaturligheter, om en mor som förlorar sin nioåriga dotter i en fullkomligt onödig smitningsolycka. Knappt har poliskonstaplarna hunnit sätta sig i huvudpersonens soffa förrän tårarna rinner bakom solglasögonen och magen, halsen, allt knyter ihop sig. Det här är äkta skräck, sådant som är snudd på outhärdligt att läsa. Det är välskrivet och -gestaltat och – förstås – hjärtekrossande men jag står ändå i valet och kvalet. Ska jag verkligen utsätta mig för det här, eller fly in i en tryggt verklighetsdistanserad värld av vampyrer och spöken? Min maggropskänsla säger ”fly, fly!”. Ändå tror jag nog att jag kommer att fortsätta läsa. Vissa böcker är värda det där magontet, de ytterst verkliga skräckkänslorna. Det återstår att se om ”Whatever You Love” är en sådan bok, men jag tänker i alla fall ge den chansen.
Vad skrämmer er mest i skönlitteratur?
Noterar lyckligt att 
När jag tittar ut genom fönstret formligen öser regnet ner från en himmel som snarare får en att associera till november och mörkare tider än midsommar, sill och snaps. Behöver ni lite inspiration för att komma i midsommarstämning? I så fall rekommenderar jag – förstås – en gammal Maria Lang, nämligen ”En främmande man” från 1962. Här gör det forna berättarjaget Puck Bure ett bejublat gästspel, och det blir en mörk och tung midsommar i en ödeby i Bergslagens djupa skogar där nu och då kolliderar – och resulterar i ett nytt mord… Jag räknar ”En främmande man” till en av de absolut bästa Maria Lang-böckerna och när jag alldeles nyligen läste om den fann jag att den fortfarande håller. Vill du läsa en mer utförlig recension, titta gärna på min 
Well, en del verk diskvalificerar sig direkt. En bokcirkel om ”Knackarna” skulle kanske vara kul på ett kitschigt/småmasochistiskt sätt, men då skulle jag förlora flera prospektiva Kingadepter. Dumt. ”It”, 1300 sidor, och den fullständiga versionen av ”The Stand” (över 1500, vill jag minnas) skulle nog också ha en lätt avskräckande effekt. Till sist, efter mycket funderande fram och tillbaka, föll mitt val på ”Salem’s Lot” (1975). Det var, om man inte räknar med ett par vettskrämda kapitel av ”Cujo” som nioåring, min första introduktion till King en varm sommar när 1990-talet var ungt. Minns att jag stannade uppe flera nätter i rad och läste, läste, läste tills det blev ljust. Minns också att jag blev fullkomligt skräckslagen, på det där underbart kittlande, njutningsfulla sättet som jag ända sedan dess varit beroende av. Det ska bli sjukt spännande att läsa om ”Salem’s Lot” som vuxen, på originalspråk, med vuxna skräcknördsglasögon. Givetvis tog jag tillfället i akt att införskaffa 
Jag älskar Helen Fitzgerald. Älskar, som i: vill gifta mig med henne och få tretton barn – Fitzgerald har, bisarrt nog, tolv syskon! – med henne. På ett platoniskt, litterärt, strikt fangirligt sätt. Ingen skriver obändliga, svarthumoristiska, no bullshit-kvinnor som hon. Skulle möjligen vara den där andra brittiska Helen-figuren (och nej, jag menar inte Helen Fielding. Tänk ”Dirty Weekend”.) Så när min bokpusher meddelade att en 
