Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2011

Min vurm för skräck är vida känd i bokbloggosfären. Oavsett om det handlar om en härligt slashig hillbillyskräckis i filmformat (t ex Rob Zombies ”The Devil’s Rejects”) eller mer sofistikerade spökhistorier i litterär form à la M.R. James eller moderna motsvarigheter som Susan Hill så kan man räkna med att jag sitter på första bänk, blodtörstig och lycklig. Det är klart att jag blir rädd – men rädslan är av den trygga, kontrollerade sorten. Jag vet att det jag läser eller ser är fiktion, och att jag när som helst kan stänga av TV-apparaten eller lägga ifrån mig boken. Jag tycker mig även veta att vampyrer, barnätande clowner med huggtänder och gastar är, för att citera Karlsson på taket, ett rent påhitt. Följaktligen blir min rädsla av det lustbetonade slaget, inte helt olik den där kittlande känslan i magen som infinner sig när man åker berg-och-dalbana. Visst har det hänt att mina övernaturliga, fiktiva vänner besökt mig i drömmar; när jag läste Peter Straubs ”Ghost Story” vaknade jag gallskrikande efter att ha sett Eva Galli vid sängkanten i en ovanligt levande mardrömmar. Men på det stora hela är mitt förhållande till skräck närmast mysbetonad. Jag tror att många andra skräckfanatiker känner igen sig i detta.

Så börjar jag läsa Louise Doughtys roman ”Whatever You Love”. En alltigenom realistisk roman-roman helt avsaknad monster och övernaturligheter, om en mor som förlorar sin nioåriga dotter i en fullkomligt onödig smitningsolycka. Knappt har poliskonstaplarna hunnit sätta sig i huvudpersonens soffa förrän tårarna rinner bakom solglasögonen och magen, halsen, allt knyter ihop sig. Det här är äkta skräck, sådant som är snudd på outhärdligt att läsa. Det är välskrivet och -gestaltat och – förstås – hjärtekrossande men jag står ändå i valet och kvalet. Ska jag verkligen utsätta mig för det här, eller fly in i en tryggt verklighetsdistanserad värld av vampyrer och spöken? Min maggropskänsla säger ”fly, fly!”. Ändå tror jag nog att jag kommer att fortsätta läsa. Vissa böcker är värda det där magontet, de ytterst verkliga skräckkänslorna. Det återstår att se om ”Whatever You Love” är en sådan bok, men jag tänker i alla fall ge den chansen.

Vad skrämmer er mest i skönlitteratur?

Annonser

Read Full Post »

Salem’s Lot revisited

Men HUR ska jag klara av att ha munkavle angående min ”Salem’s Lot”-läsning ända tills efter avslutad bokklubbsdiskussion?! Fick hem den illustrerade deluxeutgåvan igår och även om ”illustrerad” är att ta i – några hyfsat stämningsfulla/creepy svartvita fotografier utspridda mellan bokens olika delar – så är det roligt att få läsa om den på engelska. När det begav sig var det ju svart Legendakartonnage som gällde. Ändå: när jag började läsa första kapitlet blev jag helt förundrar över hur formuleringar liksom flöt upp till ytan, helt självklara fast nu på ett annat språk. Jag mindes allt. Är det kanske likadant med de första riktigt omvälvande läsupplevelserna som med den första kärleken, att alla detaljer stannar kvar oavsett hur lång tid som gått?

Sätter nu på munkavle angående Kingen och småstadsvampyrerna. Tas av i slutet av augusti. Men jag kan verkligen rekommendera att läsa om gamla Kingromaner i sommar!

Munkavlet gäller även dig, blodsugare! Inga spoilers nu.

Read Full Post »

Klicka, vänta

Går just nu i väntans tider. Nej, det är inget litet syskon till tvillingarna på g, utan jag talar om något oändligt mycket viktigare. Nämligen planeringen av min sommarläsning. Helt perfekt är inte min turordning ännu, det krävs nog ett besök till English Bookshop och den lilla lila butiken först. Eventuellt ett biblioteksbesök också. Men de böcker jag klickat hem i sommarläsningssyfte – det rör sig, bisarrt nog, om tre separata beställningar då jag uppenbarligen inte har sinnesnärvaro nog att a) vänta in den där sista boken som väntas släppas i slutet av juni och b) koordinera ordern så att allt hamnar i ett och samma bautapaket – ja, de böckerna borgar för några riktigt fina läsveckor. (Månader? Jag tenderar att ha en gigantisk övertro till min snabbläsarförmåga när jag planerar sommarläsning.)

Böckerna som är på väg hem till mig är:

I PAKET NUMMER ETT

Specialutgåvan av”Salem’s Lot” som jag redan dreglat över (endast det bästa är gott nog för en Elitistmörkerbokklubbmedlem!)

I PAKET NUMMER TVÅ

Alice Hoffmans senaste, åtminstone på pappret mycket lovande roman ”Red Garden”. En liten stad i New England under 300 år. Tycker dessvärre att Hoffman varit lite avslagen i sina senaste romaner, så en revival vore fint.
”The Map of True Places” av Brunonia Barry, som jag misstänker har läst en hel del Hoffman själv. Läste och tyckte hemskt mycket om hennes debut ”The Lace Reader” när den kom 2008. Därefter föll Barry av min litterära radar, tills en litteraturälskande Facebookvän tipsade mig om ”The Lace Reader” eftersom den kändes som en klockren Helenabok. Vilket den ju var, då jag redan läst och gillat den. (Så där brukar det gå till när jag blir boktipsad…) Så ställde jag frågan jag borde ställt mig för länge sedan, nämligen ”undrar vad Brunonia Barry hittat på sedan sist?”. Svaret: en ny roman! Hoppas på favorit i repris, även denna gång med vackra New England-skildringar (Salem!) och en perfekt mix av vackert språk, originella typer och lite magi. (Insnöad, jag?!)

I PAKET NUMMER TRE (GUD VAD NI TJÄNAR PENGAR PÅ MIG, ADLIBRIS!)

”The Silent Girl” av Tess Gerritsen, författaren med de aningen galna intrigerna som jag älskar att läsa om sommaren. Släpptes, eller FÖRLÅT, jag menar förstås utkom, härom dagen. Snut-Rizzoli, gothrättsläkar-Isles och en ny, förhoppningsvis bindgalen seriemördare. Happy times!
”Amelia O’Donohue Is So Not a Virgin”, en förmodligen alldeles fantastiskt moralisk och uppbygglig ungdomsroman av min äkta maka Helen Fitzgerald (det är sant! Jag friade och hon tackade ja på Twitter. Och så säger folk att bokbloggare är onyanserade i sina omdömen, bah!).
”The Iron House” av John Hart, som ju fick ett eget inlägg tidigare idag.

Det är alltså synnerligen goda tider för bokhamstrare! Risken för akut abibliofobi á la förra veckans fasa torde nu vara cirka noll… Hela det här inlägget är förresten specialskrivet för Bokbabbel, som inte ville nöja sig med ett retsamt undflyende ”jag har tre olika beställningar på gång just nu” utan ville ha en full redogörelse. Vad gör man inte för sina fellow bokhamstervänner…?

Har ni ägnat er åt någon bokshopping på sistone? I så fall, vad köpte ni?

Read Full Post »

Noterar lyckligt att John Hart skrivit en ny roman, ”The Iron House”, som redan finns ute i engelsk utgåva. Hans ”The Last Child” var ett skolexempel på hur jag vill ha mina thrillers: mörka, hjärteslitande, komplexa, med suggestiva miljöer och ljuvligt söndertrasande karaktärer man tror på. Dessutom: tvillingar! ”The Iron House” innehåller mig veterligen inga tvillingar, men jag förbereder ändå för högtidsstund för mitt mörkerälskande thrillerjag. Ett jag, som för övrigt fått allt större spelrum de senaste åren – mycket tack vare att det finns så många amerikaner som håller imponerande hög standard inom genren. John Hart är, som ni förstår, ett namn att lägga på minnet. Själv har jag redan klickat hem ”The Iron House”. Så klart. Det tog väl en fyra minuter från upptäckt till ”bekräfta beställning”…

Litet PS! Ser nu att Bokbiten funderar kring skillnaden mellan deckare och thriller. För mig handlar det, åtminstone till stor del, om det hon är inne på: polisernas synlighetsgrad. Såväl deckare som thrillers går ju under kategorin ”spänning”, men sedan kan skillnaden vara stor avseende fokus. Vem som berättar och varför – och, framför allt, hur brottet och dess efterdyningar skildras. Gillian Flynn är för mig en utpräglad thrillerförfattare, John Hart en annan. Linwood Barclay och Harlan Coben… nog faller de också in under thrillerbegreppet? Samtliga författare jag nämnt kännetecknas av att händelserna i deras romaner berättas från ett slags skuggsida, i en gråzon mellan förövare, offer och (icke auktoriserad) utredare där rollerna är långtifrån glasklara och ofta blöder in i varandra. Sedan brukar sanningen sällan vara särskilt svartvit i thrillers, det finns inte samma behov av att knyta samman alla lösa trådar. Behöver jag nämna att jag i nio fall av tio föredrar thrillers framför deckare..?

Read Full Post »

När jag tittar ut genom fönstret formligen öser regnet ner från en himmel som snarare får en att associera till november och mörkare tider än midsommar, sill och snaps. Behöver ni lite inspiration för att komma i midsommarstämning? I så fall rekommenderar jag – förstås – en gammal Maria Lang, nämligen ”En främmande man” från 1962. Här gör det forna berättarjaget Puck Bure ett bejublat gästspel, och det blir en mörk och tung midsommar i en ödeby i Bergslagens djupa skogar där nu och då kolliderar – och resulterar i ett nytt mord… Jag räknar ”En främmande man” till en av de absolut bästa Maria Lang-böckerna och när jag alldeles nyligen läste om den fann jag att den fortfarande håller. Vill du läsa en mer utförlig recension, titta gärna på min recension på Bokhora från förra året. (Jo, jag läser om Maria Lang varje sommar. Minst. Just nu är det ”Mördaren ljuger inte ensam”, och jag njuter av den skarpa, tidstypiska dialogen, den akademiska jargongen och de snillrikt konstruerade små morden.)

Dagens boktips, alltså!

Read Full Post »

Abibliofobivarning!

Hjälp! Gjorde det obegripligt dumma nybörjarmisstaget att… är ni med nu… lämna boken jag just nu läser hemma på hallbyrån. Och, vänta, det blir värre: jag hade inte några backupböcker med mig.

Vi upprepar sista stycket, återigen kursiverat (måste vara den stundande Kingläsningen som smittar av sig…). Jag, Helena ”Abibliofobiker über alles” Dahlgren,  hade inte några backupböcker med mig. Jag, som gång på gång uppmanat folk att alltid packa dubbelt (minst!) så många böcker som man kan tänkas hinna läsa, om det så gäller en långresa eller en pendlingsresa in till Stockholm, hade alltså inte sett till att curla för min abibliofobi*. Hädanefter kommer det alltid att ligga minst en extrabok i min handväskan, ty man vet aldrig när abibliofobin sätter sina klor i en. Better be safe than sorry…

En riktigt bra bok var det dessutom som jag glömde på byrån: Sarah Winmans debutroman ”When God Was a Rabbit”. Otroligt fin, originell och rörande (OBS! På rätt sätt! OBS!) skildring av en Essexfamilj under 70-talet och decennier framåt som är månadens bokklubbsval hos English Bookshop. Det allmänna uppropet till hugade spekulanter lyder: Läs! Själv får jag vänta tills ikväll…

* Abibliofobi = ”the morbid fear of running out of books to read”. Vanligt förekommande åkomma i bokbloggosfären.

Read Full Post »

Har fått ett så himla fint hedersuppdrag av mina eminenta Elitistmörkerbokcirkelkompisar (puh! Långt ord!)! Till vår nästa bokcirkel i slutet av sommaren ska jag välja en Stephen King-bok som vi ska läsa och diskutera tillsammans. Just det: en. Jag tror inte att jag är ute och cyklar om jag säger att jag läst ett fyrtiotal Kingböcker. Räcker det, förresten, eller talar vi femtiotal? Hur som helst: det finns, för att uttrycka det milt, en del att välja mellan, så hur gå till väga?

Well, en del verk diskvalificerar sig direkt. En bokcirkel om ”Knackarna” skulle kanske vara kul på ett kitschigt/småmasochistiskt sätt, men då skulle jag förlora flera prospektiva Kingadepter. Dumt. ”It”, 1300 sidor, och den fullständiga versionen av ”The Stand” (över 1500, vill jag minnas) skulle nog också ha en lätt avskräckande effekt. Till sist, efter mycket funderande fram och tillbaka, föll mitt val på ”Salem’s Lot” (1975). Det var, om man inte räknar med ett par vettskrämda kapitel av ”Cujo” som nioåring, min första introduktion till King en varm sommar när 1990-talet var ungt. Minns att jag stannade uppe flera nätter i rad och läste, läste, läste tills det blev ljust. Minns också att jag blev fullkomligt skräckslagen, på det där underbart kittlande, njutningsfulla sättet som jag ända sedan dess varit beroende av. Det ska bli sjukt spännande att läsa om ”Salem’s Lot” som vuxen, på originalspråk, med vuxna skräcknördsglasögon. Givetvis tog jag tillfället i akt att införskaffa den här fina illustrerade utgåvan från Hodder, som innehåller ett nytt förord från Kingen, tidigare opublicerade sidor samt två relaterade noveller, den Lovecraft-doftande ”Jerusalem’s Lot” och ”One for the Road”, båda publicerade i ”The Night Shift” 1978. Jag menar, en bokcirkel är väl en anledning så god som någon att uppdatera sitt Stephen King-bestånd, även om man (jag) råkar äga boken i svensk utgåva?

Read Full Post »

Older Posts »