Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2011

Jag har ofta noterat, och skrivit om, det svåra med att skriva om böcker man verkligen, verkligen tyckt om. Böcker som gått direkt in i hjärtat, med stämningar, miljöer och karaktärer utöver det vanliga. Det tycks mig som om ju mer intensivt jag älskat en bok, desto mindre har jag att säga om den. Åtminstone inledningvis. Om jag vilar på hanen i ett par veckor, som jag minns att jag gjorde med båda Gillian Flynns böcker, brukar den mest omtumlande läsupplevelsen ha lagt sig en smula – vilket gör att det bultande fangirlhjärtat fått sällskap av litteraturvetaren.

Jag skulle kunna vänta med att skriva om ”The Lessons”, låta den där nykära auran lägga sig en aning. Men, handen på hjärtat, varför det? Är det inte dags för en riktig lovebomb här på Dark Places? Jag menar det. Here we go! Och hörni, litterär elefantiasis-fobiker, håll i hatten!

”The Lessons” är berättelsen om James, som anländer till Oxford för att läsa fysik vid en av de mest anrika skolorna (dock inte Magdalen, där självaste Oscar Wilde studerade en gång och där undertecknad vandrat längs de perfekt ansade smaragdgröna gräsmattorna med ett fånigt leende på läpparna). Han har, som så många andra, mytologiserat och idealiserat Oxford bortom vett och sans, så mötet med en, under den lärda och vackra ytan, rätt prosaisk studenttillvaro blir tuff. Plötsligt är han inte bäst i klassen längre utan måste kämpa för att hålla sig ovanför ytan, och var är alla fester, alla glamorösa tillställningar han drömt om?

Svaret: varhelst Mark befinner sig. När James av en slump hamnar i kretsen kring den karismatiska rikemanssonen Mark får Oxford det där gyllene skimret han hoppas på. Snart flyttar de allesammans – James, vackra, oåtkomliga Emmanuella, smarta, neurotiska Franny, högpresterande Simon (som jag aldrig fick något riktigt grepp om, annat än i hans on/off-förhållande med Franny), lojala, trygga Jess – in i ett sjabbigt men grandiost hus som Mark disponerar i Jericho (gud vad jag skulle vilja bo i en stadsdel med det namnet! Särskilt i Oxford, obviously). Dagarna och åren flyter ihop i en alkoholdisig dimma: champagne på gräsmattan, extravaganta pubrundor, baler, tentafiranden… Alltsammans betalat och orkestrerat av Mark som, inser man snabbt, har ett hårt och inte särskilt sunt grepp på gruppen. Kanske särskilt på James, vackre men undflyende och något osjälvständige James som, liksom Richard Papen i ”Den hemliga historien”, är en person som helst lever genom andra, rikare, mer glamorösa personer. Faktum är att James, vid sidan av Mark med alla sina neuroser och nycker och appetite for destruction, är romanens mest intressanta person. Han ÄR nämligen inte någon ryggradslös parasit eller svansviftande sällskapshund, inte egentligen. Ändå faller han så lätt in i den rollen, med Jess och med Mark. Hur kommer det sig att vissa människor gör så, lägger sig platt på rygg och underordnar sig? Fascinerande. Han är underdogen man hejar på och ömmar för, och det är tack vare James komplexitet – och hans förmåga att väcka känslor av såväl ömhet som frustration, för varför reser han sig inte upp och inser att han duger som han är, utan att reflekteras i någon annan?! – som romanen fortsätter att bära efter att de gyllene Oxfordåren slutar och verkligheten börjar. Kanske, rentav, att det är där det börjar bränna på riktigt?

En annan intressant sak med ”The Lessons” är idén om att man som människa har några gyllene år då man är den bästa versionen av sig själv, framhävd av människor som får en att glänsa. Därefter går allt utför. Det är en oerhört romantisk bild av livet, passande i litteraturen och en tematik som jag instinktivt dras till. Kanske, om jag ska lägga mig själv på analyssoffan, för att jag själv aldrig haft några år som verkligen sticker ut som De Gyllene Åren. Mitt liv har haft sina toppar och dalar, men för det mesta har det tuffat på, och jag kan inte ringa in en tidsperiod som Den Där Tiden, åren eller månaderna då jag var den bästa versionen av mig själv.  Snarare är jag av den mer pragmatiska, duktiga uppfattningen att man hela tiden bör sträva framåt, mot att bli en bättre version av sig själv utifrån de förutsättningar man har just då. Inte har jag heller haft en grupp vänner så tajta och symbiotiska som vännerna här, eller hos Tartt, eller i Tana Frenchs ”The Likeness”.  Förmodligen är det därför jag, bok efter bok, aktivt söker mig efter sådana skildringar. För att parafrasera inledningen till ”Den hemliga historien”: existerar den perfekta, totaluppslukande, gyllene vänskapen utanför litteraturen? Länge trodde jag att den gjorde det. Nu tror jag snarare att det är inom litteraturens ramar som den kan växa och frodas för att sedan, därför att inte ens litteraturen bör vara helt befriad från livets villkor och därför att ett lyckligt slut är ett tråkigt slut, ställas inför traumatiska prövningar och dö ut. Det blir vackrast så.

Så, bör ni läsa ”The Lessons”? Ett stort, rungande ”JA!” på den frågan. (Som om det behövde sägas, men jag säger det ändå. Bara för att.) Det är stämningsfullt och välskrivet till tusen, med ett persongalleri som engagerar och snabbt känns som riktiga vänner.  Som livslång Oxfordknarkare – det började på Rory Gilmore-vis med bilder i flickrummet och eskalerade sedan snabbt under en språkresa till the city of dreaming spires i mitten av 90-talet – får jag ooha och aaha över vackra, genomtänkta formuleringar om myten, lärosätet, staden Oxford (ett exempel kan ni läsa i min startrapport). Och DHH-faktorn är, som redan konstaterat, skyhög. Faktum är att det till och med finns fraser och företeelser som går att hitta i Tartts roman, jag tänker till exempel på en passage då Mark och James talar om möjligheten att fortsätta leva som de gjort under universitetsåren, tillsammans i det stora huset för alltid. Om man vill kan man plocka fram valfritt ex av ”Den hemliga historien” – själv har jag fyra, två svenska och två engelska – och hitta en direkt motsvarighet i form av en dialog mellan, åh, kan det vara Charles och Richard? Det spelar ingen roll. Hur som helst: som jag redan sagt så är det inte fråga om någon DHH-epigon, här. Naomi Alderman är en stark och intressant berättarröst på egna meriter, och jag blir sjukt sugen på att läsa hennes lovordade debut ”Disobedience”. Kommer jag att hålla mig från att klicka hem den? Det är (icke)frågan, det…

Read Full Post »

Och nu presenterar Dark Places stolt – trumvirvel, tack! – den allra första recensionen i den (förhoppningsvis) episka serien Fantasysommar! Nu ska jag villigt erkänna att det inte krävdes särskilt mycket ommontering av bekvämlighetszoner för att jag skulle ta mig an ”Black Swan Rising” (Sara har redan påpekat detta – thank you, darling, fint att du tar mitt high fantasy-löfte på allvar!). Det rör sig nämligen om:

1. Urban fantasy, med New York som miljö. Efter alla romaner jag läst om NY, med eller utan fantastikinslag, känns staden som en gång hette New Amsterdam som min egen veritabla bakgård.
2. En roman skriven under pseudonym av en författare som sedan länge abonnerat på min topp 10-lista över hardcovervärdiga författare. Den författaren heter Carol Goodman, vanligen verksam inom den i mitt tycke alldeles för sällsynta subgenren litterär spänningsroman med akaporrinslag. Jag råder er att snarast läsa en Goodmanroman, till exempel debuten ”The Lake of Dead Languages”, om ni är obekanta med henne. Upstate New York, akaporr, genuin spänning och massor av litterära och kulturella referenser, you’ll love it! (Och just det, den är skriven tillsammans med Goodmans make, poeten och börsmäklaren – se där, en yrkeskombo man inte ser varje dag! – Lee Slonimsky. Förlåt, Lee, jag är av förklarliga skäl mer intresserad av Carol. My bad.)

Inga alver, svärdklingor eller underfundiga hovnarrar i sikte, alltså. Gud så skönt! Men hörni, innan ni hoppar på mig med era små liljevita, high fantasy-älskande ilskna nävar och skriker ”ETT LÖFTE ÄR ETT LÖFTE!”: jag lovar, det ska bli high fantasy-inslag i min fantasysommar. Är dock ett stort fan av begreppet och företeelsen mjukstart, så även i läsningssammanhang. Alltså blir det inte mer än logiskt att första recensionen under etiketten ”Fantasysommar” gäller en roman inuti min – med undantag för domedagsförespående alver och spexiga hovnarrar – rätt stora bekvämlighetszon. Okej? Okej. Då kanske det vore på sin plats med något om handlingen?

Vårt berättarjag och vår något ovilliga hjältinna i ”Black Swan Rising” heter Garet James, är tjugosex år och arbetar som smyckesdesigner. Hon bor tillsammans med sin åldrige far i ett stort men ruffigt townhouse i New York. När berättelsen börjar är hon, som så många andra New York-bor i finanskristider, uppslukad av ekonomiska bekymmer. Konstbutiken som hon driver tillsammans med sin far är snubblande nära bankruttstatus och det ska till mer eller mindre övernaturliga krafter för att få den på fötter igen. Och när man talar om trollen…! (Nej, Shakespeareklingande älvor, faktiskt. Men mer om det strax.) Nej, förlåt, jag ska sluta spexa (och kontrollera mitt koffeinintag, som just idag nått nya, alarmerande höjder).

Jo, Garet. Hon är på väg hem från ett minst sagt nedslående möte med banken när hon av en slump hamnar inne i en antikvitetsbutik. Ägaren ger henne en gammal silverlåda, försedd med samma emblem som hon själv burit i form av ett smycke alltsedan hennes mamma gett det till henne. När Garet öppnar lådan öppnar hon också dörren till ett annan dimension. Det är en värld av onda elisabetanska alkemister, Edward Cullen-heta vampyrer/börsmäklare (mmhmm, där kom börsmäklarkompetensen!), älvor med Shakespeareklingande namn, ormkvinnor, eldsprutande drakar/kommunanställda och krafter som är mörkare och farligare än hon någonsin kunnat drömma om. Och den som är utsedd till Watchtower, det vill säga väktare mellan dimensionerna, är hon själv…

”Black Swan Rising” är faktiskt precis lika underhållande som den låter, och eftersom det är Carol Goodman – och okej, hennes diktskrivande, börsnoteringskunnige make också – som sitter i rodret är det också välskrivet med ett driv och flyt som, tillsammans med den uppslukande handlingen och alla referenser till litteratur och konst som strös ut som stjärnglitter, får en att maniskt vända sidor (tills bladen ramlar ut). Jag vill ha mer: mer av Garet och hennes förhållande med vampyren/börsmäklaren Will (som hängde med Shakespeare när det begav sig), mer av finfina New York-skildringar, mer av kampen mellan gott och ont, mer av Garets kamp att hålla någon sorts balans mellan det vardagliga NYC-livet och dimensionsväktandet. Som tur är behöver jag inte vänta så länge; redan i augusti utkommer del två, ”The Watchtower”. Jag har redan förhandsbokat – och hoppas att Watchtower-serien kan bli ett mognare, mer litterärt alternativ för alla överåriga Team Edward-fangirls som inte riktigt vet vad de ska ta sig till när Twilightsagan är slut.

Read Full Post »

I tvåan och trean på gymnasiet hade jag en kompis, vi kan kalla henne S. ”Kompis” är förresten fel ord, det låter på tok för trivialt för den relation S och jag hade. Vi var ett team, ömsesidiga ledsagare genom två rätt förvirrade och omtumlande år präglade av hormoner, utanförskap och framtidsdrömmar som ännu tedde sig science fiction-artade. Vi hade båda varit tysta, duktiga flickor i grundskolan men tillsammans fann vi kraft att bryta mot en av Tyresö gymnasiums outtalade regler, Du Skall Icke Sticka Ut Från Mängden. (Britpopgudarna ska veta att det inte var svårt att sticka ut i en miljö där endast två subkulturer, kickers och brat, var socialt accepterade.) Vår värld var Pulpsånger, Camden Town, Oscar Wilde, franska chansons, billigt rödvin, nagellack och glittersmink och, en senhöst då vi drack alldeles för mycket absint och drömde om att bo i en sjaskig boudoirliknande lägenhet i Montmartre 1888, Strindbergs infernokris. Varje torsdag hade vi kafferep på bordet vid skåpen längst in i korridoren, alldeles utanför samhällskunskapen. Vi tog på oss våra finaste, glittrigaste, mest sammetslena secondhandfynd, målade naglarna i veckans kulör – ofta plommonlila eller glittrigt svart – och citerade latinska ordspråk för förbipasserande.

En tämligen oskyldig aktivitet, kan tyckas – men oj, vad vi provocerade! Vi blev aldrig handgripligen attackerade (även om några av kickersbrudarna nog var bra sugna ibland) men det viskades, ropades och pekades efter ”de två jävla flatorna i humflumklassen”.  (Det här var något år innan ”Fucking Åmål” kom ut, långt före Lady Gaga, i ett tidevarv då ”bög” och ”flata” var standardskällsord på skolor runt om i Sverige. Jag vill gärna tro att mycket har hänt, men har det det, egentligen, utanför min toleranta lilla queervänliga sfär?) Vi brydde oss egentligen aldrig om blickarna och okvädesorden, för, som Morrissey så ofta sjöng på freestylen vi hade delad vårdnad om, ”And if the people stare, then the people stare / I really don’t know and I really don’t care”. Tillsammans blev vi starka; tillsammans fick vi kraft och mod att varje dag måla ögonen sotsvarta och läpparna glitterröda och stålsätta oss inför vad Angela Chase så träffande kallade ”a battlefield of the soul”.

Så en dag, ganska omgående efter studenten, gick vi olika vägar och sågs, med undantag för ett par slumpartade möten på stan då vi lovade att ses snart, aldrig mer. Det var som om vi, när vi insett att vi överlevt gymnasiet, också insåg att vi var tvungna att gå vidare ut i livet oberoende av varandra. Sådana här intensiva, svärmiska totaluppslukande vänskaper måste nog få sitt slut, till sist. Visst, jag har tänkt på S lite då och då mellan åren, kanske i synnerhet vid stora händelser i mitt liv (bröllop, barnafödande, roliga skrivuppdrag), men egentligen har hon nog inte uppfyllt mitt medvetande sådär totalt som hon gjorde under gymnasieåren. Fram tills dess att jag hörde talas om Sanne Näslings debutroman ”Kapitulera omedelbart och dö”. För med undantag för att min och S relation, till skillnad från vad djungeltrumman på Tyresö gymnasium hävdade, var mer eller mindre platonisk så är det min och S historia som Sanne Näsling berättar. Mary och Lovely är något år yngre, femton, men annars är identifikationsfaktorn total. Det är London och längtan, nagellack – en nyans för varje del av boken – och en dialog som är brådmogen, witty och dramatisk i en underbar blandning. Jag har jättesvårt att skriva en regelrätt recension av den här boken på grund av alla beröringspunkter, men läs, läs, läs! Det är fullkomligt totallovely. Alla ni som varit en Mary eller Lovely – och jag börjar misstänka att vi var många som verkade i det tysta, en anglofil, nagellacksprydd armé på skolor runtom i Sverige – MÅSTE läsa. Själv blir jag sugen på att leta upp S och ge henne ett ex av boken. Kanske rentav träffa henne över en av våra ändlösa koppar svart, starkt kaffe och skåla för att vi överlevde – och för alla Marysar och Lovelysar som, hoppas jag, kommer att fortsätta gå emot strömmen och vara allmänt totallovely. Och hörni, det blir bättre!

Läs mer hos Bokhora, Glory Box, Calliope Books och Bokbabbel.

Read Full Post »

Påbörjade Naomi Aldermans ”The Lessons” på bussen, i ett guldmättat solsken inte alltför olikt det som anas på omslaget. Jag ville ju så förtvivlat gärna gilla – och smälte, som tur är, för det ÄR roligare när förväntningar infrias snarare än faller platt, direkt. ”Den hemliga historien”-vibbarna finns definitivt där: i den lågmält sympatiska, något undflyende unge mannen som är berättarjag, i den hypnotiska lockelsen som en grupp unga, vackra studenter har på honom och – förstås – i skildringen av mötet med den akademiska världen. Mina fellow akaporrmissbrukare, läs följande utdrag och njut!

Oxford is beautiful, its beauty is its plumage, its method of procreation. The beauty of the dream of Oxford, of spires and quiet learning, of the life of the mind, of effortless superiority, all these has beguiled me. Oxford was a tree decked with presents; all I had to do was reach out of my hand and pluck them. I would achieve a first, would gain a blue, I would make rich, influential friends, powerful friends. Oxford would paint me with a thin layer of gold.

( s 10 i min upplaga)

Den ytterst initiala rapporten angående DHH-vibbar anger alltså skyhögt utslag! Och, kanske i ännu högre grad, en air av Evelyn Waughs ”Brideshead Revisited”; här finns till och med en lagom dekadent katolik. Trots de uppenbara likheterna med Tartt och Waugh är Alderman, tidigare prisad för debutromanen ”Disobedience” , en tillräckligt självständig – och självlysande – stilist för att hon aldrig ska falla i epigonfällan. (Åtminstone har hon inte gjort den än, under de sidor jag hunnit läsa under min arla bussresa.) Man bryr sig om karaktärerna, håller andan inför den oundvikliga tragedin, men känner sig samtidigt lite som Krösa-Maja eftersom man ju någonstans VILL att det ska hända något fruktansvärt, ty annars minskar ju DHH-indexet markant. ”The Lessons” får följaktligen, med de vanliga reservationerna som medföljer tidiga läsrapporter – early days, man ska inte ropa hej, ta ut i förskott… – en stor tumme upp av mig, och jag hoppas att ni som inte redan hunnit läsa och som, liksom jag, tar allvarligt på detta med utlovade DHH-vibbar (särskilt när även Brideshead är med på ett hörn) redan tryckt på ”bekräfta beställning”. Återkommer med recension!

Read Full Post »

Har varit på blixtvisit i sommarstugan, aka himlariket på jorden. När jag badade i den förvånansvärt – minst 20 grader – varma sjön blev jag påmind om en bortglömd doftassociation. Så fort jag känner doften av insjövatten tänker jag på Stephen King. Mike Noonans morgondopp i ”Bag of Bones”, dimman som rullar in över vattnet i ”The Mist”, ungdomarnas fruktansvärda öde i ”The Raft”.. Egentligen borde sjön Väringen vara synonym med barndomens Maria Lang-läsning, och det är den också (startade dagen med ”En främmande man” på altanen). Ändå, när jag tänker lake house-litt – ett välkommet, mindre sandigt, mer mörkerlittigt alternativ till beach house-litt, enades bokhore-Jessica, Bokbabbel och jag om på bloggträffen – tänker jag i första hand på Stephen Kings 70- och 80-tal. Kristin Hannah (”On Mystic Lake”) är en annan, mer skämslittbetonad, lake house-ambassadör. Och så förstås den alltid läsvärda Carol Goodman (”The Lake of Dead Languages”), den redan nämnda Lang, givetvis… och visst finns det en hel del mörka, djupa små sjöar i Joyce Carol Oates mytologiska upstate New York? Kommer ni på några fler romaner med sjöar? Det känns som att uppskattningsvis 50% av min bokhylla består av lake house-litt, men jag kan inte komma på fler böcker och författare än de jag nämnt här…

Det här huset – och den här sjön – har inget med texten att göra.

Read Full Post »

Ursäkta det blygsamma skrytet, men åh, vilken kväll – igen! Det var ångande hett inne på Coffice, så varmt och fuktigt och allmänt osvenskt att man kunde tro att man befann sig i Dexter Morgans Miami eller Sookie Stackhouses Bon Temps, och stämningen var verkligen på topp när David och jag äntrade scenen (och nästan höll på att slå ihjäl oss på kuppen – så skönt att vara i sällskap av en lika klumpig person!). Återigen: sjukt svårt att se objektivt på sina egna insatser, men jag vet att jag hade otroligt roligt och att samtalet flöt på bra. Mycket tack vare den fantastiske David, som är så lättpratad, så witty, så välformulerad, så rolig, så, så… åh. Jag känner att jag håller på att förvandlas till Annie Wilkes här, så jag ska sluta – men innan jag gör det vill jag rikta ett stort TACK till Pia Printz som, för att helt hänge sig åt Oscarlingo, vågade chansa på en gravt anglofil flicka från Tyresö. (Du hade säkert fått Andres Lokko att ställa upp också.) De här senaste dagarna har varit rena drömmen och jag är så oerhört tacksam för att jag fick chansen att uppleva det. Nu kliver jag åter in i vardagen med allt vad det innebär av bajsblöjor, tidiga morgnar och morgonrufsiga smågrisar, men jag gör det så gärna. Just kontrasterna mellan att ena kvällen äta middag med David Nicholls på Gondolen och nästa läsa Alfons för mina barn är vad som gör att jag – ursäkta, nu blir det helt Oprah här – känner mig så välsignad. Och även utan glammiga författarmöten har jag alltid böckerna som en extra dimension. I helgen hoppas jag kunna ägna mycket tid åt mina nya fiktiva vänner som trängs på nattduksbordet, det börjar bli ont om utrymme där. Kanske blir det ”Den hemliga historien”-referensletande, kanske döende industristader. Kanske läser jag om en gammal Maria Lang för mysfaktorns skull. Det enda jag vet är att det kommer att bli fab.

Och hörni, stort tack till alla som kom och delade med er av er entusiasm och ert goda humör! Man kände verkligen att det var riktiga David Nicholls-fans som samlats för att lyssna på oss, vilket gjorde vårt samtal så mycket roligare. Tack!

Read Full Post »

Förresten! När jag intervjuat David Nicholls på Akademibokhandeln igår lät personalen mig och David välja var sin valfri bok i butiken att ta med oss hem. En bok, av tusentals. Hello, mission impossible! När lämnade jag senast en bokhandel med EN bok? (Svar: aldrig.) Fick beslutsångest deluxe men till sist plockade jag ut en för mig helt ny bekantskap som personalen talade sig varm för, ”American Rust” av Philipp Meyer. Hade aldrig hört talas om varken boken eller författaren, men döende industrismåstad i Pennsylvania, unga, vilsna pojkar på drift och löften om Steinbeckkänsla kan ju inte vara fel någonstans. Jag hoppas på hjärta och svärta, kanske lite åt Tawni O’Dell-hållet fast med mer amerikansk femtiotalsprosakänsla. Någon som läst?

Eftersom jag fick en bok gratis var jag förstås tvungen att betala en själv också, enligt min frekvent förekommande tacksamhetslogik. Köpeboken blev till skillnad från gåvoboken en bok som legat på min önskelista ett bra tag, nämligen Naomi Aldermans ”The Lessons”. ”Den hemliga historien” nämns i så gott som varenda recension jag läst, så det – plus det faktum att den utspelar sig i Oxford – talar för att det blir tämligen omedelbar läsning. Kanske läser jag ”The Lessons” i anslutning till Lucie Whitehouses ”The House at Midnight” för att kunna utkristallisera eventuella DHH-likheter med extra tydlighet. Lite komparativ temaläsning på g, alltså! Jag har ju vid flera tillfällen lovat att noggrant undersöka alla löften om DHH-vibbar i samtidslitteraturen och vill i detta forum meddela alla intressenter – jag vet att ni är några stycken! – att jag tar mitt uppdrag på största allvar.

Read Full Post »

Idag går jag på ren viljestyrka – och obscena mängder Lorelai Gilmore-starkt kaffe – efter knappt fyra timmars sömn, men oj vad det var värt det! Intervjun, för att börja där, gick bra. Tror jag. Det är alltid svårt att försöka se sig själv utifrån och bedöma sina insatser, men inga av mina värsta farhågor – börja prata urdu istället för engelska pga akut felkoppling i hjärnan, råka avslöja slutet, Paris Hilton-esque boobflash – besannades och David Nicholls var faktiskt ännu trevligare än jag vågade hoppas. Genomsympatisk – och, visade det sig, ett stort fan av skräckfilm vilket ju inte direkt fick mig att gilla honom mindre. Efter intervjun, och det är här de astronomiska mängderna kaffe kommer in, åt jag middag på Gondolen med David, hans förläggare Pia Printz (Sveriges i särklass trevligaste förläggare), Mats Strandberg, Bia och Emma från Pocketshop och Cecilia på Rabén och Sjögren. Det var en sådan där smått magisk kväll, då Stockholm visar sig upp på ett nästan filmliknande sätt och man blir nykär i staden man bott i hela sitt liv. Att äta middag på Gondolen, högt uppe ovanför en av – let’s face it – världens vackraste städer med DET sällskapet medan solen gick ner över ett nästintill tropiskt varmt, smått sagobetonat Stockholm.. ja, där har vi helt klart ett minne jag kommer att bära med mig. Länge.

Ikväll fortsätter Stora David Nicholls-veckan för mig då jag ska intervjua honom (igen!) på releasefesten för ”En dag”-pocketen. Extremt bra vecka, det här! Och som inläggstiteln avslöjar kommer det givetvis att bli uppföljning även där. Samt, hoppas jag, lite bilder. Stay tuned!

Read Full Post »

Jag har ju tidigare skrivit och peppat om Stephen Kings kommande mastodontroman ”11/22/63”, en kontrafaktisk berättelse om mordet på John F Kennedy som utkommer i början av november. Nu har (det vansinnigt stiliga) omslaget blivit officiellt, och det finns dessutom en liten sammanfattning av handlingen på bokens Amazonsida. En god – och över 900 sidor tjock – anledning att börja längta till novembermörkret redan nu. Pepp, pepp, pepp!

Read Full Post »

Tänkte bara (återigen) lobba lite för att jag kommer att intervjua David ”En dag” Nicholls på Akademibokhandeln Mäster Samuelsgatan idag kl 17.00. David kommer även att signera efteråt. Titta gärna förbi om ni har tid och ork, jag kan behöva lite moraliskt stöd. Och en bok signerad av David Nicholls kan man ju aldrig få för många av – särskilt inte om det är en så alltigenom superfin bok som ”En dag”…

Så, för att sammanfatta: Aka City 17.00, jag och David. Be there or be square!

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »