Jag håller ju som bäst på med att läsa om Maria Langs tidiga deckare i kronologisk ordning och tänkte, i den mån min redan semesterprogrammerade hjärna mäktar med, skriva små – eller, om jag känner för det, stora – recensioner av mina omläsningar. Då Langs deckare, så som deckare tenderar att vara, är oerhört intrigbaserade kommer jag att vara medvetet knapphändig med information om handling medan jag är desto frikostigare med personliga reflektioner kring språk, stämning och karaktärsutveckling och små/stora utvikningar kring Langs deckarproduktion i stort. Samt, förstås, hur böckerna står sig för omläsning.
Först ut i min omläsningskavalkad: ”Mördaren inte ljuger inte ensam”, som gavs ut 1949 och utspelar sig 1947. Här får vi för första gången stifta bekantskap med det genomsympatiska berättarjaget Puck Bure, née Ekstedt, för mig och många andra Langnördar synonym med de tidiga Langdeckarnas höga kvalitet och oerhört saknad i de senare böckerna, som med undantag för ett bejublat Puckgästspel i ”En främmande man” och en liten cameo i ”Vår sång blir stum” är deprimerande Pucklösa. Möjligen är det även Puck som berättar en av novellerna i ”Ögonen”, därom tvistar de lärda. Istället för Pucks skarpa öga och sympatiska röst erbjuds från och med ”Kung Liljekonvalje av dungen” ett tredje person-perspektiv – och visst, jag kan väl någonstans köpa rimlighetsargumentet, detta att en privatperson inte kan fortsätta snubbla över lik i bok efter bok utan att det blir en smula långsökt. Ett tredje person-perspektiv gör det även lättare att varva olika perspektiv och visa läsaren allt det man vill visa. Dock upplevde jag aldrig Pucks tolkningsföreträde som krystat, även om det givetvis känns aningen orimligt att hon skulle hamna i mordutredningar titt som tätt. Men vet ni vad? Jag skiter högaktningsfullt i rimlighetsargumentet och hade gladeligen följt Puck in i ålderdomen. Jag är inte naiv nog att inbilla mig att den kvalitetsförsämring som kom att prägla Langs 70-, 80- och, i den alla sista dödsryckningen till bok som av respekt för forna storhetstider aldrig borde ha publicerats, 90-tal skulle ha uteblivit om bara Puck fått fortsätta vara med. Däremot tror jag, men här kommer jag ju tyvärr aldrig kunna få stöd för min hypotes, att den höga kvaliteten hade hållit i sig längre med Pucks hjälp. Vi älskar Puck, kort sagt, från ”Mördaren ljuger inte ensam”-prologen i en sommarkvalmig professorsvilla i Uppsala till det bittra, alltför tidiga slutet. (Nu låter det ju som om Maria Lang mördar den arma Puck, inser jag! Så illa är det inte: hon försvinner bara från böckernas handling, med undantag för något enstaka omnämnande som alltid gör nördhjärtat lyckligt.) För er som vill läsa om Puck i pensionärsåldern rekommenderas Ingrid Hedströms ”Under jorden i Villette”, där såväl Puck som hennes make Einar dyker upp på ett hörn. Mitt nördhjärta höll på att självantända när jag hörde om detta. Har däremot inte läst boken i sin helhet än, bara tjuvkikat på de Puckrika sidorna som min mamma pekat ut åt mig. Ett sommarprojekt, kanske?
(Okej, definitivt en större utvikning. Det går bra att skumma om man vill.)
Så, ”Mördaren ljuger inte ensam”. En het julidag 1947 lämnar den unga litteraturhistorikern Puck Ekstedt Uppsala för att bege sig till en avlägset belägen ö i en Bergslagssjö. Tanken är att en grupp vänner och akademiker ska tillbringa några lata sommarveckor på Ön, sola, bada och umgås med disputationer och avhandlingar på behörigt avstånd. Den goda stämningen förbyts i något avsevärt mer tryckande när den ena oinbjudna gästen efter den andra börjar droppa in och när stackars Puck ramlar över sitt första – men långtifrån sista – lik i form av den vackra och temperamentsfulla konstvetaren Marianne Wallman är katastrofen ett faktum. Med hjälp av historikern Einar Bure, som Puck redan i bokens början är handlöst förälskad i, och dennes barndomsvän, kriminalkommissarie Christer Wijk börjar Puck rota runt i de mörkaste skrymslerna av vännernas inre – och det står snart klart att mördaren, vem det nu är, är långtifrån den enda som ljuger och slingrar sig. Snart står det också klart att den lilla gruppen är i fara, och att den som vill dem ont är någon av dem själva…
Jag börjar så smått tappa räkningen över hur många gånger jag läst om ”Mördaren ljuger inte ensam”. Tio gånger, kanske? Nej, det räcker nog inte. Snarare femton. Hur som helst: jag läser naturligtvis inte om boken för deckargåtans skull, även om den är styvt iscensatt och utförd enligt pusseldeckarkonstens alla regler. Vi har en isolerad plats (tänk ”locked room”) med ett begränsat antal misstänkta, alla med någon form av relation till varandra. Vi har en natur, som på ett exemplariskt sätt avspeglar den allmänna känslan av hot och otäckheter som gror i gruppen: mörka skogar, utmärkta att gömma lik i, djupt, svart vatten. Givetvis är det ingen slump att den tryckande hettan övergår i ett ruskigt oväder strax efter det att Puck gör sitt makabra fynd under en av Öns många täta granar; boken igenom harmonierar de yttre och inre landskapen på ett möjligen övertydligt men definitivt suggestivt sätt. Hmm, det här sista är nog mer typiskt för Langs sätt att skriva än pusseldeckare i allmänhet… fast det är klart, det finns en klar överrepresentation av ogynnsamma väderlekar, igensnöade stugbyar och skyfall i gamla deckare. Ett tydligt drag hos Lang, i alla fall.
Gåtan får också – det kan jag säga utan att förstöra något – en tillfredsställande lösning med hjälp av den skarpsinnige Christer Wijk, men fastän lösningen är uppseendeväckande med tidens mått (hon är väldigt förtjust i psykosexuella förklaringsmodeller, den goda Lang… mer om det i recensionen av nästa bok, ”Farligt att förtära”) är det resan dit som är det roligaste. Inte minst är det roligt att ta del av alla tidstypiska detaljer: Lils extravaganta kreationer, Jojjes Hawaii-inspirerade badshorts, dialogen som lyckas vara torr och äppelkäck på en gång… ”Mördaren ljuger inte ensam” är, trots en intrig som andas ond, bråd död, hat och sexuell avundsjuka, mysläsning deluxe. I ett tidevarv fullt av blodfattiga och illiterata deckardrottning är det en ynnest att få luta sig tillbaka och njuta av en välkomponerad historia sprängfull av litterära och kulturella referenser, med en snärtig dialog och en hel del skratta högt-moment*, fina miljöer och ett genomsympatiskt berättarjag. Sådär överdrivet läskigt blir det inte – det är inte direkt Mo Hayder-varning på Langs små mord.. – men för mig är det just tryggheten och mysfaktorn som är en stor del av charmen. Det, och de underbart lakoniska personbeskrivningarna i början. ”Blond gud med skön kropp och mycket liten hjärna”, till exempel. Fantastiskt!
* = Så här kan det låta när Lang vässar till roligheterna:
– Var i alla helgons namn har du fått tag på honom? Han skulle ju vara ett fynd för Operascenen som den strålande Siegfried – germansk och ynglingakraftig och sensuellt upphetsande i bästa Wagnerstil.
– Han sjunger inte, sa Lil allvarligt.
– Tur för Svanholm, det.
– Och förresten skulle han aldrig kunna lära sig operapartierna. Ser du, han har faktiskt inte så mycket i hjärnan. Nu log hon, ett glittrande litet leende.
– Nej, män som ser ut som avelshingstar brukar märkligt nog inte ha det.
(sid 19 i min utgåva)
Eller så här (jag vet inte varför jag tycker att just det här är så roligt, men jag skrattar hejdlöst varenda gång):
– Tror skriftställarn på Gud? frågade Pyttan, och Einar satte pilsnern i halsen.
(sid 76 i min utgåva)
Om ”Mördaren ljuger inte ensam” håller för omläsning(ar)? Jajamen! (Femton, till och med…) Man måste förstås ha en möjligen fridlyst faiblesse för fyrtiotalsdialog och en i längden rätt tröttsam koppling mellan utseende- och personlighetstyp, men det är rasande trevligt rakt igenom, fortfarande. För att sammanfatta detta ordbajsande i en likadeles kort och klatschig mening som Langs personbeskrivningar: ”Mysig pusseldeckarpärla med charmant persongalleri och tät stämning.”
Näst ut är som sagt ”Farligt att förtära”, och tills dess lovar jag att medicinera för att hålla min litterära elefantiasis i schack…
Två Langrelaterade länktips: Här är ett radioklipp från 1982 där hon samtalar med Ulf Örnkloo om ”läsare, kritiker och om deckaren som romantisk, mystisk och pirrande underhållning”. Martina på Ett hem utan böcker har också recenserat ”Mördaren ljuger inte ensam”.
Read Full Post »
Efter nästan ett helt år av trånsjuka blickar har vi äntligen kommit till skott, ”Boy’s Life” och jag. Och oj vad glad jag är över det! Särskilt glad är jag över att det efterlängtade mötet sker under de där fuktiga, soldisiga sommarlovsveckorna då barn cyklar omkring och stojar i sommarloja villakvarter och man även som vuxen tvåbarnsmor drömmer sig tillbaka till de där långa, magiska somrarna! Robert McCammons roman från 1991, om en pojkes uppväxt i södra Alabama, om ondska och godhet och barns instinktiva förmåga att uppleva magi, vad det än må vara, är precis lika bitterljuvt magisk som jag hoppats på. Tänk Stephen Kings ”The Body” i romanform, eller de mindre skräckiga elementen av ”Det”: den känslan. Lyssna bara på det här:
Essex, 1970-tal. Berättarjaget Ellie lever ett ganska ensamt liv med sina föräldrar, storebror Joe och kaninen god (gemener avsiktliga). Tills Jenny Penny flyttar in i samma kvarter. Jenny Penny som dyker upp sent om kvällarna, som har en mamma som ofta är borta och som pogodansar till Sex Pistols på grannfesterna. Jenny Penny som gör magiska, oförklarliga saker. När Ellies familj flyttar till Cornwall tappar de kontakten, men många år senare dyker hon på nytt upp i Ellies liv.
Alla du älskar kommer en dag att dö. En sanning så brutal att man gärna värjar sig från den, talar i termer av ”om” istället för ”när”. För de flesta av oss går det bra att skjuta upp det, livet fortgår som vanligt och vi behöver inte tänka på Det Outhärdliga. Men ibland stannar livet upp och blir aldrig mer sig likt. Ibland drabbas vi själva – inte någon i en tidningsartikel eller en bekant till en bekant – av Det Outhärdliga. Om det går att gradera Det Outhärdliga så måste väl Det Outhärdligaste vara att förlora ett barn. Det är så hemskt att jag inte ens kan närma mig den tanken. Ändå händer det människor, varje dag, överallt.
Förväntningarna på Tom Franklins 
Dark Places 