Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2011

Efter nästan ett helt år av trånsjuka blickar har vi äntligen kommit till skott, ”Boy’s Life” och jag. Och oj vad glad jag är över det! Särskilt glad är jag över att det efterlängtade mötet sker under de där fuktiga, soldisiga sommarlovsveckorna då barn cyklar omkring och stojar i sommarloja villakvarter och man även som vuxen tvåbarnsmor drömmer sig tillbaka till de där långa, magiska somrarna! Robert McCammons roman från 1991, om en pojkes uppväxt i södra Alabama, om ondska och godhet och barns instinktiva förmåga att uppleva magi, vad det än må vara, är precis lika bitterljuvt magisk som jag hoppats på. Tänk Stephen Kings ”The Body” i romanform, eller de mindre skräckiga elementen av ”Det”: den känslan. Lyssna bara på det här:

See, this is my opinion: we all start out knowing magic. We are born with whirlwinds, forest fires, and comets inside us. We are born able to sing to birds and read the clouds and see our destiny in grains of sand. But then we get the magic educated right out of our souls. We get it churched out, spanked out, washed out, and combed out. We get put on straight and narrow and told to be responsible. Told to act our age. Told to grow up, for God’s sake. And you know why we were told that? Because the people doing the telling were afraid of our wildness and youth, and because the magic we knew made them ashamed and sad of what they’d allowed to wither in themselves.

Så vackert, så sant. Är det inte så att vi hopplösa läsare och fiktionsknarkare förmår härbergera det där magiska rummet inuti oss bättre än de stackare som bara är vuxna och ansvarstagande, utan de där påhittade världarna att fly in i? Jag vill gärna tro det. Oavsett: jag föll som en fura redan vid romanens inledning, som även den doftar coming-of-age-King och enkelt klarsynt språk – utan att för den sakens skull bli King-plagiat, men jo, visst finns det ett släktskap och King är själv ett stort fan av den här boken – och fortsätter att falla. Om du är det minsta svag för amerikanska barndomsskildringar som glimrar på det där sättet som bara amerikanska barndomsskildringar kan, gör dig själv en tjänst och leta reda på ett ex av ”Boy’s Life”. Bättre sommarkompanjon finns inte.

Annonser

Read Full Post »

Oh my. Carol Goodman har verkligen tagit sig an något nytt i ”Incubus”. Bara man skrapar under den tryggt igenkännbara Catskillsmiljön med akaporrinslag – och bortser från det faktum att Goodman alltid, kanske i synnerhet i sin andra roman”The Seduction of Water”, intresserat sig för sagor och myter – har ”Incubus” avsevärt mer gemensamt med Goodmans sidoprojekt som Lee Carroll eller rentav Charlaine Harris Sookie Stackhouseböcker än hennes tidigare romaner.

Ett: det är fantasy, inte direkt urban med tanke på den pyttelilla skogsklädda staden som fungerar som en sorts plattform mellan vår värld och Faerie, ett land befolkat av demoner, älvor och annat oknytt. Två: det är rejält erotiskt, faktiskt snudd på tantsnusksvarning mellan varven… och jag kan inte sluta läsa. En del av mig fruktar att Goodman nu en gång för alla lagt av med sina litterära thrillers – ”Incubus” är första delen i en kommande serie om staden Fairwick och dess invånare  och Goodman tycks redan ha skrivit, eller åtminstone vara på gång att fullborda, del två, ”The Water Witch” – samtidigt som jag nu känner mig fullt redo att ta mig an min fantasysommar (och -höst, och -vinter, och-vår). Om en av mina favoritförfattare kan ta steget från svala östkuststhrillers till fantasy, varför skulle inte jag kunna det? Stay tuned, folks!

PS: Helt traumatiserande är den ändå inte, denna totalnerdykning i mörka och fantasydoftande vatten, ty det refereras hejvilt till ”Rebecca”, ”Jane Eyre”, Victoria Holt och Mary Stewart, och trots vissa Carol Goodman på Judith Krantz-tjack-inslag är stilen igenkännlig. Med andra ord borde såväl Goodman- som fantastikfans uppskatta detta. DS.

Read Full Post »

I packningstagen

Här ser ni de böcker som får privilegiet att åka till Spanien med mig. En rätt trevlig blandning, tycker jag: lite magisk realism i americanaskrud (gud vad jag saknat Alice Hoffman, inser jag nu!), lite mörk spänning, lite skotsk polisroman (verkligen dags att stifta bekantskap med Karen Campbell så som jag gått och petat på henne sedan årsskiftet!), lite svenskt så att jag inte ska bli alldeles Anita Ekberg. Den största glädjekällan ser ni längst upp. In i det sista var det osäkert om ”Incubus”, Carol Goodmans nya roman som jag förhandspeppat över här, skulle hinna landa i brevlådan i tid. English Bookshop ryckte dock ut som de hjältar de är och skickade med expressbrev, så nu är semestern räddad. Det ska bli ytterst spännande att läsa ”Incubus”, för fastän premisserna känns igen – akademiker som berättarjag, ett atmosfäriskt och mytomspunnet lärosäte i en liten stad i upstate New York, folklore och mysterier – så råder det ingen tvekan om att Goodman faktiskt försökt sig på något nytt här. ”Incubus” är första delen i The Fairwick Chronicles, en urban fantasy-serie om den lilla staden Fairwick och dess invånare. I första boken, som alltså är ”Incubus”, är det den nyanlända folkloreläraren Callie som är huvudperson, medan vi i nästa bok, som kommer att heta ”The Water Witch” – underbar titel, inte sant? – får en ny ciceron. Goodman är tydligen ett stort fan av såväl ”True Blood” som ”Buffy” och fick uppslaget till sitt senaste projekt under en skogspromenad. Jag, som brukar vara tämligen skeptisk mot nya påhitt hos favoritförfattare, varför ändra ett vinnande koncept och så vidare, känner nu att jag älskar Carol Goodman ännu mer än tidigare. Akaporr, småstadsmystik OCH fantastik, kan det bli bättre? I think not! Nu vill jag bara hoppa ett dygn fram i tiden så att jag helt plötsligt befinner mig vid en pool i en spansk trädgård med ”Incubus” i högsta hugg.

(Jag vet, rent teoretiskt skulle jag kunna läsa den just nu men jag gillar att vara ritualistisk kring mitt läsande och har jag nu en gång för alla tänkt mig att påbörja ”Incubus” i Spanien, ja, då blir det så. Dessutom läser jag just nu en annan, inte fullt så förhandspeppad men för all del helt okej roman: ” These Things Hidden” av Heather Gudenkauf. Redan omslaget och baksidestexten formligen skrek JODI PICOULT! och även berättelsen i sig, med ett flertal berättarperspektiv och ett barnadråp där inget riktigt är vad det ser ut att vara, går i Picoults fotspår. Så om du är sugen på en ny Jodi Picoult som inte nödvändigtvis behöver vara skriven av Picoult själv: här har ni er bok! Själv kan jag tycka att språket är lite för lättmedgörligt och intrigen lite för enkel att genomskåda men det finns helt klart en tid och en plats för den här typen av lättsmälta bladvändare.)

Och just det: glad lässommar (igen)!

Read Full Post »

Vacaciones!

Meddelar härmed att det de kommande veckorna kommer att råda semesterstiltje här på bloggen. Något inlägg kommer garanterat att skrivas, men framför allt ska det badas, drickas rosé, ätas vattenmelon- och fetasallad, firas bröllopsdag och födelsedagar, flygas till Spanien och tuppluras. Och läsas, förstås! Har ju noga redogjort för mina sommarläsningsplaner vid flera tillfällen. Hörni, kära bok-, melonsallads- och rosé-vänner (grupptryck inom bokbloggosfären? Why, never!), ha en alldeles underbar sommar, var ni än är. Och glöm inte att packa två (minst) böcker mer än vad du rimligtvis hinner läsa..

Read Full Post »

Jag läser väldigt mycket just nu, börjar nästan nosa på pre-barnsnittet tre till fyra böcker i veckan. Det känns förstås underbart att ha fått tillbaka läsflytet, särskilt som böckerna jag läser är så bra, allihop. Men: jag vet vad vi bokbloggare tycker om recensioner. Trevligt, bokbloggarnas ryggrad rentav, ingrediensen utan vilken vi skulle vara enkom utrop, läslängt och bokshopping. Men: det kan bli för mycket av det goda. Alltså får ni nu två recensioner till priset av en. Den gemensamma nämnaren? Begåvade brittiskor som inte räds de svåra ämnena, samtidigt som de inte frossar i dem.

”When God Was a Rabbit” – Sarah Winman

Essex, 1970-tal. Berättarjaget Ellie lever ett ganska ensamt liv med sina föräldrar, storebror Joe och kaninen god (gemener avsiktliga). Tills Jenny Penny flyttar in i samma kvarter. Jenny Penny som dyker upp sent om kvällarna, som har en mamma som ofta är borta och som pogodansar till Sex Pistols på grannfesterna. Jenny Penny som gör magiska, oförklarliga saker. När Ellies familj flyttar till Cornwall tappar de kontakten, men många år senare dyker hon på nytt upp i Ellies liv.

Jenny Penny-spåret är egentligen bara ett av många spår i Sarah Winmans debut, som sträcker sig över 30 år och skildrar många stora och traumatiska händelser i huvudpersonernas liv. Men några veckor efter att jag läst ut boken är det Jenny Penny som sticker ut. Det är också i samband med henne som en av mina favoritsaker med ”When God Was a Rabbit” figurerar: det mystiska, bisarra och oförklarliga, som sympatiskt nog får stå oemotsagt. Sedan gillar jag hur mycket av det hemska som sker liksom nämns i förbifarten, mer implicit än explicit. Inte så att Winman förringar något, snarare tvärtom. Ta till exempel hur ett sexuellt övergrepp tas upp i en dialog mellan Ellie och brodern, för att sedan inte nämnas igen. Det blir nästan mer effektfullt på det sättet.

Liksom ”En dag” utspelar sig ”When God Was a Rabbit” under lång tid, med många historiska skeenden som passerar revy, ibland i förbifarten, ibland mer direkt. Möjligen kan jag tycka att Winman slängt in för många ingredienser i sin debutroman: det är, trots det stora tidsspannet, i barndomsåren i Essex man finner romanens hjärta. Kanske är jag aningen partisk här; det råkar nämligen förhålla sig så att jag själv tillbringat en del tid i exakt det bostadsområde i Essex som skildras. Igenkänningsfaktorn ska man aldrig underskatta. Men om man bortser från min svaghet för romanens första del: ”When God Was a Rabbit” är faktiskt en fantastiskt läsvärd roman rakt igenom, med en ton och ett unikt berättarperspektiv som dröjer sig kvar långt efter att sista sidan är vänd. Det ska bli spännande att se vad Sarah Winman tar sig för härnäst.

Bokbabbel och Hyllan har också läst och gillat mycket.

”Whatever You Love” – Louise Doughty

Alla du älskar kommer en dag att dö. En sanning så brutal att man gärna värjar sig från den, talar i termer av ”om” istället för ”när”. För de flesta av oss går det bra att skjuta upp det, livet fortgår som vanligt och vi behöver inte tänka på Det Outhärdliga. Men ibland stannar livet upp och blir aldrig mer sig likt. Ibland drabbas vi själva – inte någon i en tidningsartikel eller en bekant till en bekant – av Det Outhärdliga. Om det går att gradera Det Outhärdliga så måste väl Det Outhärdligaste vara att förlora ett barn. Det är så hemskt att jag inte ens kan närma mig den tanken. Ändå händer det människor, varje dag, överallt.

En av de drabbade är Laura, berättarjaget i Louise Doughtys senaste, alltigenom läsvärda roman ”Whatever You Love”. Hennes nioåriga dotter Betty blir påkörd på väg till en danslektion, och mannen som kört bilen flyr brottsplatsen. Först avdomnad, senare snudd på galen (hey, vem kan klandra henne?) av sorg börjar Laura själv undersöka omständigheterna kring dotterns död – tills hon bestämmer sig för att söka hämnd. Parallellt med sorgearbetet och tankarna på hämnd tänker Laura på det brustna äktenskapet med Bettys pappa David, som var otrogen och senare lämnade familjen. Nutid och dåtid vävs ihop i en högintensiv, sömlöst skriven berättelse som inte har några vinnare, inga lyckade hämndaktioner. Allt är bara mörkt och hemskt, fast ändå inte. Livet måste fortgå, men hur? Louise Doughty ger inga svar (som tur är, jag avskyr romaner som försöker ge svar på omöjliga frågor) men lyckas leverera en psykologiskt tät, genuint obehaglig och, mycket tack vare att berättandet präglas av en viss kyla och avdomning, djupt gripande historia. Är särskilt imponerad av hur duktig Doughty är på att skriva om sex, där brukar många lovande romaner om relationer mellan människor brista. Jag lägger upp Louise Doughty på min bevakningslista. Arkiverar under ”mycket lovande”.

Read Full Post »

Förväntningarna på Tom Franklins ”Crooked Letter, Crooked Letter”, ett av två fylleinköp från förra veckan, var stora redan efter den initiala yttre undersökningen som avslöjade blurbar från tre (3) tunga författarnamn inom floran amerikanska bästsäljande män av stor litterär dignitet – i bokstavsordning Lehane, Pelecanos, Russo, ni kan förnamnen. Har nu börjat läsa och kan meddela att förväntningarna på välskriven kriminalhistoria med Southern Gothic-sug infriades tämligen omedelbart. Veritabelt frosseri i dirt roads, front porches, vilda djur och slöa vattendrag som gjorda för uppflytande lik – och för att göra mig ännu mer välvilligt inställd så har Stephen King nämnts flera gånger! En av de två huvudpersonerna, en ensling/outcast som bor själv i sina föräldrars gamla hus, är nämligen smått besatt av King och skräckromaner i stort. När han i första kapitlet går ut och hämtar posten, upptäcker att han fått leverans från en av sina bokklubbar och ser fram emot att se vad månadens val är… ja, då smälter man ju en smula.  Samt börjar vilja ha honom lite, på ett strikt platoniskt sätt. Håller nu tummarna för att allt ska gå bra för honom, men just nu ser det mörkt ut. Och det är väl egentligen precis så jag vill ha det.

Återkommer med recension när jag läst färdigt.

PS: Titeln är inte, som jag först trodde/hoppades, en parafras på Pavements skiva ”Crooked Rain, Crooked Rain” utan åsyftar en ramsa som barn i sydstaterna tydligen får lära sig för att kunna stava till ”Mississippi”. ”M, I, crooked letter, crooked letter, I, crooked letter, crooked letter, humpback, humpback, I.” Dagens lärdom!

Read Full Post »

Finns det något roligare än att planera sin sommarläsning? Knappast, va? Därför torde det inte vara någon större överraskning att mitt senaste inlägg på English Bookshop-bloggen handlar om just mina sommarläsningsplaner. Det ÄR en rätt ambitiös lista, men om man tänker som Ronja och Birk (”det är en regnig sommar vi har” och så vidare, långt in på hösten) borde jag hinna med det mesta. Hur som helst känns det fint att ha en plan! Sedan är det, som jag skriver i inlägget, fritt fram för mig att när som helst ändra mina planer. (”I absolutely reserve the right to…”-formuleringen… är det någon gammal anglofil/TV-seriejunkie som känner igen den, måntro…?) Lite svenskt kommer jag förstås att klämma in också; är till exempel mycket nyfiken på Kristian Lundbergs två senaste, tematiskt sammanlänkade romaner efter alla hänförda hyllningar. En annan svensk, relativt nyutkommen roman som jag vill läsa är ”Sommarhuset” av Anna Fredriksson. Checkas ut från biblioteksfilial Mammas bokhylla! Och så ska vi ju förstås inte glömma Lang (och nej, inte fantasyböckerna heller, även om jag nämner en – med svärd! – i English Bookshop-inlägget…). Ja, optimismen lever och frodas som ni ser..!

Hur ser era sommarläsningsplaner ut?

Read Full Post »

Older Posts »