Jag läser väldigt mycket just nu, börjar nästan nosa på pre-barnsnittet tre till fyra böcker i veckan. Det känns förstås underbart att ha fått tillbaka läsflytet, särskilt som böckerna jag läser är så bra, allihop. Men: jag vet vad vi bokbloggare tycker om recensioner. Trevligt, bokbloggarnas ryggrad rentav, ingrediensen utan vilken vi skulle vara enkom utrop, läslängt och bokshopping. Men: det kan bli för mycket av det goda. Alltså får ni nu två recensioner till priset av en. Den gemensamma nämnaren? Begåvade brittiskor som inte räds de svåra ämnena, samtidigt som de inte frossar i dem.
”When God Was a Rabbit” – Sarah Winman
Essex, 1970-tal. Berättarjaget Ellie lever ett ganska ensamt liv med sina föräldrar, storebror Joe och kaninen god (gemener avsiktliga). Tills Jenny Penny flyttar in i samma kvarter. Jenny Penny som dyker upp sent om kvällarna, som har en mamma som ofta är borta och som pogodansar till Sex Pistols på grannfesterna. Jenny Penny som gör magiska, oförklarliga saker. När Ellies familj flyttar till Cornwall tappar de kontakten, men många år senare dyker hon på nytt upp i Ellies liv.
Jenny Penny-spåret är egentligen bara ett av många spår i Sarah Winmans debut, som sträcker sig över 30 år och skildrar många stora och traumatiska händelser i huvudpersonernas liv. Men några veckor efter att jag läst ut boken är det Jenny Penny som sticker ut. Det är också i samband med henne som en av mina favoritsaker med ”When God Was a Rabbit” figurerar: det mystiska, bisarra och oförklarliga, som sympatiskt nog får stå oemotsagt. Sedan gillar jag hur mycket av det hemska som sker liksom nämns i förbifarten, mer implicit än explicit. Inte så att Winman förringar något, snarare tvärtom. Ta till exempel hur ett sexuellt övergrepp tas upp i en dialog mellan Ellie och brodern, för att sedan inte nämnas igen. Det blir nästan mer effektfullt på det sättet.
Liksom ”En dag” utspelar sig ”When God Was a Rabbit” under lång tid, med många historiska skeenden som passerar revy, ibland i förbifarten, ibland mer direkt. Möjligen kan jag tycka att Winman slängt in för många ingredienser i sin debutroman: det är, trots det stora tidsspannet, i barndomsåren i Essex man finner romanens hjärta. Kanske är jag aningen partisk här; det råkar nämligen förhålla sig så att jag själv tillbringat en del tid i exakt det bostadsområde i Essex som skildras. Igenkänningsfaktorn ska man aldrig underskatta. Men om man bortser från min svaghet för romanens första del: ”When God Was a Rabbit” är faktiskt en fantastiskt läsvärd roman rakt igenom, med en ton och ett unikt berättarperspektiv som dröjer sig kvar långt efter att sista sidan är vänd. Det ska bli spännande att se vad Sarah Winman tar sig för härnäst.
Bokbabbel och Hyllan har också läst och gillat mycket.
”Whatever You Love” – Louise Doughty
Alla du älskar kommer en dag att dö. En sanning så brutal att man gärna värjar sig från den, talar i termer av ”om” istället för ”när”. För de flesta av oss går det bra att skjuta upp det, livet fortgår som vanligt och vi behöver inte tänka på Det Outhärdliga. Men ibland stannar livet upp och blir aldrig mer sig likt. Ibland drabbas vi själva – inte någon i en tidningsartikel eller en bekant till en bekant – av Det Outhärdliga. Om det går att gradera Det Outhärdliga så måste väl Det Outhärdligaste vara att förlora ett barn. Det är så hemskt att jag inte ens kan närma mig den tanken. Ändå händer det människor, varje dag, överallt.
En av de drabbade är Laura, berättarjaget i Louise Doughtys senaste, alltigenom läsvärda roman ”Whatever You Love”. Hennes nioåriga dotter Betty blir påkörd på väg till en danslektion, och mannen som kört bilen flyr brottsplatsen. Först avdomnad, senare snudd på galen (hey, vem kan klandra henne?) av sorg börjar Laura själv undersöka omständigheterna kring dotterns död – tills hon bestämmer sig för att söka hämnd. Parallellt med sorgearbetet och tankarna på hämnd tänker Laura på det brustna äktenskapet med Bettys pappa David, som var otrogen och senare lämnade familjen. Nutid och dåtid vävs ihop i en högintensiv, sömlöst skriven berättelse som inte har några vinnare, inga lyckade hämndaktioner. Allt är bara mörkt och hemskt, fast ändå inte. Livet måste fortgå, men hur? Louise Doughty ger inga svar (som tur är, jag avskyr romaner som försöker ge svar på omöjliga frågor) men lyckas leverera en psykologiskt tät, genuint obehaglig och, mycket tack vare att berättandet präglas av en viss kyla och avdomning, djupt gripande historia. Är särskilt imponerad av hur duktig Doughty är på att skriva om sex, där brukar många lovande romaner om relationer mellan människor brista. Jag lägger upp Louise Doughty på min bevakningslista. Arkiverar under ”mycket lovande”.
Åh, When God Was a Rabbit är jag särskilt nyfiken på. Den låter faktiskt ganska fantastisk tycker jag, på det jag läser här hos dig och det jag läste hos Bokbabbel. Den verkar så speciell på något vis, fin.
Det är den också! Fin och speciell. Tyckte som sagt hemskt mycket om tonen och berättartekniken. Men måste jag välja mellan de två böckerna tar jag ändå ”Whatever You Love”. Den grep verkligen tag på djupet. Ajajaj.