Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2011

Hosta och Helen

Medan hostan fortsätter att riva i min stackars kropp som vore jag en 1800-talsromanfigur passar jag på att förbereda mig inför mina samtal med Helen Fitzgerald. Läste tidigare idag ut ”Bloody Women”, där huvudpersonen sitter i fängelse dömd för att ha mördat sina expojkvänner på ett übergory sätt (men ingenting är som det ser ut att vara, precis som vanligt i hennes böcker…), och nu njuter jag av ”The Devil’s Staircase”, som handlar om australiensiska backpackers i London och inte riktigt har hunnit övergå i det där trademark-svarthumoristiska blodbadet. Än. Jag misstänker dock att det bara är en tidsfråga…

Så för att summera: kassa luftrör/lungor, fantastiskt lässällskap. Alltid något.

Read Full Post »

Åh! Såg i nya numret av Yourlife – vad bra Moa Herngrens boksidor är, förresten! – att Viktoria Myrén utkommer med en ny roman i höst. Jag tyckte hemskt mycket om hennes debut, ”I en familj finns inga fienden”, där hon ställde många viktiga frågor kring föräldraskap i allmänhet och moderskap i synnerhet. Har tänkt på berättarjaget ibland när det känts tungt, sådär som det kan göra mellan de mer frekvent förekommande kärleksrusen när man har två blöjbarn och minimal egentid. Myréns andra roman, ”Iris”, handlar om Malva, som flyttar till Centralamerika där gamla minnesfragment dyker upp. Och: det finns en vid födseln förlorad tvillingsyster någonstans i botten!

”Iris” åker upp på önskelistan, med hög prio. My god vad många fina svenska romaner som kommer ut i höst!

Read Full Post »

Caitlin Moran – vilken kvinna! Jag ska villigt erkänna att jag inte hade hört talas om henne förrän Andres Lokko, som varit något av en ledstjärna till all things fabulous för mig sedan nittotalets mitt, hyllade henne i en SvD-krönika. Men! I den drömtillvaro jag för i mina återkommande anglofilpornografiska fantasier, där jag bor i ett viktorianskt radhus i Maida Vale, precis nere vid kanalen, och ägnar oceaner av tid åt frukostätande och Timesläsande.. där inbillar jag mig att vi sedan länge varit de såtaste av vänner, Caitlin och jag. Caitlin Moran, vars karriär startade redan som tonåring på numera (tragiskt!) insomnade musiktidningen Melody Maker, har under många år varit krönikor i just Times.

Nå, istället för att gråta över spilld mjölk – levererad i glasflaska på min viktorianska stentrappa strax innan jag släpper ut katten höstkrispiga, tidiga morgnar – vill jag istället glädjas över att jag nu, tack vare den allsmäktige Lokko, funnit Caitlin Moran. Hennes självbiografi/feministbibel ”How to Be a Woman” är nämligen exakt vad vi alla behöver: en oupphörligt välskriven, vansinnigt rolig och ärlig berättelse om vad det innebär att vara kvinna i västvärlden idag – och varför det fortfarande är viktigt att använda f-ordet. Jag talar förstås om ordet som uppenbarligen är så laddat att många – alltför många – kvinnor vägrar ta det i sina munnar. Senast nu Filippa Reinfeldt i en alldeles färsk intervju i senaste numret av Yourlife, därför att hon – citat – inte gillar ordet och, underförstått, därför att det inte behövs. F… eminist! Där, jag sade det. Jag är feminist, och liksom Caitlin Moran anser jag att det är ett ord vi fortfarande behöver.

Det talas en hel del om det andra f-ordet i ”How to Be a Woman” också: om hur lustigt/sorgligt det är att det fortfarande inte finns ett acceptabelt, allmängiltigt ord för det kvinnliga könsorganet (i Sverige har vi åtminstone fått ett som funkar för våra döttrar, vilket helt klart är ett steg i rätt riktning) och att de som finns är så fåniga och ibland hämtade från Teletubbiesfigurer. Andra saker som Moran tar upp i sin bok, som är sjukt beroendeframkallande och nästan omöjlig att lägga ifrån sig, en sorts litterär motsvarighet till Sainsburys shortbread: f-ordet som i ”fet” och hur, om någonsin, vi ska känna oss fria i våra egna kroppar, mode, sex, bröllop, musik, kvinnliga förebilder i populärkulturen (och varför Jordan aldrig kommer att bli en sådan, hur mycket überliberala kolumnister försöker pressa in henne i role model-facket), sexism på arbetsplatsen och – en hjärtefråga för mig personligen – exakt hur svårt det kan vara att tillverka lagom stora trosor som inte kryper in i underlivet tills effekten blir att bära en synnerligen smärtsam och skavande liten fitthatt. Ursäkta den mentala bilden ni har nu, men det är faktiskt sjukt kul och träffande när Morans väninna väser ”I’m currently wearing them on my clit, like a little hat” på tunnelbanan i rusningstrafik. Vi har alla varit där, syster. I ett annat kapitel undrar Moran hur det kommer sig att de förebilder som intelligenta, kulturintresserade unga kvinnor instinktivt dras till generation efter generation – Virginia Woolf, Sylvia Plath, Dorothy Parker – är så intimt förknippade med mental ohälsa, personlig undergång och, åtminstone i två av fallen, en alltför tidig död. Hennes tes är att dessa kvinnor varit före sin tid, men man kan ju undra när  kvinnliga genier kommer att få samma självklara plats i det offentliga rummet som manliga? 2035?

Barn, och den potentiella kvinnofälla det tyvärr fortfarande innebär att välja att skaffa dem, är en annan sak Moran tar upp. Det finns ett kapitel med titeln ”Why you should have children”, direkt följt av ”Why you shouldn’t have children”. Båda är lika läsvärda, lika fulla med bra argument. Under läsningens gång kommer jag att tänka på Elizabeth Wurtzel, som under 90-talet skrev ”Bitch” och ”Bitch Rules” samt, förstås, ”Prozac, min generations tröst” om hennes livslånga kamp med depression. Hon delar Wurtzels snudd på maniska passion för det hon älskar och tror på – det är min fasta övertygelse att vi behöver fler kvinnor som brinner – och är även hon en rasande driven och duktig stilist.

Och visst, någonstans inser jag att Caitlin Morans skildring inte på något sätt är universell. Det råkar bara förhålla sig så att jag kan skriva under på nästan allt, och det där hänfört igenkännande ”YEAH, SISTER!” ska inte underskattas. Men jag vågar nog påstå att de flesta av er som läser det här skulle uppskatta ”How to be a woman” – och nej, ni behöver givetvis inte vara kvinnor. Det räcker gott med att vara förtjust i rappt, underhållande språk, Storbritannien och vår samtid.

Om ni ursäktar mig så ska jag nu gå iväg och börja snickra på mitt Caitlin Moran-altare. Vi hörs!

Stjärnögd startrapport.

Read Full Post »

I lördags var det äntligen dags för min och Fiktiviteters Maria Lang-dejt i Nora, som sammanföll med marknadshelgen och bjöd på vackert väder, god glass – dagens smak var apelsin, min älsklingssmak, sicken flax! – och trevligt sällskap. Samt, förstås, ohämmat Maria Lang-nörderi.

Vi träffades utanför Nora Diversehandel, där jag fyndat mången Langraritet under åren. Det var till exempel där som jag, efter åratal av letande, hittade en originalutgåva av den i Langkretsar så svåråtkomliga och hett eftertraktade novellsamlingen ”Ögonen”. En samling vars kvalitet kanske inte riktigt lever upp till antal timmar som lades ner på att hitta den, men jaktmomentet ska inte underskattas…

Just denna markensdag visade sig Langbeståndet på diversehandeln vara tämligen magert/utplockat. I Ove Hoffners tågvagn nere vid Norasjön var det betydligt bättre: där hittade vi båda två nya klenoder och fick dessutom prata en lång stund med den oefterhärmlige Hoffner, som är systerson till Lang. Han berättade bland annat att en TV-filmatisering av fem tidiga Langböcker – ”Mördaren ljuger inte ensam”, ”En skugga blott”, ”Rosor, kyssar och döden”, ”Kung Liljekonvalje av dungen” och ”Farliga drömmar” – är på gång och att den efter vad han hört ska utspela sig när böckerna skrevs, alltså 40-/50-tal. Det har talats mycket om Langfilmatiseringar det senaste decenniet, projekt som av olika skäl runnit ut i sanden, så jag vågar nog inte riktigt tro på detta förrän jag ser det. Men visst är det dags för en Maria Lang-revival, inte minst med tanke på Det Svenska Deckarundret som röner enorma – och ibland smått obegripliga… – framgångar ute i världen?

Ove Hoffner framför moster Dagmar/Marias livsverk.

Skrivmaskinen som Langs syster Ingrid renskrev böckerna på. (Maria Lang skrev samtliga böcker för hand med kryptisk handstil, systern renskrev därefter på maskin.) Om jag identifierade boken som pappret senare kom att hamna i på fem sekunder? Japp: Ulrik och Jarl Kulle-referens, ”Se, döden på dig väntar” ju, lätt som en plätt! Lyckades även, efter aningen längre tid, dechiffera ett handskrivet papper och identifiera det som ett tidigt utkast till ”En främmande man”. Bra att man inte är nördig…

Böckerna jag köpte: ”Mördarens bok” i snygg inbunden originalutgåva (har den hemma men i hiskligt ful utgåva, och det går ju inte!), ”Ingen returbiljett” i pocket då min signerade (!) originalutgåva håller på att falla samman, ett vykort med motiv från ”Ånglok 16 på fel spår” och ”Akta dig Katja!”, en av de ungdomsböcker som Lang skrev och gav ut för B. Wahlströms. Läste den igår i stugan, och det är riktigt trivsam läsning i samma anda som Esther Ringnérs Kajaböcker. Flera kändisar från Langvärlden dyker dessutom upp på ett hörn.

Förutom den obligatoriska mordspottingen längs strandpromenaden, där vi bland annat såg huset från ”Arvet efter Alberta” och  sammanstrålande med Maria Lang i stayform,  hann vi  även med ett besök i Magdalena Perssons Maria Lang-stuga, där hon samlat kuriosa, böcker och tidningsurklipp om Noras i särklass kändaste person. Om ni befinner er i Nora och vill kika in i Langstugan går det bra att kontakta Magdalena på 073-409 94 64. Hon är även guide på de Maria Lang-vandringar som turistbyrån anordnar. Har ännu inte lyckats tajma in mina Norabesök med en mordvandring, det får bli ett projekt för nästa sommar.

Stort tack till Fiktiviteter för en supertrevlig eftermiddag (och tack för att du väntade så tålmodigt när trafiken mot Nora sniglade på)!

Read Full Post »

Nu finns ett sprillans nytt inlägg att läsa på min English Bookshop-blogg! Den här gången recenserar jag Helen Fitzgeralds senaste roman ”The Donor” (startrapport här) och tipsar om fem andra finfina tvillingskildringar. Helgen den 10-11 september har jag den stora ynnesten att få intervjua Helen, som är ungefär det coolaste den skotska litteraturscenen kan uppbringa (och det säger ju inte lite), i just English Bookshops regi. Först i Uppsalabutiken på lördag – evenemanget börjar klockan 17 och jag pratar med Helen runt sexsnåret – och dagen efter i Stockholmsbutiken strax före fyra. Karen Campbell, en annan stencool skotsk deckardrottning, kommer också att vara där. I Uppsala intervjuas hon av ingen mindre än Carina Burman! Ja, ni hör ju: det kommer att bli fan-tastiskt, detta (och jag kommer att vara en babblande, Annie Wilkes-ig liten fangirl! Helen, Karen och Carina på en gång, hjälp!). Hoppas vi ses där!

Läs mer om UEB-evenemang under kulturnatten i Uppsala här.

Och nu blir det bloggpaus i två dagar! Ägna gärna helgen åt att läsa in er på dessa två grymma skotska – well, skotsk-australiensisk, i Helens fall – damer. Ni kommer inte att ångra er.

Read Full Post »

Be right back

Det har varit en synnerligen hektisk vecka här på Dark Places! Envetna förkylningar är förstås trista ur hälso- och arbetsgivarperspektiv, men klart bra för inläggsfrekvensen… Lyckades – varning för blygsamt skryt! – faktiskt trissa upp besöksstatistiken till över 800 besök under min episka ordbajsardag igår, vilket förstås är kul. Hoppas att några av er vill återvända!

Denna vecka kom att handla mycket om Christine Falkenland, men också om efterlängtade höstböcker, min surmagade besvikelse över Lee Carrolls gulliga Parisexotifiering, min och Bokstävlarnas deckare vs fantasy-duell och lite annat smått och gott. Nu åker jag till Nora för att hänga med Fiktiviteter-Helena och fullkomligt frossa i Maria Lang-nörderier. Följaktligen blir det minst ett Langinlägg nästa vecka, ety våra nörderier måste ju dokumenteras!

Kommande vecka kan ni även få se fram emot en eftersatt men högst stjärnögd recension av Caitlin Morans ”How to be a woman”, mer efterlängtade höstböcker, avrapporteringar angående Jennifer Weiner och Majgull Axelsson samt, om jag känner mig själv rätt, en hel del impulsartade peppinlägg av olika karaktär. Och, jo, lite Falkenland också. Stay tuned, och ha en fin helg!

Read Full Post »

Målarens döttrar” var en av de där riktigt stora, omvälvande läsupplevelserna för mig under gymnasiet. En bok som man gärna dröjer sig kvar i, därför att stämningen och persongalleriet är så tilltalande. Jag fick – inga jämförelser i övrigt! –  samma känsla som när jag som barn läste Maria Gripes mer mystiskt betonade böcker (Skuggserien, ”Agnes Cecilia”, ”Tordyveln”… ja, ni vet) och, ungefär i samma veva som när jag läste ”Målarens döttrar”, ”Den hemliga historien”. Anna-Karin Palm är en författare man inte ser tillräckligt mycket av i det litterära Sverige: en fullfjädrad romanförfattare som med ambition, stämningsgehör och språkdriv skriver Riktiga Romaner. Sådana man ibland kan frukta är på utdöende när man ser hur stor uppmärksamhet all autofiktion och allt självupplevt för i det mediala rummet. Att hon är anglo- och frankofil är förstås också det trevligt, men jag vill rikta ett varningens ord mot ”Faunen” som ni med gott samvete kan skippa. Kom inte riktigt överens med den. Däremot älskade jag som sagt ”Målarens döttrar”, och även den avsevärt mörkare ”Herrgården”. Har under det senaste decenniet då och då, ibland lite halvt förstrött i förbifarten, ibland mer genuint frågande, undrat vad som hänt med Anna-Karin Palm.

I september släpps hennes nya roman ”Snöängel”, som åtminstone av förhandsbeskrivningen att döma verkar mycket lovande. Berättarjaget för ett slags exiltillvaro i Frankrike, där hon ser tillbaka på det hon lämnat och de hemligheter som gror där.

Det händer att jag drömmer om min hemstad om nätterna, om ett visst blåsigt förortstorg eller ett särskilt pilträd som lutar sig ut över en flik av vatten. Och när jag vaknar vet jag aldrig om det som värker är längtan dit eller längtan bort, ännu längre bort

Det är min bestämda uppfattning att det inte finns ens i närheten av tillräckligt med blåsiga förortstorg i den svenska samtidsprosan (jag älskar blåsiga förortstorg, även i praktiken!). Det är även min bestämda uppfattning att det var alldeles för länge sedan Anna-Karin Palm utkom med en roman. Peppen lever och frodas, således! Det ska bli mycket spännande att se om ”Snöängel” lever upp till mina – let’s face it – rätt hårt uppskruvade förväntningar.

Read Full Post »

Jag vet att jag säger det här varje höst, men den här bokhösten ser ju ut att bli den bästa på länge! Så många önskeförfattare i utgivningskatalogerna, och när det gäller den anglosaxiska världen ser det också mycket, mycket lovande ut. Kommer därför att påbörja en liten serie där jag skriver om efterlängtade böcker som utkommer under hösten. Höstböcker att länga efter, helt enkelt.

För några år sedan utkom Stef Penneys debutroman ”The Tenderness of Wolves”. Något år senare kom den svenska översättningen, ”I vargars närhet”. Tyvärr fick åtminstone inte den svenska utgåvan riktigt den uppmärksamhet den förtjänat, trots fina recensioner. Det är himla synd, för det var en fin, lite sällsynt typ av bok: en spänningsroman som egentligen inte är så spännande – även om den är det också – utan vars förtjänster vilar på ett annat plan. I språket, gestaltningen och den karga miljön, till exempel. Jag blev väldigt förtjust i ”The Tenderness of Wolves” och har haft Stef Penney på min mentala bevakningslista alltsedan jag läste ut den. Idag utkommer hennes andra roman, ”The Invisible Ones”, och den här gången har Stef Penney närmat sig nutiden. 1800-talets Kanada har landat i vår tid, bland privatdetektiver och sjukhussängar. ”The Invisible Ones” sägs vara en helt annan typ av roman än ”The Tenderness of Wolves”, men jag är inte det minsta orolig. Jag är övertygad om att även ”The Invisible Ones” kommer att vara utomordentligt läsvärd, och vill samtidigt propagera för en typ av berättelse jag tycker har på tok för låg ställning. Jag talar förstås om den litterära spänningsromanen, som förenas thrillerns läsbarhet med den goda romanens litterära ambitoner. Carol Goodman är ett bra exempel på en stjärna inom genren, Andrew Pyper är ett annat namn väl värt att lägga på minnet. Och så Stef Penney, förstås. Pardon my French, men jag skiter faktiskt i att jag har en rätt anmärkningsvärd hög böcker att läsa, ”The Invisible Ones” ska införskaffas på ett eller annat sätt…

Read Full Post »

Har ni tänkt på namnen och dess betydelse i Christine Falkenlands romaner? Det blir ju väldigt påtagligt i ”Sfinx” med Felix, den före detta maken, och Claire, den nya hustrun. Lyckan och ljuset, dessa två ting som är bortom räckhåll för berättarjaget men som hon likväl famlar efter. Och detta att hon själv inte har något angivet namn är förstås lika signifikativt det: hon är ingen, utplånad, borta, inte vatten värd.

Jag tänkte mycket på ett av namnen när jag läste ”Vinterträdgården” också: Sharzad, den yngre mamman på dagis som huvudpersonen Laura förälskar sig så handlöst i. Inte är det väl en slump att det namnet påminner en hel del om Scheherazade, den berömda sagoberätterskan? Satt i samband med Lauras skrivarkurs och hennes utveckling som poet blir det ju ännu mer tydligt.

Falkenlands tidigare namnval är säkerligen betydelsemättade även de, men eftersom jag var en ytlig liten indiebrud när jag läste dem – till skillnad från den källa av visdom ni ser framför er nu… – tänkte jag mest på hur vansinnigt snygga de namnen är. Det är nästan så att man lockas att skaffa en sådär fem, sex barn till och döpa dem efter olika Falkenlandkaraktärer…

Min topp 5-lista över de snyggaste namnen i Christine Falkenlands romaner:

1. Cora (”Själens begär”)
2. Siri (”Öde”)
3. Samuel (”Öde”)
4. Rakel (”Min skugga”)
5. Laura (”Vinterträdgården”)

Nu ska jag försöka fundera på en recension av Caitlin Morans fantastiskt läsvärda, roliga och coola ”How to Be a Woman”, men det är svårt. Som Falkenland skriver själv i början av ”Öde”, ”Jag släpper dig inte, med mindre du välsignar mig. Mig slipper du inte.” Precis så.

Read Full Post »

Kan ju inte låta bli att bjuda på den här lilla anekdoten så här på recensionsdagen för ”Sfinx”. Har jag storhetsvansinne? Måhända, men lite kul är det i alla fall.

Jo, så här var det. När jag intervjuade Christine Falkenland på bokmässan i Göteborg 2008 talade vi en hel del om det här med perspektiv. Om huruvida det verkligen var en slump att Ernst i ”Själens begär”, Falkenlands kanske allra obehagligaste romanfigur – vilket inte säger lite! – är skriven i tredje person och inte i första. Falkenland sade den gången ”Det kan finnas en aspekt som inte är så rolig att tänka på, nämligen att man kanske inte vågar”, varpå jag fyllde på ”där kanske vi har nästa romanprojekt?”. Hennes svar: ”Att våga närma sig det fruktansvärda i första person, menar du? Ja, varför inte? Där gav du mig en bra idé, faktiskt…”

”Sfinx” är konsekvent skriven i jagperspektiv (brevform) och har en berättarröst som till och med Ernst Kirschsteiger, kungen av feelgood, skulle kalla ”lite knepig”. I rest my case.

Read Full Post »

Older Posts »