Caitlin Moran – vilken kvinna! Jag ska villigt erkänna att jag inte hade hört talas om henne förrän Andres Lokko, som varit något av en ledstjärna till all things fabulous för mig sedan nittotalets mitt, hyllade henne i en SvD-krönika. Men! I den drömtillvaro jag för i mina återkommande anglofilpornografiska fantasier, där jag bor i ett viktorianskt radhus i Maida Vale, precis nere vid kanalen, och ägnar oceaner av tid åt frukostätande och Timesläsande.. där inbillar jag mig att vi sedan länge varit de såtaste av vänner, Caitlin och jag. Caitlin Moran, vars karriär startade redan som tonåring på numera (tragiskt!) insomnade musiktidningen Melody Maker, har under många år varit krönikor i just Times.
Nå, istället för att gråta över spilld mjölk – levererad i glasflaska på min viktorianska stentrappa strax innan jag släpper ut katten höstkrispiga, tidiga morgnar – vill jag istället glädjas över att jag nu, tack vare den allsmäktige Lokko, funnit Caitlin Moran. Hennes självbiografi/feministbibel ”How to Be a Woman” är nämligen exakt vad vi alla behöver: en oupphörligt välskriven, vansinnigt rolig och ärlig berättelse om vad det innebär att vara kvinna i västvärlden idag – och varför det fortfarande är viktigt att använda f-ordet. Jag talar förstås om ordet som uppenbarligen är så laddat att många – alltför många – kvinnor vägrar ta det i sina munnar. Senast nu Filippa Reinfeldt i en alldeles färsk intervju i senaste numret av Yourlife, därför att hon – citat – inte gillar ordet och, underförstått, därför att det inte behövs. F… eminist! Där, jag sade det. Jag är feminist, och liksom Caitlin Moran anser jag att det är ett ord vi fortfarande behöver.
Det talas en hel del om det andra f-ordet i ”How to Be a Woman” också: om hur lustigt/sorgligt det är att det fortfarande inte finns ett acceptabelt, allmängiltigt ord för det kvinnliga könsorganet (i Sverige har vi åtminstone fått ett som funkar för våra döttrar, vilket helt klart är ett steg i rätt riktning) och att de som finns är så fåniga och ibland hämtade från Teletubbiesfigurer. Andra saker som Moran tar upp i sin bok, som är sjukt beroendeframkallande och nästan omöjlig att lägga ifrån sig, en sorts litterär motsvarighet till Sainsburys shortbread: f-ordet som i ”fet” och hur, om någonsin, vi ska känna oss fria i våra egna kroppar, mode, sex, bröllop, musik, kvinnliga förebilder i populärkulturen (och varför Jordan aldrig kommer att bli en sådan, hur mycket überliberala kolumnister försöker pressa in henne i role model-facket), sexism på arbetsplatsen och – en hjärtefråga för mig personligen – exakt hur svårt det kan vara att tillverka lagom stora trosor som inte kryper in i underlivet tills effekten blir att bära en synnerligen smärtsam och skavande liten fitthatt. Ursäkta den mentala bilden ni har nu, men det är faktiskt sjukt kul och träffande när Morans väninna väser ”I’m currently wearing them on my clit, like a little hat” på tunnelbanan i rusningstrafik. Vi har alla varit där, syster. I ett annat kapitel undrar Moran hur det kommer sig att de förebilder som intelligenta, kulturintresserade unga kvinnor instinktivt dras till generation efter generation – Virginia Woolf, Sylvia Plath, Dorothy Parker – är så intimt förknippade med mental ohälsa, personlig undergång och, åtminstone i två av fallen, en alltför tidig död. Hennes tes är att dessa kvinnor varit före sin tid, men man kan ju undra när kvinnliga genier kommer att få samma självklara plats i det offentliga rummet som manliga? 2035?
Barn, och den potentiella kvinnofälla det tyvärr fortfarande innebär att välja att skaffa dem, är en annan sak Moran tar upp. Det finns ett kapitel med titeln ”Why you should have children”, direkt följt av ”Why you shouldn’t have children”. Båda är lika läsvärda, lika fulla med bra argument. Under läsningens gång kommer jag att tänka på Elizabeth Wurtzel, som under 90-talet skrev ”Bitch” och ”Bitch Rules” samt, förstås, ”Prozac, min generations tröst” om hennes livslånga kamp med depression. Hon delar Wurtzels snudd på maniska passion för det hon älskar och tror på – det är min fasta övertygelse att vi behöver fler kvinnor som brinner – och är även hon en rasande driven och duktig stilist.
Och visst, någonstans inser jag att Caitlin Morans skildring inte på något sätt är universell. Det råkar bara förhålla sig så att jag kan skriva under på nästan allt, och det där hänfört igenkännande ”YEAH, SISTER!” ska inte underskattas. Men jag vågar nog påstå att de flesta av er som läser det här skulle uppskatta ”How to be a woman” – och nej, ni behöver givetvis inte vara kvinnor. Det räcker gott med att vara förtjust i rappt, underhållande språk, Storbritannien och vår samtid.
Om ni ursäktar mig så ska jag nu gå iväg och börja snickra på mitt Caitlin Moran-altare. Vi hörs!
Stjärnögd startrapport.
Read Full Post »
Åh! Såg i nya numret av Yourlife – vad bra Moa Herngrens boksidor är, förresten! – att Viktoria Myrén utkommer med en ny roman i höst. Jag tyckte hemskt mycket om hennes debut, 
Dark Places 