
Jag hade ett bokrelaterat inlägg förpublicerat tills idag, men det får vänta ett tag. Det är trots allt inte varje dag som ens favoritband splittras efter drygt 30 år tillsammans. ”Favoritband”. Jag säger det med en sådan självklarhet, märker jag nu, för faktum är att fastän det funnits och finns band jag lyssnat mer på än R.E.M., och fastän de inte släppt ett riktigt helgjuten skiva sedan ”New Adventures in Hi-Fi” 1996, så är det så. Det finns inget annat band, inte ens The Smiths, som haft en så avgörande och direkt roll i vem jag blev, vad jag lyssnar på, vad jag läser och vad jag tycker. Först var jag NKOTB-besatt tweenie, sedan hörde jag ”Losing My Religion” och min värld började så sakteliga påminna om den som jag, tjugo år senare, ännu kallar min.
R.E.M. var – gud vad hemskt det känns med dåtid! – collegebandet som bara råkade bli ett av världens största band. De bildades i Athens, Georgia bara några veckor före min födsel och redan med första skivan, den alltjämt fantastiska ”Murmur”, stod det klart att R.E.M. representerade något helt nytt inom den amerikanska rockscenen. Peter Bucks ringande Rickenbacker, de självklara men på den tiden rätt ruffa melodierna, Michael Stipes mumlande röst och poetiska, smått obegripliga texter kom snabbt att förkroppsliga den framväxande amerikanska indiemusiken, och under 80-talet blev de med varje skivsläpp lite större. Tills ”Out of Time” släpptes 1991, Brenda gjorde slut med Dylan till tonerna av ”Losing My Religion” – som fortfarande, efter tusentals lyssningar, är så chockerande, smärtsamt BRA! – och Steve kallade R.E.M. sitt favoritband i samma säsong av ”Beverly Hills 90210”. Sedan, året efter, kom ”Automatic for the People”, av många sett som deras allra bästa album, och saken var klar. R.E.M. var officiellt världens största band.
Det jag älskar med R.E.M. är att de trots arenaturnéerna och framgångarna alltid framstått som så genuina. Okej, Peter Buck drack fjorton glas rödvin och kastade yoghurt på en flygvärdinna i en ökänd episod för ett antal år sedan och Michael Stipe har ibland druckit Cristal med Helena Christiansen i Saint Tropez, men utöver det har de först fyra, sedermera tre Georgiasönerna fört en imponerande konsekvent livsstil. De bryr sig om musiken, och om musiken som en plattform för att göra skillnad. När Bill Clinton kandiderade mot George Bush hette det i ett av talen, förmodligen skrivet av Al Gore, ett stort R.E.M.-fan, ”Everybody knows that the Bush administration is out of time and that the Clinton/Gore ticket is automatic for the people”, och R.E.M. har aldrig gjort en hemlighet av att de är demokrater, aldrig missat ett tillfälle att spela välgörenhetskonserter för Tibets självständighet, HBT-frågor eller vikten av att ungdomar röstar. Jag kan sakna den där politiska ambitionen från 90-talets giganter i dessa dagar, då 10-talets förebilder möjligen ägnar sig åt lite twitteraktivism för att sedan gå och ut visa upp sin nya handväska. Men nog om det.
”Oh no, I’ve said too much, I haven’t said enough.”Vad mer? R.E.M.-pärmen som jag fyllde på minutiöst med låttexter, turnéscheman och tidningsurklipp, analyserade varje ändrad låtlista som vore den silverbibeln?
Konserten på Sjöhistoriska 1995, med ett pojkvaskeransiktat Radiohead som förband? Michael Stipe kastade en slängkyss till mig under ”Crush with eyeliner” den gången, precis efter att han sjungit ”I could be your Valentine, my crush with eyeliner”. Tidigare samma vecka hade jag blivit kysst för första gången, motvilligt men grundligt kysst av en tandställningsprydd yngling med vita jeans och Brandon Walsh-quiff. Gissa vilken kyss som återupplevdes och sönderanalyserades dag efter dag i mitt flickrum? Inte var det den kyss som faktiskt nuddade mina läppar.
Julsinglarna från fancluben, den hudlösa akustiska covern på ”I Will Survive”, som fortfarande får mitt hjärta att vända ut och in på sig självt?
Min vän A som jag träffade tack vare vår under gymnasietiden pinsamt ohippa R.E.M.-faiblesse och fortfarande umgås med idag?
Den där scenen i ”Mitt så kallade liv” då Angela Chase kommer hem från ytterligare en kväll där hon ignorerats av Jordan Catalano, släpar sig upp för trappan, tar bort sminket och gråter till en fullängdsversion av ”Everybody Hurts”? Hela ”Up”-skivan på repeat i Arlandas avgångshall medan jag väntade på att planet till London skulle lyfta?
Hur jag dansade brudvals till ”At My Most Beautiful”, som min syster smugglat med till bröllopsfesten därför att hon visste att det var den sång jag mest av allt ville dansa till?
Jag tror att det blir det här minnet ändå: sista gången jag såg dem live, på ett gigantiskt solrosfält i norra Katalonien juli 2008. De verkade så glada, så avslappnade den kvällen, Pete Buck gjorde små ystra krumbukter med sin gitarr, Mike Mills skolpojkessnälla stämsång satt som en smäck i ”Fall on Me” och Michael Stipe levererade en fullkomligt magisk, närmast soulbetonad ”Everybody Hurts” som växte och växte i den katalanska sammetsmjuka sommarnatten. Efter sista låten som, förstås, var ”It’s the end of the world as we know it (and I feel fine)” log han och sade ”It’s been fucking amazing”.
Det har det, Stipey, det har det. Men det blir en ny tideräkning nu, en tid utan R.E.M. Ni har funnits så länge jag har funnits. Ni har alltid funnits, och nu finns ni inte. Det här blir andra Astrid Lindgren-citatet den här veckan, men det hjälps inte. Ni fattas mig redan nu. Ikväll ska jag lyssna på min favoritlåt ”Country Feedback”, den Michael Stipe alltid sjöng med ryggen vänd mot publiken som om han anade att textens elektricitet skulle förlama oss om han vände ansiktet framåt. Och ”Nightswimming”. Och ”Find the River”. Och ”Electrolite”. Och ”So. Central Rain”. Och ”The One I Love”. Och ”Perfect Circle”, kanske är det den sången jag älskar allra mest. Kanske lyssnar jag på alla. ”Losing My Religion” lär jag få höra på radion ändå.
You guys, it’s been fucking amazing.
Read Full Post »