Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2011

”Änkans bok” ute idag

Idag är det recensionsdag för Joyce Carol Oates självbiografiska ”Änkans bok” som jag läste redan när den utkom på engelska i början av året. Det blev en av personliga skäl rätt uppslitande upplevelse då min ena dotter drabbades av dubbelsidig lunginflammation under läsningens gång – samma sjukdom som gjorde Oates till änka… Ett drygt halvår senare var det dags för Fiktiviteter att uppleva högst oönskade life imitating art-inslag då hon fick just lunginflammation medan hon läste ”En änkas bok”. Är Joyce Carol Oates en Typhoid Mary för vår tid?

Nåväl, om man bortser från den eventuella smittorisken så är ”Änkans bok” klart läsvärd. Det är fascinerande, om än lätt spöklikt, hur samlad, hur författarlik Oates/Smith framstår mitt i sorgen; samtidigt blir det just därför en stark och nästan oupphörligt fängslande skildring av skapandets helande kraft och hur allt, till och med sorg, till sist får en vardagslunk och förutsägbarhet. Samt, förstås, en välkommen påminnelse om att det inte finns några mer eller mindre önskvärda reaktioner när det gäller sorg, som är något djupt personligt och ojämförbart. Det finns inga rätt och fel i sorgearbetet, bara rå, otänkbar smärta som var och en hanterar på sitt sätt.

DN-recensenten Malin Ullgren, vars texter jag alltid uppskattar även om vi inte alltid är rörande överens (kanske i synnerhet då!), talar i sin relativt svala recension om andfåddheten som stilistiskt grepp i ”Änkans bok”. Själv tyckte jag att Oates imitation av andfåddhet och lungsjuka, som får sitt crescendo när hon anländer till sjukhuset och nås av nyheten om sin makes död, var oerhört skickligt utförd. Även som läsare får man ett visst mått av andnöd under läsningen, med eller utan faktiskt diagnosticerad lunginflammation… Vidare skriver Ullgren om hur mardrömslikt prudentlig och ordningssamt det drygt fyrtioåriga äktenskapet mellan Ray Smith och Oates tycks ha varit. Just den där ”prudentligheten” som Ullgren irriterar sig på hos Joyce Smith är, tror jag, något av en grundförutsättning för att klara av att skriva som Oates gör, såväl volym- som innehållsmässigt. Det krävs, tänker jag, förmodligen ett nästintill parodiskt organiserat, inrutat och borgerligt liv för att mäkta med den arbetskapaciteten och tsunami av ord och mörker.

Här kan ni läsa mina tankar om ”A Widow’s Story”, som den heter på engelska.

Read Full Post »

Dagens..

Fredag idag! Förväntan och efterlängtad lästid i luften, fredagsvin på kylning, tgif ftw ffs. Vad kan passa bättre än en härligt fredagsspontan minienkät?

DAGENS..

Outfit: Svarta leggings, mönstrad tunika, svart skinnjacka, mina nya skoletter som jag, trots att jag hyser en viss estetisk motvilja mot ordet ”skoletter”, är nykär i.
Humör: Glad och fredagspeppig.
Tanke: Många, men kanske främst hur bra ”Salem’s Lot” fortfarande är och hur kul det ska bli att diskutera den med världens bästa elitistmörkerklubb nästa vecka.
Frukost: Fruktyoghurt med banan, krossade linfrön och solrosfrön. Kaffe och Proviva (går ju visst ihop, Feuerzeug!)
Bok: ”Salem’s Lot”, då. Samt, på nattduksbordet, otåligt väntande på lite läskärlek: ”Remembering Sarah” (Chris Mooney”, ”By Nightfall” (Michael Cunningham) samt ”Handlingen” (Sara Mannheimer).
Låt: ”I’ll Take the Rain” med R.E.M. (jo, jag REM-iniscar fortfarande). En smått fantastisk liten ballad från underskattade skivan ”Reveal” – jag får nog ta och revidera mitt tidigare uttalande om att R.E.M. inte släppt något helgjutet sedan 1996, för ”Reveal” utkom 2001 – som är precis sådär bitterljuvt upplyftande/deprimerande som en riktigt bra R.E.M.-ballad kan vara. Och Michael Stipes sånginsats är, förstås, MVG+.
Hurra: Hurrar fortfarande över gårdagens goda nyheter för mörkervurmare. Och för att jag lever, har hälsan, finaste familjen och katterna, tak över huvudet, mat i skafferiet, böcker i hyllorna. Allt det där basala men magiska, ni vet.
Bu: Träningsvärk. (Fast det känns i ärlighetens namn rätt skönt… och ovant.)
Längtan: Börjar faktiskt – slå mig inte nu, ni bisarra människor som fortfarande yrar om sommar och värme – längta efter advent och jul. Tända ljus en masse, glögg och pepparkakor, Chris Isaaks, Phil Spectors och Aimee Manns julskivor på repeat, kvällsmys med Gremlins och lussebullar i soffan… Åh, jag längtar!
Önskan: En lugn och skön helg med trivsamt skräcknörderi och muffinsmumsande med bland andra Any Moment Called Now, Ett hem utan böcker och Bokstävlarna på söndag.

Read Full Post »

Torsdagen den 29 september är en fantastisk dag för skräck- och mörkervurmare! Vid morgonkaffet läste jag i DN att Stephen King skriver på en fortsättning på ”The Shining”, där Danny Torrance hunnit bli 40 år och arbetar på ett hospice. ”Dr Sleep” är preliminär titel för projektet, som även finns omnämnt på Kingens officiella hemsida, vilket väl borde ses som ett synnerligen gott tecken. Vill minnas att jag hört om det här projektet tidigare, fast då i betydligt mer hypotetiska sammanhang. Allra helst hade jag dock nog läst en fortsättning på ”IT” där det ondaste av onda återvänder till Derry för att sätta skräck i en ny generation Derrybor, kanske rentav med några av originalfigurerna som föräldrar? Tänk en 90210 fast, tja, bra, och i skräckskrud. Det återvänder ju var tjugofemte till trettionde år, så snart är det dags för en ny cykel – och då talar jag inte om Silver…

Några timmar senare pingar Mats Strandberg mig på Twitter och berättar att en nyutgåva av Laura Palmers dagbok, som skrevs av David Lynchs dotter Kelly  och utkom 1990 medan hela världen satt klistrad framför teven och undrade vem som mördat Laura (och sedan, helt felaktigt/enkelspårigt, slutade kolla när det, citat, ”spårade ur”…), är på g – med extramaterial och förord av Mark Frost och David Lynch! Den 6 december är datumet att längta efter. Jag var med facit i hand på tok för ung när jag läste den, men minns den där kväljande/kittlande känslan den orsakade. Något litterärt mästerverk är det inte (har flera gånger ägnat mig åt tankeexperiment av typen ”tänk om Joyce Carol Oates hade fått skriva Laura Palmers dagbok..), och som Twin Peaks-nörd kan och bör man ifrågasätta konsekvensen och kronologin i den. (Ska återkomma med konkreta exempel när jag läst om, lovar.) Likväl: min inre nörd gör kullerbyttor av lycka, samt undrar när den tredje goda nyheten ska dyka upp. Alla goda nyheter kommer, som ni vet, i tretal…

Read Full Post »

Det var M.R. James som sade att ”the aim of a good ghost story is to make the blood freeze, pleasurably” och han om någon borde ju veta. Jag kommer att tänka på James motto, och på James ljuvligt gastkramande men samtidigt mysiga spökhistorier från ett forna tiders England, när jag läser Michelle Pavers ”Dark Matter”. Michelle Paver, som tidigare erövrat mången liten bokslukares hjärta med sina omåttligt populära böcker i Vargbröderserien och nu använt sin kärlek till Arktis såväl som just M.R. James för att skriva sin första – men förhoppningsvis inte sista – roman riktad till en vuxen publik.

I 1930-talets London lever berättarjaget Jack ett plågsamt torftigt och ensamt liv, ett slags skuggtillvaro där det verkliga livet alltid sker någon annanstans, för andra, mer lyckligt lottade människor. När han får chansen att följa med på en expedition till den norska delen av Arktis ser han resan som en omstart, en chans till ett nytt, bättre liv. Väl på plats på Gruhuken, en även med arktiska mått karg och isolerad plats, fortsätter dock Jack att hemsökas av inverterat klassförakt och utanförskap. Åtminstone inledningsvis. Snart upptäcker nämligen Jack att själva Gruhuken är hemsökt av en mörk kraft som vill honom ont, och när han genom olyckssaliga omständigheter plötsligt finner sig ensam på forskningsstationen kryper det onda allt närmare i takt med att vintermörkret lägger sig över Arktis…

Det är en effektiv, underbart gammaldags spökhistoria som Michelle Paver skrivit, med en avundsvärt genomtänkt dramaturgi och små, små olycksbådande markörer längs vägen som tillsammans bildar något riktigt gastkramande. Egentligen bör en sådan här roman sträckläsas, men på grund av, tja, livet fann jag mig själv tvungen att portionera ut läsningen under en knapp vecka. Funkade det med. Förutom den elegant strukturerade spökhistorien, som orsakar behagliga kårar längs hela kroppen, finns det mycket annat att gilla här: ambivalensen mellan lappsjuka versus faktisk hemsökelse, klasskampen mellan de tre vetenskapsmännen, där enbart arbetarklassonen Jack över huvud taget tänker i termer av klass, uttryck som ”cheerio, old chap!” och ”jolly good”, de homoerotiska undertonerna… En riktigt fin berättelse, helt enkelt, och ett rent måste för alla som föredrar sina spökhistorier klassiskt anglosaxiska, milt krypande och oblodiga. Jolly good stuff!

Titeln får mig förresten att tänka på att jag måste ta mig an Peter Straubs senaste, tillika Bram Stoker-prisade roman med samma namn. Köpte den helt stjärnögt längtande när den utkom, började läsa och gillade men lade ändå ifrån mig den, knappt till hälften läst. Oklart varför. Jag älskar ju Peter Straubs intelligenta och litterära skräckromaner, ibland lika mycket som kompisen Stephen Edwins. Något att ta itu med, som sagt.

Litet PS: ”Dark Matter” utkommer i svensk översättning på Semic förlag i början av november och kommer då att heta ”Evig natt”, med det oemotståndliga lilla suffixet ”en arktisk spökroman”. Hett – eller jag menar naturligtvis iskallt… – tips för er som föredrar att läsa på svenska!

Och medan jag fortsätter att uppdatera inlägget så kan jag passa på att rekommendera följande premisser för ”Dark Matter”-läsning: ett hett bad och ett glas svalt vin. Kontrasterna mellan den arme Jacks strapatser i den arktiska kylan och läsaren – åtminstone den här läsarens – extrema komfort… ja, jag tyckte det fanns något djupt tillfredsställande i det. Prova!

Read Full Post »

Efter en smått kaosartad morgon och förmiddag satte jag mina telningar i vagnen och styrde kosan mot bokhandeln. Det finns säkerligen barnpedagoger som skulle ifrågasätta det lämpliga i att belöna olydiga barn med böcker, men hey, det funkade och hey igen, det är åtminstone inte godis! Så fort vi kom in i bokhandeln rusade de mot avdelningen för de allra minsta och började botanisera. Sedan satt de – okej, det rörde sig kanske om en minut sammanlagt, men vilken hjärteknipande fin minut! – bredvid varandra på den lilleputtstora stolen som man ställt på barnavdelningen, nöjt bläddrande igenom det de hittat. Till sist lämnade vi bokhandeln med fyra böcker – och bara en var åt mig! Boken jag köpte är Helena von Zweibergks nya roman, ”Anna och Mats bor inte längre”. Tyckte mycket om ”Ur vulkanens mun”, trots eller möjligen tack vare att jag höll på att krevera av den lågintensiva, totalfrätande surhet som präglade deras relation och semesterresa från helvetet. I ”Anna och Mats..” får vi följa dem i sex månader, från undertecknandet av skilsmässopappren tills dess att skilsmässan går igenom. Rapport kommer!

Böckerna som minibokoholisterna valde: en om Lilla Spöket Laban – det var min lilla gothdotter E som valde den, efter att hon frågat expediten efter ”Vem blöder” som tyvärr var slut – och en pysselbok med hästar åt den mer otåligt lagda A. Jag slängde in ett litet skräddarsytt boktips till dem också: ”Bäbis gnällig” av Ann Forslind. Don efter person och så vidare. E frågade efter den i morse, med en hyfsat gnällfri ton, så det verkar ha funkat.

Jag inser ju givetvis att jag själv har något att göra med att mina döttrar – kanske i synnerhet den ena – redan nu har ett lustfyllt och nyfiket förhållande till litteratur, att de associerar läsning och bokbläddrande med något mysigt och avslappnande, men åh vad kul det är! Tänk så många världar man får uppleva med sina barn som läsande familj. Vi har redan nu börjat nosa lite på min barndoms Astrid Lindgren-böcker och jag längtar tills jag kan fortsätta att ge mina gamla älsklingar till barnen. När de fyller elva – det känns som den lämpliga åldern – ska de få var sitt exemplar, förhoppningsvis i original, av de böcker och romanfigurer de är döpta efter: ”Agnes Cecilia – en sällsam historia” och ”Flickan vid stenbänken”, båda av Maria Gripe. Bara drygt åtta år kvar, snart dags att börja leta…!

Read Full Post »

Det här med att vara förälder, alltså. Vissa dagar: kärleksklump i magen och total eufori. Andra dagar: total jävla uppgivenhet. Idag kan jag nog mest identifiera mig med scenario ”andra dagar” efter att ha varit uppe sedan 05.15 med två barn som tidigt i morse verkade sjuka men nu klättrar på väggarna, hoppar i soffan, vägrar sova och slåss i en allmänt själsdödande blandning. Det är vid sådana tillfällen man inte kan låta bli att kyssa brevbäraren då brevlådan visar sig innehålla en jubileumsbox med sexton (!) av Gunilla Bergströms tidlösa Alfonsberättelser på dvd. (Okej, brevbäraren hade hunnit åka vidare men the offer still stands… Du vet var jag bor.) Kanske, kanske kan det nu bli tillräckligt fridfullt för att jag ska kunna ta mig en kopp kaffe, pusta ut och läsa lite i dagens bok, Kate Mosses ”The Winter Ghosts”, en spökhistoria i franska Pyrenéerna under 1930-talet. Köpte den i våras någon gång och gjorde sedan misstaget att ställa in den i bokhyllan, förvisso alldeles korrekt insorterad under skräck och spökhistorier, men om det är en sak jag lärt mig av mitt liv som bokhamster så är det följande: en bok du ställer in i bokhyllan oläst kommer i 90% av fallen förbli oläst. (Min kursivering.) Ställ. Inte. In. Den! Gör det inte! Separat hylla för olästa böcker är okej, men om du sorterar in den där den hör hemma är den garanterat borta, möjligen för alltid.

Nu kom trots allt ”The Winter Ghosts” att hamna i 10-procentsklubben, för jag hade precis läst ut ”Dark Matter”, spånade på ett English Bookshop-inlägg om klassiskt betonade, mer mysinriktade spökhistorier och kom att tänka på hur jag köpt Mosses senaste roman efter att ha läst och gillat den spännande men hyfsat omständliga ”Kryptan”. Kanske kan det vara något? Och jovars, det är både stämningsfullt och spännande. Kanhända inte världsomvälvande, och definitivt inte lika otäckt och hårt åtskruvat som, säg, Susan Hills spökhistorier, men trevligt och läsvärt. Mysigt, om än lite flyktigt och enkelt. Dessutom känns ”The Winter Ghosts” föredömligt kort efter två romaner som borde ha varit åtminstone hundra sidor kortare. Det lutar åt utläsning redan ikväll, om jag får en smula lugn och ro.

Read Full Post »

Missade ni när Karen Campbell och Helen Fitzgerald besökte Uppsala English Bookshop under kulturnatten? Sörj ej – nu kan ni se alltsammans i ett videoklipp här. Jag dyker upp runt en timme in i klippet och ja, jag var naturligtvis tvungen att titta igenom allt först innan jag tog ställning till huruvida jag kunde rekommendera det eller inte… När jag tittar på videoklippet slipper jag dock ta fram den självkritiska skämskudden – lite klantigt att tappa anteckningarna trettio sekunder in i intervjun bara – och blir återigen nykär i Karen och Helen, och visst ÄLSKAR man Karens dialekt? Hädanefter kommer jag alltid att höra den i huvudet när jag läser henne.

Dagens länktips! Vet inte om klippet från Stockholm dyker upp så småningom också.

Read Full Post »

Helgläsning v 38

Ska vi tala helgläsning och efterlängtade bokpaket nu? Ja, det ska vi! I går anlände nämligen ett finfint paket från Sveriges/Nordens/Europas/världens bästa bokhandel med ett stycke ”Before Nightfall”,  fallstudie av ett medelålders Manhattanpar i kris signerat Michael Cunningham (han som skrev ”Timmarna”, ni vet) och ett stycke ”Remembering Sarah” av Chris Mooney med blurbar från Dennis Lehane, Harlan Coben (han blurbar faktiskt bara bra böcker, om än rätt snarlika hans egna) och Michael – eller var det John med den marginellt annorlunda stavningen? – Connelly. Jag lever ju efter devisen att man aldrig kan få nog av Riktigt Schyssta Thrillers™, och det här tycks vara en sådan. Och finns det något mer tilldragande än ett sobert, mitt i allt larm och glitter isolerat och knäpptyst Manhattan som fond för dysfunktionella relationer och själslig ensamhet? I think not. Är mycket svag för det mesta av Jay McInerney, till exempel. Helgläsning: sorted! Jag kan även konstatera att vi här finner två utmärkta exempel på personliga favoritomslag, på tal om tidigare inlägg. Neon loneliness – kom igen nu gamla indiehjärtan, visst kan ni referensen? – versus mörk skog i motljus, gotta love it.

Vad läser ni i helgen (ni som ine är på bokmässan och härjar)?

Read Full Post »

Hörni, ni har väl inte missat att Salman Rushdie numera finns på Twitter? När jag tänker på Salman Rushdie tänker jag främst på tre saker: 1. ”Satansverserna”, fatwan och bråket inom Svenska Akademien. 2. Hur totalt jävla fantastisk ”Midnattsbarnen” är. Magisk realism när det är som bäst, och ett strålande exempel på att det går att vara färgstark och målande och episk utan att det blir – rys! – ”mustig skröna” av det hela. 3. Hur kul det är att han gör en cameo i första filmen om Bridget Jones. När det gäller frågan om författarens roll utöver det skrivna ordet – en högaktuell frågeställning så här i bokmässetider – vacklar jag från att tycka att det är skitkul med författartweets och tillfällen att prata med sina älsklingsförfattare till att längta tillbaka till de tider då en författare var en socialt avskärmad eremit, företrädelsevis bosatt på en vindpinad hed. Men det ska bli kul att se hur Rushdies twittrande artar sig! Vissa författare är urtrista twittrare och ägnar sig uteslutande åt retweets av fördelaktiga recensioner och skamlös självpromotion, medan andra är oupphörligt underhållande, engagerade och personliga samtidigt som de, förstås, bjuder på info om pågående skrivprojekt. Hoppas att Rushdie faller in i den sistnämnda kategorin! Hans tweets om den vansinniga avrättningen av Troy Davis tyder åtminstone på det.

Har ni några favoriter bland twittrande författare? Här är några av mina, och som av en händelse bara råkar de vara IRL-favoriter också:

Elizabeth Hand (@Liz_Hand)
Joe Hill (@joe_hill)
Helen Fitzgerald (@FitzHelen)
Jennifer Weiner (@jenniferweiner
Caitlin Moran (@caitlinmoran)
Mats Strandberg (@matsstrandberg_

Och, i kategorin ”hell freezes over”: Camilla Läckberg (@camillalackberg) är en mycket underhållande och flitig twittrare! Jag gillar inte hennes böcker, men hennes tweets följer jag slaviskt…

Read Full Post »

Jag hade ett bokrelaterat inlägg förpublicerat tills idag, men det får vänta ett tag. Det är trots allt inte varje dag som ens favoritband splittras efter drygt 30 år tillsammans. ”Favoritband”. Jag säger det med en sådan självklarhet, märker jag nu, för faktum är att fastän det funnits och finns band jag lyssnat mer på än R.E.M., och fastän de inte släppt ett riktigt helgjuten skiva sedan ”New Adventures in Hi-Fi” 1996, så är det så. Det finns inget annat band, inte ens The Smiths, som haft en så avgörande och direkt roll i vem jag blev, vad jag lyssnar på, vad jag läser och vad jag tycker. Först var jag NKOTB-besatt tweenie, sedan hörde jag ”Losing My Religion” och min värld började så sakteliga påminna om den som jag, tjugo år senare, ännu kallar min.

R.E.M. var – gud vad hemskt det känns med dåtid!  – collegebandet som bara råkade bli ett av världens största band. De bildades i Athens, Georgia bara några veckor före min födsel och redan med första skivan, den alltjämt fantastiska ”Murmur”, stod det klart att R.E.M. representerade något helt nytt inom den amerikanska rockscenen. Peter Bucks ringande Rickenbacker, de självklara men på den tiden rätt ruffa melodierna, Michael Stipes mumlande röst och poetiska, smått obegripliga texter kom snabbt att förkroppsliga den framväxande amerikanska indiemusiken, och under 80-talet blev de med varje skivsläpp lite större. Tills ”Out of Time” släpptes 1991, Brenda gjorde slut med Dylan till tonerna av ”Losing My Religion” – som fortfarande, efter tusentals lyssningar, är så chockerande, smärtsamt BRA! – och Steve kallade R.E.M. sitt favoritband i samma säsong av ”Beverly Hills 90210”. Sedan, året efter, kom ”Automatic for the People”, av många sett som deras allra bästa album, och saken var klar. R.E.M. var officiellt världens största band.

Det jag älskar med R.E.M. är att de trots arenaturnéerna och framgångarna alltid framstått som så genuina. Okej, Peter Buck drack fjorton glas rödvin och kastade yoghurt på en flygvärdinna i en ökänd episod för ett antal år sedan och Michael Stipe har ibland druckit Cristal med Helena Christiansen i Saint Tropez, men utöver det har de först fyra, sedermera tre Georgiasönerna fört en imponerande konsekvent livsstil. De bryr sig om musiken, och om musiken som en plattform för att göra skillnad. När Bill Clinton kandiderade mot George Bush hette det i ett av talen, förmodligen skrivet av Al Gore, ett stort R.E.M.-fan, ”Everybody knows that the Bush administration is out of time and that the Clinton/Gore ticket is automatic for the people”, och R.E.M. har aldrig gjort en hemlighet av att de är demokrater, aldrig missat ett tillfälle att spela välgörenhetskonserter för Tibets självständighet, HBT-frågor eller vikten av att ungdomar röstar. Jag kan sakna den där politiska ambitionen från 90-talets giganter i dessa dagar, då 10-talets förebilder möjligen ägnar sig åt lite twitteraktivism för att sedan gå och ut visa upp sin nya handväska. Men nog om det.

”Oh no, I’ve said too much, I haven’t said enough.”Vad mer? R.E.M.-pärmen som jag fyllde på minutiöst med låttexter, turnéscheman och tidningsurklipp, analyserade varje ändrad låtlista som vore den silverbibeln?

Konserten på Sjöhistoriska 1995, med ett pojkvaskeransiktat Radiohead som förband? Michael Stipe kastade en slängkyss till mig under ”Crush with eyeliner” den gången, precis efter att han sjungit ”I could be your Valentine, my crush with eyeliner”. Tidigare samma vecka hade jag blivit kysst för första gången, motvilligt men grundligt kysst av en tandställningsprydd yngling med vita jeans och Brandon Walsh-quiff. Gissa vilken kyss som återupplevdes och sönderanalyserades dag efter dag i mitt flickrum? Inte var det den kyss som faktiskt nuddade mina läppar.

Julsinglarna från fancluben, den hudlösa akustiska covern på ”I Will Survive”, som fortfarande får mitt hjärta att vända ut och in på sig självt?

Min vän A som jag träffade tack vare vår under gymnasietiden pinsamt ohippa R.E.M.-faiblesse och fortfarande umgås med idag?

Den där scenen i ”Mitt så kallade liv” då Angela Chase kommer hem från ytterligare en kväll där hon ignorerats av Jordan Catalano, släpar sig upp för trappan, tar bort sminket och gråter till en fullängdsversion av ”Everybody Hurts”? Hela ”Up”-skivan på repeat i Arlandas avgångshall medan jag väntade på att planet till London skulle lyfta?

Hur jag dansade brudvals till ”At My Most Beautiful”, som min syster smugglat med till bröllopsfesten därför att hon visste att det var den sång jag mest av allt ville dansa till?

Jag tror att det blir det här minnet ändå: sista gången jag såg dem live, på ett gigantiskt solrosfält i norra Katalonien juli 2008. De verkade så glada, så avslappnade den kvällen, Pete Buck gjorde små ystra krumbukter med sin gitarr, Mike Mills skolpojkessnälla stämsång satt som en smäck i ”Fall on Me” och Michael Stipe levererade en fullkomligt magisk, närmast soulbetonad ”Everybody Hurts” som växte och växte i den katalanska sammetsmjuka sommarnatten. Efter sista låten som, förstås, var ”It’s the end of the world as we know it (and I feel fine)” log han och sade ”It’s been fucking amazing”.

Det har det, Stipey, det har det. Men det blir en ny tideräkning nu, en tid utan R.E.M. Ni har funnits så länge jag har funnits. Ni har alltid funnits, och nu finns ni inte. Det här blir andra Astrid Lindgren-citatet den här veckan, men det hjälps inte. Ni fattas mig redan nu. Ikväll ska jag lyssna på min favoritlåt ”Country Feedback”, den Michael Stipe alltid sjöng med ryggen vänd mot publiken som om han anade att textens elektricitet skulle förlama oss om han vände ansiktet framåt. Och ”Nightswimming”. Och ”Find the River”. Och ”Electrolite”. Och ”So. Central Rain”. Och ”The One I Love”. Och ”Perfect Circle”, kanske är det den sången jag älskar allra mest. Kanske lyssnar jag på alla. ”Losing My Religion” lär jag få höra på radion ändå.

You guys, it’s been fucking amazing.

Read Full Post »

Older Posts »