”Dark Matter” – Michelle Paver

Det var M.R. James som sade att ”the aim of a good ghost story is to make the blood freeze, pleasurably” och han om någon borde ju veta. Jag kommer att tänka på James motto, och på James ljuvligt gastkramande men samtidigt mysiga spökhistorier från ett forna tiders England, när jag läser Michelle Pavers ”Dark Matter”. Michelle Paver, som tidigare erövrat mången liten bokslukares hjärta med sina omåttligt populära böcker i Vargbröderserien och nu använt sin kärlek till Arktis såväl som just M.R. James för att skriva sin första – men förhoppningsvis inte sista – roman riktad till en vuxen publik.

I 1930-talets London lever berättarjaget Jack ett plågsamt torftigt och ensamt liv, ett slags skuggtillvaro där det verkliga livet alltid sker någon annanstans, för andra, mer lyckligt lottade människor. När han får chansen att följa med på en expedition till den norska delen av Arktis ser han resan som en omstart, en chans till ett nytt, bättre liv. Väl på plats på Gruhuken, en även med arktiska mått karg och isolerad plats, fortsätter dock Jack att hemsökas av inverterat klassförakt och utanförskap. Åtminstone inledningsvis. Snart upptäcker nämligen Jack att själva Gruhuken är hemsökt av en mörk kraft som vill honom ont, och när han genom olyckssaliga omständigheter plötsligt finner sig ensam på forskningsstationen kryper det onda allt närmare i takt med att vintermörkret lägger sig över Arktis…

Det är en effektiv, underbart gammaldags spökhistoria som Michelle Paver skrivit, med en avundsvärt genomtänkt dramaturgi och små, små olycksbådande markörer längs vägen som tillsammans bildar något riktigt gastkramande. Egentligen bör en sådan här roman sträckläsas, men på grund av, tja, livet fann jag mig själv tvungen att portionera ut läsningen under en knapp vecka. Funkade det med. Förutom den elegant strukturerade spökhistorien, som orsakar behagliga kårar längs hela kroppen, finns det mycket annat att gilla här: ambivalensen mellan lappsjuka versus faktisk hemsökelse, klasskampen mellan de tre vetenskapsmännen, där enbart arbetarklassonen Jack över huvud taget tänker i termer av klass, uttryck som ”cheerio, old chap!” och ”jolly good”, de homoerotiska undertonerna… En riktigt fin berättelse, helt enkelt, och ett rent måste för alla som föredrar sina spökhistorier klassiskt anglosaxiska, milt krypande och oblodiga. Jolly good stuff!

Titeln får mig förresten att tänka på att jag måste ta mig an Peter Straubs senaste, tillika Bram Stoker-prisade roman med samma namn. Köpte den helt stjärnögt längtande när den utkom, började läsa och gillade men lade ändå ifrån mig den, knappt till hälften läst. Oklart varför. Jag älskar ju Peter Straubs intelligenta och litterära skräckromaner, ibland lika mycket som kompisen Stephen Edwins. Något att ta itu med, som sagt.

Litet PS: ”Dark Matter” utkommer i svensk översättning på Semic förlag i början av november och kommer då att heta ”Evig natt”, med det oemotståndliga lilla suffixet ”en arktisk spökroman”. Hett – eller jag menar naturligtvis iskallt… – tips för er som föredrar att läsa på svenska!

Och medan jag fortsätter att uppdatera inlägget så kan jag passa på att rekommendera följande premisser för ”Dark Matter”-läsning: ett hett bad och ett glas svalt vin. Kontrasterna mellan den arme Jacks strapatser i den arktiska kylan och läsaren – åtminstone den här läsarens – extrema komfort… ja, jag tyckte det fanns något djupt tillfredsställande i det. Prova!