Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2011

Hurra!

Titta vad jag hittade i brevlådan nyss!

Jag må ha mina små issues med svenska samtida deckare (eh, really…?) men Johan Theorin, honom gillar jag högt och rent, mycket tack vare hans genomarbetade språk och närmast hypnotiska förmåga att förmedla en suggestiv stämning. (Minns när jag höggravid och nästintill för fet för att bada badkar låg nerklämd i badet och sträckläste ”Nattfåk” tills jag lämnade min tunga kropp och mina skrynkliga fingrar bakom mig och istället befann mig mitt i den förrädiska fåken, livrädd för de dödas högmässa och vad nu Theorin skulle hitta på härnäst. Hypnotiskt var ordet.) Det faktum att han har en bakgrund inom skräckgenren som nästan alltid skiner igenom deckarförfattandet bidrar förstås också. ”Santa Psyko”, som jag kommer att recensera den 13 oktober, är inte en del av Ölandskvartetten utan en fristående psykologisk thriller som verkar mycket, mycket lovande. Är dock inte helsåld på titeln men den kanske får sin förklaring när jag börjar läsa. Vilket jag kommer att göra snart, så fort de kalla kårarna efter Michelle Pavers ypperliga arktiska spökhistoria ”Dark Matter” har lagt sig…

Read Full Post »

I samband med utgivningen av Camilla Läckbergs nya bok ”Änglamakerskan” har en liten diskussion om det jag kallar vardagsgegget i svenska deckare uppstått. Bokbabbel och jag har diskuterat saken i kommentarsfältet till hennes (aningen snällare) recension och i Aftonbladets recension anmärker Jenny Tunedal på hur enormt stort utrymme rena trivialiteter får i Fjällbackadeckarna. ”Det tar lika stort utrymme i anspråk att redogöra för en fikastund som för ett nervsammanbrott, en riktigt traumatisk barndom sammanfattas på ungefär lika många sidor som ett samtal med en sörjande anhörig eller en mysig hemmakväll” , skriver Tunedal och tja, hon har sannerligen inte fel. Läckberg är måhända störst och därtill rykande aktuell, men det är knappast så att vi kan skylla hela den överdrivet socialrealistiska tonen i svenska deckare på henne (det räcker väl med att hon ensam får stå i skampålen när det gäller deckargenrens uselhet och allmänt demoraliserande inflytande…). Nej, det vardagsgrå, tradigt igenkännbara är definitivt en hörnsten i den svenska deckarfloran. Hur kommer det sig att de mest triviala detaljer i vardagslivet – pålägget på frukostmackan, nya kaffemaskiner i fikarummet, meningsutbyten om förskolehämtningar – tar lika många sidor i anspråk som den faktiska deckargåtan? Och hur skiljer sig svenska deckarförfattare i så fall från sina anglosaxiska kolleger? Jag har ett par aningen polemiska tankar om detta. Att kalla dem hypoteser är nog att ta i, men hey, det tänker jag göra ändå.

1. Är det inte så att efterfrågan styr tillgång även i det här fallet? Svenska läsare vill läsa om sådant de känner igen – mer om det under punkt 2 – och fritid och vardag är heliga ting i Sverige. Ergo: livspusslande, bukfeta kriminalkommissarier med IBS, spänningshuvudvärk, döende schäfer och krisande tonårsbarn. Hemskt gärna lite knäckebrödssmuliga diskbänkar också, denna överlägsna symbol för socialrealism och vardagsliv.

2. Är det inte så att svenskar på det stora hela är väldigt mycket trygghetsnarkomaner? Man åker till Thailand för att grannarna hade så himla trevligt där i fjol. Helst samma ort och hotell också, så att man vet vad man får. Just detta, att veta vad man får, tycks vara centralt även i boksammanhang. Man läser det man ser på stranden eller topplistan och ser populariteten som en kvalitetsmarkör. (Vi elitister gör naturligtvis tvärtom..) Igenkänningsfaktorn, viljan att sätta nya saker i etablerade sammanhang, är förstås något djupt mänskligt och universellt. Jag tänker mig ändå att svenska läsare i större utsträckning än någon annan demografisk läsekrets låter just igenkänningsfaktorn vara avgörande i valet av lektyr. Om man ser till det så kallade svenska deckarundret – jag är ledsen, men jag MÅSTE lägga till det prefixet, för jag TYCKER det är befängt! – så tycks ju det motsatta gälla. Tyskar, amerikaner med flera söker sig till svenska deckare för att allt det som jag ser som aptrist vardagsgegga ter sig exotiskt och spännande för dem.

3. Är det inte så att svenska deckare alltid haft ett starkt inslag av vardag? I Maria Langs tidiga böcker mördas det förvisso friskt, och Christer Wijk får många chanser att lufta sina små grå på ett klart Hercule Poirot-inspirerat sätt inför andäktiga, och mordmisstänkta, åhörare. Men det ska inte stickas under stol med att det badas, äts och vardagskäbblas en hel del också. Skillnaden är väl att Langs litterära skapelser rör sig i en dåtid som i mina ögon blir pittoresk. Det, och att de diskuterar avhandlingar och modern litteratur istället för livspussel. Åtminstone i de tidiga böckerna.

4. Är det inte så att även anglosaxiska deckare som ett naturligt led i privatiseringen av det offentliga rummet – dokusåpor, livsföljetonger i tabloidpressen, jag, jag jag och döende b-stjärnor på bästa sändningstid – numera frossar i vardagsskildringar och privatliv? Skillnaden är, enligt min ack så blygsamma åsikt, följande:

a. De håller generellt sett högre klass vad gäller språk i allmänhet och gestaltning i synnerhet. Fredrik Reinfeldt och Stieg Larsson-fansen får säga vad han vill, det bara ÄR så, okej?
b. Även om visst utrymme ges åt vardagsgegg så tappar man aldrig fokus på intrigen. Berättandet känns mer som ett gediget hantverk i engelskspråkiga deckare (åter till punkt 4 : a).
c. Eftersom de flesta av oss svältfödda anglofiler inte befinner oss i Ruth Galloways saltängslandskap, eller för den delen Ruth Rendells London, finner vi alltsammans sehr exotisch. I det avseendet är vi precis som tyskarna som trängtar svenska mord, limpmackor och röda sommarstugor. Samma mekanismer, andra geografiska inriktningar.

Det tycks alltså som om vi har två grundtyper i deckarläsandet: de som aktivt söker sig till igenkänning och går igång på vardagskletet, och de som tror sig vara världsvana eskapister men i själva verket lika aktivt, fast kanske mer omedvetet, dras till utländskt och därigenom exotiskt vardagsklet.

Vad säger ni? Är jag något på spåren? Och vilken kategori tillhör ni?

Read Full Post »

Sms-växling med min mamma tidigare i dag:

14.04 Fråga: tänkte du köpa Helena von Z:s nya om Mats & Anna? Jag tänkte köpa nya A-K Palm, vi kanske kan göra ett litet byte när vi läst?

14.10 Är nog mer sugen på A-K:s bok, faktiskt. Helenas nya verkar bara vara ytterligare en skilsmässobok i en dysfunktionell familj. Not my cup of tea! Det kanske kommer flera intressanta böcker i höst?

14.14 Ja, många! Så långa bibloköer på den att jag funderar på att köpa ändå. Gillade förra boken, och är lättad över att de slutar sura och skiljer sig istället. 😉 Men Snöängel kommer jag iaf att köpa!

14.16 Men jag kan köpa Snöängel och du den andra.

14.16 Ok!

14.28 Då gör vi så. Har den kommit ut ännu?

14.29 Recdag på fredag, men den kanske redan finns i handeln? Ibland släpar utgivningen efter.

14.30 Ok, då fixar jag den snarast.

14.30 Klicketi-klick! Snöängel kommer om några dagar. Kram!

14.40 Bra där! Kram! Du får Läckan av mig btw, och vill du får du hemskt gärna låna Nordinboken.

14.47 Jatack! Men tror du jag pallar? Har ju ett visst strutsbeteende när det gäller obehagligheter!

14.49 Hmm. Du kan ju prova. Och som sagt: inget är helt tydligt, så det går att låtsas att det slutar bättre än det kanske gör. Vi har ju inga spädbarn i närheten heller…

14.51 Nej, och det är nog bara bra för mig att kliva ur min comfort zone. Den verkar ju så himla bra!

Read Full Post »

Precis i slutet av Astrid Lindgrens ”Madicken och Junibackens Pims” finns en scen som aldrig riktigt gått ur mig. Så här många år efteråt, när jag bläddrar förbi de av mig en gång noggrant färglagda Ilon Wikland-illustrationerna med mina två små döttrar i knäet, slår det mig att det är fråga om en sorts personlig litterär urscen. Någonting där planterade ett frö av ångest och fasa i mig vars djup och räckvidd inte kom att resonera med mig fullt ut förrän jag många år senare fick barn. Ni kanske anar vilken scen det är fråga om nu? Det är den där Madicken är ensam i trädgården med sin nästan alldeles nyfödda lillasyster Kajsa. De är ensamma, och så plötsligt inte. Lindkvist, en av stadens fattiga och, förstår man när man läser med vuxenglasögonen på, psyksjuka, har plockat upp lilla Kajsa från vagnen. Han tänker ta henne, för, som han säger, ”Hon är min. För det måste vara rättvisa i världen.”

Jag kommer att tänka på den scenen när jag läser Sofia Nordins nyutkomna roman ”Gå sönder, gå hel”. Här finns det också någon som tar ett barn, fast med långt mer ödesdigra konsekvenser. Hon som tar barnet som inte är hennes heter Lena, barnet är hennes tvillingsyster Frejas. Medan sensommar blir kylslagen höst gömmer Lena sig själv och barnet från omvärlden, först i sin barndoms skogar med vitmossa i tygblöjan och mosade blåbär i nappflaskan, senare i de hemlösas Stockholm. Det låter snudd på outhärdligt, och det är det också. I ett annat tidsspår, i en annan identitet, finns också Anna. Anna – detta står klart tämligen omedelbart, så jag tycker inte att det är en spoiler – är, eller har en gång varit, Lena och försöker nu foga in sig i ett nästan parodiskt normalt familjeliv med man, barn, hundar och villaträdgård. Allt för att slippa tänka på två små ljuslockiga, identiskt lika flickor och en annan, brunlockig, flicka som en gång var hennes men ändå inte.

Till en början blir spåret med Anna ett barmhärtigt avbrott från det oundvikliga, hemska i berättelsen om Lena och det lilla barnet. Snart skruvas dock tonen åt, och man inser hur sköra hinnorna är mellan Annas noggrant iscensatta dockhusliv och hennes inre demoner. Det är mycket som buktar och kränger i Sofia Nordins prosa, mycket hinnor och höljen. Omslaget med draperierna kan inte vara en slump. Jag är snudd på sjukligt fascinerad av imaginära hinnor, hur de delar in och styr vår verklighetsuppfattning och psykiska (o)hälsa, lägger sig som ett skyddande hölje över sådant vi till dölja och förtränga. När jag väntade mina tvillingdöttrar – som jag på grund av romanens tema kommer att återvända till senare – fick jag förklarat för mig att mina döttrars tillfälliga bo inuti mig separerades av en skiljevägg bestående av några tunna, tunna hinnor. Ju tunnare och färre hinnor, desto större indikation på att det var enäggstvillingar jag bar på. Jag är ingen vetenskapsman, så eventuella fel i beskrivningen tar jag helt på mig, men jag finner det fascinerande, som sagt. Ibland tänker jag att det kanske är likadant beskaffat med de hinnor vi har mellan oss i godtyckligt sociala sammanhang; de där hala, ogenomträngliga kevlarhinnorna vi rustar oss med för att inte tappa ansiktet. Kanske är det så att ens sociala kompetens dikteras av hur många hinnor som finns i den sociala skiljeväggen, för att blotta sig för mycket är ju en svaghet? Sofia Nordin har ofta, jag vill nästan skriva alltid, intresserat sig för sociala sammanhang – utanförskap versus längtan efter att passa in – men aldrig så tydligt som här. Bokens Anna har en studiemässig, nästintill vetenskaplig approach till sig anpassningsprojekt. Hon går på tjejmiddagar, noterar att vitt vin följs av rött och att ämnet omärkligt glider från barnens förtjänster till makarnas oförtjänster, lär sig hur man talar och ser ut. Det är som om hon genom sitt utanförskap lyfter en skrattspegel mot vår tids civilisationsutposter – föräldragrupperna, tjejmiddagarna, villaköken – och får oss att inse det absurda i våra invanda, socialt nedärvda beteenden.

Det obehagligaste? Jag är i viss mån de där kvinnorna Anna försöker imitera, samtidigt som Anna i deras ögon är dem. Genom att identifiera sig med Anna och hennes kamp för att passa in tvingas läsaren också identifiera sig med, eller åtminstone försöka förstå hennes skuggsyster Lena. Det är otroligt skickligt gjort av Nordin att skapa den där oundvikliga dualiteten. Lenas och Frejas barndom är konsekvent höljd i dunkel, enstaka små episoder bara, men tvillingtemat – dubbelgångare, dubbla identiteter, flickor och kvinnor som är samma fast ändå inte, människans (minst) tudelade komplexitet och vilja till förändring och förnyelse – är djupt förankrat i romanens kärna. Genom att göra berättarjaget till just tvilling blir detta ännu tydligare, och fastän jag ibland hade önskat att läsa mer om Lenas och Frejas uppväxt, leta efter händelser och urscener som senare kom att skörda så ond frukt, måste jag erkänna att jag gillar vagheten som bidrar till den krypande obehagliga, närmast thrillerartade stämningen.

När slutet – sluten, återigen det dubbla – kommer är det precis så obehagligt som man fruktat, fast ändå barmhärtigt vagt. Katastrofen är anad snarare än fullt ut gestaltad; det går, om man så vill eller behöver, skapa en skala av det ohyggliga och lägga sig så lågt eller högt upp som själen och hjärtat mäktar med. Att läsa ”Gå sönder, gå hel” med små barn hemma är nästan ogörbart, ändå läser man vidare. Att läsa ”Gå sönder, gå hel” med två små identiskt lika, ljuslockiga flickor hemma är kanhända ännu värre, det är inte direkt så att jag har något att jämföra med. När jag läst ut boken tar jag upp mina flickor i famnen och kramar dem hårt, hårt. Till slut måste jag släppa taget, för jag känner att det blir för hårt, märker att de börjar kränga i min famn. Då tänker jag på de blonda flickorna och kvinnorna i Nordins bok, och på Lindkvist med det stulna barnet i famnen, och måste släppa taget. Inte helt och hållet, men lite. Helt släpper man aldrig greppet om sina barn, för att de är mina och för att det måste finnas någon rättvisa i världen.

Read Full Post »

Jag hade skrivit ett maratonlångt, personligt och snudd på litteraturvetenskapligt reflekterande inlägg om Sofia Nordins ”Gå sönder, gå hel”, där jag drog paralleller till en för mig djupt traumatisk scen i en Astrid Lindgren-bok, tvillingskapet i såväl litterär som personligt upplevd utformning och återkommande teman i Sofia Nordins författarskap. Det var, om jag får säga det själv, ett jävligt bra inlägg. Åtminstone tror jag det, för nu är det borta. Puts väck bara, som om det aldrig existerat. Jag knappade så frenetiskt på mobilen att jag glömde att spara, och när bussen stannade in vid Centralen och jag var tvungen att återgå till verkligheten var inlägget helt plötsligt borta. Istället för hundratals tecken och tankar: ett hånfullt blankt formulär. Nu har luften gått ur mig, jag vet inte om jag orkar skriva om allt det där och om jag trots allt ger mig på en omskrivning så vet jag ju att det inte kommer att bli DEN texten. Hädanefter ska den här tekniskt handikappade bokbloggaren komma ihåg att aldrig bli så uppslukad av recensionsskrivande att jag glömmer att spara. Läs och lär, mina vänner, olyckssystrar och -bröder, läs och lär.

Och jo, en recension av ”Gå sönder, gå hel” kommer så småningom. Bara inte just DEN recensionen.

Read Full Post »

Det här inlägget ska inte jag kreddas för. Istället ska er tacksamhet riktas till Bokomaten, som på Twitter upplyste mig om att Elly Griffiths – skaperskan till bokbloggarfavoriten Ruth Galloway, ni vet – släpper en ny roman i januari. Jag kände dock att en så härlig nyhet behöver ett (minst!) peppinlägg. Ergo: peppinlägg, samt mild spoilervarning för er som ännu inte läst böckerna men det må vara hänt för, som jag skrev i en kommentar hos Bokbabbel häromdagen, it’s all about the Språk and the Stämning. Alltid. ”A Room Full of Bones” blir den fjärde boken i serien om den tilltufsade, excentriska och smått hopplösa men ack så sympatiska arkeologen Ruth Galloway, och visst känns det som att fru Nelson kommer att få reda på hur det egentligen ligger till med Ruths lilla dotter nu…? Har ju tidigare idag ondgjort mig över hur vardagliga och relationsgeggiga Camilla Läckbergs deckare är, men jag har uppenbarligen inte något emot spänningsromaner där deckargåtan är sekundär om det skrivs om privatliv och vardag på ett så stilsäkert och fängslande sätt som här.

Saxat från Fantastic Fiction pga lat (ursäkta twitterismen, min lättja vet tydligen inga gränser idag!):

It is Halloween night, and the local museum in King’s Lynn is preparing for an unusual event – the opening of a coffin containing the bones of a medieval bishop. But when Ruth Galloway arrives to supervise, she finds the museum’s curator lying dead beside the coffin. It is only a matter of time before she and DI Nelson cross paths once more, as he is called in to investigate. Soon the museum’s wealthy owner lies dead in his stables too. These two deaths could be from natural causes but Nelson isn’t convinced. When threatening letters come to light, events take an even more sinister turn. But as Ruth’s friends become involved, where will her loyalties lie? As her convictions are tested, she and Nelson must discover how Aboriginal skulls, drug smuggling and the mystery of The Dreaming may hold the answer to these deaths, and their own survival.

Låter som att läsarfavoriten Cathbad kan få en avgörande roll här med tanke på ”the mystery of The Dreaming”, inte sant? Förhandspeppen börjar… NU! Jag tycker inte att jag är överdrivet optimistisk om jag bedömer chanserna för att allas vår lilla deckarmotståndare Bokstävlarna ska sälla sig till peppskaran inom de kommande månaderna som tämligen goda…

Mer Elly Griffiths på bloggen.

Read Full Post »

Förra sommaren hade jag ett litet läsprojekt som förvånade många, men kanske främst mig själv. Jag läste alla Camilla Läckbergs deckare, då sju stycken till antalet, på en månad. Vad som började med ett pseudoelitistiskt men genuint intresserat uppsåt – jag ville ha fog för mitt slentrianmässiga dissande av hennes böcker, som jag alltså inte hade läst, och finns det något mer idiotiskt än att dissa något man inte kan uttala sig om? – blev snart något annat. Visst, jag fick till en början skrämselhicka av språket, som i bästa fall kan beskrivas som enkelt, men jag fastnade för berättelserna och miljöerna, och det var spännande att följa Patrik och Erika från spirande förälskelse till småbarnskaos. Jag kunde helt enkelt inte sluta att läsa, hur gärna jag ibland ville.

När jag nu började läsa Läckbergs nya Fjällbackadeckare ”Änglamakerskan” väntade jag mig inte stordåd, men väl ett par timmars förströelse. Slit- och slänglitteratur att ta till när hjärnan känns lagom småbarnsföräldramosig och minsta möjliga motstånd vinner. Vad jag inte hade väntat mig: att jag skulle tappa intresset redan på första sidan, men så blev det i alla fall.

Jag är ledsen, men alltsammans känns så outsägligt futtigt och alldagligt, och ungefär lika spännande som kall, klimpig havregrynsgröt man glömt bort att salta. Jag pallar helt enkelt inte. Alldeles säkert finns det en tid, en plats, en viss sommarstugelullig promillehalt som skulle ställa ”Änglamakerskan” i ett mer förlåtande ljus. Just nu, med bokhög efter bokhög av förmodat fantastiska läsupplevelser omkring mig, ställer jag tillbaka ”Änglamakerskan” i bokhyllan, inte ens till en fjärdedel läst. Det finns så många andra som kommer att läsa den i mitt ställe.

Någonstans kan jag bli upprörd över sakernas tillstånd; detta att en författare som Karen Campbell inte ens ges ut på svenska medan en medelmåtta som Läckberg säljer multum (och, märkligt nog, hyllas i USA – händer något magiskt i översättningen?). Fast nej, vad hjälper det egentligen? Dessutom: helt utan förtjänster kan ju inte hennes böcker vara. Jag har ju själv en rosédäst sommar varit under Läckbergs förtrollning, haft milt överseende med saker jag aldrig trodde att jag skulle kunna ha överseende med. Allt för att se hur det går för Patrik och Erika och, i betydligt mindre mån, fallen de löser. There’s something about Läckan – men vad är det? Inte är det själva deckargåtorna som från första boken känts sekundära. Gudarna ska veta att det inte är språket. Är det den där till vattvälling utspädda vardagligheten som man tolkar som igenkänning? Och vad säger det i så fall om den stora deckarnationen Sverige – och om oss själva?

Read Full Post »

Läser på English Bookshops Facebooksida att det kommer en ny roman av P.D. James till jul. Detta är anmärkningsvärt och klart utropsteckenvärdigt av flera skäl, nämligen:

1. P.D. James fyllde 91 i augusti!
2. Romanen ifråga är ett mysterium i ”Pride and Prejudice”-universum! Året är 1803, och det har gått sex år sedan Elizabeth och Mr Darcy sade ja till varandra. Låter fantastiskt, inte sant?

James senaste – sista, enligt henne själv – Adam Dalgliesh-deckare, den oerhört läsvärda ”The Private Patient”, utkom 2008. Befogad fråga: vad ÄR det med de brittiska deckardamerna, egentligen? Äter de kryptonit? Sover i de där syrgastälten som Michael Jackson var ett fan av? (Funkade dock inte så bra på MJ…) Se bara på James deckarkollega Ruth Rendell, som vid dryga 80 – ursäkta uttrycket – spöar skiten ur sin betydligt yngre konkurrens. Tala om pantertanter!

Read Full Post »

Alltså, ”Gå sönder, gå hel”, åh! Fick hem boken igår, började omedelbart läsa bland stojande barn och Bolibompalarm, försvann från den fysiska världen, började känna skogsdoft och akut ångest, ”aluminum, tastes like fear”, hjälp vad sugen jag blev på att lyssna på R.E.M. och ”E-bow the Letter nu” (ursäkta ämneskapningen). Kände tämligen omedelbart att jag egentligen inte ville lägga mig ifrån mig den förrän den var utläst, men till sist vann tröttheten. Siktar istället på att läsa ut ikväll. Läser gör man med en ständigt växande klump i magen och ett lika explosionsartat växande behov av att analysera vad som händer, och med vem, och när. Tror mig veta hur allt hänger ihop men uppskattar verkligen dunklet och de dubbla tidsspåren. Tycker även att tvillingtemat är synnerligen genomgående och konsekvent, om än höljt i det där obehagsfyllda dunklet jag gillar så mycket. Om nu ”gillar” verkligen är rätt ord när man har hjärtat i halsgropen och isklump i magen. Min höstkappa kan andas ut: här ska det inte tuggas ylle i den närmaste framtiden.

Read Full Post »

Jag var en av många, många som grät mig igenom Jenny Downhams debut ”Innan jag dör”. Nu har hon skrivit en ny roman, som i svensk översättning har fått titeln ”Älskar – hatar”. Precis som i debuten rör det sig om så kallad allålderslitteratur, böcker som saknar åldersgräns och känns lika relevanta för vuxna läsare som, får jag anta på ett rent teoretiskt plan då det var ett tag sedan jag kunde kalla mig själv tonåring, de ungdomar som Downham skriver om. Jag gillar verkligen det! Överlag finns det mycket att gilla i den här tonsäkra och känslostarka skildringen av svek, hat och kärlek över klassgränserna.

”Älskar – hatar” handlar om Mikey och Ellie, ett klassiskt Romeo & Julia-par som har det mesta mot sig. De bor i samma stad (i Norfolk – Ruth Galloway-land, ju! Faktum är att miljön, eller snarare de levande miljöbeskrivningarna, bidrar till romanens generella braighet), men medan Ellie bor i ett stort vackert hus med gigantisk trädgård och utsikt över floden bor Mikey med sin alkoholiserade mamma och yngre systrar i ett nergånget hyreskomplex inne i stan. Saker som Ellie inte ens behövt reflektera över därför att de är så självklara – mjölk i teet, mat på bordet, rena kläder – är långt från en självklarhet för Mikey och hans syskon, även om de gör sitt bästa för att hjälpa mamman och, i synnerhet, åttaåriga lillasystern Holly.

Social klass är dock inte den enda motgångsfaktorn. Vi har, och det är här titeln och den genomgående tematiken kommer in, också omständigheten att Mikeys syster anklagat Ellies äldre bror Tom för våldtäkt. Kan Mikey och Ellie, elektriskt förälskade i varandra på stört, ha en framtid tillsammans när de är indragna i en rättegång och den smutskastning som oundvikligen följer? Och: exakt vad var det som hände den där kvällen? Inget är svartvitt eller självklart här, vilket är ytterligare en orsak till att jag blir så förtjust i Downhams berättelse, som faktiskt känns ännu starkare än ”Innan jag dör”. Hon har en fantastisk fingertoppskänsla för dialog och gestaltning, alltsammans känns oerhört trovärdigt. Med ett par väl valda ord, en till synes enkel gest skissar hon upp den avgrundsdjupa skillnaden mellan Mikeys och Ellies liv, och deras ”mot alla odds”-liknande romans är ömt och vackert gestaltad. ”Älskar – hatar” är en helgjuten läsupplevelse med nerv och hjärta. Översättningen reflekterar jag över huvud taget inte kring – ett tecken, tänker jag, på att Helena Ridelberg gjort ett mycket bra jobb.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »