Jag blir på så gott humör av Maria Margareta Österholms debut ”Den unga F:s bekännelser”! Lätt upprymd, nästan. Möjligen aningen makabert av mig med tanke på att det hela börjar med att hjältinnan – det är den unga F det – går drunkningsdöden till mötes, som så många andra unga kvinnor i litteraturen och konsten innan. Men den unga vattendränkta F kravlar sig upp på den leriga strandkanten med handväska och hamster, och därefter följer en lekfullt prosalyrisk skildring av en minst sagt säregen ung kvinnas verklighet och, kanske allra mest under leket, katedralkakorna och zombiehamstern, vad det innebär att vara ung kvinna idag. De implicita och explicita krav som ställs på en och vad som händer med dem som inte vill eller kan foga sig in i lämpligt led. Jag tänker på den unga F, som aldrig lyckats införskaffa någon längtan i normalstorlek och har lite svårt med balansen och auktoriteter, som en modern version av Ofelia, en Ofelia som får upprättelse och kredd. Och under den rosa, snudd på provocerande gulliga flickigheten – feministisk och obekväm därför att den är så överdriven, en medveten snedvridning av flickideal – vilar ett kompakt mörker. Om ”Den unga F:s bekännelser” vore en Facebookstatus skulle jag trycka ”gilla” omedelbart. Fastän språkdräkten är annorlunda kommer jag att tänka på Monika Fagerholms skeva, ojämförliga flicklandskap. (Strax efter att jag skrivit den meningen googlar jag Österholm och upptäcker att hon skriver på en litteraturvetenskaplig avhandling om skeva flickor i den svenskspråkiga samtidslitteraturen. Jag är inte förvånad.)
Liten självbiografisk anekdot som kanske inte tillför min läsning av ”Den unga F:s bekännelser” något… eller jo, det kanske den gör, förresten. Jag läste genusvetenskap med Maria när 00-talet var ungt och jag bar chockrosa strumpbyxor under svarta nätstrumpor så gott som varje dag (numera är det sobert svarta heltäckande strumpbyxor med tantigt hög midja som gäller…). Minns att jag tyckte hon var så sjukt cool i hela sitt sätt att vara, coolare än vad jag och min liksom insydda töntighet under nätstrumporna någonsin kunde komma i närheten av. När hon nu debuterat som författare är det kul att konstatera att hon – på ett bra sätt – skrivit precis den bok jag skulle ha förväntat mig av henne utifrån de minnesbilder jag har av vår studietid. Man kan även fundera kring detta med att folk jag rört mig i samma kretsar som börjar ge ut böcker. Det borde ju jag också. Typ när som helst. Åtminstone innan jag fyller 35. Fast nu kanske statistiken ligger emot mig, när flera människor som rört sig i liknande kretsar och konstellationer redan fått sina alster utgivna? Sannolikhetslära och allt det där. Äh, jag svamlar. Back to the drawing board!
Åh, vad jag såg fram emot att läsa den här boken. Jag läste recensioner och plitade ned den på att-läsa-listan. Jag lånade den, bläddrade och avvaktade rätt tillfälle. Jag satte mig ned, för en gångs skull ostörd, och började läsa. Och det gick inte. Det gick bara inte. Något som nästan aldrig händer mig; jag läser vidare i alla fall, men nu var det tvärstopp. Det var som om analysen låg över poesin i tjocka lager och jag kom inte igenom den, nådde aldrig in till det där jag vill åt. Men efter att ha läst din recension googlade jag också och hittade något som tilltalade mig något mer: http://www.lackertidskrift.se/01/krakasuppklo.html – ja, jag har en hang-up på litterärt gestaltade ätstörda flickor ochhär störde mig analyslagren mycket mindre. Jag kanske ska låna den igen om ett tag.
Apropå att umgås med blivande författare: jag satt i ämnesrådet på litteraturvetenskapen med Alexandra Coelho Ahndoril.
Åh, då är vi varandras motsatser här för jag klarar inte av ätstörningsskildringar! Det är så svårt att låta de stanna i det rent fiktiva, tycker jag, man blir påverkad på ett sätt som inte är helt bra. Plus vetskapen om att det alltid, när det gäller sådan gestaltning, finns ätstörda tjejer som läser och ser det som en sorts manual. Det blir så svårt och dubbelt att jag helst låter bli. Kanske dumt. Kanske inte.
Sjukt coolt med Alexandra! 🙂
Jag håller egentligen med dig om ätstörningsskildringarnas möjliga skadlighet, ätstörningar smittar genom litteraturen, liksom i alla andra sammanhang där de ”visas upp”, men samtidigt kan jag inte låta bli. Jag föll för genren ”olyckliga flickor” före tonåren och jag kan inte släppa taget, trots att jag avskyr manualmöjligheten och trots att jag nog för det mesta mår lite dåligt av att läsa sådant. Som en snedvriden guilty pleasure.
Och jag har faktiskt funderat på att skriva uppsats om den litterära anorektikern men nu verkar ju M M Österholm ta med en av mina personliga ”favoriter” i sin anhandling, men troligen med en helt annan ingång än jag skulle ha haft.
Ett inlägg som innehåller något till dig. 🙂
http://abibliofobi.blogspot.com/2011/10/bokbloggarkarlek-i-hostmorkret.html
Åh, vad glad jag blir! TACK!
Psst, titta in här:
http://pahittadenojen.wordpress.com/2011/10/26/bloggkarlek-ar-det-finaste-som-finns/
You had me at Monika Fagerholm! Eller kanske redan vid ”feministisk och obekväm”. Eller egentligen fastnade jag redan för det råsa omslaget 😉
😀
Åh, jag blev förtjust i den här. Sånt flyt! Måste ta tag i att skriva om den snart.
(Ang. självbiografiska anekdoten. Någon gång under första halvan av 00-talet var en av mina vänner tillsammans med författarinnans lillebror. Träffade henne en gång, tror jag, när vi småttingar tog studenten. Liten värld.)
Ja, verkligen flyt galore!
Rolig anekdot btw. Världen ÄR verkligen sjukt liten, slås av det gång på gång!