Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2011

Apropå ”Sankta Psyko”, som nu förekommit här på bloggen i alla tänkbara stadier av läsning utom just utläsning och efterföljande recension, så vet jag med handen på det ständigt blödande mammahjärtat inte om jag pallar att läsa klart just nu. I en (tyvärr inte fiktiv) värld där fyraåringar försvinner från lekplatser och senare hittas döda, möjligen mördade, känns det som om det finns trevligare lektyr att ta till än berättelser om förskolor som ligger granne med rättspsykiatriska avdelningar, där barn försvinner och överges av vuxna som borde veta bättre. Faktiskt. Det blödande mammahjärtat överväger nu att ta sin tillflykt till snälla, strikt verklighetsfrånvända små mord i pittoresk 1950-talsmiljö. Japp, det blir allt en årstidsbetonad omläsning av ”En skugga blott” i  november i år igen! Någon som vill hänga på?

Read Full Post »

Schemakrock

Kristallklar höstluft ute idag, löven brinner på marken. Inser helt plötsligt att jag måste stuva om i mitt lässchema och bereda plats för Brunonia Barrys senaste roman ”The Map of True Places”. Hennes debut ”The Lace Reader” (”Månsystrar” på svenska – my god, man siktade verkligen in sig på Alice Hoffmanpubliken med den översättningen och det gjorde man helt rätt i! Så synd att Hoffman inte tycks översättas till svenska längre, förresten) var alldeles ljuvligt höstig. Salem, Massachusetts, praktfull höst, en perfekt avvägd blandning mellan välskriven klimakterielitt och magisk realism. Jag vet inte särskilt mycket mer om ”The Map of True Places” annat än att titeln får mig att vilja blurbtwittra igen (”a shimmering tale of one woman’s quest for her true place in life”) och att den står i min vardagsrumsbokhylla bredvid ”The Lace Reader”. Ska plocka ner den under helgen.

PS: Skrev i en och en halv timme igår kväll istället för att läsa ”Sankta Psyko” och få blodstörtning av Lundell i Babel. Är en veritabel ray of bloody sunshine idag, så ni kan sluta oroa er, ni som eventuellt gjorde det. DS.

PS igen: Som vi redan avhandlat på Twitter har hon ett fantastiskt namn, Brunonia Barry. En New England-släkting till Annes Diana, måhända? Jag vill gärna tro det. En kindred spirit, om inte annat. DS igen, hejhej.

Read Full Post »

Skrytigt metainlägg (sorry)

Men oj! Förvåningen när man loggar in på WordPress och ser sitt eget inlägg och ansikte bland ”heta inlägg”. Tja, en rätt skön omväxling från Pär effing Ström, måste jag ju säga.

Read Full Post »

Tung torsdag

Ni vet vissa dagar då livet är lekande lätt och allt – ALLT – känns möjligt? Idag är inte en sådan dag. Idag är en tungrodd motvallsdag, då sådant som under ett adrenalinstint spinningpass kändes helt möjligt, så möjligt att det var som om jag redan gjort och upplevt alltsammans – roman- och novellidéerna, berättelserna, ständigt dessa berättelser att läsa, skriva, andas – plötsligt känns som science fiction. Verkligheten ramlar emot en som en gigantisk hög smutstvätt. När ska jag hinna? När ska jag orka? Nu tangerar jag Fiktiviteters inlägg från häromdagen, som egentligen handlar om skrivande men kanske lika mycket om att kombinera skrivande med småbarnsliv. Och jag skäms över att jag känner mig nödgad att flika in det här, för det är så självklart. Men: självklart älskar jag mina barn över att annat. Självklart är jag beredd att göra allt för deras skull, gå genom eld och vatten, till månen och tillbaka, vad som helst krävs för deras skull. Allt, utom att helt och hållet ge upp de där berättelserna, de som tigger om att bli lästa och skrivna. Men som sagt: att hinna! Att orka, när både kroppen och hjärnan känns som en urvriden disktrasa och den enda tid för sig själv man får på en dag är trettio sekunder i en barmhärtigt tom hiss!

Jag läser recensionerna av Ulf Lundells nya roman – vad ni än gör, missa inte den här monumentala och hysteriskt roliga sågningen i Svenska dagbladet! – och förstår att den handlar väldigt mycket om att få känna sig fri, lufta det sextioåriga penisförsedda konstnärsegot utan jobbig närkontakt med kladdig vardag och frihetsstrypande relationer. Jag tänker på en intervju jag läste med Lundell häromveckan, där han lät hälsa att hans barnbarn kunde ringa om de ville honom något. Mig veterligen är hans barnbarn för små för att kunna ringa morfar själva, och något säger mig att när de väl är stora nog så har tåget gått.

Jag läser, tänker, tittar på en bild av mina barn och plötsligt är mitt hjärta sådär fullt som i Morrisseysången igen, ”I just can’t explain it so I won’t even try to”. Jag läser lite till och tänker att det väl för bövelen måste finnas ett mellanting mellan in absurdum-självuppoffrande småbarnsmammor som får dåligt samvete för att de ibland önskar sig bort, till det där egna rummet som Virginia Woolf skrev om, och gråskäggiga gubbar och deras jävla manliga frihet.

Read Full Post »

I dag är det första recensionsdag för Johan Theorins fristående psykologiska thriller ”Sankta Psyko” och jag… läser fortfarande. Var nämligen så godhjärtad att jag, så fort jag öppnat bokpaketet och tagit den obligatoriska peppbilden (se nedan), gav den till min käre make, även han ett Theorinfan men aningen långsammare när det gäller läsning. (Han har, shall we say, ett mer avslappnat och normalt förhållande till litteratur och läsning i allmänhet. Ni vet, några kapitel innan man släcker lampan på kvällen. Bisarrt, va?) Fick därför tillbaka boken först häromdagen. Ni som klickade in er hit för att läsa vad jag tyckte om ”Sankta Psyko” får således ge er till tåls en liten stund till. Jag kan i alla fall avslöja att jag är lite mer positiv än Calliope. Just nu sitter jag mest och tar mig för huvudet och skriker ”NEEEJ, KRYP INTE IN GENOM DEN HEMLIGA INGÅNGEN!” eller – ännu mer frekvent – ”NEEEJ, LÄMNA INTE BARNEN! LITA INTE PÅ BABYMONITORN!”. Den där ständiga akilleshälen som kommer som ett brev på posten när man blivit förälder, ni vet. Men om den gode Theorin får ihop det på slutet är jag nog beredd att uppgradera ”Sankta Psyko” från twitterbesvikelse (blev nämligen extremtbestört när  jag plockade upp en hel del molltoner bland twittrande Theorinfans) till  till Helt Okej Thriller™. Inte samma sak som en Riktigt Schysst Thriller™, det ska thrillergudarna veta, men jag kan anta en förlåtande attityd gentemot mina favoritförfattare. (Godhjärtad, som sagt.) Man behöver inte vara på topp jämt, och här finns tillräckligt mycket mörker, oro och krypande stämning för att jag ska känna mig någorlunda nöjd – eller i alla händelser i alla fall inte besviken. Som jag skrev på Twitter häromdagen, det kanske är nyttigt att låta ens upptrissade förväntningar sänkas ner av bokbloggarmaffian då och då… Men som sagt, jag återkommer.

Pseudoinlägg, klart slut.

Read Full Post »

Åh, jag blir inte klok på den här romanen! På pappret bockar den av så många Helenavänliga faktorer att det torde vara kärlek vid första sidan. Ett ödsligt hus på franska landsbygden med bisarra invånare (och dockor – denna skräckmarkör bland skräckmarkörer!), knarrande trappor, en tom barnkammare och en förvirrad svensk barnflicka utan barn att passa – låter lovande, eller hur? Lägg därtill en allmän aura av instängdhet, psykologisk komplexitet och dunkel, alltsammans stöpt i skräckform… ja, jag borde verkligen falla som en fura för Hanna von Corswants debutroman ”Barnflickan”. I teorin.

I praktiken visar jag mig vara väsentligt mer svårflörtad. Fastän alla ingredienser finns här lyfter aldrig riktigt berättelsen. Det blir tungrott och segt, den där elektriska spänningen jag så otåligt väntar på infinner sig aldrig och – helt klart ett problem för en bok som marknadsförs som skräckroman – jag blir aldrig rädd. Efter ett tag uppstår visserligen en sorts lågintensivt krypande stämning, en föraning om något riktigt fint, men frågan är om det inte är jag som i all min välvilja och längtan efter en svensk ”The Others” i bokform suggererar fram alltsammans, för när jag till sist lägger ifrån mig ”Barnflickan” gör jag det med en rejäl dos av ”jaha?”. Något av ett antiklimax, faktiskt. Jag hoppas ändå få läsa mer av Hanna von Corswant i framtiden, för det finns något här även om diskrepansen mellan ambition och utförande just nu är lite väl stor.

Read Full Post »

Jag borde: utropa köpstopp.
Jag borde inte: göra det offentligt. (Tidigare köpstoppsupprop har, undantagslöst, resulterat i mer bokshopping än någonsin, som trogna läsare känner till.)

Men! Om vi säger så här, då?

Härmed utropar jag köpstopp, med följande undantag:

  1. Stephen Kings ”11/63/22”, i enlighet med underparagrafen ”samtliga eventuella nya Stephen King-alster är per automatik undantagna från eventuellt köpstopp [se tidigare köpstoppsår för ytterligare information]”. Det står skrivet i stjärnorna, helt enkelt
  2. Jeffrey Eugenides alldeles nyutkomna ”The Marriage Plot”, i enlighet med underparagrafen ”samtliga eventuella nya alster av författare som endast utkommer med nytt material så där vart nionde, tio år (t ex Jeffrey Eugenides och Donna Tartt) är per automatik undantagna från eventuellt köpstopp”. Blicka mot stjärnhimlen, folks, jag lovar att ni ser det där!
  3. Om mina barn skulle drabbas av akut abibliofobi tänker jag inte vara så elak att jag låter dem lida för mina bokhögar och min allmänna litterära lösaktighet (en gång en bokhora…). Klart ungarna ska ha nya böcker!

Men som sagt, utöver det: köpstopp fram till juletid! Någon gång vill jag se slutet på mina bokhögar. Företrädelsevis innan de rasar över mig…

Knappt har jag hunnit trycka på ”publicera”-knappen förrän jag ser att min gamla bokhorakollega Jessica också förklarat köpstopp en sisådär sex minuter före mig, och av precis samma skäl. Då är vi två i alla fall! 🙂

Read Full Post »

Sister, I’m a poet

Tranströmers Nobelpris har fått mig att fundera lite kring mitt eget förhållande till poesi. Det är nämligen lite si och så med det förhållandet. Möjligen kan det sammanfattas med ett citat som jag har för mig kommer från Pet Shop Boys-medlemmen Chris Lowe, eller var det Neil Tennant: ”But what I do love, I love passionately.” De poeter som betytt mycket för mig kan lätt räknas på en hand: Gunnar Ekelöf, Edith Södergran, Christine Falkenland, Karin Boye. Bland de utländska finns det fler, vilket förmodligen hänger ihop med att jag läst mer engelsk litteraturvetenskap och –historia än svensk. Shakespeare, Frost, Whitman, Dickinson, Plath, brittiska hovpoeten Carol Ann Duffy, det finns många fina utspridda över många århundraden. Ofta fastnar dikter – ibland hela strofer, ibland några lösryckta rader – i mitt medvetande, som skuggan av en melodi på repeat. Två diktfragment som tumlar runt i skallen på mig särskilt ofta:

I have eaten
the plums
that were in
the icebox

and which
you were probably
saving
for breakfast

Forgive me
they were delicious
so sweet
and so cold

(”This Is Just To Say”, William Carlos Williams, helt briljant i sin enkelhet)

Och så den här, som ni som sett Woody Allens ”Hannah och hennes systrar” känner igen:

(i do not know what it is about you that closes
and opens;only something in me understands
the voice of your eyes is deeper than all roses)
nobody, not even the rain, has such small hands

(e.e. cummings)

Jag gillar verkligen tanken på poesi som musik, som skuggan av en sång man inte kan låta bli att gnola. Är som sagt en synnerligen otrogen poesiläsare, men ibland faller andan på att ta steget från diffust, skugglikt gnolande till sjungande, och då är det oftast de författare jag nämnt här som jag återkommer till. När barnen var små och ännu ammades brukade jag plocka fram ”Blodbok” av Christine Falkenland och läsa högt för dem medan jag ammade dem. Vet inte om det var mammas röst, det rytmiska vibrerandet mot deras små sugande kinder, eller själva orden som påverkade (förmodligen det förstnämnda) men de blev alltid så lugna av det. En fin liten ritual som jag kan sakna idag, när de rusar omkring helt kavata och bubblande. Att sedan ”Blodbok” är en ogenomträngligt mörk diktsvit som Falkenland själv när jag träffade henne jämförde med ett värkarbete, det är en annan sak, det…

Har ni några favoriter bland poeter, nutida eller dåtida?

Read Full Post »

Vampyrförbannelsen slår till!

I går kväll noterade jag förtjust att Stephen King i ”Salem’s Lot” utnämner den 6 oktober till dagen då den lilla staden Jerusalem’s Lot i södra Maine officiellt dör. Förtjust, därför att vår eminenta Elitistmörkerklubb (åtminstone på ett medvetet plan) ovetande om datumets vikt  bokat in just dagens datum för vår bokcirkelträff då just ”Salem’s Lot” ska avhandlas. Eller rättare sagt ”skulle”, för nu har tillställningen drabbats av så mycket avhopp att vi tvingats boka om vårt skräckprat. Vilar det måhända en förbannelse över den 6 oktober? Gjorde jag överstevampyren Barlow stridslysten genom att twittra om hur han blev åksjuk och kaskadkräktes blod under en skumpig lässtund på bussen i slutet av förra veckan? Överstevampyrer gillar nog inte att tappa ansiktet, skulle ha tänkt på det.

Frågorna hopar sig, som ni märker. Det enda som står klart är att jag kommer att skriva utförligt om boken vid ett senare tillfälle, samt att vi får diskutera den på ett annat, mindre laddat och – hoppas jag – mindre otursförföljt datum. Fortsättning följer alltså!

Read Full Post »

Tranströmer! (Nu uppdaterad)

Ett både väntat och oväntat val. Hade allra helst sett att Peter Englund ropade upp exempelvis Alice Munros, Margaret Atwoods eller – ungefär lika troligt som att V.C. Andrews skulle få det postumt, men jag säger det ändå – Joyce Carol Oates namn, men om årets nobelpristagare nu prompt skulle vara en gubbe så tycker jag att Tomas Tranströmer är ett ypperligt val. Har bara läst en diktsamling av honom, ”Den stora gåtan” från 2004, men den tyckte jag hemskt mycket om. Korta haikudikter som med små, små medel lyckas andas liv, död och sällsam vidunderlighet förankrat i något djupt vardagligt. Fint.

Men! Jag TYCKER det är tråkigt att nobelpriset utdelas så sent i en författares liv, i synnerhet ur kreativ synpunkt. I fallet Tranströmer känns detta extra aktuellt; det hade varit så fint om han kunnat få ta emot priset på den tiden då han fortfarande kunde hålla ett tacktal. Jag vet inte om det finns någon statistik på hur många nobelpristagare som lever efter tio år, men inte kan de vara många? Nästa år skulle jag vilja se – gasp! – en yngre kvinna, som kan använda utnämningen som en språngbräda till ännu mer fantastiska ting. Nobelpriset behöver inte vara en dödsruna i vardande. Tack på förhand!

Uppdatering!

Fin, fin text av Åsa Beckman om gårdagens besök på Stigbergsgatan. När jag läste följande rader om ett familjefotografi från 1970-talet började tårarna stillsamt, lika stillsamt som i en Tranströmerdikt inbillar jag mig, droppa ner i frukostfilen:

Året är 1973. De som sitter där är Tomas, Monica, de två döttrarna och en stor svart newfoundlandhund. ”Där. Där. Där. Där”, sa Tomas när under intervjun i våras och pekade på alla i familjen och sa kärleksfullt: ”Mycket bra.”

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »