”11/22/63”. Ett nästan 900 sidor tjockt stycke kontrafaktisk amerikansk 1900-talshistoria signerat en av den amerikanska populärlitteraturens giganter. Jag har läst. (Näää?) Jag har även försökt att inte hänfalla åt samma litterära elefantiasis som King själv, med viss rätta, hävdar att han lider av. Vi får se hur det går.
Varje King-berättelse värd namnet – undantag: ”Carrie”, ”Eldfödd”, ”Dolores Claibourne”, ”Geralds lek”, ”Rasande Rose”, ”Flickan som älskade Tom Gordon”, ”Lisey’s Story”, det finns säkert fler, för ingen regel utan undantag och vi talar trots allt om mannen som gett oss drygt 50 romaner och flera novellsamlingar sedan 1974 – har en rakryggad man i yngre medelåldern, ofta (men inte alltid) författare, som protagonist. I ”11/22/63” heter han Jake Epping och är high school-lärare i den lilla staden Lisbon Falls, Maine. (Bilavstånd till Derry och Castle Rock, för er som kan er Kingmytologi.) Efter ett kraschat äktenskap lever han ensam, ett enkelt, snudd på futtigt liv som till stor del kretsar kring arbetet. Det är också hans yrkesroll som sätter bollen i rullning. Jake undervisar även vuxna elever som med varierande framgång försöker få sitt high school-diplom. En av de eleverna är Harry, skolans särling till vaktmästare, som skrivit en uppsats om Halloweenkvällen 1958 då hans far brutalt mördade hela familjen utom Harry själv. Jake blir fruktansvärt drabbad av uppsatsen, kan inte släppa den, och ger Harry ett A. Några dagar senare träffar Jake sin vän Al, föreståndare för den lokala hamburgersyltan i Lisbon Falls. Han har en fullkomligt osannolik historia att berätta: bakom restaurangen finns en portal in i september 1958. Al är döende i cancer och ber Jake att i hans ställe ta sig tillbaka till 50-talet och försöka ställa saker och ting till rätta.
Många av Kings romaner utgår från vad han själv kallat ett what if-scenario; här har vi själva urmodern till what if-scenarion. Tänk om – tänk om – det går att ändra inte bara stackars Harrys öde, utan ändra förloppet i en av USAs mest tongivande händelser. Jag talar naturligtvis om mordet på John F. Kennedy den 22 november 1963. Hur skulle vår nutid se ut om JFK aldrig träffats av skotten den där ödesdigra dagen i Dallas? Skulle det ha blivit ett Vietnamkrig? Ett elfte september? En finanskris? Vilka händelser skulle sättas i rörelse, alternativt elimineras, av en sådan markant historieförändring? Jake ger sig tillbaka till 1950-talet, till en era av lindy hop-dans, röda Plymouth Fury-bilar (!), rock’n’roll, Doris Day och Rock Hudson. Ett tryggare USA, men samtidigt ett USA djupt präglat av rasism och segregation (och sunkiga kvinnoideal, men just det verkar inte King vara så brydd över…). Efter en turbulent början rotar sig Jake i en småstad i Texas, får jobb som lärare och finner den stora kärleken i bibliotekarien Sadie Dunhill. Kommer Jake att klara av sitt uppdrag? Och kommer han kunna lämna dåtiden, allt det som kommit att betyda så mycket för honom, för att möta en okänd nutid?
”11/22/63” kan, enkelt uttryckt, delas in i tre huvudsakliga delar. Den första delen rör Jakes tid i Derry (!) hösten 1958 (ni som läst ”It” sitter väl själva och gör utropstecken just nu, kan jag tro…) och hans försök att hindra utplåningen av vaktmästar-Harrys familj. Det är här som King rikligt belönar sina Constant Readers med massor av referenser till King-universum. Ni som följt min blogg de senaste veckorna vet att jag gjort nördvågen och antecknat så gott som varje referens – åtminstone tills referenserna blev mer än bara referenser och sakta men säkert började närma sig spoilerterritorium. Det är få författare som kan skryta med en så enorm produktion som King, och få som på samma sätt kan sätta alltsammans i ett större litterärt sammanhang där varje referens känns helt logisk. Fint!
Därefter följer åren i Jodie, Texas, där det blir tydligt att Jakes tidsresa blir något mer personligt än han kunnat ana. Han känner starkt för sina elever och blir handlöst förälskad i bibliotekarien Sadie Dunhill, och plötsligt har han svårt att fokusera på huvudmålet med tidsresan. Här finns många fina och rörande scener, inte minst för oss som sett och sett om ”Döda poeters sällskap” och någonstans – kanske i en parallell tidslinje? – fortfarande när drömmen om att bli lärare och förändra sina elevers liv. Men! Här finns också en hel del scener som jag gissar att juryn till årets upplaga av Bad Sex Awards läst och öronmärkt. Det är bara att konstatera: Kingen är bra på många saker. Att skriva sexskildringar är inte en av dem. Ett större och mer omfattande problem än det dåligt – och, om du frågar mig, otrovärdigt – skildrade sexet är det faktum att King aldrig förmår göra Jakes kärleksintresse Sadie till något mer än en pappersdocka. En glad, kåt och tacksam pappersdocka med ett vackert utseende och tragiskt förflutet, men likväl: en pappersdocka, till synes inspirerad av någon sorts universell önskedröm om den sexiga småstadsbibliotekarien som förlorar oskulden till en hyvens man och går direkt från oskuld med traumatiska psykosexuella minnen i bagaget till rena rama nymfomanen (som blöder ner lakanen och får orgasm ungefär samtidigt, jag menar KOM IGEN… Ursäkta Göteborgshumorn). Utan att avslöja för mycket kan jag säga att man till sist får ett mer komplett porträtt av Sadie bortom sexig bibliotekarie-stereotypen, men det tar sin lilla tid. Jag tycker 1) att King uppvisar en alarmerande brist på insyn i kvinnlig sexualitet och borde ta ett snack med Tabitha. 2) att det är trist att hans kvinnoskildringar, i synnerhet när kvinnoskildringen står i direkt relation till protagonistens förhållande till kvinnan i fråga, så ofta tenderar att suga. Jag menar, det här är mannen som gav oss ”Lisey’s Story” och ”Dolores Claibourne” (med den fantastiska förstameningen ”Sometimes being a bitch is all that a woman has to hold on to”). Han KAN skriva mångfacetterade kvinnoporträtt, men varför gör han det så sällan? Och varför måste han envisas med att skriva om sex när det blir så misslyckat? En rätt så stor invändning mot ett genomgående tema i Jodiedelen, med andra ord. Kanske ska vi hålla tummarna för att King vinner årets Bad Sex Awards och får sig en liten ögonöppnare…?
Den avslutande delen av boken handlar, föga förvånande, om upptakten till den 22 november 1963 och hur Jake minutiöst förbereder sig inför dagen genom att skugga Lee Harvey Oswald, mannen som de allra flesta är övertygade om låg bakom de dödande skotten. Jag sträckläser den här delen, som är oerhört ambitiöst genomförd, men känner ändå att jag ömmar mer för invånarna i Jodie och Harrys familj i Derry. Någon sorts mikro- versus makrohistoria där, kanske. Oswalds ryska hustru Marina är förresten en riktigt intressant karaktär som väcker mitt intresse på ett sätt som Sadie aldrig riktigt gör. Att hon blir slagen av sin man stup i ett är lite intressant, då King tidigare visat ett enormt patos när det gäller just hustrumisshandel, och skrev flera böcker på det temat under 90-talet, inte minst ”Rasande Rose” som fick ett blandat mottagande. Intressant, som sagt, att tematiken är så tydlig hos King.
När väl sista sidan är läst i ”11/22/63” är jag säker på två saker. Det första är att King återigen bevisat att han är en av vår tids allra bästa historieberättare. Det andra är att jag inte längre är kapabel till att blunda för de svagheter jag tidigare haft överseende med. Det är nästan så att det rör sig om två separata läsupplevelser, en snudd på himlastormande där läslusten är all och en betydligt mer problematisk. Frågan är bara hur jag ska foga samman de två delarna? Jag nöjer mig med att säga så här: om – hemska tanke! – ”11/22/63” skulle bli Stephen Kings sista bok så skulle det på många sätt bli ett värdigt avslut. Nu tycks såväl en fristående fortsättning på ”Varsel”, ”Dr Sleep”, som en ny Dark Tower-bok vara på gång, så jag tror och hoppas att vi får fortsätta att vistas i Kings litterära universum ett bra tag. Hoppas även att han snart slår oss med häpnad och levererar ett fullständigt självlysande kvinnoporträtt. Jag tror på dig, Steve, men seriöst, ta det där snacket med Tabitha. Snart.
Så här glad var jag när jag fick hålla i ”11/22/63” första gången.
Read Full Post »
Dean Koontz hör inte till mina favoritförfattare. Med ett par undantag – ”Phantoms” inledde oerhört suggestivt och starkt för att sedan spåra ur, ”Funhouse” var åtminstone rolig i teorin och den första Odd Thomas-boken var riktigt kul läsning – drar jag mig inte för att kategorisera hans produktion som ”poor man’s Stephen King”. Det doftar allt som oftast b-skräckis lång väg och seriöst, hur många synska labradorer kan man skriva om egentligen? Men jag är inte helt avogt inställd till Koontzen, det finns något slags hatkärleksförhållande där som jag gärna vill spinna vidare på. Alltså blir jag trots allt lite sugen när jag upptäcker att en ny roman med haunted house-tematik (my favourite!) utkommer i slutet av december. ”77 Shadow Street” låter åtminstone lovande utifrån ett strikt baksidestextsperspektiv, eller hur?
Dark Places 