Söndagscitatet

Vi gör aldrig något själva, men jag vet inte, jag tror det är ganska bra. Har man tre barn och lever tillsammans är det viktigt att man också gör saker tillsammans. Livet är inte som innan vi gifte oss eller fick barn, det är bra att förstå det och sedan hitta det roliga i att livet har förändrats. Jag tror att det är lätt att tappa bort varandra om man hela tiden gör saker var och en för sig.

(Alexandra Coelho Ahndoril)

Intervjun med paret Ahndoril/Kepler i dagens DN (enbart i papperstidningen, verkar det som): jag kan inte släppa den! Hur de gör ALLTING tillsammans: jobbar, reser, går på läkarbesök, köper skor, badar badkar, ser på film… Jag får kalla kårar av blotta tanken! Att vara så totalt i symbios med varandra, med hundraprocentig insyn i vartenda rum, varje intresse… det känns ju nästan som en oskriven Carina Rydberg-roman, inte sant?  Eller går det att fortsätta vara separata individer med ett eget inre liv under de förutsättningarna? Har länge närt en fascination för paret Ahndoril, långt före Keplergenombrottet. Enkom det faktum att Christine Falkenland dedikerade en av sina allra första diktsamlingar till Alexander Ahndoril – under slutet av åttiotalet, innan Litteratursveriges powerpar nummer ett träffades och började umgås dygnet runt, var Falkenland och Ahndoril ett par – berättigar fascinationen, men det är så mycket mer. Deras kyliga, perfekta skönhet som tangerar det obehagliga. Deras intensivt läsvärda egna romaner (jag har läst långt ifrån alla, men de jag läst har varit jättebra). Hur de skapat en brygga mellan fint och fult i litteraturvärlden och tycks bemästra båda världarna sömlöst, samtidigt. Och så nu vetskapen om den snudd på incestartade symbiosen som ömsom skrämmer, ömsom fascinerar. Jag inser att jag måste ta och bekanta mig med Lars Kepler. Vad säger ni som hunnit läsa alla tre böckerna, är nyutkomna ”Eldvittnet” en bra utgångspunkt?

Annonser