Vi gör aldrig något själva, men jag vet inte, jag tror det är ganska bra. Har man tre barn och lever tillsammans är det viktigt att man också gör saker tillsammans. Livet är inte som innan vi gifte oss eller fick barn, det är bra att förstå det och sedan hitta det roliga i att livet har förändrats. Jag tror att det är lätt att tappa bort varandra om man hela tiden gör saker var och en för sig.
(Alexandra Coelho Ahndoril)
Intervjun med paret Ahndoril/Kepler i dagens DN (enbart i papperstidningen, verkar det som): jag kan inte släppa den! Hur de gör ALLTING tillsammans: jobbar, reser, går på läkarbesök, köper skor, badar badkar, ser på film… Jag får kalla kårar av blotta tanken! Att vara så totalt i symbios med varandra, med hundraprocentig insyn i vartenda rum, varje intresse… det känns ju nästan som en oskriven Carina Rydberg-roman, inte sant? Eller går det att fortsätta vara separata individer med ett eget inre liv under de förutsättningarna? Har länge närt en fascination för paret Ahndoril, långt före Keplergenombrottet. Enkom det faktum att Christine Falkenland dedikerade en av sina allra första diktsamlingar till Alexander Ahndoril – under slutet av åttiotalet, innan Litteratursveriges powerpar nummer ett träffades och började umgås dygnet runt, var Falkenland och Ahndoril ett par – berättigar fascinationen, men det är så mycket mer. Deras kyliga, perfekta skönhet som tangerar det obehagliga. Deras intensivt läsvärda egna romaner (jag har läst långt ifrån alla, men de jag läst har varit jättebra). Hur de skapat en brygga mellan fint och fult i litteraturvärlden och tycks bemästra båda världarna sömlöst, samtidigt. Och så nu vetskapen om den snudd på incestartade symbiosen som ömsom skrämmer, ömsom fascinerar. Jag inser att jag måste ta och bekanta mig med Lars Kepler. Vad säger ni som hunnit läsa alla tre böckerna, är nyutkomna ”Eldvittnet” en bra utgångspunkt?
Jag vet, jag tyckte också det kändes rätt skumt…men visst bra för dem om det funkar för dem…
Jag kommer inte läsa Eldvittnet, då jag 10 sidor in i Paganinikontraktet redan hunnit snubbla över 5 olika felaktigheter (som hur en fiskare beter sig till sjöss etc). Inte min kaka helt enkelt.
de kanske är vampyrer?
att hinna göra sådär mycket tillsammans om man har tre barn: det tyder på övermänskliga krafter. och de ÄR ju snygga tillsammans,
Evalinn: Jag har hört så otroligt blandade omdömen om Kepler, hyllningar och sågningar. Ska nog ta och undersöka vad jag själv tycker.
Elisabeth: Intressant teori! Och helt trovärdig, ju. 🙂 Skulle förklara mycket.
Har bara läst Hypnotisören och tyckte inte om den. Det märktes verkligen att två olika personer skrivit den, konstigt om de lever i symbios. Definitivt en bok du kan leva utan.
Har hört mycket blandade omdömen om just Hypnositören, så den skippar jag nog. Är dock lite nyfiken på den nya.
Lyssnade på ”Hypnotisören” som ljudbok, men den lyckades inte fånga mig. Jag har inte brytt mig om resten av Kepler och tycker att de två som enskilda författare verkar vara bra mycket mer spännande. Symbioser (förutom med mammor & spädisar samt möjlgen nyförälskade par) skrämmer mig, men det kanske säger mer om mig än om Ahndorils? 😉
Tack för en trevlig blogg, föresten!
Intressant att det kan skilja så mycket mellan de ”vanliga” verken och Kepler, för jag känner ju dem under deras vanliga namn och då håller de mycket hög klass. Måste undersöka och läsa själv, men om det stämmer att kvaliteten är sisådär är det himla synd – och, tycker jag, något av en skymf mot spänningsgenren. Eller bara ett talande exempel för hur det ser ut i deckar-Sverige idag, vad vet jag. Läser mest anglosaxisk spänningslitteratur, där ser det helt annorlunda ut.
Tack så mycket! 🙂 Håller med om symbiosrädslan, btw.
Hypnotisören var verkligen en enorm besvikelse. En orgie i splatter och uselt skildrade relationer, mkt märklig. Men visst, början var bra, i en sisådär 10-15 sidor….
Malin