Ett år, tolv blogginlägg

Så har 2011 kommit till sitt slut. Ett nytt år randas, och med det alla de där klyschiga förhoppningarna, önskningarna och löftena om bot, bättring och karaktärsbearbetning. Mer om det senare, för idag tänkte jag passa på att titta tillbaka på 2011 ur den här bloggens perspektiv. Tolv inlägg som på olika sätt präglat mitt bloggande – och, naturligtvis, mitt liv – 2011.

Januari: Jag börjar blogga igen efter en hel månads blogglöshet, under vilken tid jag upptäckt att det man kan säga på 140 tecken faktiskt är rätt begränsande. I alla fall om man råkar lida av oförbätterlig litterär elefantiasis…

Februari: Sjukdomar, sjukdomar, sjukdomar. Jag lär mig inloggningen till Försäkringskassan utantill och läser Joyce Carol Oates lidelsefritt gripande självbiografi ”A Widow’s Story”, om hur Oates make sedan fyrtio år dör i sviterna av lunginflammation. Samtidigt drabbas min knappt tvååriga lilla dotter av dubbelsidig lunginflammation. Ett obehagligt ”life imitating art imitating life”-inslag som jag inte vill vara med om igen. Ett halvår senare är det stackars Fiktiviteter-Helenas tur att få lunginflammation medan hon läser den svenska översättningen av ”A Widow’s Story”. Kan böcker smitta? Man börjar ju undra… Februari är även månaden då jag börjar blogga för English Bookshop, ett samarbete jag är jätteglad och stolt över och som jag hoppas kommer att fortsätta länge till.

Mars: Präglas, trevligt nog, av läsande och bloggande snarare än sjukdomar. Bland annat reafyndar jag den fina uppväxtsklassikerboxen, läser om ”Agnes Cecilia: en sällsam historia” och finner till min stora lättnad att kärleken, hänförelsen och den sällsamma Gripestämningen finns kvar.

April: Jag kommer ut som fantasyfobiker (high fantasy-fobiker, om man ska vara specifik) och lovar att läsa mer fantasy. Kanske till och med något med alver i… Hur det gått med den utmaningen? Well, en hel del urban fantasy har det blivit men alverna har jag hållit på behörigt avstånd och jag skäms över att säga att boken som Bokstävlarna valde ut till mig i vår fobiska duell fortfarande ligger oläst på nattduksbordet. Dumt, för den verkar helt fantastiskt bra och Helenavänlig. Något att ta tag i.

Maj: Jag får reda på att Christine Falkenland utkommer med en ny roman i augusti och blir alldeles till mig i trasorna. Årets svenska litterära händelse, om ni frågar mig.

Juni: Jag intervjuar David Nicholls under hans Sverigebesök och konstaterar att han är precis lika sympatisk som hans böcker ger sken av. Två månader senare får jag intervjua två andra författaridoler, Helen Fitzgerald och Karen Campbell. Och så mailväxlar jag med Elizabeth ”Hudgudinnan” Hand. Stora författargroupieåret 2011!

Juli: Jag läser om Maria Langs ”Mördaren ljuger inte ensam” för uppskattningsvis femtonde gången och skriver en doktorsavhandling recension om det.

Augusti: Första delen av månaden präglas av semestertider, men sedan barnen kom blir det inte fullt lika mycket läskoma som tidigare. En twittrig semestersummering hinner jag i alla fall med. (Måste skriva fler twitterrecensioner under nästa år, för det var ju hur kul som helst!) I slutet av augusti blir det, kanske inte helt otippat, väldigt mycket Christine Falkenland.

September: R.E.M. splittras efter 31 år tillsammans och jag sörjer ett band som mer än något annat gjort mig till den jag är idag.

Oktober: Jag utropar något slags köpstopp (av böcker, förstås, vad annars?) och ni kan nog gissa hur det gick med det…

November: Stephen Kings mastodontroman ”11/22/63” utkommer och Dark Places byter tillfälligt namn till Stephen King-bloggen.

December: Jag går och vinner Vertigo och Science Fiction-bokhandelns novelltävling på Lovecrafttema och blir sporrad att fortsätta skriva. Faktiskt något av det roligaste som hände i år – och då räknar jag med mina fantastiska författarmöten. Här kan ni läsa ”Kallelsen” om ni inte redan gjort det.

Ett år, en blogg, ett liv. Nu ska det bli spännande att se vad 2012 bär med sig. Rent spontant känns det som om det blir svårt att toppa 2011, samtidigt är ovissheten – och vissheten i att precis vad som helst kan hända – en del av tjusningen. Gott nytt år, allesammans!

Read Full Post »

Oh, and by the way..

För att kompensera för alla pengar jag sparade på reainköpen klickade jag hem Elly Griffiths nya, ”A Room Full of Bones”. Jag säger ”nya”, men faktum är att ”kommande” är en mer lämplig glosa, för egentligen utkommer inte den förrän ett par dagar in på det nya året. Men klickbar är den, och således på väg hem till mig i detta nu. Håller tummarna för att den hinner komma till trettonhelgen så att jag kan sträckläsa. Har ju saknat allas vår favoritarkeolog.

Read Full Post »

Bokbonanza i förortscentrum (II)

Nu har jag gjort det igen: gett mig iväg till vårt lokala köpcentrum för att köpa något specifikt, definitivt ickelitterärt och sedan kommit hem fullastad med böcker istället. Jag tvivlar dock på att någon klandrar mig. Jag menar, vår eminenta lilla bokhandel – faktum är att den bara blir bättre och bättre, både när det gäller utbud, priser och kundservice – reade ut engelska titlar för 20 kronor styck. Tjugo. Kronor. Styck! Det blir fem böcker för en hundring, det – eller, om man råkar heta Helena och är allmänt självbehärskad, ja, ett rent dygdemönster, fyra böcker för åttio riksdaler. Böckerna jag köpte var dessutom sådana som jag redan gått och fingrat på när de kostade hundra kronor mer, så ni fattar ju vilken affär jag gjort. Följande böcker fick följa med mig hem: ”Halfhead” av Stuart B. Macbride (som tydligen ska vara helt sjuk… mmm, can’t wait!), ”A Touch of Dead” av Charlaine Harris (tycker att True Blood-serien gör sig bättre i TV egentligen, men en novellsamling om Sookie kan nog vara kul om man läser med skämskudden inom räckhåll), ”The Hourglass” av Julie Parsons (en irländsk deckarförfattare, lite åt Ruth Rendell-hållet, som jag minns att jag läste och gillade under 90-talets slut men sedan tappat bort. Oklart varför) och ”Last Night at Chateau Marmont” av Lauren Weisberger (för att stilla mitt årliga chicklitsug när och om det kommer).

Sedan blev det ett besök på biblioteket, där man köpt in hardcoverutgåvor av såväl Nicci Frenchs som Susan Hills senaste alster! Funderar på att skriva beundrarbrev till inköparna. Ett oprövat kort i form av D.J. Taylors ”Derby Day” (med den oemotståndliga underrubriken ”A Victorian Mystery”) blev det också. Provläste första meningen och blev alldeles till mig. Kom ihåg att andas nu, mina fellow anglofiler!

Sky the color of a fish’s underside; grey smoke diffusing over a thousand house-fronts; a wind moving in from the east: London.

Hoppas att det fortsätter lika lovande. Mycket nöjd med min bokuppladdning är jag i vilket fall som helst, och Nicci Frenchs senaste har jag redan börjat läsa. De är de enda som har tillstånd att då och då använda det ack så trötta greppet kursiverade mördare utan att jag kastar boken ut genom fönstret i vredesmod. Anledningen? Den psykologiska spänningen och Londonporren. ”Blue Monday” har en karta över London på bokinsidan och i kapitel två promenerar en av huvudpersonerna genom staden i mina drömmar klockan tre natten till en dimmig och grå Londonmåndag. När det sedan dyker upp ett kursiverat stycke stalkerskildring ett par kapitel efter rycker jag uppgivet på axlarna, säger ”okejrå, men bara om ni fortsätter att bjuda på Londonporr!”. Fortsättning följer.

Read Full Post »

Dan före dan före dopparedan

Två dagar kvar till jul, och jag ligger nerbäddad i soffan och är sjuk. Déja vu, någon? Den här hösten har verkligen varit helt parodisk ur sjukdomssynpunkt, från min lungsiktiga period via ett antal vabdagar till december månads fullkomliga orgie i envetna förkylningar. Om jag får önska mig en enda sak i julklapp blir det inte en tjock, atmosfärisk neoviktoriansk spänningsroman – även om det för all del också vore trevligt – utan detta: att få bli frisk till jul. Så nu vilas det järnet, och för att inte alldeles deppa ihop medan mina barn klär julgranen hemma hos mina föräldrar (en aktivitet jag aldrig missar) har jag tänt ljus, satt på Aimee Manns julskiva och läser lite i Maria Langs juldeckare ”Tragedi på en lantkyrkogård”, som Fiktiviteter skriver om idag. (Vi ÄR verkligen galet synkade, men denna gång tycks vi tack och lov inte vara sjuka samtidigt i alla fall!)

Om det inte blir något mer bloggat före jul vill jag härmed passa på att önska er alla en riktigt god – och förhoppningsvis bacillfri – jul! Vill ni läsa något lagom mysrysigt otäckt med julstämning så här de sista skälvande dagarna före jul kan jag rekommendera Kristoffer Leandoers ”Julrysare”, en samling noveller med ett Decameroneliknande upplägg – sju ungdomar tillbringar julnatten i en övergiven kyrka och berättar spökhistorier med julanknytning för varandra – som passar såväl yngre som äldre läsare. För det är något obehagligt över julen, inte sant? Något i diskrepansen mellan det snudd på hysteriskt glada och godmodiga och de undertryckta spänningar som har en tendens att komma till ytan under julruschen. Om man dessutom som jag varit livrädd för de dödas julotta sedan barnsben – något TV-inslag, eller rentav en julkalender, satte djupa spår i min känsliga lilla barnasjäl – så blir det riktigt, riktigt läskigt. Annars kan jag bara titta på det mms jag fick föreställande en nyinköpt tomtemask, som förhoppningsvis inte kommer att orsaka alltför omfattande trauman hos barnen, för att erinra mig om de mer skräckinjagande delarna av julen… God skräckjul, hörni!

Read Full Post »

”The Night Strangers” vs. ”Night School”: rond ett

The door was presumed to have been the entry to a coal chute, a perfectly reasonable assumption since a small hillock of damp coal sat moldering before it.

(”The Night Strangers”, Chris Bohjalian)

Hade tänkt provläsa förstameningar för att bestämma mig för vilken av mina nya nattliga böcker jag ska läsa först. Blev så fascinerad av det gamla viktorianska, övergivna huset och den igenbommade källardörren att jag fortsatte där. Gillar draget att låta det hemsökta huset presenteras först. Kommer att tänka på Shirley Jackson, ”no living organism..”. Och så Vermont – jag roar mig med att tänka att Hampden College ligger i närheten.. Ja. Jag tror bestämt att Chris Bohjalian och jag kommer att trivas ihop. ”The Night Strangers” it is!

Read Full Post »

”Miracle on Regent Street” och fem andra juliga boktips på English Bookshop-bloggen

Inlägg nummer tre i min lilla jultemaserie hittar ni på min English Bookshop-blogg, där jag recenserar Ali Harris julchicklit ”Miracle on Regent Street” och tipsar om fem andra böcker i julens anda. Klicka er dit, vetja!

Read Full Post »

Julfilmer

Helena på Fiktiviteter har en närmast spöklik tajming då hon efterfrågar våra bästa (eller värsta) julfilmer just som jag höll på och funderade på ett inlägg om just julfilmer. Så istället för att skriva en maratonlång kommentar hos Helena listar jag mina älsk- och hatobjekt (och hatkärleksobjekt) bland julfilmer här. Enjoy, och fyll gärna på med era egna favoriter hos mig och Fiktiviteter-Helena! Ett hem utan böcker listar också sina favoritjulfilmer i dag.

”It’s a Wonderful Life” (regi Frank Capra, 1946)

Ni känner igen den även om ni inte sett den, om inte annat som den svartvita filmen som alltid går i bakgrunden i nutida amerikanska julfilmer. Själv hade jag inte sett den i sin helhet förrän julen 2006, då SVT (tror jag) visade den dagen före julafton och om man kan stå ut med ett visst mått av amerikansk sentimentalitet – i sig något av ett måste i julfilmer – är det en riktigt fin upplevelse. Handlingen i korthet: George Bailey, spelad av James Stewart i vad som kom att bli hans paradroll, är på randen till självmord på julaftonsnatten men får besök av en skyddsängel som visar honom allt han, och hans omgivning, skulle förlora om han inte längre skulle finnas. Slutscenen med de ringande klockorna, ”Auld Lang Syne” och all överdådig kärlek och julstämning får faktiskt mina ögon att tåras bara jag tänker på den. Ett måste för julälskare. Här nedan kan ni se filmens nio sista minuter – ni, eller åtminstone ert undermedvetna, har garanterat redan sett dem i någon senare Hollywoodfilm och dessutom anser jag att spoilerbegreppet inte bör appliceras på filmer så gamla och klassiska att de nästan tillhör allmänbildningen (åtminstone om man på ett eller annat sätt tillhör den amerikanska populärkulturen). Ni avgör själva om ni vill klicka eller inte.

En annan film jag gärna ser om var och varannan jul är den första ”Gremlins”-filmen, som ju utspelar sig i juletid och har en fullkomligt fantastisk inledning där en av mina älsklingsjullåtar någonsin, den Phil Spector-producerade ”Christmas (Baby Please Come Home)”, lysande framförd av Darlene Love, spelas. ”Gremlins” är mer komedi än skräck men likväl en kultklassiker som jag ser fram emot att visa för mina barn när de blir tillräckligt stora. Den här musikvideon som ett Gremlinfan klippt ihop och lagt på Youtube var lite cheesy och kul, tycker jag.

”Love Actually”: man gillar ju den. Både andra, tredje och fjärde gången. Bra skådisar, fint tonfall, massor av vintriga Londonbilder. Dessutom är Egg från ”This Life” med (förvisso som kärleksintresse för den förhatliga Keira Knightley, men man kan inte få allt här i livet). What’s not to love? Här är musikvideon till Bill Nighys julpärla (ahem…) ”Christmas Is All Around”.

Ingen jul utan familjen Griswald, eller hur? Faktum är att Chevy Chaves lätt dysfunktionella och klantiga familj är bland det första jag tänker på varje jul. Så fort någon granne gått all in och hängt upp en blinkande, renformad fyrfärgsmojäng i björken tänker jag ”gud så Ett päron till farsa firar jul”! Den brukar gå på TV runt jul varje år och är alltid kul att slökolla på. Ingen jul utan lite Chevy Chase-slapstick!

Nu börjar vi närma oss skämsterritorium men hey, julfilmer är per definition småskämsiga och då jag inledde inlägget med ”It’s a Wonderful Life” måste jag ju nämna en av den uppsjö av epigoner som gjorts senare. En av mina favoriter är Nicolas Cage-filmen ”En andra chans” (originaltitel ”Family Man”), där en stressad Wall Street-miljonär genom lite julmagi får uppleva hur hans liv kunde ha sett ut om han valt ungdomskärleken (spelad av Téa Leoni, som jag tyvärr aldrig kan sluta tänka på som ”David Duchovnys fru”, med ett visst uns av avund i tonfallet) istället för karriären. Sockersliskigt till tusen, men oj vad jag grinar! Varje gång.

En annan julfilm som jag tyckte var helt okej är ensemblefilmen ”Family Stone”, där en ovanligt tillknäppt Sarah Jessica Parker besöker sin fästmans familj för första gången och hamnar mitt i familjebråk. Rachel McAdams är riktigt bra här, och så är underbara, underbara Claire Danes med också.

Och slutligen, nu när jag totalt outat min brist på smak när det gäller julfilmer: alltså, jag är rätt svag för Ensam hemma-filmerna. Bara de två första, ska tilläggas, herregud, lite principer har jag ändå!

PS: Alla julfilmer med Tim Allen i huvudrollen? Sky dem som pesten. Trust me on that one.

PS igen: Men ååååhh! Blev så insnöad på storvulen Hollywood-ostighet att jag helt glömde bort ”A Nightmare Before Christmas”. Skämmes, famejfan!

Read Full Post »

Unboxing – med katt

Härom dagen bjussade Bokstävlarna på en fin bildserie där hon och hennes ena katt packade upp julläsningen. När nu jag precis hämtat in ett bokpaket tänkte jag föra vidare den stolta katt- och boktraditionen som lever och frodas bland många av oss bokbloggare. Mina damer och herrar, jag presenterar härmed bildserien jag valt att kalla ”Unboxing – med katt”!

En klar och solig vinterdag anlände ett paket från English Bookshop innehållande två böcker… noterar ni likheten i titlarna?

Hushållets ena katt blev plötsligt oerhört upptagen med att titta ut genom fönstret (det klassiska ”spela svårflörtad”-tricket).

… men det dröjde inte länge förrän böckerna skulle inspekteras och doftmarkeras. Grundligt.

Nämen oj, lade jag mig i vägen för böckerna så att inte matte kan läsa? Så det kan gå!

Read Full Post »

Den hemliga historien för tonåringar?

När man får nys om en bok som marknadsförs som ”The Secret History for teens” blir man lite nyfiken, inte sant? (Nu råkar det förvisso vara så att ”Den hemliga historien” för tonåringar i mitt fall var just ”Den hemliga historien”, men strunt i det.) Det är brittiska C.J. Daughertys kommande young adult-thriller ”Night School” som ligger bakom den läseggande blurben och jag måste säga att det låter klart lovande. Ung flicka börjar på internatskola, upptäcker hemligheter bakom dammiga portar och finner sig själv i fara… Okej, man har läst det förut men jag har inga problem med att läsa om det en gång till. ”Night School” utkommer i början av januari på samma förlag som Stephenie Meyer, Kelley Armstrong och P.C. och Kristin Cast (syns nästan på omslaget, tycker jag, klart målgruppstänk där), och fram tills dess kan man stilla nyfikenheten med den här trailern (boktrailers har verkligen blivit comme il faut i förlagsvärlden helt plötsligt, när hände det?).

Jag tänker definitivt läsa, så mer om ”Night School” och eventuella Tarttvibbar i januari.

Read Full Post »

Julmusik of Christmases past

Jahapp. Här satt man, allmänt halsontig, snorhövdad (jo, det blev precis ett ord) och ynklig och laddade för att skriva ett premiärinlägg på jultema som skulle handla om julmusik. Någonstans djupt i de av sjukdom avtrubbade hjärnvindlingarna vaknade en tanke till liv. Har jag inte skrivit om det här förut?

Det hade jag förstås. På gamla The Girl Least Likely To-bloggen, rättare sagt. Så istället för att plåga min stackars förkylningshjärna med att skriva ett nytt inlägg – som ändå, det inser jag, kommer att innehålla i princip samma slags låtar, möjligen med undantag för Mariah Carey – så tar jag mig friheten att citera mig själv. Året var 2007, månaden – naturligtvis – december och så här lät det:

I dag är julpeppen, och peppen i allmänhet för den delen, total. Jag är En Duktig Flicka™, jobbar på och gör en mental lista över vilka jullåtar som ska få äran att komma med på min eminenta blandskiva på tema jul. Än så länge har följande låtar kvalat in:

1. ”Just Like Christmas” – Low
Bjällror! Sverigekoppling! (”On our way to Stockholm it started to snow”) Skör melankoli möter eufori när världens mest skönsjungande mormoner skapar indiejulmagi.

2. ”Washington Square” – Chris Isaak
De bästa jullåtarna innehåller ett stråk av melankoli, och här finns det massor med blå stämningar. Mr Forever Blue, bäst på blåtonad melankoli på den här sidan graven (R.I.P. Roy Orbinson), lägger huvudet på sned och sjunger med sin allra finaste röst om en oöppnad present under julgranen och hur julen vägrar infinna sig utan Henne.

3. ”All I Want For Christmas Is You” – Mariah Carey
Jaja, skratta ni, men faktum är att den här låten är emblematisk för det överdådiga amerikanska julfirandet som, om mina grannars blinkande renar är något att gå efter, börjar få allt starkare fäste även här i Sverige. Varje wailande ton andas fejksnö, glitter och Ett päron till farsa firar jul-dekorationer, and I love it.

4. Allt från Phil Spectors julskiva, därför att julpeppiga girl groups i pampig wall of sound-skrud går ihop med glögg och pepparkakor som Mulder och Scully, som donuts och kaffe, som Lennon och McCartney, som… ni fattar. Alla låtar är perfekta smällkarameller, men jag är särskilt svag för Crystals’ självlysande tolkning av ”Santa Claus Is Coming To Town”. Grinchen himself skulle hamna i julstämning om han fick höra den.

Det är de givna kandidaterna so far, men jag jobbar även på att få in jultolkningar från Aimee Mann, Ron Sexsmith, Johnny Cash och så givetvis jullåten framför alla – ”Fairtale of New York” med The Pogues och Kirsty McColl.

Ja, så lät det då, och faktum är att inte särskilt mycket har hänt på fyra år. Vet inte om det är deprimerande eller betryggande. Kanske lite både och? Hur som helst: nu har ni fått en liten uppfattning om vilka sorts jullåtar det nynnas på i det dahlgrenska hemmet. Vill ni höra mer rekommenderar jag min Spotifylista på jultema, som jag tidigare i år lade upp på Facebook (tror att man måste ha Facebook för att komma åt, men det har väl alla nu för tiden?).

Read Full Post »