Glögg, lucialinnen och ond, bråd död (och en förkylningsförvirrad omläserska)

I DNs Boklördag avslöjade Carina Burman att hon brukar läsa Dorothy Sayers ”De nio målarna” runt jul. Själv ser jag nästan alltid till att pricka in en omläsning av någon av de Maria Lang-deckare som utspelar sig i december. (För en komplett översikt över när alla Langs böcker utspelar sig rekommenderar jag Fiktiviteters eminenta Langkalender.) Först ut i år: ”Vitklädd med ljus i hår”, där en mystisk Lucia serverar strykninkryddad glögg och sedan försvinner ut i midvinternatten, kamouflerad av tusentals andra lucior på Stockholms gator. Christer Wijk kallas in och gnuggar frenetiskt sina små grå, och man får anta att det inte blir någon mer glögg för honom och Camilla den julen.

Många ifrågasätter det kloka i att läsa om detektivromaner gång på gång. Till er säger jag: ha! Era stackars vilseledda små typer, tror ni på fullt allvar att man (jag) läser deckare för mordgåtans skull? Den här ritualistiska pusseldeckaromläserskan är så obrydd om vem som hällde strykninet i glöggen att hon lyckas glömma bort mördaren varenda gång! Jag har nog läst ”Vitklädd med ljus i hår” närmare ett tiotal gånger vid det här laget, och varje gång är jag övertygad om att mördaren är x när det i själva verket är y. Så läser jag heller inte just Lang för mordgåtornas skull – även om de åtminstone i de första böckerna är sinnrikt konstruerade – utan för stämningen, tidsandan och den roliga dialogen. Faktum är att min intrigförvirring i år inte visste några gränser. Jag satt, möjligen påhejad av en gräslig förkylning som täpper igen de små grå på ett alarmerande effektivt sätt, hela tiden och väntade på att kriminalkommissarie Wijk skulle avslöja läkaren som narkoman. Fel bok, och fel läkare, visade det sig. Så nu läser jag den andra boken istället, den med den smygknarkande läkaren. Tror jag. Jo, det gör jag. Väl?