I DNs Boklördag avslöjade Carina Burman att hon brukar läsa Dorothy Sayers ”De nio målarna” runt jul. Själv ser jag nästan alltid till att pricka in en omläsning av någon av de Maria Lang-deckare som utspelar sig i december. (För en komplett översikt över när alla Langs böcker utspelar sig rekommenderar jag Fiktiviteters eminenta Langkalender.) Först ut i år: ”Vitklädd med ljus i hår”, där en mystisk Lucia serverar strykninkryddad glögg och sedan försvinner ut i midvinternatten, kamouflerad av tusentals andra lucior på Stockholms gator. Christer Wijk kallas in och gnuggar frenetiskt sina små grå, och man får anta att det inte blir någon mer glögg för honom och Camilla den julen.
Många ifrågasätter det kloka i att läsa om detektivromaner gång på gång. Till er säger jag: ha! Era stackars vilseledda små typer, tror ni på fullt allvar att man (jag) läser deckare för mordgåtans skull? Den här ritualistiska pusseldeckaromläserskan är så obrydd om vem som hällde strykninet i glöggen att hon lyckas glömma bort mördaren varenda gång! Jag har nog läst ”Vitklädd med ljus i hår” närmare ett tiotal gånger vid det här laget, och varje gång är jag övertygad om att mördaren är x när det i själva verket är y. Så läser jag heller inte just Lang för mordgåtornas skull – även om de åtminstone i de första böckerna är sinnrikt konstruerade – utan för stämningen, tidsandan och den roliga dialogen. Faktum är att min intrigförvirring i år inte visste några gränser. Jag satt, möjligen påhejad av en gräslig förkylning som täpper igen de små grå på ett alarmerande effektivt sätt, hela tiden och väntade på att kriminalkommissarie Wijk skulle avslöja läkaren som narkoman. Fel bok, och fel läkare, visade det sig. Så nu läser jag den andra boken istället, den med den smygknarkande läkaren. Tror jag. Jo, det gör jag. Väl?
Oh, ja! Vissa deckare (läs de flesta) läser jag iofs för stämningen och alla historier runt omkring. Inte själva mordgåtan, även om det händer också ibland. Och kanske det blir omläsning iår igen av Vitklädd med ljus i hår. Det blev det definitivt förra året.=) Och av Tragedi på en lantkyrkogård.=)
Tragedi på en lantkyrkogård tänkte jag läsa da’n före doppareda’n (är ledig då). Inte helt synkat då romanen inleds på julaftons morgon, men nära! 🙂 Mvh inte alls nördig
PS: Började fundera på om jag läser några deckare endast för mordgåtan. Jag tror faktiskt inte det. De deckare som inte har det jag letar efter i språk- och stämningsväg brukar jag skippa. Fast, visst, när man läste Agatha Christie i tonåren var det ju mycket för att se om man listat ut rätt person (det hade man nästan aldrig, hon var duktig, Agatha!).
Underbara Maria Lang! Jag brukar läsa Tragedi på en lantkyrkogård på julen, visst är det en av hennes bästa?
Ja! Klar topp 5-placering även om det gör ont i kattdamshjärtat när de stänger in den stackars kattungen en hel förmiddag. 🙂 Generellt sett är ju böckerna med Puck de bästa.
Ja, stackars liten 😦 Men visst är Puck-böckerna bland de bästa, det håller jag med om 🙂
[…] och överallt i bloggosfären läses det jullitteratur (jullit?) så det står härliga till. Dark Places- Helena gottar ner sig i Vitklädd med ljus i hår och jag blir genast sugen på att botanisera bland mina egna Maria […]
Ja inte läser man om gamla deckare för intrigens skull, utan mer för att, tja umgås med dom en stund?
Ungefär så. 🙂 Som att träffa en gammal kompis.
Precis så läser jag också Maria Lang, alltid med glädje och alltid helt förvirrad vad det gäller vem som är mördaren och om det var i den boken någon åt en förgiftad ostsmörgås eller inte. Tragedi på en lantkyrkogård blir det definitivt i jul igen, och den är med på min topp fem också (en sån borde man förstås knåpa ihop 😉 ).
[…] utan ett Maria Langtips? Och jag tipsade ju faktiskt inte om Vitklädd med ljus i hår i år (men det gjorde tack och lov Helena) så då borde jag ha ett litet utrymme kvar i Langtipsarkvoten för i år. Det använder jag […]