Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2012

Nästan ett år har gått sedan jag, djupt nere i det till synes oändliga vab-träsket, läste de tre första böckerna i Elly Griffiths deckarserie om arkeologen Ruth Galloway. Läste mig upp ur vab-träsket, bortom förkylningarna, lunginflammationen och febertopparna, kände hur de i vinter- och sjukdomstider så sällsynta livsandarna så sakteliga återvände, och föll tämligen stenhårt för de karga saltängarna längs Norfolks kust och, framför allt, för Ruth. Som jag tidigare konstaterat är själva deckarintrigen oftast – oftast, nota bene – av underordnad betydelse hos Griffiths. Läser gör man för den stämning som Griffiths förmedlar, och, inte minst, för att återse de återkommande personerna – Ruth, Nelson, Cathbad, Judy, ja, till och med den ständigt hungrige och inte alltför vasse Clough – som för varje bok känns alltmer som personliga vänner.

Mycket är sig likt i den alldeles nyutkomna fjärde boken i Ruth Galloway-serien, ”A Room Full of Bones”. Ruth bor kvar i sitt lhus vid saltängarna med sin katt och sin lilla dotter Kate, nojar över vikten (sluta med det, Ruth!) och huruvida hon klarar av att kombinera en framgångsrik forskarkarriär med rollen som ensamstående mamma (sluta med det också, Ruth, du klarar dig fint, även utan potatistryck och trolldeg!). Cathbad, den genomflummige men tämligen oemotståndlige druiden Cathbad som alltid dyker upp som en räddande ängel, finns med på ett hörn också, liksom, hur mycket hans hustru Michelle än försöker hindra honom, inspektör Harry Nelson. Det handlar således, precis som vanligt, mycket om relationer. En glorifierad såpopera, skulle man rentav kunna säga om man kände sig mindre välvilligt inställd till Griffiths böcker. Och visst, det är lite på gränsen ibland, hur folk ramlar i säng med varandra stormiga och/eller snöiga nätter mitt uppe i polisutredningar och sedan gör allt för att undvika varandra. Men jag tycker ändå att Griffiths balanserar på precis rätt sida av klyschstängslet, mycket tack vare hennes språk, som alltid känns piggt och stunsigt. Man sitter klistrad från första sidan, då öppningen av en över femhundra år gammal kista på ett museum blir startskottet för en härva av ond, bråd död, mystik, hästar och narkotika, och slutar läsa gör man inte om det inte är absolut nödvändigt.

Och! I ”Room Full of Bones” känns faktiskt den så kallade deckarintrigen – möjligen för första gången hittills – lika relevant som karaktärsutvecklingen. Det är, precis som Inky Fingers skriver, snudd på olidligt spännande och, tycker jag, rätt fiffigt konstruerat (läs: mindre förutsägbart än tidigare). Ja, ni anar väl vad den här recensionen kommer att landa i. Jag fortsätter att ha det rasande trevligt i Ruths, Nelsons och Cathbads sällskap och längtar redan efter bok fem, som jag hoppas redan är i vardande. Keep them coming, Elly!

Read Full Post »

Ja, som ovan. Själv tänkte jag ta och läsa ”Gone Girl” av Gillian Flynn.

(Alternativversion av detta inlägg: IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIHHHHHHHHHH!)

(Om ni känner en – fullt förståelig – instinkt att börja hata mig, kanske till och med finner er själva framför datorn vilt googlandes efter DIY-vänliga voodootricks, betänk följande: jag har blivit väckt tre gånger i natt av skrikande barn med mardrömmar, har en episkt dålig hårdag och mensvärken från helvetet. Förvisso sådant man kan tänka sig att stå ut med i utbyte mot Flynns senaste baby, inser jag nu när jag ser det i pränt. Så okej, hata mig. Men bara om ni absolut måste. Allra trevligast vore förstås om även nu brast ut i ett stjärnögt fangirligt ”IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIHHHH!”.)

Read Full Post »

Jamen, jag fortsätter väl att lobba för mina älsklingar, då?  Glory Box-Sara har också läst ”Available Dark” och är lika övertygad om Elizabeth Hands  storhet som jag var i mitt ickeinlägg. Tidigast den 14 februari tänker vi ta bladet (bladen?)  från våra ack så avundsvärda munnar: det är nämligen då ”Available Dark”, Hands andra roman om antihjältinnornas antihjältinna Cassandra Neary, har officiellt utgivningsdatum. Cass Neary, will you be my Valentine?

Håller för övrigt helt och hållet med Saras slutkläm. Ni som ännu inte läst ”Generation Loss”, som alltså är den första boken om Cass, vad väntar ni på?

Read Full Post »

Hörni, ni har väl inte missat att en av de senaste årens allra bästa thrillers, Gillian Flynns ”Dark Places”, utkommer på svenska hos Modernista i maj? Går att bevaka exempelvis här. Så här litteraturvetenskapligt distanserad lät jag när jag recenserade den på Bokhora härom året:

Jag skulle kunna skriva långa, superlativtyngda meningar om Gillian Flynns briljans; om hur hon efter den minst sagt förpliktigande debuten ”Sharp Objects” fortsätter att skapa älskvärt uppfuckade antihjältinnor, damaged goods, taggarna utåt, otänkbara barndomstrauman som varken känns spekulativa eller för mycket utan bara känns, helt enkelt. Och som de känns! Jag skulle kunna skriva om hur hon ger en röst till ett Amerika så mörkt och smutsigt att inte ens Joyce Carol Oates förmår komma riktigt nära: husvagnsparkeringarna, crystal meth-labben, fallfärdiga ruckel på vindpinade slätter, solkiga barer där det inte finns något som helst ”happy” över deras happy hour… Jag skulle kunna prata om titelns signifikans – ”Darkplace” kallar huvudpersonen Libby sin inre sopstation där alla plågsamma minnen förpassas, men detta är också en berättelse om andras mörker, om åttiotalets satanismskräck och fattiga, hopplösa småstäder i Mellanvästern, våld, ondska och hur ondskan förgrenar sig och förpestar inte bara gärningsman utan offer –  och beundra hur Gillian Flynn med sin detaljskärpa visar prov på perfekt gehör i den här kolsvarta, gotiskt färgade småstadsskildringen.

Ja, och sedan döpte jag uppenbarligen den här bloggen efter Flynns roman. Ni fattar. Har fattat, fortsätter att fatta; har ju själva drabbats av Flynnfebern, redan halvt längtat ihjäl er efter Flynns tredje roman ”Gone Girl” som, om allt går som det ska, utkommer i maj/juni i år. ”… om allt går som det ska”: det är sannerligen inte alla böcker som får mig att ta till graviditetsterminologier. Jag är en trasig skiva, en lallande, iihande och aahande liten fangirl, men återigen: ni fattar.

Om ni mot förmodan inte redan upptäckt den sotsvarta, obönhörliga briljansen som är Gillian Flynn så är ”Mörka vrår” en utmärkt plats att börja på.

Read Full Post »

Nyfiken på vad jag funderar på att läsa härnäst? I så fall tycker jag att ni ska ta och läsa mitt nya inlägg på English Bookshop-bloggen, som handlar om min läsning – pågående läsning, kommande läsning, önskeläsning, ambivalent läsning… Och så klagar jag lite på januari månads allmänt själsdödande egenskaper. Minns att jag hade en precis likadan svacka förra året. Bra att man inte är förutsägbar – och bra att det finns så mycket bra böcker att ta till när livsandarna går på sparlåga.

Read Full Post »

1. Amanda Hellberg levererar återigen den där beroendeframkallande och ovanligt lyckade hybriden av spänning, skräck och hudlös relationsskildring.

2. Maja Grå! Jag känner mig lite som en mamma för henne (hon kan behöva en). Hon är ju så skör och ömtålig, Maja, på många sätt yngre än sin fysiska ålder. Samtidigt är hon stark som fan när det verkligen gäller. Jag gillar det, att hon får vara full av tvivel och neuroser fast ändå järnstark. Hon känns trovärdig, även om jag ibland förvandlas till en tigermamma och skriker åt henne att skärpa sig, att tro på sig själv för i helsike.

3. ”Döden på en blek häst” utspelade sig i Oxford. I ”Tistelblomman” flyttar Maja och hennes Jack till det skotska höglandet. Min inre anglofil spinner.

4. När de kommer till sitt lilla hus på det skotska höglandet dröjer det inte länge förrän otäcka saker händer i huset. Entré: haunted house-roman, en av mina absoluta älsklingsgenrer!

5. Det är bitvis så ruggigt att jag frestas att sova med tänd lampa. Samtidigt finns det alltid en lätt anstrykning av mysrys, som får mig att tänka på M.R. James ord ”the aim of a good ghost story is to make the blood freeze, pleasurably”.

6. Byborna, ja, hela byn skildras på ett alldeles lagom dubbelt sätt. Å ena sidan anglofilt myspys, friterade chokladkakor i fish and chips-butiken, välvilja och värme. Å andra sidan en monumental ovilja att ens komma i närheten av huset som Maja och Jack hyr. Tycker att vidskepligheten och allt det hyschat underförstådda är alldeles rätt gestaltat.

7. Maja och Jack. Man vill ju unna dem varandra, inte minst efter allt som hände i ”Döden i en blek häst”, men damn, varför måste de göra det så svårt för sig? Min frustration: total. (Frustration är en underskattad drivkraft.)

8. Jag har sagt att det är ruggigt, men har jag sagt att det är spännande också? Fråga mina tår, som förvandlades till russin efter att ha sträckläst de sista hundra sidorna i badet. De har knappt hunnit återhämta sig, tårna.

9. Scenen på teatern! Jag ryser.

10. Behövs det verkligen en tionde anledning?

Finns det då någon anledning att INTE läsa? Tja, det skulle väl vara om du inte gillade de tidigare böckerna om Maja Grå. Men det gjorde ju jag, som bekant. Faktum är att jag känner mig helt bekväm med den rådande utgivningstakten, en ny Maja Grå om året. Ingen press eller så, Amanda..

Read Full Post »

Vad läser ni i helgen?

I helgen läser jag Björn Ranelids nya och räknar ranelidska aforismer.

Nej, jag skämtar bara. I helgen läser jag naturligtvis ”A Room Full of Bones” av Elly Griffiths.

Ni?

Read Full Post »

Older Posts »