”Blue Monday” – Nicci French

Nicci French, pseudonym för författarparet tillika äkta makarna Sean French och Nicci Gerrard, har i över tio år levererat en strid ström av fristående spänningsromaner som är perfekta att ta till när man vill läsa något genuint spännande, om än kanske inte alldeles nyskapande. De är duktiga på att skapa ruggiga stämningar och ett närmast maniskt bladvändardriv; när jag var mammaledig läste jag tre Nicci French-romaner på fyra dagar, vilket är en piss i Mississippi jämfört med Bokstävlarnas galna Hunger Games-sträckläsning (tre böcker på en dag!) men likväl talande för vilka slags böcker det handlar om. Dessutom är London lika mycket huvudperson som de förövare, offer, utredare och anhöriga som passerar revy i Nicci Frenchs berättelser. När en hopplös anglofil och thrillerjunkie får ruggiga stämningar, bladvändardriv och Londonporr gör det faktiskt inte så mycket att intrigerna inte alltid är de mest originella och – ännu mer graverande, om du frågar mig – att paret French ibland befattar sig med oskicket att låta psykopater tala i kursiveringar. Jag menar, kom igen! Våga lita på att era läsare fattar det där med skiftande berättarperspektiv utan att behöva få det skrivet på näsan. Det finns få berättartekniska grepp som känns så stendöda som det som någon på Bokhora, jag tror det var Johanna L eller Johanna Ö, en gång så träffande kallade kursiva mördare. Nå, jag har redan ondgjort mig över detta oskick i samband med en av mina otaliga Camilla Läckberg-sågningar, så jag ska sluta nu. Men bara så att ni vet och inte kommer springande och klagar hos mig sedan: JA, det förekommer kursiva mördare lite då och då hos Nicci French och JA, det är faktiskt läsvärt ändå, tack vare de förmildrande omständigheter jag redogjort för här ovan. Tilläggas bör att Nicci French är ensamma om att få dispens från min annars så benhårda ”inga kursiva mördare”-regel. Något gör de alltså rätt.

”Blue Monday”är på många sätt en oerhört typisk Nicci French-roman – med ett undantag. Det är nämligen inte en fristående berättelse, det här, utan första delen i en ny serie om psykoterapeuten Frieda Klein, som vi här får möta för första – men alltså långtifrån sista – gången. Till hennes klinik i centrala London kommer alla möjliga typer av människor: de uppenbart neurotiska, de välpolerade, de tilltufsade, de vilsna, de nedbrutna. Frieda gör sitt bästa för att förvara sitt liv i prydliga små kategorier, och hon tar ogärna med sig sitt jobb in i sitt hem, en omgjord stallbyggnad ett stenkast från Oxford Street (jag veeet – man blir grön av avund, samtidigt som man börjar fundera på hur en frilanserade psykoterapeut har råd att bo där…).

Den rigida uppdelningen privat/arbete går bra – tills Frieda får en ny patient som talar om sin enorma längtan efter ett barn och beskriver det efterlängtade barnet – en pojke – in i minsta detalj. Signalementet stämmer på pricken på femårige Matthew Faraday, som försvann spårlöst på väg hem från skolan och vars försvinnande utreds febrilt av Londonpolisen. Känner Friedas patient till något om Matthews försvinnande? Samtidigt kastar ett gammalt fall skuggor över Matthew Faraday-utredningen: för över tjugo år sedan försvann en liten flicka i samma ålder på väg hem från – just det – skolan och sågs aldrig mer. Finns det en koppling mellan de två fallen?

Det är, som jag redan antytt, i de förtätade Londonskildringarna som ”Blue Monday” har sitt hjärta. När Frieda åker tunnelbana lyckas författarna med ett antal väl valda ord få mig att se alltsammans framför mig: de mörka gatorna i Londons utkanter, industribyggnaderna som ger vika för minicab-firmorna, de indiska restaurangerna och pubarna, de viktorianska radhusen som passerar revy utanför tunnelbanefönstren, människorna som sitter i sina vardagsrum… Ja, de får mig, möjligen påhejad av min egen (rätt grava) anglofili och allmänna nördighet, till och med att pricka in rätt förort (Leytonstone, längs Central Line på väg ut till Essex) innan de själva nämner namnet. Alltså, jag älskar sådant här! Att Frieda har en tendens att ta långa nattliga promenader längs Londons gator gör det ju inte direkt sämre.

Men om vi ska släppa anglofilin och Londonvurmen ett slag och gå in på det som är mindre bra? Det är ett rätt trött grepp som Nicci French använder när de ska förklara hur alltsammans hänger ihop, och den där nästan hisnande aha-upplevelsen som präglat flera av deras tidigare lösningar uteblir här. Men det är oupphörligt spännande, och Frieda känns som en sympatiskt komplex karaktär som jag ser fram emot att möta igen. Med den återkommande faktorn kommer dock en viss förutsägbarhet – det går inte att, som i en tidigare Nicci French, helt plötsligt låta den person man tror är protagonist bli mordoffer, Psycho style – och en hel del frågetecken. Hur många gånger kan Frieda genom sitt arbete bli inblandad i polisutredningar, till exempel? Enligt planen ska det skrivas sammanlagt åtta böcker med Frieda Klein i huvudrollen. Kommer Nicci French orka hålla ångan uppe så länge? Och, framför allt: kommer det vara intressant för läsarna? Jag tycker det är lite olyckligt att alla spänningsförfattare envisas med att skapa återkommande hjältar och hjältinnor, för det blir oundvikligen slentrian så småningom. I vissa fall går seriehetsen så långt att dess skapare börjar avsky sina karaktärer, vilket i förlängningen kommer att genomsyra böckerna (se Patricia Cornwell). Jag har verkligen gillat Nicci Frenchs standalones och är i viss mån beredd att hålla med den här brittiska recensentens ”Why fix it if it isn’t broken?”-invändning. Men men. Den som lever får se. Hon har potential, Frieda, och så länge hon fortsätter med sina nattliga Londonpromenader ska nog jag hänga med ett tag till, även om åtta böcker känns lite väl mastigt.

PS: Stilpoäng för New Order-referensen i titeln.