Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2012

Enkätdags: just nu

Enkätdrottningen Enligt O strikes again! Klart man vill svara. Jag lade till en av Fiktiviteters bonusfrågor.

Vid sängen: Karin Fossums nya (riktigt ruggiga!) thriller ”Jag kan se i mörkret”, som ni får höra mer om i början av februari, samt en hög med böcker som otåligt väntar på att få bli lästa. Bland annat Susanna Clarkes tegelsten ”Jonathan Strange and Mr Norrell”.

På toaletten: Inga böcker, men däremot senaste numret av Vi Föräldrar. På tok för mycket bebisfokus för min smak, och återkommande, överdrivet nojiga insändare i stil med ”kan vi åka på bröllopsresa och lämna våra tre- och femåringar hos mormor en vecka utan att de får bestående psykiska men?” (och lite väl ängsliga svar), så jag har sagt upp min prenumeration. Tycker att Mama är roligare.

I mobilen/E-bok:  Jag lever kvar i stenåldern, remember…?

För att fortbilda mig: Inbillar mig att allt jag läser leder till fortbildning på ett eller annat sätt.

För att jag är en nörd: Alltså, när Elizabeth Hand kallar en bok för en av de bästa skräckromaner hon någonsin läst är det ju en nörds plikt att kolla upp. Följaktligen ligger ”Brand New Cherry Flavor” av Todd Grimson högt uppe på min ”måste läsa”-lista.

På jobbet: Bara jobbrelaterade saker. Och så boken jag läser just nu – Fossum, alltså – för lunchraster.

På is: ”The Night Strangers” har blivit lite bortskuffad av böcker med recensionsdatum, men jag ser fram emot att återuppta läsningen. Det jag hunnit läsa bådar nämligen gott.

Längtar efter att läsa: Elly Griffiths alldeles nyutkomna fjärde Ruth Galloway-roman, ”A Room Full of Bones”.

Hur ser er nuläsning ut?

Read Full Post »

Jaha du, Donna Tartt, hur går det med den där romanen du skulle ge ut på Little, Brown & Company under 2012? Du kanske minns hur den beskrevs i pressreleasen för snart fyra år sedan som ”a story of loss and obsession about a young man, guilt-stricken and damaged after the death of his mother, and the growing power that a stolen piece of art exercises over him, drawing him into an underworld of theft and corruption where nothing is as it seems”? Ringer det en klocka någonstans? Hmm?

Jag tänkte bara säga att det är helt okej om du ger ut den nu. Helt okej. Faktum är att det till och med skulle lyfta det redan konstaterat fantastiska bokåret 2012 till astronomiska höjder. Dessutom: en ny bok exakt vart tionde år, den benhårda konsekvensen däri… det är ju en för cool grej att bryta nu. Right? Vi säger så. Kul att talas vid, Donna, hoppas vi hörs snart igen.

Hårt arbetande författare?

Read Full Post »

Har med imponerande framgång lyckats hålla mig borta från paketet med shortbread, det där fullkomligt oemotståndliga mördegsbaserade lilla skotska bakverket som tycks vara en storfavorit hos många anglofiler, som stått på kontoret hela veckan. Så läser jag om shortbread  i Amanda Hellbergs ”Tistelblomman” och motståndskraften är plötsligt nere på noll. Jag rusar fram till kakpaketet, bara för att finna att det är tomt. Puh. Nyårslöftet intakt.

Likväl: 1-0 till fiktionen kontra verkligheten vad gäller genomslagskraft.

(Det har även figurerat friterade Marschokladkakor i ”Tistelblomman” så här långt. Tur att jag inte gillar choklad, för jag gillar definitivt det mesta som kommer ur en fritös… Ett mer omfattande inlägg, som förhoppningsvis berör annat än godis och bakverk, kommer på recensionsdatum.)

Read Full Post »

I den senaste delen av den ständigt pågående bloggföljetongen ”Helena poserar med efterlängtade böcker som kommit med posten” finner vi Karin Fossums alldeles nya, och åtminstone av mig hett efterlängtade roman ”Jag kan se i mörkret”. Den har fått strålande recensioner i Norge, vilket inte alls förvånar mig: Fossum är det bästa vi har i psykologisk spänningsväg i Skandinavien. Faktum är att man måste rikta blicken ända ner till Storbritannien för att hitta någon som klår henne. (Jag talar naturligtvis om Ruth Rendell.) Läskoma, here I come! Tur att det är legitimerat busväder ute så att jag kan stanna hemma från gymmet med gott samvete..

Read Full Post »

Lika intensivt som jag ogillar nyandlighet och program som ”Det okända”, lika intensivt – och instinktivt – dras jag till litterära skildringar av oförklarliga fenomen, företrädelsevis hemsökelser och poltergeists. Kanske har jag en liten Fox Mulder inuti mig, trots allt? ”The Unseen”, som är Alexandra Sokoloffs tredje roman, tar avstamp i parapsykologi och den forskning i ämnet som gjordes vid Duke University i North Carolina under förra seklets mitt, men Sokoloff gör tack och lov inga anspråk på att skriva en BOATS (Based On A True Story) utan fabulerar rätt fritt utifrån en given historisk ram. Disclaimern ”Inspired by the real-life, world-famous ESP experiments conducted by Dr. J.B. Rhine in the Duke University parapsychology department” känns ungefär lika trovärdig som ”Based on actual events”-texten i förtexterna till (den djupt sevärda och genuint läskiga, se om ni inte redan gjort!) ”The Mothman Prophecies”. Dana Scully har talat, nu släpper vi in skräckläsaren istället.

Till Duke anländer Kalifornienfödda psykologidoktoranden Laurel efter att hon haft en sällsynt levande dröm om att hennes fästman är otrogen, och sedan kommit hem mitt i natten och funnit att drömmen är sann, in i minsta detalj. Laurel har familj i North Carolina, en moster och morbror som bor tillsammans i närheten av universitet, men har inte träffat dem sedan barnsben och av någon anledning är hennes mamma ovillig att tala om dem. När Laurel, fortfarande i sorg och chock efter uppbrottet från fästmannen, får en tjänst på Dukes psykologifakulitet fascineras hon av den parapsykologiska forskning som bedrevs fram till 1960-talet och sedan abrupt avbröts. Tillsammans med en kollega upptäcker hon att man strax innan det att forskningsprojektet avbröts genomfört ett experiment i ett gammalt avlägset beläget hus. De bestämmer sig för att försöka återskapa experimentet i samma hus – men vad de inte vet är att de som var inblandade i originalexperimentet antingen dog eller blev galna…

Alexandra Sokoloff skriver drivet – hennes bakgrund som manusförfattare märks, på ett positivt sätt – och ser till att etablera sin huvudperson och omgivningarna innan spänningen och spökerierna eskalerar. Dessutom bjuder hon på en hel del sydstatskänsla. Ni vet, magnoliadoftande trädgårdar, stora verandor som gjorda för att sitta och dricka sweet tea på, nerviga Southern Belles i blommiga klänningar, dubbelmoral och märkliga traditioner… Alldeles säkert trampar hon ner i klyschfällan då och då, men trevligt är det. Mindre trevligt är att den enda kvinnliga karaktär utöver Laurel och mostern, en bortskämd ung studenska, går omkring och kastar ondskefulla blickar på Laurel under hela experimentet och att hennes illvilja enbart tycks bottna i att hon är tänd på Laurels kollega (som i sin tur är tänd på Laurel). IG enligt Bechdeltestet, och inte helt fräscht. Men om man bortser från det, och om jag låter min inre Scully slumra – eller påverkas av Mulder.. – så är ”The Unseen” riktigt bra. Jag hade svårt att lägga från mig den, kom på mig själv med att smygläsa under Bolibompa och matlagning och kommer definitivt att läsa mer av Alexandra Sokoloff. Faktum är att jag köpte hennes debut ”The Harrowing” för ett par år sedan (oklart varför jag inte läst än, möjligen kan bokhamstersyndromet åberopas…), så jag vet precis hur jag ska gå vidare.

Read Full Post »

LOL, Andrew Kaufman!

The Dancer has direct communication with God, much like a personal phone line. The telephone she uses is her body and she dials by dancing. As such, her dancing is a very, very sensual thing.

In the past, whenever she went out dancing, she got hit on and hit on and hit on. She didn’t like this at all. She hated it. It wasn’t what she was trying to do. She just wanted to talk to God. She almost gave up dancing altogether. Then she got an idea.

Now, just before she goes out dancing, the Dancer straddles a photocopier and makes copies of her vagina. When guys come up and hit on her, she just hands them a copy.

Tack, Andrew Kaufman och ”All My Friends Are Superheroes” för dagens asgarv. Och kära medpassagerare: den hysteriskt fnissande kvinnan i grå mössa är inte sjuk någonstans. Hon läser bara en sjuk bok.

Read Full Post »

Nja, någon ”Secret History” för tonåringar, som marknadsföringen ville få det till, var det knappast. Inte heller är det, som man lätt kan tro av omslaget, en ny Twilightepigon inom paranormal romance-genren. Romance? Ja. Paranormal? Not so much. Faktum är att ”Night School” är svår att kategorisera, och det är, tänker jag, kanske inte direkt en tillgång när det gäller kommersiellt inriktad ungdomslitteratur. Berättelsen om struliga (och befriande omesiga) Allie som skickas till en internatskola där mystiska saker sker nattetid och ingen tycks berätta sanningen för henne har dock potential, inte minst i den hormonstinna skildringen av mötet mellan Allie och mångbottnade snyggingen Carter som får mig att önska att jag faktiskt tillhörde målgruppen. Därför är jag beredd att ge den åtminstone en bok till – för naturligtvis ska det bli en serie. Tidens tecken, som jag var inne på igår..

Read Full Post »

Nicci French, pseudonym för författarparet tillika äkta makarna Sean French och Nicci Gerrard, har i över tio år levererat en strid ström av fristående spänningsromaner som är perfekta att ta till när man vill läsa något genuint spännande, om än kanske inte alldeles nyskapande. De är duktiga på att skapa ruggiga stämningar och ett närmast maniskt bladvändardriv; när jag var mammaledig läste jag tre Nicci French-romaner på fyra dagar, vilket är en piss i Mississippi jämfört med Bokstävlarnas galna Hunger Games-sträckläsning (tre böcker på en dag!) men likväl talande för vilka slags böcker det handlar om. Dessutom är London lika mycket huvudperson som de förövare, offer, utredare och anhöriga som passerar revy i Nicci Frenchs berättelser. När en hopplös anglofil och thrillerjunkie får ruggiga stämningar, bladvändardriv och Londonporr gör det faktiskt inte så mycket att intrigerna inte alltid är de mest originella och – ännu mer graverande, om du frågar mig – att paret French ibland befattar sig med oskicket att låta psykopater tala i kursiveringar. Jag menar, kom igen! Våga lita på att era läsare fattar det där med skiftande berättarperspektiv utan att behöva få det skrivet på näsan. Det finns få berättartekniska grepp som känns så stendöda som det som någon på Bokhora, jag tror det var Johanna L eller Johanna Ö, en gång så träffande kallade kursiva mördare. Nå, jag har redan ondgjort mig över detta oskick i samband med en av mina otaliga Camilla Läckberg-sågningar, så jag ska sluta nu. Men bara så att ni vet och inte kommer springande och klagar hos mig sedan: JA, det förekommer kursiva mördare lite då och då hos Nicci French och JA, det är faktiskt läsvärt ändå, tack vare de förmildrande omständigheter jag redogjort för här ovan. Tilläggas bör att Nicci French är ensamma om att få dispens från min annars så benhårda ”inga kursiva mördare”-regel. Något gör de alltså rätt.

”Blue Monday”är på många sätt en oerhört typisk Nicci French-roman – med ett undantag. Det är nämligen inte en fristående berättelse, det här, utan första delen i en ny serie om psykoterapeuten Frieda Klein, som vi här får möta för första – men alltså långtifrån sista – gången. Till hennes klinik i centrala London kommer alla möjliga typer av människor: de uppenbart neurotiska, de välpolerade, de tilltufsade, de vilsna, de nedbrutna. Frieda gör sitt bästa för att förvara sitt liv i prydliga små kategorier, och hon tar ogärna med sig sitt jobb in i sitt hem, en omgjord stallbyggnad ett stenkast från Oxford Street (jag veeet – man blir grön av avund, samtidigt som man börjar fundera på hur en frilanserade psykoterapeut har råd att bo där…).

Den rigida uppdelningen privat/arbete går bra – tills Frieda får en ny patient som talar om sin enorma längtan efter ett barn och beskriver det efterlängtade barnet – en pojke – in i minsta detalj. Signalementet stämmer på pricken på femårige Matthew Faraday, som försvann spårlöst på väg hem från skolan och vars försvinnande utreds febrilt av Londonpolisen. Känner Friedas patient till något om Matthews försvinnande? Samtidigt kastar ett gammalt fall skuggor över Matthew Faraday-utredningen: för över tjugo år sedan försvann en liten flicka i samma ålder på väg hem från – just det – skolan och sågs aldrig mer. Finns det en koppling mellan de två fallen?

Det är, som jag redan antytt, i de förtätade Londonskildringarna som ”Blue Monday” har sitt hjärta. När Frieda åker tunnelbana lyckas författarna med ett antal väl valda ord få mig att se alltsammans framför mig: de mörka gatorna i Londons utkanter, industribyggnaderna som ger vika för minicab-firmorna, de indiska restaurangerna och pubarna, de viktorianska radhusen som passerar revy utanför tunnelbanefönstren, människorna som sitter i sina vardagsrum… Ja, de får mig, möjligen påhejad av min egen (rätt grava) anglofili och allmänna nördighet, till och med att pricka in rätt förort (Leytonstone, längs Central Line på väg ut till Essex) innan de själva nämner namnet. Alltså, jag älskar sådant här! Att Frieda har en tendens att ta långa nattliga promenader längs Londons gator gör det ju inte direkt sämre.

Men om vi ska släppa anglofilin och Londonvurmen ett slag och gå in på det som är mindre bra? Det är ett rätt trött grepp som Nicci French använder när de ska förklara hur alltsammans hänger ihop, och den där nästan hisnande aha-upplevelsen som präglat flera av deras tidigare lösningar uteblir här. Men det är oupphörligt spännande, och Frieda känns som en sympatiskt komplex karaktär som jag ser fram emot att möta igen. Med den återkommande faktorn kommer dock en viss förutsägbarhet – det går inte att, som i en tidigare Nicci French, helt plötsligt låta den person man tror är protagonist bli mordoffer, Psycho style – och en hel del frågetecken. Hur många gånger kan Frieda genom sitt arbete bli inblandad i polisutredningar, till exempel? Enligt planen ska det skrivas sammanlagt åtta böcker med Frieda Klein i huvudrollen. Kommer Nicci French orka hålla ångan uppe så länge? Och, framför allt: kommer det vara intressant för läsarna? Jag tycker det är lite olyckligt att alla spänningsförfattare envisas med att skapa återkommande hjältar och hjältinnor, för det blir oundvikligen slentrian så småningom. I vissa fall går seriehetsen så långt att dess skapare börjar avsky sina karaktärer, vilket i förlängningen kommer att genomsyra böckerna (se Patricia Cornwell). Jag har verkligen gillat Nicci Frenchs standalones och är i viss mån beredd att hålla med den här brittiska recensentens ”Why fix it if it isn’t broken?”-invändning. Men men. Den som lever får se. Hon har potential, Frieda, och så länge hon fortsätter med sina nattliga Londonpromenader ska nog jag hänga med ett tag till, även om åtta böcker känns lite väl mastigt.

PS: Stilpoäng för New Order-referensen i titeln.

Read Full Post »

Dark Places 1 år!

Idag är det exakt ett år sedan jag startade den här bloggen. Jag har redan sammanfattat mitt bloggår här, så det tänker jag inte göra igen. Däremot vill jag passa på att tacka alla som läst, kommenterat, peppat och boktipsat under året som gått – jag hoppas att ni hänger med även fortsättningsvis! Tanken med Dark Places var aldrig att hålla uppe bokhoratakten på läsning och återrapportering – det finns en anledning till att jag inte längre mäktade med att skriva för Sveriges största och mest erkända bokblogg – utan att, helt på mina egna villkor, skapa a room of my own där jag skriver precis vad jag känner för utan att känna dåligt samvete över måsteböcker och recensionsdatum. Visst svider det till lite i bokslukarhjärtat när jag märker hur mycket mindre jag läser nu för tiden, men samtidigt är det ofantligt skönt att fokusera helt och hållet på sådant jag verkligen, verkligen vill läsa. Och på livet utanför fiktionerna, det som trots allt är viktigast. Åtminstone så länge man alltid har en bra bok – eller fyra – i handväskan om IRL-tillvaron blir för påtaglig. ”There’s more to life than books, you know, but not much more”…

Eftersom jag redan citerat Morrissey – något av en tvångsmässig vana, är jag rädd – kanske jag ska låta honom sjunga för mig och bloggen också?

Read Full Post »

 

Ser att Bokbabbel äntligen (!) börjat läsa Jennifer Haighs ”The Condition”, som jag läste och tyckte hemskt mycket om på bokhoratiden. Hon är väldigt underskattad, Haigh, och ofantligt bra på att med säker penna skapa trovärdiga personer och gå direkt in på smärtpunkterna. En – på ett bra sätt – väldigt amerikansk relationsromanförfattare av bästa snitt: skarpögd och stilistiskt driven, smart och iakttagande (fast aldrig distanserad, som jag upplevde Jonathan Franzen i senaste årens mest hajpade roman ”Freedom”), gripande utan att bli kladdig.  Blir lite påmind om Lisa Tucker, en annan snudd på kriminellt underskattad amerikansk kvinnlig prosaist som fler borde läsa. Kanske lite Anne Tyler-vibbar också, även om den stillsamma humorn som alltid präglar Tylers verk saknas här (inget fel med det, alla böcker behöver inte vara roliga!). Att Jennifer Haigh dessutom är duktig på miljöskildringar (USAs östkust!) gör det inte direkt sämre. Idag, när det stormar och regnar ute, blir jag sugen på att läsa Haighs senaste roman ”Faith”, som utspelar sig under en storm i Boston 2002. Insåg dock nyss att jag har Haighs två första romaner, ”Mrs Kimble” och ”Baker Towers” hemma i bokhyllan, kanske läge att läsa dem först…?

Men jo, oavsett bokhamstersyndromet (diagnosticerat, men patienten har själv valt att inte behandla) står en sak klar. Jag vill läsa mer av Jennifer Haigh, och andra författare i samma stil, i år. Vet inte riktigt vad man ska kalla den här genren. Riktigt bra ”vanliga romaner” skrivna av kriminellt underskattade kvinnliga amerikanska författare blir ju lite långt, och inte helt catchy. Literary fiction är det ju, förstås, men ett svenskt namn? Litterära relationsromaner? Relationsamerikana? Jag ska fundera vidare, och tar samtidigt tacksamt emot tips på liknande författare.

Förresten, fint initiativ av min ständiga boktipsare Jennifer Weiner!  Hon tycker, precis som jag, att Jennifer Haigh – och andra läsvärda kvinnliga skönlitterära författare – får på tok för lite uppmärksamhet och körde därför en Twitterkampanj där hon skickade  en signerad bok till alla som köpt ”Faith”, alternativt Jesmyn Wards ”Salvage the Bones” (som vann National Book Award i samma veva som Weiners kampanj, så där löser det sig förhoppningsvis) eller Amy Hatvanys ”Best Kept Secret”, och twittrat bildbevis (kvitto). Allt för att få fler att läsa och upptäcka tre författare som inte fått det genomslag de förtjänar. Fint, tycker jag! Jag tjatade ju om den här frågeställningen häromåret, efter upptäckten att Jonathan Franzens stulna glasögon genererade avsevärt fler Googleträffar än sökningen ”Jennifer Haigh”, men jag tänker fortsätta att tjata, och det hoppas jag att Weiner också gör. Bra litteratur är bra litteratur, och bra litteratur bör uppmärksammas oavsett vad författaren råkar ha mellan benen. Allt det här borde vara självklarheter, men…

Nu kliver jag ner från barrikaderna för att gräva fram Jennifer Haighs böcker i bokhyllan, men jag återkommer, var så säker.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »